Markens gröda/Kap 31
| ← Kapitel 11 |
|
XII.
Det kommer ett märkvärdigt tåg upp till Sellanrå, kanske litet löjligt som tåg, men inte bara löjligt: det är tre män med väldiga bördor, med säckar som hänga frampå bröstet och nedåt ryggen på dem. De gå i gåsmarsch och tillropa varandra skämtsamma ord, men de bära tungt. Lille bokhållare Andresen är den förste i tåget, och det är för resten också hans tåg: han har rustat ut sig själv, Sivert på Sellanrå och en tredje, Fredrik Ström på Breidablik, till denna expedition. Tusan till liten stöddig karl, den bokhållare Andresen, hans axel tynges snett mot jorden, och tröjan hans är nedkrängd från halsen, sådan går han, men han bär och bär på sin börda.
Han har inte precis köpt Storborg och handelsboden efter Eleseus, det har han inte råd till; han har bättre råd till att vänta litet och kanske få alltsammans för intet. Andresen är ingen dum karl, han har tills vidare arrenderat gården och sköter handelsboden.
Han har gått igenom varulagret och funnit en mängd osäljbara saker i Eleseus’ handelsbod, såsom t. ex. tandborstar, broderade bordlöpare, ja, till och med små fåglar, som sutto på en ståltråd och sade pip, när man klämde på dem på rätta stället.
Alla dessa varor är det nu han dragit ut på vandring med; han vill sälja dem till gruvarbetarna på andra sidan fjället. Han har från Aronsens tid erfarenhet av att gruvarbetare köpa allt möjligt. Nu förargar det honom bara, att han har måst lämna kvar sex gunghästar, som Eleseus köpte hem på sin sista Bergensresa.
Karavanen skrider in på gårdsplanen på Sellanrå och lägger av sig bördorna. Karlarna vila inte länge. När de fått mjölk att dricka och på skämt bjudit ut sina varor till allt gårdens folk, ta de bördorna på skuldran igen och draga vidare. Det är inte bara för ro skull de äro ute. De vanka bort genom skogen i sydlig riktning.
De gå till middagstiden, äta litet och gå till kvällen. Då göra de upp en eld och slå läger, och sedan sova de en stund. Sivert sitter och sover på en sten, som han kallar sin länstol. Å, Sivert är klok och hemmastadd i obygden. Solen har ju värmt upp stenen i dag och gjort den skön att sitta och sova på. Hans kamrater äro inte så kunniga och vilja inte lyda råd, de lägga sig i ljungen och vakna med frysningar och snuva. Så äta de frukost och vandra igen.
Nu gå de och lyssna så smått efter skott. De hoppas träffa på folk och gruvor frampå dagen, arbetet måste väl ha hunnit långt upp från havet och uppåt Sellanrå. De höra inga skott. De vandra ända till middagen och möta inga människor, men då och då gå de förbi stora hål i jorden, som människor grävt på försök. Hur kan allt detta hänga samman? Det måste väl vara så, att malmen är övermåttan rik i denna del av fjället, de arbeta i bara tunga kopparn och komma nästan inte upp från havet.
På eftermiddagen stöta de på flera gruvor, men intet folk. De gå till kvällen och se redan havet nedanför sig, de vandra genom en ödemark av övergivna gruvor och höra inga skott. Det är alldeles besynnerligt, men de måste göra upp eld och slå läger för en ny natt. De rådslå: är arbetet slut! Ska de vända om med sina bördor? Det kan inte komma i fråga! säger bokhållare Andresen.
På morgonen kommer en man gående upp till deras läger, en blek och förgrämd man, som rynkar ögonbrynen och ser på dem, tittar från den ene till den andre: Är det du, Andresen? säger mannen. Det är Aronsen, handelsman Aronsen. Han har intet emot att få varmt kaffe och mat hos karavanen och slår sig ned: Jag såg er rök och ville ta reda på vad det var, förklarar han. Jag tänkte: nu skall du se de ta sitt förnuft till fånga och börja arbetet igen. Och så är det bara ni! Vart ska ni hän? — Vi ska hit. — Vad är det ni bär? — Varor. — Varor? skriker Aronsen. Kommer ni och ska sälja varor? Till vem? Här finns inget folk. De reste i lördags. — Vilka reste? — Alla. Här är tomt. Och hur som helst så har jag varor nog. Jag har hela handelsboden full. Ni kan få köpa varor.
