Manon Lescaut/Kapitel 21

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Då vi anlände till Havre, gick jag genast till postkontoret. Tiberge kunde ännu ej ha hunnit att svara mig, men jag gjorde mig noga underrättad om, vilken dag jag kunde vänta hans brev. Det kunde ej inträffa förrän två dagar därefter, och mitt olycksöde fogade det så, att vårt fartyg skulle avgå på morgonen till den efterlängtade dagen för postens ankomst. Jag kan icke giva er en föreställning om min förtvivlan.

— Min Gud, utropade jag, ända in i de minsta omständigheter skall jag ständigt förföljas av oturen!

[ 228 ]— Ack, svarade mig Manon, förtjänar väl en så olycklig tillvaro att man bryr sig om den? Låt oss dö i Havre, min käre vän. Må döden med ens göra slut på våra bekymmer! Varför skulle vi släpa dem med oss till ett okänt land, där vi utan tvivel ha att vänta oss förfärliga umbäranden, eftersom man valt det till straffort för mig? Låt oss dö, upprepade hon, eller giv åtminstone mig döden och gå att söka en bättre lott i en lyckligare älskarinnas armar!

— Nej, nej, sade jag, det är för mig en avundsvärd lott att vara olycklig tillsammans med dig.

Hennes ord kommo mig att darra. Jag insåg, att hon var förkrossad av sina lidanden. Jag ansträngde mig för att antaga en lugnare hållning och sålunda fördriva dessa dystra tankar. Jag föresatte mig att allt framgent fasthålla vid samma beteende, och jag fick längre fram erfara, att intet är bättre ägnat att ingiva en kvinna mod än oförskräckthet hos en man, som hon älskar.

Då jag förlorat hoppet att erhålla någon hjälp från Tiberge, sålde jag min häst. De pengar, som detta inbringade, uppgingo, tillsammans med det jag ännu hade kvar av er gåva, till den lilla summan av sjutton pistoler. Därav använde jag sju till inköp av några nödvändiga saker åt Manon, och de återstående tio sparade jag sorgfälligt såsom en grundplåt för vårt uppehälle och våra förhoppningar i Amerika.

Jag hade ingen svårighet att komma ombord på fartyget. Man sökte just då efter unga män, som [ 229 ]voro hågade att frivilligt sluta sig till kolonin. Överfärd och kost erhöll jag gratis.

Enär posten till Paris skulle avgå följande dag, lämnade jag efter mig ett brev till Tiberge. Det var rörande och utan tvivel ägnat att beveka honom, eftersom det föranledde honom att fatta ett beslut, som endast kunde härröra från en gränslös fond av ädelmod och tillgivenhet för en olycklig vän.

Fartyget avseglade, och vinden gynnade oss utan avbrott. Jag lyckades utverka av kaptenen, att Manon och jag erhöllo en plats för oss själva. Han hade godheten att betrakta oss annorlunda än våra olyckskamrater.

Jag hade tagit honom avsides redan första dagen och meddelat honom en del av mina olycksöden, i syfte att i någon mån vinna hans aktning. Jag ansåg mig ej skyldig till någon skamlig lögn, då jag sade, att jag var gift med Manon. Han låtsade tro detta och lovade mig sitt beskydd. Vi rönte också under hela färden bevis på att han höll sitt ord. Han styrde om att vi fingo ordentlig föda, och den uppmärksamhet han visade oss förskaffade oss våra olyckskamraters aktning.

Jag vakade oavlåtligt över att Manon icke skulle lida det minsta obehag. Detta märkte hon tydligt nog, och åsynen härav, i förening med det livliga medvetandet av den sällsamma belägenhet, vari jag frivilligt för hennes skull försatt mig, gjorde henne så öm, så kärleksfull, så uppmärksam även på mina [ 230 ]minsta behov, att det mellan henne och mig rådde en ständig tävlan i tjänstaktighet och kärlek.

Jag saknade icke alls Europa, tvärtom, ju närmare vi nalkades Amerika, desto mer kände jag mitt hjärta vidgas och få ro. Om jag haft visshet, att där ej behöva sakna livets oundgängliga nödtorft, skulle jag tackat lyckans gudinna för att hon givit våra missöden en så gynnsam vändning.

Efter två månaders resa anlöpte vi äntligen den efterlängtade kusten. Landet erbjöd vid första anblicken ingenting tilltalande. Det var ofruktbara och ödsliga slätter, där man endast såg några rörväxter och några av vinden avlövade träd. Intet spår av vare sig människor eller djur.

Sedan kaptenen låtit avfyra några av våra kanoner, dröjde det dock ej länge, förrän vi fingo se en skara av Nya Orléans invånare närma sig med livliga tecken till glädje. Vi hade icke upptäckt staden, ty den är på detta håll skymd av en liten höjd. Vi blevo mottagna som om vi kommit nedstigande från himlen.

De stackars nybyggarna ävlades att göra oss otaliga frågor om tillståndet i Frankrike och om de olika provinser, där de voro födda. De omfamnade oss såsom bröder och kära kamrater, vilka kommit för att dela deras mödor och deras enslighet.

I deras sällskap styrde vi våra steg till staden, men vi häpnade, då vi, allteftersom vi kommo närmare, upptäckte, att det vi förut hört omtalas såsom en ordentlig stad endast var en samling torftiga kojor. [ 231 ]I dessa bodde fem eller sexhundra personer. Guvernörens hus skilde sig något från de andra genom sin höjd och sitt läge. Det var befästat med några jordvallar, kring vilka en bred löpgrav sträckte sig.

