Markens gröda/Kap 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 1 → |
XIX.
Isak kom tillbaka från byn med en häst.
Ja, det hade gått så, att han köpt hästen av fjärdingsmannen. Den var, som Geissler hade sagt, till salu, men den kostade tvåhundrafyrtio kronor, det blev sextio daler. Det var ingen måtta med hästpriserna nu för tiden, i Isaks barndom kunde man få den allra bästa häst för femtio daler.
Men varför hade han inte själv fött upp någon häst? Han hade funderat på det, hade nog tänkt hur det skulle vara att ha ett ungföl — som han hade måst vänta på i både ett och två år. Det kunde den göra, som inte hade så bråttom med jordbruket, en som kunde låta en myrteg ligga obrukad, tills han en gång fick häst att köra hem dess gröda med. Som fjärdingsmannen sade: Det är ingen idé för mig att ha häst; det höet jag har kan kvinnfolken mina bära in, mens jag är ute och förtjänar pengar!
Den nya hästen var en gammal tanke hos Isak, en mångårig tanke, det var inte Geissler som hade väckt den. Därför hade han ju också ordnat sig därefter, så gott han kunnat. En spilta till, ett tjuder till nu för sommaren, kördoningar hade han några, och fler fick han göra till hösten. Det viktigaste av allt, fodret, hade han naturligtvis inte glömt: varför hade det varit så nödvändigt att odla den sista myren redan i fjol, om det inte var för att slippa minska på kobetet och ändå ha vinterfoder åt den nya hästen? Nu låg myren insådd till grönfoder. Det var till de kalvande korna.
Ja, allt var uttänkt. Inger hade åter god anledning att bli förvånad och slå ihop händerna som förr i världen.
Isak kom med nyheter från bygden: Breidablik skulle säljas, det hade nu lysts på om det på kyrkbacken. Den lilla grödan som fanns, höstråna och potatisen, skulle gå med i köpet, kanske till och med kreaturen, det var några få bara, några småkräk.
Tänker han rent av sälja hela hemmet sitt och göra sig av med alltihop! utbrast Inger. Och vart skall han flytta? — Till byn.
Det var alldeles riktigt, Brede skulle ned till byn. Men han hade först försökt få bo hos Axel Ström, där Barbro redan var. Det fick han inte. Brede ville inte för allt i världen störa förhållandet mellan dottern och Axel, därför aktade han sig för att vara alltför påstridig, men detta var ju i alla fall ett fult streck i räkningen. Axel skulle ju sätta upp den nya stugan till hösten. När nu han och Barbro flyttade in i den, kunde väl Brede och familjen få vara i kojan? Nej! Se, Brede tänkte inte som en nybyggare, han förstod inte, att Axel måste utrymma kojan, för att han behövde den till boskapen, som stadigt förökades: även kojan skulle bli fähus. Till och med sedan han fått allt detta förklarat för sig, var tankegången honom främmande: människorna måste väl gå före djuren, sade han. — Nej, det var långt ifrån nybyggarens mening: djuren först, människorna kunde alltid skaffa sig husrum över vintern. — Barbro lade sig nu i samtalet och sade: Jaså, du sätter dina djur före oss människor, det var bra jag fick veta det! — Sannerligen gjorde inte Axel en hel familj fientligt stämd emot sig, för att han inte kunde hysa den. Men han gav inte efter. Han var ju inte heller dum och beskedlig, utan hade tvärtom blivit mer och mer om sig, han visste mycket väl, att om Barbros familj flyttade dit, skulle det bli många fler munnar att mätta. — Brede tystade sin dotter och lät förstå, att han också allra helst flyttade ned till byn igen, han kunde inte härda ut i vildmarken, sade han, det var ju bara därför han sålde.
