Manon Lescaut/Kapitel 15

FEMTONDE KAPITLET.

Jag stod nu i begrepp att lämna källaren och avlägsna mig utan att vidare göra anspråk på Manon, och då den dödliga svartsjuka, som sargade mitt hjärta, förklädde sig i ett mörkt och dystert lugn, trodde jag mig så mycket närmare mitt tillfrisknande som jag icke förnam någon av dessa våldsamma sinnesrörelser, som kommit över mig vid liknande tillfällen. Ack, jag var en lekboll för kärleken lika mycket som jag ansåg mig vara det för G. M. och Manon!

Då flickan, som överlämnat brevet, såg mig redo alt gå, frågade hon, vad jag ville att hon skulle framföra till herr de G. M. och den dam, som var hos honom.

Vid denna fråga vände jag åter in i rummet, och med en plötslig sinnesförändring, ofattlig för dem, som aldrig skakats av häftiga passioner, övergick jag med ens från mitt förmenta lugn till ett förfärligt utbrott av raseri.

[ 167 ]— Gå, utropade jag, och framför till förrädaren G. M. och hans falska älskarinna den förtvivlan, vari hennes eländiga brev störtat mig! Men säg dem också, att de inte skola förnöja sig däröver länge och att jag skall sticka ned dem båda två med min egen hand.

Jag kastade mig ned på en stol, min hatt föll åt ena sidan, min käpp åt den andra. Två bittra tårefloder begynte strömma ur mina ögon. Det anfall av raseri, som hastigt övergått mig, förbyttes i en djup smärta. Jag kunde på en lång stund endast gråta, sucka och jämra mig.

— Kom hit, mitt barn, kom hit, utbrast jag därpå, vänd till den unga flickan, eftersom det är dig man sänt att trösta mig! Säg mig, om du vet någon bot för raseri och förtvivlan, för lusten att taga sitt eget liv sedan man dödat två trolösa, som inte förtjäna att leva. Ja, kom hit, fortfor jag, då hon ängsligt och tveksamt började närma sig, kom hit och torka mina tårar, kom och återskänk friden åt mitt hjärta, kom och säg att du älskar mig, så att jag må vänja mig vid att vara älskad av någon annan än min trolösa. Du är vacker, jag kan måhända älska dig tillbaka.

Det stackars barnet, som knappast var sexton eller sjutton år och tycktes vara mer sedesam än sina likar, var tydligen ytterst häpen över denna besynnerliga scen. Hon närmade sig likväl för att hugna mig med några smekningar, men jag stötte henne genast tillbaka.

[ 168 ]— Vad vill du mig, utbrast jag. — Ah, du är en kvinna, du tillhör ett kön, som jag avskyr och som jag inte längre kan tåla. Ditt anletes ljuvhet hotar mig med något ytterligare förräderi! Gå din väg och lämna mig ensam här!

Hon gjorde en nigning utan att våga svara ett ord och vände sig om för att gå. Jag ropade åt henne att stanna.

— Men säg mig åtminstone, återtog jag, varför, hur och i vilket syfte du blivit hitskickad. Hur har du fått veta mitt namn och det ställe, varest jag kunde träffas?

Hon omtalade då, att hon sedan länge var bekant med herr de G. M. Han hade skickat bud efter henne klockan fem, och betjänten, som framfört budet, hade ledsagat henne till ett stort hus, där hon funnit honom spelande piké med en vacker ung dam. Båda två hade givit henne i uppdrag att överbringa det där brevet och sagt henne, att hon skulle finna mig i en täckvagn vid slutet av Saint-André-gatan.

Jag frågade, om de icke hade sagt henne något mera, och hon svarade rodnande, att de ingivit henne förhoppning, att jag skulle behålla henne som sällskap.

— De ha bedragit dig, min stackars flicka, genmälde jag, de ha bedragit dig. Du är en kvinna, och du bör ha en man, men du bör ha en som är rik och lycklig, och det är inte här du finner en sådan. Vänd om, vänd om till herr de G. M. Han [ 169 ]har allt, som behövs för att bli älskad av de sköna, han har möblerade hus och ekipage att skänka bort. Vad mig beträffar, som endast har kärlek att bjuda, så förakta kvinnorna min fattigdom och driva gäck med min beskedlighet.

Jag tillade ytterligare en mängd utgjutelser, än sorgmodiga, än häftiga, allteftersom de känslor, vilka växelvis upprörde mig, gåvo vika eller togo överhand.

Mina sinnesrörelser utmattades emellertid genom själva sin våldsamhet och började lämna rum för eftertanke.

Jag jämförde denna sista olycka med dem jag redan utstått av samma slag och fann icke ställningen mer ohjälplig än vid de föregående tillfällena. Jag kände ju Manon, varför uppröra mig så över ett missöde, som jag borde ha förutsett? Varför icke hellre ägna mig åt att söka ett botemedel? Det var ännu tid. Jag borde åtminstone icke spara mig någon möda, om jag ej ville ha det att förebrå mig, att jag genom försumlighet bidragit till mina egna lidanden.