Å, nu är det galet ställt för handelsman Aronsen igen, gruvdriften är slut!
De få honom litet lugnare med mera kaffe och fråga ut honom.
Aronsen skakar förkrossad på huvudet: Det är otroligt obegripligt! säger han. Alltsammans gick så bra, och han sålde varor och tog in pengar, bygden däromkring blomstrade och fick råd till vit gröt och nya skolhus och hänglampor med glaskläppar och stadskängor. Så hitta herrarna på, att det inte lönar sig längre, de sluta upp. Lönar det sig inte? Det har ju lönat sig förut? Ligger inte kopparn i klara dagen för vart skott de skjuta? Det är bara bedrägeri. Och de tänker inte på, att de försätter en man som mig i den största förlägenhet. Men det är nog som de säger, att det är han Geissler, som är skuld till det igen. Han var inte väl kommen, förrän arbetet stannade av, det var alldeles, som om han luktat sig till det.
Är han Geissler här?
Ja, visst är han det! Han skulle skjutas. Han kom en dag med postbåten och sa’ till ingenjören: Hur går det? — Det går bra, tycker jag, svarade ingenjören. — Men han Geissler, som stod där, han bara frågade en gång till: Jaså, det går bra? — Ja, inte annat än jag vet, svarade ingenjören. — Men tack ska ni ha, när posten öppnades, så låg det både brev och telegram till ingenjören om att det lönade sig inte längre, han skulle sluta! Karavanens medlemmar se på varandra, men deras förste man, den lille duktige Andresen, tycktes inte ha förlorat modet. — Ni ha bara att vända och gå hem igen! råder Aronsen. — Det gör vi inte, svarar Andresen och packar in kaffepannan. — Aronsen stirrar på alla tre i tur och ordning: Ni ä galna! säger han.
Se, bokhållare Andresen bryr sig inte mycket om sin förra principal. Nu är han principal själv, det är han som har rustat ut denna expedition till fjärran trakter, det betyder förlorat anseende för honom att vända här på fjället. —
Ja, men vart vill ni hän? frågar Aronsen förbittrad. — Det vet jag inte, svarar Andresen. Men han har nog sin mening, han tänker väl på de infödda: Här kom han tre man stark med glaspärlor och fingerringar. — Kom, låt oss gå! säger han till sina kamrater.
Nu hade väl Aronsen egentligen ämnat sig längre upp i fjället denna morgon, efter han var på väg, han ville kanske se, om alla gruvor voro nedlagda, om det var sant, att varenda man var borta; men när dessa gårdfarihandlare äro så påstridiga och vilja fortsätta, blir han i själva verket hindrad i sitt förehavande, han måste åter och åter avråda dem. Aronsen är ursinnig. Han går framför karavanen på nedvägen och vänder sig jämt och samt om och skriker till den, skäller på den, försvarar sitt område. På det viset komma de ned till barackstaden.
Den är tom och tröstlös. De viktigaste redskapen och maskinerna äro insatta i husen, men stockar, bräder, använda åkdon, lådor och tunnor ligga över allt och skräpa. På ett och annat hus sitter ett plakat, som förbjuder obehöriga tillträde.
Där ser ni! skriker Aronsen. Inte en käft! Vart vill ni hän? Och han hotar karavanen med stora olyckor och länsman; själv skall han följa den steg för steg och se, om den säljer olovliga varor. Då blir det tukthus och straffarbete, lita på det.
Plötsligt är det någon, som ropar på Sivert. Byn är inte alldeles öde, inte stendöd, en man står och vinkar från en husknut. Sivert vankar bort mot honom med sin börda och ser strax, vem det är: det är Geissler.