I själva verket var det nu inte Brede Olsen som sålde, det var banken och handelsmannen, som realiserade Breidablik. Men det skulle för syns skull få gå i Bredes namn. Därigenom trodde kan sig räddad från skammen. Och Brede var inte så värst förkrossad, när Isak träffade honom, han tröstade sig med att han fortfarande var tillsyningsman Över telegraflinjen, det var en säker inkomst, med tiden skulle han nog åter arbeta sig upp till sin forna ställning i byn som faktotum och länsmansbiträde. Naturligtvis hade Brede också varit rörd, det hörde till pjäsen: det var ju inte så gott att skiljas från ett ställe, som han bott på och slitit och knogat på i många år, och fått kärt! Men den gode Brede lät sig aldrig nedslås för någon längre tid. Det var hans bästa sida, hans tjusning. Han hade en gång fått den ingivelsen, att han borde odla jord, försöket hade inte slagit lyckligt ut, men på samma lättvindiga sätt hade han handlat i andra saker och kommit bättre ifrån det. Ja, vem visste, om inte till och med hans stenprov en dag skulle bli en storartad affär! Men vad Barbro beträffar, som han nu hade fått till Måneland, så kom hon ju aldrig ifrån Axel Ström mera, det vågade han säga, det var synligt för envar.
Nej, det var inte farligt, så länge han kunde sträva för sig och de sina, sade Brede Olsen. Och snart voro alla barnen så stora, att de kunde komma ut och sörja för sig själva, sade han. Helge var redan på sillfiske, och Katrine skulle till doktorns och tjäna. Så var det bara de två minsta kvar — jaja, det tecknade sig ju till en tredje, förstås.
Isak kom med en nyhet från byn: länsmansfrun hade fått en liten. — Inger utbrast plötsligt intresserad: Pojke eller flicka? — Det hörde jag inte, svarade Isak.
Men länsmansfrun hade fått barn — hon som alltid i
kvinnoföreningen hade talat emot det överhandtagande
barnafödandet i de fattigas hem: låt kvinnan hellre få
rösträtt och inflytande på sitt eget öde! sade hon. Nu
var hon fast. Ja, hade prästfrun sagt, hon hade nog
använt sitt inflytande, ha, ha, ha, men i aila fall undgick hon
inte sitt öde! Detta kvicka ord om fru Heyerdahl gick
byn runt och blev förstått av ganska många. Inger
förstod det kanske också, bara Isak förstod ingenting.
Isak förstod att arbeta, att sköta sitt. Nu hade han blivit en rik man med en stor gård, men de många kontanter, som slumpen tillfört honom, använde han dåligt: han gömde dem. Ödemarken räddade honom. Hade Isak levat nere i bygden, skulle kanske stora världen ändå ha inverkat litet på honom, där fanns så mycket vackert och präktigt, där voro så fina förhållanden, han skulle ha köpt mycket, som inte var nödvändigt, och gått med röd helgdagsskjorta till vardags. Här i ödemarken var han skyddad mot alla överdrifter, han levde i ren luft, tvättade sig om söndagsmornarna och badade, när han var uppe vid fjällsjön. De där tusen dalerna — ja, de voro en himlens gåva, var skilling måste gömmas. Vad skulle de eljes vara till? Isak kunde mer än väl bestrida sina ordinarie utgifter bara genom att sälja av kreaturens och jordens avkastning.
Eleseus visste ju bättre. Han hade rått fadern att sätta pengarna i banken. Det kunde nog hända, att detta var det förståndigaste, men det hade i alla fall blivit uppskjutet, kanske blev det aldrig gjort. Det var ju inte för att Isak alltid föraktade sin sons råd, nej, Eleseus var sannerligen inte så dum, det hade han visat på senare tiden. Nu under höskörden hade han försökt sig på att slå — det blev han aldrig någon mästare i, och han måste hålla sig i närheten av Sivert och få honom att bryna lien åt sig var gång. Men Eleseus hade långa armar och kunde stacka hö som en hel karl. Nu höllo han och Sivert och Leopoldine och pigan Jensine, de höllo på nere på ängen och stackade årets första hö, och Eleseus sparade sig inte nu heller, utan räfsade, tills han fick vattenblåsor på händerna och måste gå med klutar om dem. Han hade haft dålig matlust ett par veckor, men hade inte blivit mindre arbetsför för det. Pojken måtte ha fått någon uppryckning; det såg ut, som om han hade haft gott av en viss motgång i en viss kärleksaffär eller något i den vägen, litet hjärtesorg eller en missräkning. Se, nu hade han också rökt upp den sista tobaken han haft med sig från staden, och detta kunde väl under andra omständigheter fått en kontorist att slänga i dörrarna och uttala sig vresigt om mångt och mycket. Men nej, Eleseus blev bara en duktig pojke på det, fastare i hållningen, ja, en riktig karl. Vad skulle nu Sivert hitta på att reta honom med? I dag lågo båda bröderna på stenar i bäcken och drucko, och Sivert var oförsiktig nog att erbjuda sig att torka litet extra fin mossa till tobak — eller kanske du hellre vill röka den färsk? sade han. Jag skall ge dig för tobak, sade Eleseus, sträckte ut handen och gav brodern en doppning ända till axlarna. Där fick han! Sivert gick ännu och var våt i håret.
