Manon Lescaut/Kapitel 13

TRETTONDE KAPITLET.

En kväll, då herr de T. var hos oss vid supén, fingo vi höra ljudet av en vagn, som stannade utanför porten till värdshuset.

Nyfikenheten drev oss att utröna, vem det var som anlände så sent på dagen. Vi fingo veta, att det var unge G. M., det vill säga sonen till vår värste fiende, den gamle libertinen, som hade inspärrat mig i Saint-Lazare och Manon på spinnhuset. Hans namn drev blodet upp i mitt ansikte.

— Det är Försynen själv, som sänder honom till mig, sade jag till herr de T., i syfte att straffa honom för hans fars nedrighet. Han skall inte undslippa mig, förrän vi korsat våra värjor.

Herr de T., som kände honom och till och med var en av hans närmaste vänner, bemödade sig om att ingiva mig ett annat sinnelag mot honom. Han försäkrade, att unge G. M. var en mycket älskvärd man och så föga i stånd till någon delaktighet i faderns handlingar, att jag själv inte skulle kunna vara tillsammans med honom ett ögonblick utan att giva honom min aktning och önska vinna hans.

Efter att ha anfört ytterligare en mängd omständigheter till den nykomnes förmån, bad han mig om tillåtelse att gå och föreslå denne att slå sig ned hos oss och hålla till godo med återstoden av vår [ 153 ]måltid. Mina invändningar om faran av att yppa Manons vistelseort för sonen till vår fiende förekom han genom att på heder och ära försäkra, att så snart den unge mannen lärt känna oss, skulle han bli vår mest nitiske försvarare. Efter sådana bedyranden kunde jag icke längre uppställa några svårigheter.

Herr de T. begav sig iväg. Han tog sig tid att underrätta gästen om vilka vi voro, innan han förde honom till oss.

Unge G. M. inträdde med en uppsyn, som verkligen intog oss till hans förmån. Han tryckte min hand, och vi slogo oss ned. Han beundrade Manon, mig själv, allt som tillhörde oss, och åt med en aptit, som gjorde heder åt vår supé.

Sedan man dukat av blev samtalet mera allvarligt. G. M. slog ned ögonen, då han talade om de oförrätter hans far begått mot oss. Han gjorde oss de ödmjukaste ursäkter. Jag avbryter mig, sade han oss slutligen, för att tala om något annat och inte uppehålla mig längre vid en hågkomst, som förorsakar mig så mycken blygsel.

Om hans ursäkter voro uppriktiga från början, så blevo de det ännu mera sedan, ty vårt samtal hade icke räckt längre än en halvtimme, förrän jag märkte, vilket intryck Manons behag utövade på honom. Hans blickar och hans sätt blevo småningom allt kärligare.

Visserligen lät han ingenting skymta fram i sina yttranden, men även utan svartsjukans bistånd ägde [ 154 ]jag alltför mycken erfarenhet i älskog för att icke urskilja vad som härrörde från denna källa.

Han höll oss sällskap under en del av natten och lämnade oss först efter att ha lyckönskat sig till vår bekantskap och anhållit om tillåtelse att emellanåt få komma tillbaka samt sedan han förnyat erbjudandet av sina tjänster.

Morgonen därpå for han från Chaillot tillsammans med herr de T., som tog plats i hans vagn.

Jag kände knappast någon benägenhet för svartsjuka. Jag trodde mer blint än någonsin på Manons eder. Denna förtrollande varelse härskade så oinskränkt över min själ, att där icke fanns rum för den minsta känsla av något annat än aktning och kärlek. Långt ifrån att lägga henne till last att hon behagat unge G. M., var jag i stället hänryckt över hennes tjuskraft och yvdes över att vara älskad av en kvinna, som hela världen fann tillbedjansvärd. Jag ansåg det icke ens nödvändigt att meddela henne mina misstankar.

Vi hade några dagar varit sysselsatta med att rusta upp hennes klädsel och överlägga om, huruvida vi kunde gå på teatern utan att bli igenkända.

Herr de T. kom tillbaka på besök före veckans slut, och vi frågade honom till råds. Han insåg, att han måste svara ja för att vara Manon till nöjes, och vi beslöto att fara redan samma kväll i sällskap med honom.

Vårt beslut blev emellertid ej utfört, ty han tog mig oförtövat med sig i enrum och sade:

[ 155 ]— Jag har råkat i en svår förlägenhet, sedan jag var här sist, och mitt besök i dag är en följd därav. G. M. är förälskad i er käresta. Han har anförtrott mig det. Jag är hans intima vän och redo att bistå honom i allt, men jag är inte mindre er vän. Jag har ansett hans avsikter orättfärdiga och ogillat dem. Jag skulle ha bevarat hans hemlighet, om han endast ämnat använda de vanliga medlen, men han synes vara väl underrättad om Manons sinnelag. Han har på något sätt fått veta, att hon älskar överflöd och nöjen, och som han redan åtnjuter en betydlig förmögenhet, har han förklarat, att han genast tänker fresta henne med en mycket stor gåva ävensom med ett anbud om årsunderhåll på tiotusen livres. Om det hade varit lika å ömse sidor, skulle jag kanske måst göra mycket mera våld på mig för att förråda honom, men rättvisan har förenat sig med vänskapen till er förmån, så mycket mera som jag introducerat honom här och sålunda ofrivilligt förorsakat hans passion, varför jag också anser mig skyldig att förebygga verkningarna av det onda jag åstadkommit.

