Öppna huvudmenyn

Wikisource β

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 03

< Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
←  Kapitel 2
Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
av Ewert Wrangel

Bekantskapen med madame de Staël.
Kapitel 4  →
På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.


[ 52-53 ]

Ungdomsåren.
III.
Bekantskapen med madame de Staël.

Under det första året på Sireköpinge hade Martina von Schwerin en upplefvelse, som fullkomligt bröt af mot det hvardagliga, och hvaraf minnet länge upplifvade henne — det var bekantskapen med madame de Staël.

På hösten 1812 hade den berömda författarinnan kommit till Stockholm. Såsom jag ofvan antydt, hade en första förbindelse mellan henne och friherrinnan von Schwerin åvägabragts genom lånet af ett piano. Nu förmedlades bekantskapen vidare genom bref. Både Rosenstein och Brinkman hade varit sekreterare vid den svenska legationen i Paris, hvars chef baron Staël von Holstein under många år och skiftande öden varit. Och nu kommo både Rosenstein och Brinkman att under madame de Staëls Stockholms-vistelse höra till hennes intima krets, och i bref till Martina von Schwerin sände de båda vännerna allt som oftast meddelanden om den celebra resenären, om tillställningarna hos och för henne, hennes dramatiska och litterära sysselsättningar och åsikter o. s. v. Lifligt beklagade de att fru Martina nu icke var i Stockholm: genom henne skulle madame de Staël [ 54-55 ]kunnat få en högre föreställning om den svenska kvinnans behag och begåfning. Ofta talade de om henne för madame de Staël, och när denna i Stockholm utgaf sin bok "Sur le suicide" med den bekanta dedikationen till Karl Johan, sände hon den äfven till friherrinnan von Schwerin, som däri fann en upphöjd anda af ädel resignation. För denna senare var den franska författarinnan, en af Rousseaus förnämsta lärjungar och en banbryterska för den nya litterära rörelsen, sedan länge väl bekant; nu återläste hon hennes romaner, Delphine och Corrinne, och äfven hennes afhandlingar. I den märkliga skriften om litteraturen i dess förhållande till de socialai institutionerna hade madame de Staël haft Brinkman till medarbetare under dennes vistelse i Paris de sista åren af 1700-talet. Nu växte alltmer fru Martinas beundran för henne, för "la sensibilité de son coeur comme la superiorité de mon esprit".

Rosenstein och Brinkman voro nu angelägna om att de båda af dem så beundrade damerna skulle sammanträffa, och när madame de Staëls resplan blef klar, beslöt sig friherrinnan von Schwerin att möta henne i Göteborg, ehuru hon var litet orolig öfver att vännerna utmålat henne allt för vackert — hon med sin "apparition de femme ordinaire"! Fru Martina hade som stöd velat ha sin man med och föreställde honom att madame de Staël skulle bli smickrad öfver att "un bel homilie" för hennes skull gjorde den långa resan till Göteborg. Men han vägrade, han ville icke blottställa sig för hennes kritik, och det kunde ju hända, att, om han under samtal med den ryktbara författarinnan råkade säga någon dumhet, han då af henne skulle bli förevigad. Baron von Schwerin hade väl också, som andra gustavianer, en viss misstro till f. d. abassadörfrun — hans morbror Lagerbring brukade kalla henne "en politisk mara". Så for den unga friherrinnan ensam till Göteborg de första dagarna af juni 1813. Och därifrån skref hon, ännu medan madame de Staël var kvar i staden, om sina intryck till Brinkman på följande sätt:

Göteborg den 9 juni 1813.

