Manon Lescaut/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
TOLFTE KAPITLET.
Min närvaro och herr de T:s artighetsbevis skingrade den sista återstoden av Manons bedrövelse.
— Låt oss glömma våra utståndna fasor, mitt hjärtas skatt, sade jag till henne, då vi anlände, och börja leva på nytt, lyckligare än någonsin. När allt kommer omkring är Amor en god husbonde, och Fortuna kan väl inte bereda oss några kval, som äro större än de fröjder, vi få njuta.
Vår supé blev en sannskyldig festmåltid. Jag var mera stolt och förnöjd med min Manon och mina hundra pistoler än den rikaste förpaktare i Paris med sina hopade skatter. Man bör räkna sin förmögenhet efter de medel man äger att tillfredsställa sina önskningar, och jag hade nu icke en enda sådan ouppfylld.
Till och med framtiden vållade mig föga bryderi. Jag var nästan säker på, att min far icke skulle vägra att giva mig ett hederligt underhåll i Paris, emedan jag gick på mitt tjugonde år och således snart skulle vara berättigad att utkräva min andel av arvet efter min mor.
Jag dolde icke för Manon att hela mitt kapital bestod av hundra pistoler. Det var tillräckligt för att vi lugnt skulle kunna avbida bättre inkomster, vilka tycktes mig icke kunna utebliva, antingen de nu komme genom mina naturliga rättigheter eller genom spelets resurser.
Under de första veckorna tänkte jag således icke på annat än att njuta av min belägenhet, och då hederskänslan ävensom en kvardröjande skygghet för polisen förmådde mig att dag för dag uppskjuta ett återknytande av min förbindelse med spelarna på hotell Transilvanie, inskränkte jag mig till att spela i några mindre ökända sällskap, där slumpens ynnest besparade mig förödmjukelsen att begagna knep.
Jag plägade tillbringa en del av eftermiddagen i staden och återvända hem till supén, mycket ofta i sällskap med herr de T., vars vänskap för oss tillväxte med varje dag.
Manon å sin sida fann även medel att värja sig mot ledsnaden. Hon gjorde sällskap med några unga kvinnor, som våren hade lockat ut till vårt grannskap. Promenader och könets små tidsfördriv utgjorde omväxlande deras sysselsättning. Ett spelparti inom fastställda gränser fick bestå kostnaden för en åktur i Boulogneskogen, och om kvällen vid min hemkomst återfann jag Manon vackrare, gladare och ömmare än någonsin.
Icke desto mindre uppstego några moln, som tycktes hota min lyckas byggnad. Men de skingrades fullständigt, och Manons lekfulla glättighet gjorde upplösningen så komisk, att jag ännu finner ljuvhet i en hågkomst, som för mig framställer hennes ömhet och älskvärda väsen.
Den enda betjänt vi hade tog mig en dag avsides och förklarade med en viss förlägenhet, att han hade en betydelsefull hemlighet att meddela mig. Jag uppmuntrade honom att tala rent ut, och efter några omsvep lät han mig förstå, att en främmande, förnäm herre tycktes ha fattat kärlek till mademoiselle Manon. Mitt blod började genast svalla i mina ådror.
— Och hon? Vad tycker hon om honom, avbröt jag häftigare än som var rådligt, om jag ville erhålla några upplysningar.
Min hetsighet skrämde honom. Han svarade med orolig uppsyn, att hans skarpsynthet icke hade sträckt sig så långt. Men han hade flera dagar lagt märke till, att denne främling enträget infann sig i Boulogneskogen, varest han steg ur sin vagn och ensam begav sig in i sidoalléerna, där han tycktes söka tillfälle att se eller möta mademoiselle. Min betjänt hade därför funnit på att inlåta sig med hans tjänare för att få veta deras herres namn, de hade förklarat, att han var en italiensk prins och misstänkte honom själva för något galant äventyr.