Jag tror Eleseus börjar arta sig till en bra karl! tänkte Isak, då han såg sonen i arbete. — Hm. Undrar, om han Eleseus tänker stanna hemma på allvar? frågade han Inger. — Hon var lika egendomligt försiktig: Det kan jag inte säga. Det tänker han nog inte. — Jaså, har du talat med honom? — Nää. Ja, jag har ju språkat litet smått med honom. Men jag förstår det. — Om han nu finge sig en jordbit för sin egen räkning? — Vad då? — Om han då skulle bruka den? — Nej. — Jaså, har du nämnt det? — Nämnt det? Ser du inte så förändrad han är? Jag förstår rakt inte Eleseus! — Du skall inte sitta och förklena honom, sade Isak opartiskt. Jag kan inte annat än säga, att han gör ett gott dagsverke där nere. — Jaså, jaha, svarade Inger spakt. — Jag kan inte förstå, vad du har emot pojken! utropade Isak förargad. Han gör sitt arbete bättre och bättre för var dag. Kan du begära mer? — Inger mumlade: Han är inte, som han har varit. Du skulle tala med honom om västar. — Om västar? Hur så? — Om sommarn gick han alltid med vita västar i stan, säger han, — Isak funderade, men förstod ingenting: Ja, kan han inte få en vit väst? frågade han. Isak visste inte, vad han skulle tro, det hela var naturligtvis något kvinnfolkspåhitt, han tyckte pojken hade rätt att ha en vit väst och fattade dessutom inte meningen; han ville hoppa över alltsamman: Hur tror du det skulle vara, om han fick han Bredes nybygge att arbeta på? — Vem? frågade Inger. — Han Eleseus. — Breidablik? frågade Inger. Det skall du inte tänka på!
Saken var den, att hon redan dryftat planen med Eleseus. Hon kände till den genom Sivert, som inte hade kunnat hålla tätt. Och förresten — varför skulle Sivert tiga med denna plan, som fadern säkert hade röjt endast för att få den dryftad? Det var inte första gången han på detta sätt använde Sivert som mellanhand. Nå, men vad hade Eleseus svarat? Som förr, som i sina brev från staden: Nej, jag vill inte kasta bort all min lärdom och bli till rakt ingenting igen! Det hade han svarat. Ja, sedan hade ju modern kommit med sina goda skäl, men Eleseus hade bara sagt nej till allt och sagt, att han hade andra planer i livet. Det unga hjärtat är outrannsakligt; efter vad som hänt hade han kanske också funnit det omöjligt att bli granne till Barbro. Det kunde ingen veta. Han hade överlägset gjort reda för sig inför modern: Han kunde få en bättre plats i staden än den han nu hade, han kunde bli kontorist hos amtmannen eller hos domaren, det gällde att komma sig upp i graderna. Om några år blev han kanske länsman eller fyrvaktare eller kom in vid tullen. Det fanns så många möjligheter för den som hade lärdomen.
Hur det nu kom sig blev modern omvänd, medryckt. Hon var själv så föga säker ännu, världen hade så lätt att fånga henne. I vinter hade hon ju läst i en viss utmärkt andaktsbok, som hon fick, när hon lämnade tukthuset i Trondhjem. Men nu var frågan: Kunde Eleseus bli länsman? Ja, svarade Eleseus, vad är länsman Heyerdahl annat än en gammal kontorist från landskontoret?
Stora utsikter. Modern ville bestämt avråda Eleseus från att omlägga sitt liv och kasta bort sig själv. Vad skulle en sådan karl här i obygden att göra?