Hvarför är ni icke här, min vän? Hvad det skulle varit ljuft att få tala med er om henne som sedan fyra dagar upptager alla mina själskrafter, och åt hvilken ni vetat gifva en hedersbetygelse, hvilken, öfverlämnad till eftervärlden, skall låta denna känna edert snille och edra talanger och på samma gång låta den tänka: hvad han var en lycklig människa, som förstod att så uppfatta Corinne! Ja min vän, jag har lefvat sedan fyra dagar, och detta enda ord torde kunna låta er förstå det intryck som jag fått af den, hvilken jag aldrig skall upphöra att beundra och att lyssna till. Det är ju icke nog att visa entusiasm för hennes snille och hennes upphöjda och känsliga själ; då man känner, att man måste älska henne såsom allt hvad som är skönt i världen, kan man icke underlåta att älska henne som ädel kvinna. Det intryck hon gjort på mig är lika djupt som varaktigt... Då jag hör henne tala om religion, är hon för mig Pythian på trefoten buren af själfva gudomlighetens ingifvelser. Ni vet huru de politiska diskussionerna i allmänhet ha föga behag för mig; men då jag hör henne är det mig [ 56-57 ]omöjligt att icke ryckas med af hvad hon utreder... Det är sedlighetens förstörande, det är likgiltigheten för allt stort och ädelt som hon reser sig emot, det är själens fängslande slutligen som för henne härleder sig ur despotismen och som förstör världens lycka, liksom hon känner att det har rubbat hennes... Hvilken upphöjdhet i det svar hon gaf mig härom-dagen efter ett samtal, hvarunder hon visat mig en vänskap som höjde mig i mina egna ögon — då jag talade med henne om de dolkstygn som hon torde känna vid sådana personers yttrande, hvilka visa föga förståelse för henne i entusiasmens ögonblick, sade hon till mig: "Åh, min fru, jag tager allt sådant som pröfningar." Hvad jag finner det skönt att se snillet så ödmjukande sig inför gudomligheten och erkännande en makt högre än dess egen!

Hvilken uppriktighet, hvilken glädtighet i sinnet!... Ett beröm af henne smickrar just emedan man däri alltid återfinner känsligheten förenad med det fina omdömet . Albertina är hänförande och förtjänar för visso att älskas för sin egen skull... Men för att berömma madame de Staël och hennes dotter och för att göra det värdigt skulle jag endast behöfva upprepa hvad ni har sagt mig. Att tacka er för denna skrift, återstår mig nu att göra, att säga er att jag ofta skall omläsa den icke blott för att sysselsätta mig med madame de Staël utan också för att njuta af er vänskap, för att med ett ord blifva bättre, och för att en gång kunna gifva ett svar om en Corinne åter kommer att fråga mig: Dites-moi comment vous vous faites pour devenir vous dans ce pays-ci? Ah, kanske har jag något att tacka naturen för, men också är jag mycken tack skyldig vänskapen.[1]

I slutet af brefvet skrifver fru Martina: "Jag skall nu träffa henne. Ännu några ögonblick skall jag inandas snillets och känslighetens höga luft — och så får jag falla tillbaka i apatien, hvarur endast de af vänskapen och naturen födda känslorna kunna draga mig upp."

Och i en efterskrift heter det: "Jag återkommer nu från Corinne. Hon far först i morgon."

Några dagar därefter (19 juni) berättade hon helt kort om afresan: "Jag följde henne ända ut till paketbåten. Hennes minne skall aldrig utplånas ur min själ." —

Den "skrift" af Brinkman, som Martina von Schwerin ofvan åsyftar, var en längre uppsats, ställd till henne under titeln "Lettre sur l'auteur de Corinne". Brinkman hade sammanskrifvit den under vinterns och vårens lopp med den biafsikten, yttrade han, att därigenom skrifva ikull sin epistoläre rival Rosenstein. I denna uppsats, som svällde ut till nära 200 oktavsidor af Brinkmans brefformat, hade han infört några yttranden af sin svenska korrespondent, t. ex. om sensibilitetens natur, om idéernas djärfhet såsom ofrivilligt medförande uttryckets djärfhet — allt hänsyftande på den franska författarinnan; och särskildt hade Brinkman meddelat en liten utredning af Martina von Schwerin om den egendomliga anläggningen hos en kvinna af en helt intellektuell [ 58-59 ]fullkomning: hos de flesta fruntimmer blir denna sida af själslifvet bortskymd eller undanträngd af uppfostran, societetslif och svaghet å ena sidan, egoism å den andra. Det är en kvinna af synnerligt hög begåfning och förtjänst, från hvilken Brinkman hämtat detta yttrande, säger han i sin uppsats. Och när madame de Staël hörde honom läsa upp det, trodde hon först att det var hon själf som i något arbete fällt det![2]