Några ytterligare upplysningar hade han icke kunnat skaffa sig, tillade han darrande, emedan prinsen, som just då kommit ut ur skogsparken, förtroligt närmat sig honom och frågat, vad han hette. Därpå hade främlingen, som om han gissat, att betjänten var i vår tjänst, lyckönskat honom till att tjäna den mest förtjusande kvinna i världen.
Jag avbidade otåligt fortsättningen på denna berättelse, men han slutade den med försagda ursäkter, vilka jag tillskrev min obetänksamma uppbrusning. Jag uppmanade honom förgäves att fortsätta, och det utan omsvep, men han bedyrade, att han ingenting mer visste och att han icke återsett prinsens tjänare sedan gårdagen, då det nyss berättade inträffat.
Jag tillfredsställde honom icke blott med lovord utan även med en hederlig vedergällning, och utan att förråda den ringaste misstro mot Manon uppmanade jag honom i lugnare ton att bevaka främlingens alla förehavanden så mycket han kunde.
I själva verket hade hans förskräckelse hos mig uppväckt smärtsamma tvivel. Denna skrämsel kunde ha förmått honom att undanhålla mig en del av sanningen. Efter en stunds eftersinnande hämtade jag mig dock från min ängslan, ja, jag ångrade till och med detta bevis på klentro.
Jag kunde ju ändå inte klandra Manon för det hon var älskad. Det var ganska sannolikt, att hon själv var okunnig om sin erövring, och vilken tillvaro väntade mig väl, om jag var i stånd att så lätt öppna mitt hjärta för svartsjukan?
Jag återvände dagen därpå till Paris utan att ha uppgjort någon annan plan än den att påskynda tillväxten av min förmögenhet genom att spela högre, emedan jag på så sätt skulle sätta oss i stånd att lämna Chaillot vid första anledning till farhågor.
Den kvällen erfor jag intet, som kunde störa min sömn. Främlingen hade åter visat sig i Boulogneskogen, närmat sig min förtrogne och för denne utbrett sig om sin kärlek, men i ordalag som ej läto förmoda något samförstånd med Manon.
Han hade frågat efter en mängd detaljer och slutligen försökt att genom frestande löften och förespeglingar vinna min betjänt för sina syften. Han hade dessutom framtagit ett brev, som han hade i beredskap, och förgäves erbjudit denne några louisdorer, om han överlämnade det åt sin matmor.
Två dagar förgingo utan ytterligare händelser. Den tredje vart mera ovädersfylld. När jag tämligen sent kom hem från staden, fick jag veta, att Manon under sin promenad ett ögonblick avlägsnat sig från sina väninnor och att främlingen, som följt efter henne på nära håll, vid ett tecken av henne närmat sig, varpå hon räckt honom ett brev, som han mottog med synbar hänförelse. Han hade endast hunnit uttrycka denna genom att förälskat kyssa de skrivna raderna, ty hon hade genast skyndat därifrån. Men hela återstoden av dagen hade hon ådagalagt en ovanlig munterhet, och detta goda lynne hade bibehållit sig även efter hemkomsten. Jag darrade tvivelsutan vid varje ord jag hörde.
— Är du alldeles säker på, frågade jag betjänten dystert, att dina ögon inte bedragit dig?
Han tog himlen till vittne på sin sannfärdighet. Jag vet icke, vad mitt hjärtas kval skulle ha drivit mig till, om inte Manon, som hört mig komma hem, gått mig till mötes med otålig min och klagande över min långsamhet.
I stället för att avbida mitt svar överhopade hon mig med smekningar, och så snart hon fann sig ensam med mig, gjorde hon mig livliga förebråelser över den vana jag tagit mig att komma så sent hem.
Då min tystnad gav henne tillfälle att fortsätta, yttrade hon vidare, att jag på tre veckor inte tillbringat en hel dag tillsammans med henne, att hon inte kunde fördraga så långa skilsmässor, att hon ville rå om mig åtminstone en dag då och då, och att hon redan dagen därpå ville ha mig hos sig från morgon till kväll.
