Mathias Skytts historier
| ← Smågossarne, som mötte trollen i Hedalsskogen |
|
Liten Åsa Gåsepiga → |
Mathias Skytts historier.
En vacker lördag i november 1836 kom jag till min gode vän possessionaten i Nittedalen. Det var tämligen länge sedan jag hade varit der, och efter som han icke är den som tar emot en gammal vän med ett nytt ansigte, måste jag stanna och äta middag och dricka kaffe, hvilket kom mig riktigt bra till pass efter den två mil långa vandringen från staden. Kaffebordet hade knapt blifvit bortflyttadt, förr än der kom flera bekanta från prestgården. Enligt husets skick tog man in punsch, samtalet blef lifligt, och vi rörde så flitigt vid glasen och jag såg så ofta in i den vackra dotterns klara blåa ögon, att jag nästan glömde den till söndagen aftalade jagten i Gjerdrum. Solen stod redan vid kanten af åsen, och om jag ville hinna fram, medan folk var uppe, var det icke tänkbart att gå den långa vägen först förbi Dals kyrka upp till Midtskov och derifrån genom största delen af Gjerdrum den dåliga vägen öfver myrslätten, som nu måste vara dubbelt svår och knagglig efter den friska novemberkyla vi haft. Jag gick derför upp till Nybygget, den närmaste stugan nedanför åsen, ett stycke ofvanför kyrkan, och fick fatt på gamle Mathias Skytt, som genast var färdig att följa med och visa mig genvägen öfver åsen, sedan han «först fått sig en bit tobak i käftamentet».
Det var en vacker qvällstund; i vester på himlen glödde ännu den vinterliga aftonrodnaden. En lätt kyla gaf luften den friskhet, som ibland gör våra novemberdagar så härliga. Från bäcken stego dimmor upp och betäckte träden med rim, så att deras grenar liknade silfverkristaller.
Vi började raskt vår vandring, och gubben fick efter en sup ur jagtflaskan snart munnen i gång.
Han pratade om hvarjehanda, om jagt och hvad dertill hör, om hur orimligt det var, att Ole Gjörtler, som tillhörde Gjerdrums socken, skulle få sätta ut sina fågelgiller uppe i Solbergmarken; derefter fick jag till lifs historien om de nio björnarne, som Mathias påstod sig ha skjutit, hans resa till Hallingdal, då presten flyttade, och en mängd blott allt för sanna anmärkningar om huru illa och oförnuftigt Gjerdrumsborna foro fram med sin allmänning, och mycket mera, som jag nu ej kan minnas. Då vi kommo ut på gärdet, vid Asksätern, var länge sedan hvarje glimt af dagen förbi; endast månen, som just nu höjde sig öfver horisonten, kastade sitt svaga sken mellan trädtopparne. Då vi vandrade förbi den öfvergifna säterhyddan, gingo vi förmodligen öfver ett färskt harspår, ty hundarne började bli oroliga i kopplet.
«Nu gäller det om kopplet är starkt,» sade Mathias, som höll igen det bästa han kunde, »för här är inte allt som det skall vara.»
«Det kan du ha rätt i,» sade jag, «ty det är inte skjutljust; vore bara månen uppe öfver trädtopparne, skulle du snart få höra på ett riktigt dref.»
«Ja, det är nog möjligt,» fortfor han, i det han försigtigt såg sig om mot sätern, «men det säges, att huldran skall hålla till här vid den har tiden.»
«Jaså, har du kanske själf sett henne?»
«Nej, här har jag aldrig sett till henne,» sade han.
«Men hvar har du då sett henne, Mathias?» frågade jag nyfiken. «Du tror således säkert, att sådana underjordiska väsen finnas till, kan jag höra?»
«Ja, skulle jag inte tro det som står att läsa om i skriften?» svarade han. «Då vår herre störtade ned de fallna englarne, föllo några i helvetet, men de som inte hade försyndat sig groft, de ä’ ju i luften och under jorden och i hafvet, vet jag. Och för resten har jag själf ofta både hört och sett sådant der i skog och mark.»
«Det måste du berätta för mig, Mathias,» sade jag, «det kan passa att göra, medan vi gå.»
«Ja, har ni lust att höra, så kan jag nog tala om det,» svarade han och började.