Brinkman hade icke kunnat dölja detta sitt arbete för föremålet — han hade för öfrigt uppläst det (eller delar däraf) för åtskilliga bekanta, af hvilka några mottogo det med tämligen blandade känslor, såsom Rosenstein meddelade friherrinnan. När madams de Staël i slutet af maj bröt upp från Stockholm, fick hon det också själf om hand för att meddela det till adressaten, hvilken hon ju skulle möta i Göteborg. Så skedde också. Och med ifver och beundran — för både föremålet och författaren — genomgicks det nu af Martina von Schwerin. Hon studerade det grundligt, gjorde anmärkningar och kommentarer till det och sände dessa till Brinkman (den 8 juli) jämte en längre skrifvelse (10 sidor 4:o), hvari hon utreder sin uppfattning och sina intryck af madams de Staël — det blef alltså äfven detta ett "Lettre sur l'auteur de Corinne". Se här ett par utdrag:

"Ni känner redan det intryck som denna ovanliga kvinna har gjort på mig, hon som — kanske till sin olycka — lika mycket tillhör sitt kön genom sinnesrörelsernas energiska känslighet som hon tillhör edert genom snillets höjd och tankens djup. Om madame de Staël själf med rätta säger, att tanken i henne är man, måste man medge att hennes hjärta är kvinna och alltid skall bli det: och denna förbluffande förening af kraft i idéernas konception och af mildhet i hjärtats rörelser, denna manliga djärfhet i snillets ingifvelser och denna djupa och lifgifvande känslighet i sinnets — den skall alltid forma en af dessa upphöjda och starkt utpräglade karaktärer, som naturen framalstrar mycket sällan såsom om hon behöfde gifva sig själf tid att fördjupa sitt verk sedan hon visat oss sin kraft — —

Äfven om en mera glänsande lott vore kvinnorna medgifven och om de otaliga banden icke nästan alltid aflägsnade dem därifrån, skulle en sådan lott räcka till för deras lycka? Äro icke ryktets framgångar ständigt för dem den förbjudna frukten, hvartill begäret förgiftar deras jordiska paradis, och hvarom kunskapen skall för alltid jaga dem därifrån? Kallar icke madame de Staël själf äran en lyckans uppenbara förlust för kvinnorna? Nej, deras sanna kallelse är att älska, är att lefva i andra, beröfvande sig hvarje personligt intresse. Denna tillvaro är skön, men huru många kvinnor äro ej uteslutna därifrån? Och hvad skulle återstå för dessa olyckliga dömda, om deras blickar vågade höja sig till berömdhetens fullkomning som målet för deras önskningar och deras ansträngningar... och de kvinnor som i besittning af verklig förträfflighet skulle äflas att nå en sådan [ 60-61 ]tillfällig ära, skola dock aldrig vara nöjda därmed; ty just detta herravälde, som kvinnorna taga öfver männen, är fördärfbringande för deras egen natur, då man icke når och icke bevarar ett sådant utan genom att blotta sina svagheter...

Om madame de Staël kan mäta sig med Rousseau i den verkligt filosofiska reflexionsförmågans kraft, måste man medge att hon öfverträffar honom i den själens gåfva, som består i snillets och hjärtats snabba ingifvelser, att tänka med känslan, och hvilken endast synes tillhöra henne. Man finner den i Delphine, som mer än något annat af hennes verk innehåller prof på denna magiskt betagande kraft. Tag blott det bref, där Delphine förebrår Léonce hans likgiltighet för de religiösa frågorna, då hon med kärlekens hela glöd utropar: 'Säg mig om icke från den tid, du fått mig kär, en hemlig stämma i ditt hjärta, förnummits, som talar till dig om odödligheten?' Uppväga icke dessa segrande ord en hel afhandling?

— — — Om jag än stolt öfver att hon tillhör detta kön poetiskt för inbillningen, slafvande i samhälliga lifvet — tillstår jag dock att jag alltid skall beklaga att hon icke är man... Hon skulle då efter sin egen definition på lycka, njuta af en lott som vore mera lämpad för hennes egenskaper... Både snillets och känslans eld som af henne gjort den most upphöjda kvinna, skulle förvisso också burit henne fram till att blifva den störste man i sitt århundrade." —

Med förtjusning mottog Brinkman detta bref jämte kommentarerna till hans eget, det var ju ett verkligt "ouvrage sur madame de Staël" detta och det vittnade högt om sin författarinnas geni. Helt blygsamt vände hon bort hans beröm, men tillade (den 8 augusti): "Oaktadt jag för visso icke förtjänar att kallas ett geni, afstår jag dock icke från anspråket att kunna förstå madame de Staël." Men Brinkman svarade: "Vi känna mycket bättre än ni själf öfverlägsenheten af ert epistolära snille."