— Det ska du få, var lugn för det, svarade jag litet tvärt.
Hon tycktes icke alls fästa sig vid min dysterhet, och i sin glädje, som verkligen var påfallande livlig, skildrade hon omständligt, hur angenämt hon tillbringat sin dag.
— Sällsamma flicka, tänkte jag för mig själv. — Vad har jag väl att vänta efter detta förspel?
Vårt första skilsmässoäventyr dök upp i mitt minne. Jag tyckte mig dock bakom hennes glädje och hennes smekningar skönja en anstrykning av uppriktighet och sanning, som överensstämde med skenet.
Det blev mig icke svårt att under kvällsvarden skjuta skulden för den bedrövelse, från vilken jag icke kunde frigöra mig, på en spelförlust, som jag klagade över att ha gjort.
Jag ansåg det som en särdeles stor förmån, att förslaget att stanna hemma dagen därpå kom från henne själv. På så sätt skulle jag vinna tid för mina överläggningar. Min närvaro hemma undanröjde alla farhågor för morgondagen, och ifall jag icke märkte något, som tvingade mig att yppa mina upptäckter, var jag redan besluten att dagen därefter flytta till staden, till ett kvarter, där vi icke behövde ha något med prinsar att skaffa.
Allt detta gjorde, att min natt blev lugnare, men den befriade mig dock icke från plågan att nödgas bäva för en ny trolöshet.
Då jag vaknade, förklarade Manon, att det ingalunda var hennes mening, att jag skulle förete ett mera vårdslöst yttre, emedan jag skulle tillbringa dagen hemma hos oss, och hon ville till och med frisera mitt hår med sina egna händer. Jag hade ett vackert hår, och hon hade flera gånger roat sig med att sköta om det.
Men denna dag ägnade hon större omsorg däråt än jag någonsin sett henne göra. För att vara henne till nöjes måste jag sätta mig framför hennes toalettbord och underkasta mig alla de små handgrepp, hon uppfann till mitt förskönande.
Under sitt arbete hade hon mig emellanåt att vända ansiktet mot henne och betraktade mig med uppslukande iver, i det hon stödde båda händerna mot mina axlar, därefter uttryckte hon sin belåtenhet med en kyss eller två och lät mig återtaga min ställning för att fortsätta verket.
Detta raljeri upptog oss ända till middagstimmen. Det behag hon funnit däri, hade förefallit mig så naturligt, och hennes glättighet var så oförställd, då jag, ur stånd att förknippa dessa trohetsbevis med planen till ett svart förräderi, flera gånger kände mig frestad att öppna mitt hjärta för henne och avlasta den börda, som tryckte mig, men jag inbillade mig hela tiden, att hon själv skulle bringa saken på tal och lovade mig därav på förhand en ljuvlig triumf.
Vi återvände efter middagen till hennes toalettrum. Hon ordnade ånyo om mitt hår, och jag fogade mig villigt i alla hennes nycker. Då kom man och anmälde prins de V., som önskade träffa henne. Detta namn upphetsade mig ända till ursinne.
— Vad nu då, utbrast jag och stötte henne ifrån mig. — Vad är det för en prins? Vad vill han här?
Hon svarade icke på mina frågor.
— Bed honom stiga upp, sade hon lugnt till betjänten och vände sig därpå till mig.
— Min käraste vän, sade hon med förledande stämma, du som jag dyrkar. Jag ber dig blott om ett ögonblicks eftergivenhet… ett enda ögonblick! Jag skall älska dig tusen gånger mer för det, jag skall bli dig tacksam i hela mitt liv.