Ett märkvärdigt sammanträffande! säger Geissler. Han är röd i ansiktet, blomstrande, men han har väl fått ont i ögonen av vårljuset, han har grå pincené. Hans tal är livligt som förr: Ett utmärkt sammanträffande! säger han. Det besparar mig resan till Sellanrå, jag har så mycket att stå i. Hur många nybyggen är det på allmänningen nu? — Tio. — Tio nybyggen? Det tycker jag om! Det skulle finnas trettiotvå tusen sådana karlar i landet som far din, det har jag räknat ut.
Kommer du, Sivert? ropar karavanen. — Geissler lystrar till och svarar hastigt: Nej! — Jag kommer efter, ropar Sivert och lyfter av sig bördan.
De båda männen sätta sig och tala med varandra. Geissler har andan över sig och tiger bara, var gång Sivert ger ett kort svar, sedan går han på igen: Ett enastående sammanträffande, jag kan inte glömma det! Allt har gått så utmärkt på min resa, och nu detta att jag träffar dig här och kan spara mig omvägen över Sellanrå! Der står väl till hemma? — Jaa. Tackar som frågar! — Ha ni fått upp höloftet ovanpå stenladan? — Jaa. — För resten är jag så upptagen, det växer mig väl snart över huvudet. Ser du, till exempel, var vi sitter nu, Sivert? På ruinerna av en stad. Detta här ha nu människorna rest upp tvärt emot sitt eget intresse. I själva verket är det jag, som är skuld till alltsammans. Det vill säga, jag är en av mellanhänderna i en liten tragedi. Det började med, att din far fann några små stenar i fjället och lät dig leka med dem, när du var barn. Det började med det. Jag visste mycket väl, att dessa stenar bara hade det pris människorna ville ge för dem. Nåväl, jag satte ett pris på dem och köpte dem. Sedan gick stenarna ur hand i hand och åstadkom slit och kiv. Tiden gick. Nu kom jag hit upp för några dagar sedan, och vet du, vad jag ville här? Köpa igen stenarna!
Geissler tiger och ser på Sivert. Sedan får han också se säcken och frågar plötsligt: Vad är det du bär på? — Varor, svarar Sivert, vi ska ned till bygden med dem.
Geissler har väl intet intresse för svaret och har kanske inte hört det. Han fortsätter: Köpa igen stenarna alltså. Sista gången lät jag min son sälja. Det är en ung man av din ålder och eljes ingenting. Han är blixten i familjen, jag är dimman. Jag hör till dem, som veta det rätta, men inte göra det. Men han är blixten, för tillfället har han ställt sig i industriens tjänst. Han var den som sålde åt mig sist. Jag är något, det är inte han, han är bara blixten, den snabba nutidsmänniskan. Men blixten som blixt är ingenting bevänt med. Tag till exempel er på Sellanrå: ni se var dag på blå fjäll, det är inte uppfunna föremål, det är gamla fjäll, de stå djupt nedsänkta i forntiden, men ni ha dem till kamrater. Ni gå där samman med himlen och jorden och är ett med dem, är ett med detta vidsträckta och rotfasta. Ni behöver intet svärd i handen, ni gå genom livet, barhänta och barhuvade mitt i en stor frid. Se, där ligger naturen, den är din och de dinas! Människan och naturen bombardera inte varandra, de ge varandra rätt, de konkurrera inte, springa inte i kapp efter något, de följas åt. Mitt i detta går ert Sellanråfolk och är till. Fjällen, skogen, myrarna, ängarna, himlen och stjärnorna — å, det är inte fattigt och snävt tillmätt, det är omätligt. Hör på mig, Sivert: Var belåtna! Ni ha allt att leva av, allt att leva för, allt att tro på, ni födas och frambringa, ni är de nödvändiga på jorden. Det är inte alla, som är det, men ni är det: nödvändiga på jorden. Ni uppehålla livet. Från släkte till släkte är ni till i idel alstring, och när ni dö, vidtager den nya alstringen. Det är detta som menas med det eviga livet. Vad ha ni igen för det? En tillvaro i rätt och makt, en tillvaro i ärlig och riktig ställning till allt. Vad ni ha igen för det? Ingenting jäktar och regerar er på Sellanrå, ni ha lugn och myndighet, ni är omgivna av den stora friden. Det ha ni igen för det. Ni ligga vid en barm och leka med en varm modershand och dia. Jag tänker på din far. Han är en av de trettiotvå tusen. Vad är mången annan? Jag är något, jag är dimman, jag är här och där, jag simmar, ibland är jag regn på ett torrt ställe. Men de andra? Min son är blixten, som ingenting är, han är den ofruktsamma glimten, han kan handla. Min son, han är vår tids typ, han tror uppriktigt på det tiden lärt honom, på det juden och vankee’n lärt honom; jag skakar på huvudet åt det. Men jag är inte så hemlighetsfull, det är bara i min familj jag är dimman. Där sitter jag och skakar på huvudet. Ser du, det är så, att jag saknar förmåga av samvetslöst handlande. Ägde jag den förmågan, så kunde jag vara blixt själv. Nu är jag dimman.