Martina von Schwerin hade gifvit den ryktbara väninnan det löftet att hon åt henne skulle afskrifva Brinkmans Lettre. Denne blef dock häröfver till en början misslynt: det kunde ju då så lätt nå offentligheten långt förr än han ville. Slutligen gaf han med sig — efter ett bevekande bref från fru Martina (24 juni), och nu (i slutet af juli) afskref denna den långa "rapsodien" på fem dagar, men så började hon också tidigt på morgonen och slutade sent på kvällen; då och då fick hon afbryta skrifningen för att fälla tårar vid något särskildt känsligt uttryck, bekände hon.

Martina von Schwerin hade mycket vackert att berätta om madame de Staëls värdesättning af Brinkman: det var åtminstone en man som förstod att uppskatta henne! Och Brinkman återgaf madame de Staëls fördelaktiga omdöme om den unga svenskan: icke nog kunde man förvåna sig öfver att denna kunnat växa upp och utbildas i detta land. Madame de Staëls följeslagare Rocca skref också beundrande om den svenska damen. Och dottern, den unga Albertine de Staël, hade på sitt frispråkiga sätt i bref till Brinkman uttryckt sin belåtenhet — friherrinnan von Schwerin vore charmante — men tillagt att hon funnit henne väl "complaisante". Sin artiga natur kunde fru Martina icke förneka; och [ 62-63 ]här lifvades hon af verklig beundran, ja entusiasm, en entusiasm, som varade länge, och först med åren fick jämka med sig åt ett mera reflekteradt bedömande.

Med harm kom hon, liksom Brinkman, nu att bevittna hurusom rätt snart efter madame de Staëls afresa klandret och illviljan började sticka upp hufvudet, man hörde det både i Stockholm, i Göteborg och i Skåne: också här, skref Martina von Schwerin (19 september), finnes personer, som fråssa på henne utan att känna henne, ja utan att ens veta att hon är författarinna. Och äfven de, som något kände hennes skrifter, förstodo mestadels icke att uppskatta dem. Man var t. ex. så osmaklig att i samma andetag nämna madame de Staël och madame de Genlis, donna senare författarinna, hvars romaner och uppfostringsskrifter ju präglades af en blott snusförnuftig anda och "lukta af god ton och nattrock", såsom hon sedan skämtande skref till Brinkman (1 januari 1819). 1 ett annat bref (15 juli 1818) yttrade hon: "Såsom ni förargar jag mig nästan öfver de människor som sätta madame de Staël och madame de Genlis på samma linje. En viss fantasi, en viss iakttagelseförmåga, nog så pikanta utblickar öfver stora världen, en rätt stor talang att måla dess löjlighet och afvigsidor, en ren och korrekt stil, se där hvad som synes mig utmärka denna sist nämnda; men huru långt står hon icke ifrån dessa djupa synpunkter, dessa geniets upphöjda drag, som tillhöra madame de Staël!"