Förtrytelsen och överraskningen förlamade min tunga. Hon upprepade sin enträgna begäran, och jag sökte efter ord för att med förakt tillbakavisa den. Men då hon hörde dörren till förmaket öppnas, grep hon med ena handen om mitt hår, som upplöst hängde ned över skuldrorna, med den andra tog hon sin toalettspegel. Därpå uppbjöd hon alla sina krafter för att draga mig i detta tillstånd till dörren, och sedan hon med knät stött upp denna, erbjöd hon den främmande, som bullret tycktes ha hejdat mitt i rummet, en scen, ägnad att förorsaka honom ej ringa förvåning.
Jag såg en särdeles välklädd man, men av ett ganska obehagligt utseende.
Oaktat den förlägenhet, vari detta uppträde försatte honom, underlät han icke att hälsa med en djup bugning. Manon gav honom icke tid att öppna munnen, hon räckte fram sin spegel och sade:
— Se här, min herre, betrakta er noga och giv mig sedan rätt. Ni ber mig om kärlek. Här är den man, som jag älskar och som jag svurit att älska i hela mitt liv. Jämför själv! Om ni tror er kunna göra honom mitt hjärta stridigt, så säg mig på vilken grund! Ty jag försäkrar er, att i er ödmjuka tjänarinnas ögon uppväga inte alla Italiens prinsar ett enda av de hårstrån jag håller i min hand.
Under denna tokiga harang, som hon tydligen hade funderat ut i förväg, gjorde jag fruktlösa ansträngningar att lösgöra mig, och förbarmande mig över en man av börd och bildning, kände jag mig böjd att genom något hövligt yttrande gottgöra denna lilla skymf. Men han hämtade sig lätt nog, och hans svar, som jag fann något plumpt, betog mig lusten därtill.
— Mademoiselle, sade han med ett tvunget leende, jag har verkligen fått ögonen öppna, och jag finner er vara betydligt mindre nybörjare än jag föreställt mig.
Därpå avlägsnade han sig genast utan att kasta en blick på henne och tillade med lägre röst, att de franska kvinnorna inte voro mer värda än de italienska. Vid detta tillfälle fanns det ingenting, som lockade mig att ingiva honom bättre tankar om det täcka könet.
Manon släppte mitt hår, kastade sig i en länstol och började skratta, så att det genljöd i rummet.
Jag vill icke förneka, att jag blev rörd i mitt hjärtas innersta av ett offer, som jag icke kunde tillskriva annat än kärleken. Skämtet tycktes mig dock överskrida det tillbörligas gränser. Jag gjorde henne milda förebråelser för detta.
Hon berättade då, att min rival, sedan han flera dagar förföljt henne i Boulogneskogen och genom minspel antytt sina känslor, tagit sig till att göra henne en öppen kärleksförklaring, åtföljd av hans namn och samtliga titlar, i en skrivelse, vilken han låtit tillställa henne genom den kusk, som körde för henne och hennes väninnor. Han lovade henne däri på andra sidan Alperna en lysande ställning och en evig dyrkan. Hon hade föresatt sig att vid hemkomsten meddela mig detta äventyr, men så föll det henne in, att vi kunde få ut något roligt därur, och hon hade icke kunnat avstå från detta infall.
Hon hade sålunda i en artig svarsskrivelse givit den italienske prinsen tillstånd att besöka henne och gjort sig ett ytterligare nöje av att indraga mig i sitt påhitt utan att hos mig väcka den ringaste misstanke om det som hon hade i sinnet.
Jag yttrade icke ett ord om de upplysningar, som jag erhållit från annat håll, och den triumferande kärlekens berusning kom mig att giva mitt bifall till allt.
I hela mitt liv har jag lagt märke till, att Försynen alltid valt den stund, då min sällhet syntes som säkrast betryggad, till att hemsöka mig med sina svåraste slag. Jag ansåg mig så lycklig med herr de T:s vänskap och Manons ömhet, att ingen skulle kunnat få mig att tro på en ny olyckas närhet. Och likväl väntade mig en så ödesdiger sådan, att den bragte mig i den belägenhet, vari ni såg mig i Passy, och steg för steg i sådana ytterligheter, att ni knappast skola tro min sannfärdiga berättelse därom.