Manon Lescaut/Kapitel 14

FJORTONDE KAPITLET.

Så snart G. M. stigit upp i vagnen tillsammans med herr de T., ilade Manon emot mig med utbredda armar och omfamnade mig skrattande. Hon upprepade för mig hans yttranden och anbud ord för ord.

Han tillbad henne, han ville med henne dela den inkomst på fyrtiotusen livres han redan åtnjöt, utan att räkna det, som han väntade sig efter sin fars frånfälle. Hon skulle härska över hans hjärta och hans förmögenhet, och till underpant på dessa löften ville han skänka henne en täckvagn, ett litet möblerat hus, en kammarjungfru, tre betjänter och en kock.

[ 160 ]— Hör man på bara, sade jag. — Sonen är tydligen åtskilligt mera frikostig än fadern. Men handen på hjärtat, Manon, frestas du inte av detta anbud?

— Jag, utbrast hon och citerade med lämplig förändring ett par strofer av Racine:

Hur kan du tro mig om ett sinnelag,
så svekfullt att jag icke avsky bure
för dessa olycksfulla anletsdrag,
som städse spinnhustiden frambesvure…

— Nej, svarade jag och fortsatte parodin:

Ej kan jag tro att spinnhusminnets smärta
hans bild med kärlek präglat i ditt hjärta.

— Men ett möblerat hus, en täckvagn och tre betjänter kunde kanske göra det.

Hon bedyrade, att hennes hjärta tillhörde mig för evigt, och att hon aldrig skulle bära någon annans bild däri än min.

— De löften han gjort mig, tillade hon, äro mer ägnade att egga till hämndbegär än till kärlek.

Jag frågade, om hon hade för avsikt att mottaga huset och vagnen, men hon svarade, att hon inte ville åt något annat än hans pengar. Svårigheten bestod i att ernå det ena utan det andra. Vi beslöto att avbida den fullständiga utvecklingen av G. M:s förslag, vilken han lovat meddela henne i brev.

[ 161 ]Dagen därpå erhöll hon verkligen ett sådant genom en betjänt utan livré, vilken ganska behändigt förskaffade sig tillfälle att tala med henne utan vittnen. Hon tillsade honom att vänta på svar, och gick genast in till mig med skrivelsen. Vi öppnade den tillsammans.

Förutom de vanliga kärleksuttrycken innehöll den en redogörelse för min rivals löften. De voro verkligen rundligt tilltagna. Han förband sig att räkna upp tiotusen francs i samma stund som hon tog huset i besittning och sedermera ersätta de uppstående minskningarna i denna summa, så att hon ständigt skulle ha den framför sig i kontanta pengar.

Invigningsdagen var icke långt borta. Han önskade endast två dagar till förberedelserna och angav namnet på den gata och det hus, där han lovade att invänta henne på andra dagens eftermiddag, så framt hon kunde lista sig ur mina händer. Detta var just den punkt, beträffande vilken han besvor henne att stilla hans oro, för allt det andra tycktes han vara lugn. Men han tillade, att om hon förutsåge någon svårighet att undkomma mig, så skulle han nog finna utvägar att underlätta hennes rymning.

G. M. var listigare än fadern. Han ville ha bytet i sina händer, innan han lade pengarna på bordet.

Vi rådgjorde om, hur Manon skulle bete sig. Jag bemödade mig ännu en gång att avstyra detta företag och påpekade för henne alla dess faror, men ingenting kunde rubba hennes föresats.

[ 162 ]Hon skrev ett kortfattat svar till G. M., försäkrade honom att hon icke skulle ha någon svårighet att begiva sig till Paris på utsatt dag och att han med säkerhet kunde vänta henne.

Därefter gjorde vi upp, att jag oförtövat skulle fara bort och hyra en ny bostad i någon by på andra sidan om Paris och föra med mig vår lilla packning. Följande dags eftermiddag skulle hon enligt G. M:s förslag fara in till Paris. Sedan hon erhållit hans presenter skulle hon enträget bedja honom att ledsaga henne till teatern, taga med sig så mycket av pengarna, som hon kunde bära, och låta min betjänt, vilken hon skulle medföra, övertaga resten.

Denne betjänt var alltjämt samme man, som hade hjälpt henne ut från spinnhuset, och som var oss särdeles tillgiven. Jag skulle infinna mig i en hyrvagn vid början av gatan Saint-André-des-Arcs och stiga ur omkring klockan sju samt i skymningen gå fram till teaterns port. Manon lovade att hitta på någon förevändning för att ett ögonblick avlägsna sig ur logen och använda detta till att gå ned och förena sig med mig.

Det övriga var lätt nog att utföra. Vi skulle i en blink hinna till min vagn och sedan åka ut ur Paris genom förstaden Saint-Antoine, som ledde till vår nya bostad.