Plötsligt kommer Geissler liksom tillbaka till sig själv igen och frågar: Ha ni fått upp höloftet ovanpå stenladugården? — Jaa. Och så har han far satt upp en stuga till. — En stuga till? — Ifall någon kommer, säger han, ifall att han Geissler kommer, säger han. — Geissler funderar och fattar sitt beslut. Då måste jag visst komma. Ja, då kommer jag, säg din far det! Men jag har så mycket affärer. Nu kom jag hit och sade till ingenjören: Hälsa herrarna i Sverige med att jag vill köpa! Så få vi se vad det blir utav det. Det gör mig detsamma, jag har inte bråttom. Du skulle ha sett ingenjören: han har legat i här och hållit det i gång med folk och hästar och pengar och maskiner och slit och knog. Han visste inte bättre än att han gjorde det rätta. Ju mer sten han kan förvandla till pengar, dess bättre är det. Han tror han gör något förtjänstfullt med det, han skaffar bygden pengar, landet pengar, han närmar sig undergången mer och mer, och han inser inte läget: det är inte pengar landet behöver, landet har mer än nog med pengar; det är sådana karlar som din far, som det inte finns nog av. Tänk att göra medlet till mål och vara stolta över det! De är sjuka och galna! De arbeta inte, de känner inte plogen, de känner bara tärningen. Inlägger de inte förtjänst, sliter de inte ut sig med sin galenskap? Se på dem, de sätter ju in allt! Felet är bara, att spel är inte hjältemod, det är inte ens mod, det är fruktan. Vet du vad spel är? Det är ångesten med kallsvetten i pannan, det är det! Felet är, att de inte vill gå i takt med livet, de vill gå fortare än det. De jaga fram, de spränga sig som kilar in i livet. Men så börja de ju svikta — stopp där, det knakar i fogarna, hitta på någon bot, sluta upp, det knakar i fogarna! Så krossar livet dem hövligt men bestämt. Och så börja klagomålen över livet, raseriet mot livet, var och en efter sin smak! Några ha väl anledning till klagan, andra inte, men ingen borde rasa över livet. De borde inte var stränga och rättfärdiga och hånle mot livet. De borde vara barmhärtiga mot det och ta det i försvar: kom ihåg vilka hasardspelare livet har att dras med.
Geissler kommer åter till sig själv och säger: Nå, det får vara som det vill med det! — Han är tydligen trött, han börjar gäspa. — Skall du nedåt? frågar han. — Ja. — Det brådskar inte. Du är skyldig mig en lång tur uppåt fjället, Sivert, minns du det? Jag minns allt. Jag minns sedan jag var halvtannat år: jag stod och gungade på tröskgolvet på Oppigard Garmo i Lom och kände en bestämd lukt. Jag känner den lukten ännu. Nå, det må vara som det vill med det också, men vi kunde ha gjort turen i fjället nu, om du inte hade haft den där säcken. Vad har du i säcken? — Varor. Det är han Andresen, han vill sälja dem. — Jag är alltså en man, som vet det rätta men inte gör det, säger Geissler. Det skall fattas efter bokstaven. Jag är dimman. Nu köper jag kanske fjället tillbaka endera dagen. Det är inte omöjligt. Men i så fall går jag inte och koxar uppåt luften och säger: Linbana! Sydamerika! Det är för hasardspelarna. Folk här menar, att jag måtte vara djävulen själv, efter jag visste, att de skulle stoppa här. Men det är intet hemlighetsfullt med mig, det hela är så enkelt: de nya kopparfyndigheterna i Montana. Yankee’erna är slugare spelare än vi, de konkurrera ihjäl oss i Sydamerika, vår kis är för fattig. Min son är blixten, han fick en underrättelse, då simmade jag hit… Så enkelt är det. Jag var några timmar före herrarna i Sverige. Det är allt.