Men varför strävade då Eleseus så oförtrutet på hemmets tegar nu om dagarna? Gud vet, han hade kanske någon mening med det. Litet bondeheder hade han väl ännu i sig, han ville inte stå tillbaka för de andra; dessutom skadade det inte, om han var god vän med fadern den dag, han åter skulle lämna hemmet. Han hade sanningen att säga en mängd småskulder i staden, det vore gott, om han kunde betala dem, det betydde stor ny kredit. Och här var det inte fråga om bara en hundralapp, utan om mer än så.
Eleseus var långt ifrån dum, utan tvärtom ganska knepig på sitt sätt. Han hade nog sett fadern komma hem och visste, att han just nu satt i stugfönstret och tittade nedåt åkrarna. Om Eleseus tog i litet särskilt med arbetet just nu, så gagnade det kanske honom och var ingen orätt mot någon.
Det var något, som blivit annorlunda hos Eleseus, vad det nu var, något i tysthet nedbrutet och förött; han var inte dålig, men litet bortskämd. Hade han saknat en hand över sig under de gångna åren? Vad kunde modern göra för honom nu? Endast och allenast ge honom medhåll. Hon kunde låta blända sig av sonens stora framtidsmöjligheter och söka stämma fadern vänligare mot honom, det kunde hon.
Men Isak blev till slut förargad över hennes avvisande hållning. Förslaget om Breidablik var alls inte så dåligt i hans tycke. Nu hade han i dag på hemvägen ertappat sig med att stanna och i all hast taga en sakförståndig överblick över det vanskötta nybygget, det kunde ju bli bra till något under arbetsamma händer. — Varför skall jag inte tänka på det? frågar han nu Inger. Jag har så pass hjärta för han Eleseus, att jag vill hjälpa honom till det. — Har du hjärta för honom, så nämn inte Breidablik mer, svarade hon. — Jaså. — Nej, för han har mycket större tankar än vi.
Isak är ju heller inte säker själv, så att han kan just inte uppträda så myndigt, men det förargar honom, att han blottat sig med denna plan och använt så oförsiktigt klara ord, därför vill han ogärna avstå från den: Han skall göra som jag vill! förklarar Isak plötsligt. Och han höjer hotfullt rösten till hjälp åt Inger, om hon händelsevis inte skulle höra riktigt väl: Ja, titta du på mig, men jag säger inte mer. Det är skolhus och halvvägs ned till byn och allting, vad är det sedan för större tankar han har? Med en sådan son som han kan jag komma att få svälta ihjäl. Är det bättre? Men nu frågar jag, hur mitt eget kött och blod kan vara olydigt mot — mot mitt eget kött och blod? — Isak teg. Han förstod väl, att det blev värre ju mer han talade. Han tänkte börja att ta av sig helgdagskläderna, som han varit till byn i, men så betänkte han sig och ville vara som han var, vad han nu menade med det. Du får försöka att tala med Eleseus om det, säger han sedan. — Inger svarar: Det vore allt bäst, om du själv talade med honom, mig hör han inte på! — Ja, Isak är huvudet för alla, skulle han mena, Eleseus skulle bara försöka att knysta! Men om det nu var för att han fruktade ett nederlag — Isak tar tillbaka och säger: Det kunde jag göra, jag kunde själv tala med honom, men så mycket som jag har att styra med, så har jag nu annat att tänka på. — Jaså? säger Inger förvånad.
Nu går Isak bort igen, bara till utkanten av ägorna, men bort i alla fall. Han är så hemlighetsfull, han vill vara i fred. Saken är denna: Han kom ju hem med en tredje nyhet från byn i dag, och den är större än de andra, den är ofantlig, han har gömt den borta i skogskanten. Där står den inlindad i papper och segelgarn, han tar av papperet, och det är en stor maskin. Se, den är röd och blå, underbar, med många tänder och många knivar, med leder, armar, hjul och skruvar, en slåttermaskin. Naturligtvis hade den nya hästen inte blivit hämtad just i dag, om det inte varit för slåttermaskinens skull.