«Första gången jag såg huldran, kunde jag väl vara en åtta nio år gammal, och det var uppe på stora vägen mellan Bjerke och Mo. Jag kom gående vägen fram, för jag hade varit borta ett ärende åt far min; då kom det ett stort vackert qvinfolk tvärt öfver myren till höger om vägen, och der är det ändå fullt med vattenpussar och videbuskar; jag minnes det så väl som om jag såg henne för mina ögon, det kunde vara så ljust som nu; brun klädning hade hon på sig och ett ljust huckle och i venstra handen en stickstrumpa, och vacker var hon; men hon gick tvärt öfver myren och videbuskarne och vattenpölarne brydde hon sig icke det minsta om; hon gick som om de aldrig hade varit der. Jag såg på henne, medan jag gick vägen framåt, men då jag hunnit ett stycke längre fram och en bergknalle hade kommit emellan, så att jag inte kunde se henne längre, så tänkte jag: det är då för galet, att menniskan skall gå der och plumsa i myren, du kan väl gå upp på bergknallen och säga för henne, att hon har vikit af rätta vägen. Jag gick upp, men der syntes ingenting annat än månen, som sken på vattenpussarne i myren, och då kunde jag väl förstå, att det hade varit huldran.»
Fastän det föreföll mig som om det behöfts mera för att man skulle kunna förstå att det var huldran, behöll jag dock mitt tvifvel för mig själf, eftersom jag förutsåg, att mina invändningar ej skulle rubba hans tro, utan blott bringa honom till tystnad; jag frågade derför endast, om han ej oftare hade sett sådant der.
«Jo, det har jag nog; jag har sett hvarjehanda och hört många underliga ljud i skog och mark,» sade Mathias. «Jag har ofta hört att det har svurit, pratat och sjungit; ibland har jag hört så vacker musik, att jag aldrig kan tala om hur vacker den var. En gång var jag ute på fågellock — det kunde väl vara mot slutet af augusti månad, för blåbären voro förbi och lingonen började bli röda — jag satt jämte en stig på en tufva nere mellan några buskar, så att jag såg ned öfver stigen och en liten dal, der det var fullt med ljung och tufvor; nedanför var det några mörka bergklyftor. Jag hörde hur orrhönan kacklade och kacklade nere i ljungen, jag lockade och tänkte: får jag se dig nu, har du allt kacklat för sista gången; men så fick jag höra att det kom någonting tassande bakom mig på gångstigen. Jag såg mig om, och det var en gammal man, men det besynnerligaste var, att han hade liksom tre ben, och det ena hängde och dinglade mellan de båda andra, medan han gick utför stigen; ja, han gick inte heller riktigt, utan det var som om han gled fram, och i en af de mörkaste klyftorna nedanför dalen försvann han. Jag såg snart att jag inte hade varit ensam om att se honom, för strax derefter kom orrhönan framsmygande vid en tufva, hälde på hufvudet och sträckte på halsen och såg försigtigt nedåt, der mannen hade försvunnit; men då skall man se att jag fick upp bössan till ögat, och knall! der låg hon och flaxade med vingarne.»
«Så var det med det. Men en annan gång hemma i Laskerud — det var inte långt efter sedan jag såg huldran uppe på stora vägen — en julafton var det — åkte jag och mina bröder kälkbacke och gjorde en snögubbe borta vid en liten bergknalle, och der är det inte riktigt fritt för underjordiska, skall jag säga. Ja, vi lekte vi och rumsterade, som ni vet att barn gör, och det led redan mot qvällen; min yngste bror var inte mer än fyra fem år och skrek och hojtade och var glad; men rätt som det var, så sa’ det i berget: «Gå hem nu!» Åhnej, vi stannade qvar vi, för vi tyckte det var tidigt än. Men det dröjde inte länge, förr än det återigen sa’: «Gå hem nu genast!» — »Nej, hör nu,» sa’ lillebror, för han hade inte bättre vett än att tala om det, «nu säger di bort i berget, att vi ska’ gå hem!» Vi lydde inte, utan fortsatte att leka; men då skrek det med ens till, så att det slog lock för öronen på oss: «Går ni inte hem genast på minuten, så ska’ jag —» Mera hörde vi inte, för vi tog’ till att springa så att vi inte stannade förr än vi stodo utanför dörren der hemma.