Geissler gäspar åter, reser sig och säger: Skall du nedåt, så låt oss gå!
De följas åt nedöver, Geissler dinglar efter och är slapp. Karavanen har stannat vid bryggan. Den hetsige Fredrik Ström är i full fart med att reta Aronsen: Jag är alldeles utan tobak. Har I någon? — Jag skall ge dig för tobak! svarar Aronsen. — Fredrik skrattar och tröstar honom: Nej, I skall inte ta det så tungt och dystert, Aronsen! Vi ska nu bara sälja de här varorna mitt för era ögon, sedan ge vi oss av hem igen. — Gå och tvätta dig om munnen din! ropar Aronsen ursinnig. — Ha, ha, ha, I skall inte ta i så häftigt. Sakta i backarna!
Geissler är så trött, så trött, det hjälper inte ens med grå pincené, ögonen vilja sluta sig i vårsolen. Farväl, Sivert! säger han rätt som det är. Nej, jag kan inte komma till Sellanrå den här gången i alla fall, säg din far det. Jag har så mycket att stå i. Men jag kommer längre fram!
Aronsen spottar efter honom och säger åter: Han skulle skjutas!…
På tre dagar säljer karavanen slut på säckarna och får bra betalt. Det blev en lysande affär. Bygdens folk hade ännu gott om pengar efter kraschen och hade den bästa övning i att använda dem. De behövde dessa fåglar på ståltråd, de satte dem på byrån i dagligstugan, och de köpte också vackra pappersknivar att sprätta upp almanackan med. — Aronsen rasade: Som om inte jag skulle ha lika fina saker i min bod!
Handelsman Aronsen var illa däran. Han skulle ju följa med och vakta dessa gårdfarihandlare, men de skilde sig åt och gingo var sin väg inåt bygden, och det var ett slit för honom att ränna efter alla tre. Fredrik Ström, som var den obehagligaste i käften, gav han först på båten, sedan Sivert, för han svarade aldrig ett ord, utan bara sålde. Aronsen beslöt följa med sin forne bokhållare och motarbeta honom i stugorna. Men bokhållare Andresen kände ju sin gamle husbonde och hans okunnighet om handel och förbjudna varor. — Jaså, är inte engelsk sytråd förbjuden? sporde Aronsen och lät sakkunnig. — Jo, svarade Andresen. Men jag går inte och bär omkring några trådrullar här, dem kan jag sälja hemma. Jag har inte en enda rulle med mig, det kan I själv se! — Det kan hända, men du ser, jag vet, vad som är förbjudet, det skall du inte lära mig.
Aronsen höll ut en dag, sedan gav han också Andresen på båten och gick hem. Gårdfarihandlarna stodo inte under uppsikt längre.
Och nu var det som det gick så utmärkt. Det var på den tiden, då kvinnfolken använde lösflätor i håret, och bokhållare Andresen var en mästare i att sälja lösflätor. Ja, om det knep kunde han sälja ljusa lösflätor till mörka flickor och måste bara beklaga, att det inte var ändå ljusare flätor, grå flätor, för det var de dyrbaraste. Var kväll möttes sedan de tre handelsmännen på avtalat ställe och avlade rapport och lånade utsålda varor av varandra, Så satte Andresen sig gärna till med en fil och utplånade ett tyskt fabriksmärke från en jakttrumpet eller tog bort namnet Faber från pennfodralen. Andresen var och förblev en konstig kropp.
