Manon Lescaut/Kapitel 19

NITTONDE KAPITLET.

Vi lämnade fängelset tillsammans, utan att ha nämnt ett ord om min älskarinna. Jag vågade icke ens tala om henne med vaktknektarna i deras närvaro. Ack, min stackars rekommendation skulle i sanning varit gagnlös! Den grymma ordern hade anlänt på samma gång som den, vilken gällde mitt frigivande.

Den olyckliga flickan fördes en timme därefter till spinnhuset för att där förenas med några eländiga varelser, som voro dömda till samma öde.

Jag måste följa min far till hans bostad, och klockan blev nära sex på aftonen, innan jag fann tillfälle att lista mig ifrån honom och återvända till Châtelet.

[ 207 ]Jag ämnade blott skaffa Manon några förfriskningar och anbefalla henne hos fånguppsyningsmannen, ty jag väntade icke att få tillstånd att träffa henne. Icke heller hade jag ännu haft tid att övertänka möjligheterna att befria henne.

Jag bad att få tala med uppsyningsmannen. Han hade blivit så välvilligt stämd mot mig till följd av min frikostighet och mitt saktmod, att han, benägen att stå mig till tjänst, begynte tala om Manons öde som om en olycka, vilken gjorde honom mycket ont, emedan den kunde bedröva mig.

Jag begrep ingenting av detta tal. Vi stodo och samtalade en stund utan att förstå varandra. Slutligen märkte han, att jag behövde en förklaring, och gav mig densamma, som jag redan med fasa meddelat er, och som det skulle vara mig en ytterligare fasa att upprepa.

Aldrig har ett våldsamt slaganfall haft en mer plötslig och förfärlig verkan. Jag sjönk till golvet med en så smärtsam hjärtklappning, att jag ögonblicket innan jag förlorade sansen, trodde mig för alltid skild från livet.

Något av denna föreställning dröjde till och med kvar, sedan jag återfått medvetandet. Jag såg mig omkring i rummet och på mig själv för att förvissa mig om, att jag ännu hade den olyckan att vara en levande människa. Visst är, att om jag endast följt den naturliga drift, som bjuder en att söka befrielse från sina kval, intet skulle ha förefallit mig ljuvare än döden i denna stund av bestörtning och [ 208 ]förtvivlan. Icke ens religionen kunde hota mig med någonting olidligare i livet efter detta än de grymma kval, som sargade mig.

Icke desto mindre återvann jag snart, genom ett under, sådant som endast kärleken kan åstadkomma, tillräcklig styrka att tacka Försynen, som återgivit mig sans och förnuft. Min död skulle ej ha gagnat någon annan än mig själv. Manon hade behov av mitt liv för att bli räddad, för att bli beskyddad, för att bli hämnad. Jag svor att utan dröjsmål eller tvekan gripa mig an därmed.

Uppsyningsmannen bistod mig med en omsorg, som jag kunnat vänta av min bästa vän. Jag mottog hans tjänster med livlig tacksamhet.

— Ah, utbrast jag. — Ni ensam röres då av mitt lidande! Alla människor övergiva mig. Min far själv är utan tvivel en av mina grymmaste förföljare. Ingen förbarmar sig över mig. Ni ensam, här i själva hårdhetens och barbariets hemvist, röjer medkänsla för den olyckligaste bland människor.

Han rådde mig att icke visa mig på gatan, förrän jag hämtat mig från min själsskakning.

— Åh, låt mig hållas bara, svarade jag, i det jag gick därifrån. Vi återse varandra förr än ni tror. Gör i ordning den svartaste av era fängelsehålor åt mig… jag tänker göra mitt bästa för att förtjäna den.

I själva verket kretsade mina första, upprörda tankar kring ingenting mindre än föresatsen att göra mig av med de båda G. M. och polismästaren, samt [ 209 ]därpå med väpnad hand intränga i spinnhuset tillsammans med så många man, som jag kunde värva för mitt företag. Min far själv skulle med knapp nöd blivit skonad vid en hämnd, som tycktes mig så rättmätig, ty uppsyningsmannen hade icke dolt för mig, att han och G. M. voro upphovsmännen till mitt fördärv.

Men då jag gått några steg på gatan och friska luften något svalkat mitt blod och mina sinnen, lämnade mitt raseri småningom rum för mera sansade tankar. Våra fienders död skulle bli till föga gagn för Manon och tvivelsutan beröva mig alla möjligheter att bistå henne. Dessutom… skulle jag väl tillgripa ett fegt lönnmord? Vilken annan väg kunde jag bana mig till hämnd?

Jag beslöt att i stället samla alla mina krafter och alla mina själsförmögenheter för att först och främst arbeta på Manons befrielse, i det jag uppsköt allt det andra tills detta viktiga värv utförts.