Han står med en ofantligt djupsinnig min och söker draga sig till minnes från början till slut den bruksanvisning, som handelsmannen läst upp för honom, fäster en stålfjäder här och skjuter in en sprint där, sedan oljar han varje hjul och varje springa, och därefter överblickar han sitt verk. Aldrig har Isak upplevat en dylik stund. Att ta en penna i handen och skriva sitt bomärke på ett papper — ja, det var en stor fara och svårighet det också. Likaså med djupharven, som hade många krokiga knivar att passa ihop. Och den stora cirkelsågen, som skulle sitta så precis på sin axel och inte slänga åt öster och väster och kanske springa upp i taket! Men slåttermaskinen — ett virrvarr av stålfjädrar och krokar och apparater och hundratals skruvar! Ingers symaskin var då bara en barnleksak emot den!
Sedan spänner Isak sig själv för maskinen och provar den. Det var just det stora ögonblicket. Därför ville han vara i fred och vara sin egen häst.
Ty tänk, om maskinen var orätt hopsatt och inte arbetade, utan sprang i stycken med en smäll! Så skedde inte, maskinen slog gräs. Det skulle också bara fattas, Isak hade stått här och studerat den ivrigt i flera timmar, solen hade gått ned. Han tar åter i och drar. Maskinen slår gräs. Det skulle också bara fattas annat!
När daggen började falla tät efter den varma dagen och pojkarna stodo med var sin lie och skulle ut och slå för morgondagen, kom Isak tillbaka till gården och sade: Häng undan liarna igen för i kväll. Ni kan sela på den nya hästen och komma bort till skogsbrynet med honom!
Isak gick inte in i stugan och åt sin kvällsmat som de andra hade gjort. Han bara gjorde helt om på gårdsplanen och gick tillbaka samma väg han kommit.
Ska vi spänna för kärran? ropade Sivert efter honom.
Nej, svarade fadern och gick vidare.
Han var så hemlighetsfull och så övermodig. Han krökte litet på knävecken för vart steg, så eftertryckligt skred han fram. Gick han till död och undergång, så var han en modig man, han hade intet i händerna att försvara sig med.
Pojkarna kommo med hästen och fingo se maskinen och stannade. Det var den första slåttermaskinen uppe i vildmarken, den första i bygden, röd och blå, härlig för människors ögon. Fadern, allas överhuvud, befallde i likgiltig, ack så vardaglig ton: Kom och spänn för den här slåttermaskinen! sade han. — De spände för.
Så körde de, far körde själv. Brr, sade maskinen och mejade gräs. Pojkarna efter, utan något i händerna, utan att arbeta, småskrattande. Far stannade och såg sig om — nå, det kunde ha varit bättre slaget. Han skruvar på ett par ställen för att få knivarna närmare marken, och försöker igen. Nej, det blir ojämnt, dåligt, ramen med alla knivarna hoppar litet, far och söner utbyta ett par ord. Eleseus har funnit bruksanvisningen och läser på den. Det står, att du skall sätta dig på sätet, när du kör, så går det stadigare, säger han. — Jaså, svarar far. Ja, det vet jag nog, svarar han, jag har läst det alltsammans. — Han sätter sig upp och kör igen, och det går stadigt. Plötsligt slår maskinen inte, plötsligt stå alla knivarna stilla. Ptro! Vad nu? Far ner ifrån sätet och är inte övermodig mera, utan lutar ett bekymrat och frågande ansikte ned mot maskinen. Far och söner stirra. Något är på tok, Eleseus står med bruksanvisningen i handen. — Här ligger en liten skruv, säger Sivert och tar upp den ur gräset. — Åhå, det var bra du hittade den, säger fadern, som om det varit allt han behövde för att få det i ordning igen. Jag stod just och tittade efter den skruven! — Men nu kunde de inte finna hålet. Var tusan var hålet till skruven? Där! säger Eleseus och pekar.
Och nu måtte väl Eleseus ha börjat känna sig kavat. Hans förmåga att sätta sig in i en bruksanvisning var här ovärderlig. Han pekade onödigt länge på hålet och sade: Efter illustrationen att döma skall skruven in där! — Ja, visst skall han in där, sade fadern också, det var ju där jag satte honom! Och för att återupprätta sitt anseende gav han Sivert order att leta efter fler skruvar i gräset: Det skall vara en till, sade han med mycket viktig min, som om han hade allt i huvudet. Hittar du inte fler? Nå, då sitter han väl i sitt hål då!