Sivert blev däremot en missräkning. Inte så att han var lat och inte sålde något. Jo, han sålde allra mest; men han fick för litet pengar för varorna. — Du pratar inte nog, sade Andresen.
Nej, Sivert pratade inte långa ramsor, han var vildmarksbo, han var ordkarg och trygg. Vad var det att prata om? Dessutom ville Sivert bli färdig till söndagen och komma hem igen, de hade bråttom med jordarbetet där hemma. — Det är hon Jensine, som drar honom, menade Fredrik Ström. — Samme Fredrik hade för resten själv bråttom med vårarbetet och inte mycken tid att slösa bort, men måste han inte i alla fall gå inom till Aronsen sista dagen och käbbla en stund? Jag skall sälja tomsäckarna till honom, sade han.
Andresen och Sivert gingo ute och väntade, medan detta stod på. De hörde det härligaste munhuggeri inifrån boden och då och då Fredriks skratt. Så slog Aronsen upp boddörren och visade ut gästen. Men Fredrik kom inte, nej, han gav sig god tid och fortfor att prata. Det sista de hörde utanför var, att han försökte sälja gunghästarna till Aronsen.
Sedan drog karavanen hemåt — tre män, fulla av ungdom och hälsa. De sjöngo och gingo, sovo några timmar på fjället och gingo sedan åter. När de kommo fram till Sellanrå på måndagen, hade Isak börjat så. Det var väder för det: fuktig luft, då och då stack solen fram, en väldig regnbåge sträckte sig tvärs över himlen.
Karavanen upplöstes. Adjö, adjö…
Där går Isak och sår, stadig och trygg som alltid. Han går i hemmavävda kläder, ullen är från hans egna får, stövlarna av hans egna kalvar och kor. Han går religiöst barhuvad medan han sår. Överst på hjässan ö är han kal, men eljes har han rätt god hårväxt, det är som ett hjul av hår och skägg omkring hans huvud. Det är Isak, markgreven.
Han hade sällan riktigt reda på vad det var för datum, vad behövde han det! Han hade inga papper att inlösa. Kryssen i almanackan voro när en ko skulle kalva. Men han visste, när det var olsmässa om hösten, då hade han redan tagit in höet, och han visste, när det var korsmässa om våren och att tre veckor efter korsmässan gick björnen ur sitt ide: då skulle all säd vara i jorden. Han visste, vad han behövde veta.
Han är vildmarksbo av själ och hjärta och jordbrukare utan nåde, en återuppstånden från forntiden, som utpekar framtiden, en man från det första jordbruket, en fordomdags markbrytare, nio hundra år gammal och ändå nutidens man.
Nej, han hade intet kvar av pengarna för kopparberget, de voro bortblåsta. Och vem hade något kvar av dem, när fjället åter låg övergivet? Men allmänningen ligger med tio nybyggen och väntar på hundra till.
Växer här ingenting? Här växer allt, människor, djur och gröda. Isak sår. Kvällsolen lyser på säden, den strilar ut ur hans hand i en båge och sjunker som guldstoft i jorden. Där kommer Sivert och skall harva, sedan skall han köra med välten, och sedan harvar han igen. Skogen och fjällen stå och se på, allt är höghet och makt, här är sammanhang och mål.
Klingelikling! säga skällorna långt uppe i liden, det kommer närmare och närmare, kreaturen söka sig hem till kvälls. Det är femton kor och fyrtiofem småkräk, sextio djur allt som allt. Där gå kvinnfolken till sommarlagården med sina många mjölkspann, de bära dem i ok på axlarna, det är Leopoldine, Jensine och lilla Rebecka. De äro barbenta alla tre. Markgrevinnan är inte med, Inger själv. Hon är inne, hon skall laga maten. Hon skrider hög och ståtlig omkring i sitt hus, en Vestas prästinna, som gör upp eld i en köksspis. Inger har seglat på det stora havet och varit i staden, nu är hon hemma igen. Världen är vid, den vimlar av prickar, Inger har varit med i vimlet. Hon var nästan ingen bland människorna, bara en.
Så kommer kvällen.