Jag hade icke mycket pengar kvar. Sådana voro likväl en nödvändig grundval att bygga på. Jag kände icke mer än tre personer, av vilka jag skulle kunna få pengar: herr de T., min far och Tiberge. Det var föga sannolikt att de båda sistnämnda skulle försträcka mig något, och jag blygdes för att besvära den förre med min efterhängsenhet.

Jag begav mig oförtövat till Saint-Sulpiceseminariet utan att fråga efter, om jag blev igenkänd och begärde att få tala med Tiberge.

[ 210 ]Dennes första ord upplyste mig om, att han ännu var okunnig om mitt senaste äventyr. Denna upptäckt föranledde mig att ändra den avsikt jag haft att vädja till hans medkänsla. Jag talade i stället i allmänna ordalag om det nöje jag erfarit av att återse min far och bad därpå om ett penninglån, under förevändning att jag, innan jag lämnade Paris, ville betala några skulder, som jag önskade hålla hemliga.

Han överräckte mig genast sin börs. Jag tog femhundra francs av de sexhundra, jag fann där. Jag erbjöd mig att skriva en skuldsedel, vilket han dock ädelmodigt avböjde.

Därefter begav jag mig direkt till herr de T. Inför honom behövde jag ej förställa mig. Jag skildrade mina missöden och lidanden, han kände redan till dem in i minsta detalj, enär han noga följt unge G. M:s äventyr.

Han lyssnade icke desto mindre och beklagade mig djupt. Då jag bad om hans råd beträffande sättet att befria Manon, svarade han med bedrövelse, att han såg så föga ljus i saken, att man måste avstå från allt hopp, såvida icke en av Försynens utomordentliga skickelser inträffade.

Han hade skyndat till spinnhuset, sedan hon inspärrats där, men icke lyckats erhålla tillstånd att få träffa henne. Polismästarens order voro ytterst stränga, och till råga på allt var den olyckliga skara, med vilken hon skulle förenas, bestämd att avresa redan dagen efter nästa.

[ 211 ]Jag var så bestört över denna underrättelse, att han kunnat fortsätta i en timme, utan att jag tänkt på att avbryta honom. Han tillade, att han undvikit att besöka mig i Châtelet för att man icke skulle misstänka honom stå i samförstånd med mig och han sålunda lättare skulle kunna gagna mig. Under de timmar, som gått, sedan jag blivit frigiven, hade han beklagat, att han icke visste, var jag fanns och önskat att snarast möjligt träffa mig för att giva mig det sannolikt enda råd, som kunde skänka mig någon förhoppning om ändring i Manons öde. Det var emellertid ett farligt råd, varför han bad mig städse hemlighålla hans andel däri… det var att utse några raska karlar, som hade mod att angripa Manons vaktare, då de lämnat Paris med henne.

Han gav mig icke tid att tala om min medellöshet, utan lämnade mig en penningpung, i det han sade:

— Se här hundra pistoler, som kunna bli er till nytta. Ni kan återbetala dem, då ni fått era affärer ordnade.

Detta storsinta ädelmod rörde mig ända till tårar. För att ådagalägga min erkänsla uppbjöd jag all den livlighet, som min bedrövelse lämnat mig i behåll.

Jag frågade, om man icke kunde hoppas vinna något genom att vädja till polismästaren. Han sade, att han visserligen tänkt därpå, men ansåg det gagnlöst, emedan en benådning av detta slag icke kunde begäras utan särskilt skäl, och han kunde ej inse, vilket skäl man skulle kunna anföra för att [ 212 ]vinna någon ansedd och inflytelserik person till medlare. Om man hade något att hoppas på den vägen, så skulle det endast vara, om man finge herr de G. M. och min far att ändra mening och förmådde dem att själva anmoda polismästaren att återkalla sin dom.

Han erbjöd sig emellertid att göra allt vad han kunde för att vinna unge G. M., ehuru han trodde, att dennes vänskap för honom var något avkyld till följd av de misstankar, som väckts av vårt samförstånd i den senaste affären. Han uppmanade mig jämväl att ingenting underlåta, som kunde beveka min fars hjärta.

Detta var ett allt annat än lätt värv för mig, jag syftar icke blott på det motstånd, som jag helt naturligt skulle få att bekämpa, utan även på något annat, som rent av kom mig att bäva för att närma mig honom. Jag hade ju smugit mig bort från hans bostad tvärt emot hans order, och jag hade varit fast besluten att icke återvända dit, alltsedan jag erfarit Manons sorgliga öde.

Jag befarade icke utan skäl, att han skulle kvarhålla mig mot min vilja och på samma sätt släpa mig tillbaka till landsorten. Min äldre bror hade ju en gång använt den metoden. Visserligen var jag nu äldre än då, men åldern var ett svagt skäl gentemot styrkan.

Emellertid hittade jag på en utväg, varigenom jag undvek denna risk, nämligen att under ett annat namn stämma möte med honom på en offentlig [ 213 ]plats. Jag bestämde mig genast för detta handlingssätt.