Denna plan föreföll oss mycket väl uttänkt, så farlig den än var. I själva verket var det ju en vanvettig obetänksamhet att inbilla sig att vi, även om vi lyckades utföra den på det mest behändiga sätt, [ 163 ]någonsin skulle kunna sätta oss i säkerhet för följderna. Icke desto mindre utsatte vi oss för faran med den dumdristigaste förtröstan.

Manon for åtföljd av Marcel, vår betjänt. Jag skildes från henne med vemod och sade, i det jag omfamnade henne:

— Manon, du sviker mig väl inte? Kommer du att vara mig trogen?

Hon beklagade sig ömt över min misstro och förnyade alla sina eder.

Hon beräknade att anlända till Paris vid tretiden. Jag avreste efter henne och gick att fördriva tiden på Ferés kafe vid Saint-Michel.

Där dröjde jag till skymningens inbrott. Därpå tog jag en hyrvagn, som jag enligt överenskommelsen posterade vid början av gatan Saint-André-des-Arcs, varifrån jag till fots gick fram till teaterns ingång.

Jag vart förvånad över att icke se till Marcel, som skulle vara mig till mötes där. Emellertid väntade jag tålmodigt i en hel timme, mitt ibland en mängd lakejer och vaksamt spejande på alla förbigående.

Slutligen, då klockan slagit sju utan att något synts till, som stod i samband med vår plan, köpte jag en parterrbiljett och gick att söka upp Manon och G. M. i någon loge.

Ingen av dem fanns där. Jag återvände till ingången, där jag väntade ännu en kvarts timme, utom mig av otålighet och oro. Då alltjämt ingen syntes [ 164 ]till, gick jag tillbaka till min hyrvagn utan att kunna besluta mig för vare sig det ena eller det andra.

Då kusken varseblev mig, gick han några steg emot mig och sade med hemlighetsfull uppsyn, att en vacker dam en timme suttit och väntat på mig i vagnen. Hon hade frågat efter mig med angivande av tydliga kännemärken, och då hon hört, att jag skulle komma tillbaka, hade hon sagt sig ha god tid att vänta.

Jag föreställde mig genast, aft det var Manon. Men då jag närmade mig, fick jag se ett litet täckt ansikte, som icke var hennes. Det var en främmande flicka, som till att börja med frågade, om hon hade äran att tala med chevalier des Grieux. Jag svarade, att detta var mitt namn.

— Jag har ett brev att överlämna till er, återtog hon, vilket skall upplysa er om vad som fört mig hit och genom vilken omständighet jag har förmånen att känna ert namn.

Jag bad henne att få gå och läsa brevet på en närbelägen källare. Hon följde mig och tillrådde mig att taga ett enskilt rum.

— Från vem kommer detta brev, frågade jag, under det vi stego uppför trappan.

Hon bad mig vänta, tills jag fick läsa brevet. Vid första ögonkastet igenkände jag Manons handstil. vad hon meddelade mig var ungefär följande:

G. M. hade emottagit henne med en artighet och ett överdåd, som överträffade allt, vad hon kunnat drömma sig. Han hade överhopat henne med gåvor [ 165 ]och förespeglat henne ett liv, som kunde anstå en drottning. Icke desto mindre försäkrade hon, att hon inte glömt mig i sin nya glans och prakt, men som hon ej lyckats förmå G. M. att föra henne till teatern denna kväll, måste hon till en annan dag uppskjuta nöjet att få återse mig.

För att i någon mån trösta mig för den smärta, som denna underrättelse törhända kunde förorsaka mig, hade hon funnit på att skaffa mig en av de vackraste flickorna i Paris, vilken skulle överbringa hennes biljett. Undertecknat: Din trofast älskande Manon Lescaut.

Det var i detta brev något så grymt och så kränkande för mig, att jag sedan jag en stund vacklat mellan vrede och sorg, började anstränga mig att för alltid glömma min otacksamma och menediga älskarinna. Jag kastade en blick på flickan framför mig. Hon var verkligen mycket vacker, och jag önskade, att hon skulle ha varit det tillräckligt för att göra mig menedig och otrogen i min tur. Men jag fann hos henne icke dessa sköna och smäktande ögon, denna gudomliga figur, denna hy av Amors färgblandning, kort sagt, denna outtömliga rikedom på behag, som naturen slösat på den trolösa Manon.

— Nej, nej, sade jag och vände mina blickar från henne, den otacksamma, som skickat er, visste alltför väl, att det var ett fåfängt steg hon förmådde er till. Återvänd till henne och hälsa henne från mig, att hon må njuta av sitt brott, njuta av det, om möj[ 166 ]ligt, utan samvetsagg. Jag lämnar henne för alltid och avsäger mig på samma gång alla andra kvinnor. De kunna inte vara lika älskvärda som hon, men äro utan tvivel lika tarvliga och opålitliga.