Sedan ville far köra igen.
Men det här är galet! ropar Eleseus. Eleseus står med bruksanvisningen i handen, med lagen i handen, honom kommer man inte undan: Den där fjädern skall sitta utanpå! — Månne det? säger far. — Ja, men nu sitter den inunder, du har satt den inunder. Det är en stålfjäder, den skall sitta utanpå, annars far skruven ut igen, och då stannar knivarna. Det står här i anvisningen! — Jag har inte glasögona med mig, så jag kan inte se det där, säger far litet spakare. Tag och skruva på den där fjädern; du som ser. Hade det inte varit så långt, skulle jag gått efter mina glasögon.
Det hela är i ordning, och far sätter sig upp. Eleseus ropar efter honom: Och så skall du köra litet fort, så ta knivarna bättre. Det står här.
Isak kör och kör, och allt går bra, och brr! säger maskinen. Den lämnar bakom sig en bred väg av mejat gräs, det ligger så fint i en rak linje, färdigt att bredas ut. Nu se de honom från gården, och där komma alla kvinnfolken, och Inger bär lilla Rebecka på armen, fastän lilla Rebecka för länge sedan kan gå. Men där komma de, fyra kvinnfolk med smått och stort, och de skynda med vidöppna ögon framåt mot underverket, de skratta och skrika. Å, vad Isak nu är karsk och stolt, där han sitter på sin höga plats i sina bästa kläder, i tröja och hatt, fastän svetten dryper av honom! Han vänder i fyra stora vinklar och slår av ett lagom stycke, vänder, kör, slår gräs, kommer förbi kvinnfolken, som stå som fallna från skyarna och ingenting fatta, och brr! säger maskinen.
Sedan stannar Isak och stiger av. Se, han längtar väl efter att höra vad människorna på jorden säga, vad de nu månde ha att förmäla! Han hör dämpade utrop, de vilja inte störa honom, människorna, i hans ansvarsfulla förehavande, men de göra varandra skygga frågor, och dessa frågor hör han. Och för att nu vara ett vänligt och faderligt överhuvud för alla, uppmuntrar Isak dem med att säga: Jaja, jag slår nu av det här stycket, så får ni breda ut höet i morgon! — Du ser dig väl inte råd till att komma in och få dig mat? frågar Inger överväldigad. — Nej, jag har nu annat att göra, svarar han.
Så oljar han maskinen igen och låter dem förstå, att det är en vetenskap han här idkar. Så kör han och slår mera gräs. Sent omsider gå kvinnfolken hem.
Lycklige Isak! Lyckliga människor på Sellanrå!
Han väntar mycket snart grannarna nedanför upp till sitt. Axel Ström är en intresserad man, han kommer kanske i morgon. Men Brede på Breidablik är i stånd till att komma redan i natt. Isak har ingenting emot att förklara slåttermaskinen för dem och visa dem, hur han sköter den in i minsta detalj. Han skall framhålla, att så jämn och fin slåtter är det omöjligt för lien och människan att åstadkomma. Men vad en sådan prima blå och röd slåttermaskin kostar, det törs man heller inte tala om!
Lycklige Isak!
Men när han för tredje gången stannar maskinen och smörjer den, faller glasögonen ut ur hans ficka. Och det värsta var, att pojkarna sågo det. Var det en högre ledning i detta, en påminnelse om att han inte skulle vara så högfärdig! Han hade ju titt och ofta haft glasögonen på och studerat bruksanvisningen på hemvägen i dag, men ingenting förstått. Här hade Eleseus måst gripa in. Ack ja, Herre Gud, kunskaper voro goda att ha! Och för att ödmjuka sig själv vill Isak avstå från att göra Eleseus till jordbrukare i ödemarken, han skulle inte tala mera om det. Inte för det att pojkarna gjorde något nummer av denna otur med glasögonen. Tvärtom. Sivert, den upptågsmakaren, kunde ju inte bärga sig, det kunde han ju inte, utan han ryckte Eleseus i ärmen och sade: Kom nu så gå vi hem och bränner upp våra liar; han far slår åt oss! — Detta skämt togs väl upp.