Då och då fick Martina von Schwerin meddelanden om den franska författarinnan och hennes familj. Detta skedde dels genom Brinkman dels genom abbé de Cabre, den forne franske diplomaten. Också friherrinnan Charlotte Åkerhielm, som med sin man gjorde en längre utländsk resa 1814-1816, skref stundom om madame de Staël. Hon visste berätta att denna i Frankrike var föga omtyckt — Martina von Schwerin menade emellertid att hon kunde trösta sig då sådant drabbat många af det landets stora författare, Chateaubriand t. ex. hade varit än mindre skattad. Af Albertines förlofning med hertigens af Broglie äldste son var man mycket intresserad. Detta var en ljusning under moderns sista, mera mörka år, och härom fick fru Martina muntliga underrättelser af de Cabre, som hon på sommaren 1817 träffade i Köpenhamn. Madame de Staël var då nyss afliden. Den aldrig under hennes lifstid erkända förbindelsen med Rocca hade nog bidragit till den rubbning ur jämvikten, det störande af "friden med sig själf", som kunde iakttagas under senare tiden. Men hennes dotter och son förljufvade dock hennes dagar. De Cabre, som var lierad med duc de Broglie, berömde särskildt den förra. Auguste de Staël var såsom ifrig protestant mindre behaglig för abbén. Men Brinkman och fru Martina beundrade honom, och när han afled 1827, skref den senare, att han varit "den värdige arftagaren af sin mors känsloriktning och grundsatser". Han hade på ett utmärkt sätt ombestyrt utgifningen af sin moders samlade arbeten och äfven själf uppträdt som författare i sociala och religiösa ämnen. Många år senare skref fru Martina till sin trogne korrespondent i Stockholm (7 mars 1839): "Jag minnes att ni för flera år tillbaka med beröm omtalade August Staëls arbeten. Jag läser dem nu med odeladt nöje och [ 64-65 ]bifall. Hvilken skada att denna utmärkte son af en snillrik mor så hastigt skulle sluta sin hedrande bana! Ett vackert svar på alla fru Staëls förlöjligare och vedersakare voro utan tvifvel hennes härliga barn. Jag kan ej förlåta en svensk författarinna, den så kallade friherrinnan Knorring, att i ett af sina arbeten sälla sig till de förra — but peace to all such." Det var Sofia von Knorrings "Illusionerna" som med sina ofta ofördelaktiga eller förlöjligande anekdoter från madame de Staëls vistande i Stockholm i hög grad förtörnat dennas gamla vänner här; och en artikel i Aftonbladet i anledning af denna bok ökade ytterligare förargelsen.

Alldeles kritiklös var dock icke Martina von Schwerins beundran. Särskildt sedan hon börjat läsa de tyska klassikerna, fann hon att omdömena i den en gång så betydelsefulla boken De l'Allemagne voro något skefva och att den franska författarinnan icke kunnat bedöma Tysklands litteratur nog opartiskt eller i hvarje fall icke fullt förstått den; hon sysselsatte sig för mycket med sig själf t. ex. då hon behandlade Schiller (bref af 21 januari 1820; jfr nedan om Wilhelm Meister bref af 1819).

Emellertid läste fru Martina med stort intresse madame de Staëls sista bok, om den franska revolutionen. Och till de äldre arbetena återvände hon ofta. "Corinne" var ju äfven hos oss den mest populära boken; men högre satta Martina von Schwerin den mera ungdomliga "Delphine", åtminstone var den intressantare:

"I Delphine återfinner man alla de litterära kvaliteterna hos madame de Staël, men liksom ännu i oordning. Det finnes i detta arbete öfverflöd på allt, på ungdom, på lif och på kärlek; man känner obestämdt att ödet skall hafva ett stort arbete att utföra för att sätta hvarje drag i själen, hvarje tankens utbrott i en harmonisk förbindelse, som skall frambringa det ädlaste resultat" (25 november 1824).

Man kallade någon gång Martina von Schwerin för "den svenska madame de Staël" Likheten torde icke ha varit slående. Det fanns ju beröringspunkter: också den svenska damen, så litet "blåstrumpa" hon var, hade en skarp intelligens och dessutom karaktärsegenskaper, mod och handlingskraft, som väl kunna kallas manliga. Också något af den starka känslighet, som ofta eldade madame de Staël, ägde tvifvelsutan Martina von Schwerin. Och i sitt förhållande till sin dotter Martina jämnställde hon sig gärna med madame de Staël, som om Albertine yttrat: "Elle vaut mieux que moi". Men i de rent kvinnliga egenskaperna stod Martina von Schwerin vida högre: i hemlifvets trohet, i husmoderlig omsorgsfullhet, i aldrig sviktande vänsällhet, i tjusande behag.



  1. Detta bref här öfversatt från franskan, liksom alla citat detta kapitel (utom det från år 1839).
  2. Om madams de Staëls förhållande till Brinkman se Johannes Wickman, Madame do Staël och Sverige (1911). Ur Martina von Schwerins korrespondens ha förut utdrag meddelats af författaren i en uppsats "Madame de Staël i Stockholm" (Nordisk Tidskrift 1911). Jämför äfven uppsatsen "Epikurus och Eufikalia" i festskriften till K. Warburg 1912.