Vi blevo snart föreställda för guvernören. Han talade länge enskilt med kaptenen, och då han sedan återvände till oss, skärskådade han, en efter en, alla flickorna, som anlänt med fartyget.

De voro till antalet trettio, ty i Havre hade vi sammanstött med en annan trupp, som förenats med vår. Sedan guvernören länge granskat dem, skickade han efter åtskilliga unga män i staden, vilka försmäktade i väntan på en maka. Åt de förnämsta bland dessa skänkte han de vackraste flickorna, och resten utdelades genom lottdragning.

Han hade ännu icke sagt något åt Manon, men sedan han befallt de andra att avlägsna sig, bjöd han henne och mig att stanna kvar.

— Jag hör av kaptenen, sade han, att ni äro äkta makar, och att han under resan lärt känna er som personer av förtjänst och bildning. Jag vill inte inlåta mig på de orsaker, som vållat ert missöde, men om ni äga lika mycket levnadsvett, som ert utseende lovar, skall jag ingenting försumma för att mildra er lott, och ni skola å er sida bidraga till att bereda mig någon trevnad på denna vilda och ensliga ort.

Jag svarade på det sätt, som jag ansåg mest ägnat att stadfästa den föreställning han gjort sig om oss. Han gav order om inredandet av en bostad åt oss [ 232 ]och bjöd oss kvar till supén. Han ställde inga frågor till oss, i andra personers närvaro, angående våra äventyr. Samtalet var allmänt, och i trots av vår trötthet och bedrövelse bemödade vi oss, Manon och jag, om att göra oss angenäma.

På kvällen lät han visa oss till den bostad, man iordningställt åt oss. Vi funno en eländig koja, hopfogad av plankor och lera och inrymmande ett par tre små rum med ett vindsloft ovanpå. Guvernören hade låtit sätta dit fem eller sex stolar och några andra för bekvämligheten nödvändiga saker.

Manon tycktes förfärad vid anblicken av denna bedrövliga boning. Men det var för min skull hon sörjde, mycket mer än för sin egen. Så snart vi blivit ensamma, satte hon sig ned och grät bittert. Jag sökte först trösta henne, men då hon lät mig förstå, att det var mig ensam hon beklagade och att hon i våra gemensamma olyckor icke frågade efter annat än det jag måste lida, sökte jag visa så mycket mod och till och med så mycken glättighet, att hon skulle smittas därav.

— Vad skulle jag väl beklaga mig över, sade jag. — Jag har ju allt vad jag önskar. Du älskar mig ju, inte sant? Vilken annan lycka har jag någonsin eftersträvat? Låt oss lägga omsorgen om vårt uppehälle i Försynens händer. Jag finner inte alls vår ställning hopplös. Guvernören är en hygglig karl, han har bemött oss med aktning… han kommer säkert inte att låta oss lida brist på det nödvändigaste. Vad vår torftiga koja och våra simpla möbler [ 233 ]beträffar, så har du nog lagt märke till, att det tycks finnas få människor här, som äga bättre bostad eller bättre möbler än vi. Och för övrigt är du en sådan beundransvärd alkemist, tillade jag, i det jag omfamnade henne, du förvandlar allting till guld.

— Då kommer du att bli den rikaste människa på jorden, svarade hon, ty om det aldrig har funnits en sådan kärlek som din, så kan heller inger bli innerligare älskad än du nu är. Jag dömer mig själv rättvist. Jag vet väl, att jag aldrig har varit värd den stora tillgivenhet du hyser för mig. Jag har förorsakat dig bekymmer, som du endast av gränslös godhet kunnat förlåta mig. Jag har varit lättsinnig och obeständig, och ehuru jag hela tiden älskade dig av allt mitt hjärta, var jag ingenting annat än en otacksam varelse. Men du kan inte tro, vad jag är förändrad! Mina tårar, som du så ofta sett rinna efter vår avresa från Frankrike, ha inte en enda gång framkallats av mina egna olyckor. Jag upphörde att känna dem i samma stund som du började dela dem. Jag har endast gråtit av ömhet och medkänsla för dig. Jag kan inte trösta mig med att icke ha bedrövat dig ett enda ögonblick i mitt liv. Jag kan inte upphöra att förebrå mig för min ostadighet och att försmälta i rörelse och beundran för allt det kärleken satt dig i stånd att göra och uthärda för en eländig varelse, som inte var värd ett sådant offer och som inte med allt sitt blod kunde vedergäla, tillade hon under strömmande tårar, ens hälften av de lidanden hon vållat dig.

[ 234 ]Hennes gråt, hennes ord och den ton, vari hon uttalade dem, hade en så förunderlig verkan på mig, att det var som om min själ remnat.

— Var försiktig, sade jag, var försiktig, älskade Manon! Jag är inte nog stark ännu att uthärda så varma bevis på din ömhet, jag är inte van vid ett sådant övermått av glädje. O Gud, utropade jag, jag begär ingenting mer av dig. Jag är säker på Manons hjärta. Det är sådant, som jag önskat mig det för att vara lycklig. Min sällhet är nu fullkomlig och befästad för alltid.

— Det är den, svarade hon, om du gör den beroende av mig, och jag vet nog, var jag kan räkna på att ständigt finna min.

Med dessa hänförande tankar gick jag till sängs, och de förvandlade min koja till ett palats, värdigt jordens störste konung. Amerika syntes mig som ett paradis efter detta.

— Det är till Nya Orléans man bör resa, sade jag upprepade gånger till Manon, om man vill njuta kärlekens verkliga sällhet. Här älskar man varandra utan beräkning, utan svartsjuka, utan obeständighet. Våra landsmän komma hit för att söka guld, de ana inte, att vi ha funnit långt mera kostbara skatter här.