Jag började således övertänka alla de medel, som kunde öppna en utsikt till hopp.

Att med våld slita henne ur G. M:s händer var en förtvivlad utväg, som icke, kunde medföra annat än mitt fördärv och icke erbjöd den minsta möjlighet att lyckas. Men det tycktes mig, att om jag blott kunde förskaffa mig tillfälle att växla några ord med henne, så skulle jag ovillkorligen göra något [ 170 ]intryck på hennes hjärta… jag kände ju så väl alla dess känsliga punkter, jag var ju så viss om att hon älskade mig! Jag kunde ha slagit vad om att själva det besynnerliga infallet att sända mig en vacker flicka till tröst härrörde från henne och att det var ett uttryck av hennes medlidande med mig.

Jag beslöt att uppbjuda all min fyndighet för att få träffa henne. Bland den mängd utvägar, som jag skärskådade, den ena efter den andra, stannade jag vid följande:

Herr de T. hade redan visat mig alltför mycken välvilja, för att jag skulle kunna hysa det minsta tvivel om hans uppriktighet och vänskap. Jag föresatte mig nu att oförtövat gå till honom och förmå honom att skicka bud efter G. M. under förevändning av någon viktig angelägenhet. Jag behövde blott en halvtimme för att hinna tala med Manon. Min avsikt var att bereda mig tillträde till hennes egen kammare, och jag trodde, att detta skulle gå lätt för sig under G. M:s frånvaro.

Detta beslut gjorde mig lugnare, och jag betalade frikostigt den unga flickan, som ännu var kvar. För att betaga henne lusten att återvända till dem, som skickat henne, anhöll jag om hennes adress, i det jag lät henne hoppas, att jag skulle komma och tillbringa natten hos henne.

Därefter steg jag upp i min hyrvagn och lät köra mig i galopp till herr de T:s bostad. Jag hade den turen att finna honom hemma, något som jag under färden hade oroat mig för. Några ord voro tillfyllest [ 171 ]att klargöra för honom mitt bekymmer och den tjänst jag åstundade av honom.

Han blev så förvånad över att G. M. lyckats förleda Manon, att han, okunnig om att jag själv medverkat till mitt olycksöde, ädelmodigt erbjöd sig att samla ihop alla sina vänner för att taga deras armar och värjor i anspråk för min älskarinnas befrielse. Men jag lät honom förstå, att en sådan våldsamhet kunde vara olycksbringande för Manon och mig.

— Låt oss spara vårt blod till yttersta nödfall, sade jag. — Jag har en mera stillsam plan i sinnet, av vilken jag väntar mig lika mycken framgång.

Han lovade utan förbehåll att göra allt vad jag begärde av honom, och då jag förklarade, att det icke var fråga om annat än att låta underrätta G. M. att han önskade tala med honom och hålla honom ur vägen en timme eller två, begav han sig genast iväg med mig för att göra mig till viljes.

Vi sökte efter ett lämpligt medel att uppehålla G. M. så länge. Jag rådde herr de T. att först skriva en enkel biljett, dagtecknad på någon källare, och däri bedja honom att genast begiva sig dit i och för en angelägenhet, som icke tålde något uppskov.

— Jag för min del, tillade jag, skall avvakta hans bortgång och sedan utan svårighet träda in i huset, där jag ju inte är känd av någon annan än Manon och Marcel, min betjänt. Under tiden sällskapar ni med G. M. Ni kan ju säga honom, att den viktiga angelägenheten bestod i ett tillfälligt penningbehov, [ 172 ]att ni förlorat alla era kontanter på spel och haft den oturen att spela bort åtskilligt mer på ert hedersord. Han behöver då tid att anskaffa pengarna och jag får tid att utföra min plan.

Herr de T. följde detta förslag till punkt och pricka. Jag lämnade honom på en källare, där han ofördröjligen skrev sitt brev, och gick att ställa mig på post några steg ifrån Manons hus.

Jag såg budet anlända och G. M. en liten stund därefter avlägsna sig till fots, åtföljd av en betjänt. Så snart han hunnit in på en annan gata, gick jag fram till min trolösas port och klappade därpå, oaktat all min vrede med något av den vördnad man hyser för ett tempel.

Lyckligtvis var det Marcel, som kom och öppnade. Jag tecknade åt honom att vara tyst, och ehuru jag ingenting hade att frukta av de andra tjänarna, frågade jag med låg röst, om han kunde föra mig till det rum, där Manon befann sig, utan att jag blev sedd. Han svarade, att detta lätt nog gick för sig, om vi utan buller stege uppför stora trappan.

— Låt oss då skynda oss upp, sade jag, och försök sedan hindra att någon kommer, så länge jag är där.

Jag lyckades utan hinder intränga i Manons rum.