Herr de T. begav sig till G. M. och jag till Luxembourgparken, varifrån jag sände bud till min far, att en adelsman vördsamt bad honom infinna sig där i och för ett samtal.

Jag var rädd, att han skulle vara hindrad att komma, enär natten var i annalkande. Men han uppenbarade sig dock snart, åtföljd av en betjänt.

Jag bad honom vika av in i en allé, där vi kunde vara ostörda, och vi gingo väl minst hundra steg under tystnad. Han föreställde sig utan tvivel, att så många förberedelser icke vidtagits utan ett viktigt syfte, och avbidade mitt anförande, vilket jag under tiden övertänkt. Slutligen upplät jag min mun och sade med något skälvande stämma:

— Ni är en god far. Ni har överhopat mig med ynnestbevis och förlåtit mig mångfaldiga förseelser. Himlen är också mitt vittne, att jag för er hyser de mest tillgivna och vördnadsfulla känslor. Men det tycks mig… att er stränghet…

— Nå, vidare! Min stränghet… avbröt min far, som tydligen i sin otålighet tyckte, att jag talade för långsamt.

— Ah, min far, återtog jag, det tycks mig, att er stränghet gått för långt i den behandling ni låtit den stackars Manon undergå. Ni har i detta avseende rättat er efter herr de G. M. Hans hat har målat henne för er i de mörkaste färger, och ni har bildat er en lika osann som ryslig förställning om henne. [ 214 ]Hon är den ljuvaste och älskligaste varelse, som någonsin levat. O, om Försynen ingivit er lust att se henne ett enda ögonblick! Liksom jag vet, att hon är förtjusande, är jag också förvissad om att hon skulle behagat er. Ni skulle ha tagit hennes parti, ni skulle ha fattat avsky för G. M:s onda anslag, ni skulle ha känt medlidande med henne och mig. Ack, jag är övertygad därom! Ert hjärta är ju inte av sten… ni skulle ha låtit er bevekas!

Han avbröt mig ännu en gång, då han hörde mig tala med en iver, som icke skulle ha tillåtit mig att sluta så snart, och begärde att få veta, vart jag ämnade komma med denna så lidelsefulla utgjutelse.

— Jag vill be er om mitt liv, svarade jag, som jag inte kan bevara ett ögonblick, om Manon skickas iväg till Amerika.

— Nej, nej, sade han strängt, jag vill hellre se dig utan liv än utan förnuft och utan ära.

— Låt oss då inte fortsätta längre, utropade jag och hejdade honom med ett grepp i hans arm. — Tag ifrån mig detta förhatliga och outhärdliga liv, ty i den förtvivlan, vari ni störtat mig, skall döden bli en förmån… det blir en gåva, värdig en faders hand!

— Jag skulle i så fall inte giva dig annat än vad du förtjänar, svarade han. — Jag vet ganska många fäder, som inte skulle ha dröjt så länge, innan de gjort sig till bödlar av det slaget, men det är min ytterliga eftergivenhet, som har störtat dig i fördärvet.

[ 215 ]Jag kastade mig ned och omfattade hans knän med mina armar.

— Ack, om det ännu återstår er något därav, utropade jag, så förhärda er inte mot mina tårar! Betänk att jag är er son! Ack, påminn er min mor! Ni älskade henne ju så innerligt. Skulle ni väl ha fördragit, att någon slet henne ur era armar? Nej, ni skulle ha försvarat henne intill döden. Ha inte andra ett hjärta såväl som ni? Kan man vara barbarisk, sedan man en gång erfarit, vad ömhet och sorg vill säga?

— Säg ingenting mer om din mor i detta sammanhang, genmälde han uppbragt, denna hågkomst upptänder blott ytterligare min harm. Ditt dåliga leverne skulle ha lagt henne i graven, om hon fått uppleva det. Låt oss sluta detta samtal, det plågar mig och kan ändå inte ändra mitt beslut. Jag återvänder till min bostad, och du måste följa med mig.

Den torra och hårda ton, varmed han meddelade denna befallning, upplyste mig blott alltför klart om, att hans hjärta var obevekligt. Jag drog mig undan några steg, för den händelse han skulle få det infallet att fasttaga mig med våld.

— Öka inte min förtvivlan genom att tvinga mig till olydnad. Det är mig omöjligt att följa er. Lika omöjligt är det mig att leva efter den hårdhet, ni visat mig. Jag säger er därför ett farväl för evigt. Min död, som ni snart skall få höra talas om, tillade jag dystert, skall måhända återuppväcka era faderskänslor för mig.

[ 216 ]När jag nu vände mig om för att gå, utropade han i häftigt vredesmod:

— Du vägrar alltså att följa med mig? Nå, så gå då… löp bort till ditt fördärv! Farväl, otacksamme och uppstudsige son!

— Farväl, svarade jag utom mig, farväl, barbariske och onaturlige fader!