Jag tackade herr de T. för denna så betydande tjänst och erkände, i det jag till fullo gengäldade hans förtroende, att Manons karaktär var just sådan som G. M. föreställt sig, det vill säga att hon ej kunde uthärda ens tanken på fattigdom.

— Men, fortfor jag, så snart det bara är fråga om mera eller mindre ägodelar, tror jag inte att hon är i stånd att övergiva mig för en annan. Jag är i det [ 156 ]läget, att jag inte behöver låta henne lida någon brist, och jag hoppas, att mina tillgångar skola ökas dag för dag. Jag fruktar endast en sak: att G. M. skall begagna sig av sin kännedom om vår vistelseort för att spela oss något fult spratt.

Herr de T. försäkrade, att jag kunde vara lugn i det avseendet. G. M. var väl i stånd till en dårskap för kärleks skull men ingalunda till en nedrighet, skulle han mot förmodan kunna begå någon sådan, så vore han, T. själv, den förste att näpsa honom och därigenom gottgöra sitt missöde att ha vållat anledningen därtill.

— Jag är er förbunden för detta ert sinnelag, återtog jag, men olyckan skulle då vara skedd, och botemedlet mycket tvivelaktigt. Den klokaste utvägen är därför att förekomma honom genom att lämna Chaillot och välja en annan vistelseort.

— Visserligen, svarade herr de T., men ni skulle knappast kunna göra det så hastigt som behövdes, ty G. M. torde vara här vid middagstiden. Han sade mig det i går, och det är detta, som har föranlett mig att komma så tidigt och upplysa er om hans avsikter. Han kan komma vilket ögonblick som helst.

Denna underrättelse kom mig att betrakta saken med allvarligare ögon. Enär det syntes mig omöjligt att undvika G. M:s besök och likaså att hindra honom från att förklara sig för Manon, beslöt jag i stället att själv förbereda henne på den nye rivalens avsikter. Jag föreställde mig att, om hon visste mig redan invigd i de förslag, han ämnade göra och [ 157 ]själv åhörde dem, hon då skulle ha styrka nog att tillbakavisa dem.

Jag yppade min tanke för herr de T., vilken invände, att detta var en ytterst vansklig sak.

— Jag medger det, svarade jag, men utöver alla skäl, som någon kan ha att vara säker på sin käresta, har jag också att räkna på hennes tillgivenhet. Det skulle endast vara anbudens storlek som kunde blända henne, och jag har ju sagt er, att hon är alldeles fri från vinningslystnad. Hon älskar sin bekvämlighet, men hon älskar också mig, och som mina affärer för närvarande stå, kan jag inte tro, att hon framför mig kunde föredraga sonen till den man, som inspärrat henne på spinnhuset.

Kort sagt, jag framhärdade i min avsikt, och ensam med Manon berättade jag utan omsvep för henne allt, vad jag nyss erfarit.

Hon tackade mig för min goda tanke om henne och lovade att upptaga G. M:s anbud på ett sätt, som skulle beröva honom lusten att förnya dem.

— Nej nej, sade jag, det går inte an att reta honom med någon ohövlighet, han kan göra oss skada. Men du vet nog, du lilla skälm, tillade jag skrattande, hur man skall göra sig kvitt en obehaglig beundrare.

Efter en stunds funderande återtog hon:

— Jag har fått en förträfflig idé, och jag är riktigt stolt över den. G. M. är son till vår värste fiende, låt oss hämnas på fadern, inte genom hans son men [ 158 ]genom hans börs. Jag vill höra på honom, mottaga hans gåvor och så dra honom vid näsan.

— Det är ett ganska knepigt påhitt, svarade jag, men du betänker inte, mitt stackars barn, att det där är samma väg, som förde oss till fängelset.

Jag föreställde henne förgäves den fara, som var förenad med detta tilltag, hon försäkrade, att det blott gällde att sköta sina kort väl och bemötte alla mina invändningar. Visa mig en älskare, som inte blint går in på en dyrkad varelses alla nycker, och jag skall tillstå, att jag handlade orätt, då jag så lätt gav vika. Det blev beslutat, att vi skulle lura G. M., men en sällsam skickelse fogade det så, att jag i stället blev lurad av honom.

Fram emot klockan elva sågo vi hans vagn anlända. Han ursäktade sig i de mest välvalda ordalag för att han tog sig friheten komma och äta middag hos oss.

Det överraskade honom icke att hos oss träffa herr de T., vilken dagen förut lovat komma ut och som föregivit några affärer för att slippa fara med samma vagn.

Ehuru det icke var en ibland oss, som icke bar svek i hjärtat, satte vi oss till bords med alla yttre tecken till förtroende och vänskap. G. M. fann lätt nog tillfälle att yppa sina känslor för Manon. Jag torde icke ha varit honom till besvär, ty jag avlägsnade mig med avsikt på några minuter.

Vid min återkomst kunde jag se, att han icke tyckt sig röna något hårdare motstånd, ty han var [ 159 ]vid det bästa humör i världen. Jag låtsades en lika glad sinnesstämning, han skrattade inom sig åt min enfald och jag åt hans. Hela eftermiddagen spelade vi en särdeles underhållande komedi för varandra.

Innan han for, lämnade jag honom ytterligare tillfälle till ett litet enskilt samtal med Manon, varför han hade alla skäl att lyckönska sig lika mycket till min beskedlighet som till den goda förplägningen.