En gång — men det var långt efter detta, då voro vi fullvuxna allesammans — det var en söndagsmorgon jag och bror min kommo hem, vi hade varit ute och fiskat om natten, då fingo vi höra ett sådant friskt dref i Solbergmarken, det var så många hundar, och det lät så vackert. Jag var trött och gick in och lade mig, men bror min sa’, att han tyckte det var så grant väder, han hade lust att höra på drefvet. Bäst det var, så tappade hundarne spåret. Då gick han dit bort, för han tänkte han kanske kunde få se haren eller skrämma upp honom igen. Men då han kom bort till uthuggningen i skogen, stod der en rödmålad byggning midt framför honom, så stor och präktig, men alla fönstren sutto på sned och dörrarne också. Han undrade på hvad det kunde vara för en byggning som låg der, han tyckte han kände så bra till den trakten; men den hade han aldrig sett förr. Framför byggningen låg en stor mosse, den ville han gå öfver och se litet närmare på huset. Intet folk syntes till. Då tänkte han för sig själf, att han skulle gå hem och tala om det för mig och ta mig med sig dit bort.»
«Åh, det var skada,» sade jag, «att han inte kastade stål eller sköt öfver den, ty bössa hade han ju med sig, och när ni kommo tillbaka, var väl alltsammans borta?»
«Ja, det har ni rätt i,» sade Mathias, «hade det varit jag, så hade jag skjutit midt in i den, men han blef alldeles handfallen, han. Men nu ska’ ni få höra, det blef ändå värre: då han hade kommit midt ut på mossen, var der så fullt med folk, att han riktigt måste armbåga sig fram, men alla voro de tröjlösa och alla gingo de norrut. Han hann inte längre än bort i backen, förr än de kastade omkull honom, och der blef han liggande, tills mina systrar skulle ha in kon om qvällen; då låg han der och höll bägge näfvarne knutna för ansigtet, och det var alldeles blåsvart, och fradgan stod om munnen på honom. Då blefvo de inte litet förskräckta, må tro, de släpade honom med sig in och lade honom på bänken och se’n hämtade de mig. Då jag fick se honom, kunde jag förstå att det var på tok, och jag visste icke mer än en råd: jag tog ned bössan från väggen och så sköt jag utmed honom, men han rörde sig inte mer än stocken, som Gjerdrumsborna ha lagt midt öfver vägen der. Han låg så död som en sten, han.»
«Jaså,» tänkte jag, och så laddade jag om igen. «Kom och hjälp mig ta i, flickor,» sa’ jag, «vi får lof att lägga honom der vi tog honom, för här tjenar det till ingenting.» Vi gjorde så, vi lade honom nere i backen, och så sköt jag igen, men då vaknade han minsann. Om han inte for upp alldeles under bösspipan, så vill jag aldrig komma lefvande härifrån. Och han glodde och stirrade rundt omkring sig så styggt, att vi nästan blef rädda för honom. Nå, se’n togo vi honom med oss hem, men han var skral, och så hemsk och konstig såg han ut allt sedan, så det kan ni aldrig tro; der han stod, der stod han, och stirrade framför sig som om ögonen ville trilla ur hufvudet på honom; inte
Teckning af H. Gude.
ville han ta sig för någonting, och aldrig talade han till någon, om han inte blef tilltalad först; han var förhexad, han. Men med tiden gick det af honom, och då först berättade han oss huru han hade blifvit sådan.»
«Det är alla de gånger jag har sett sådant der,» sade Mathias.
«Har du aldrig sett tomten?» frågade jag.
«Herre Gud, jo det har jag visst,» svarade Mathias med den fullaste öfvertygelse, «det var medan jag var hemma hos mina föräldrar i Laskerud, för der var han. Jag såg honom inte mer än en gång. Vi unga hade lagt oss, men gubben far skulle ut på gården först, och det var klart vackert månsken, och då satt der en liten parfvel på logbron och slängde med benen hit och dit och såg upp på månen, så att han inte märkte gubben.
«Gå in och lägg dig nu, Mathias,» sade gubben, för han trodde det var jag, «och sitt inte der och titta efter månen nu då det är så sent.» Men med det samma var pojken borta, och då gubben kom in och frågade efter mig, låg jag redan borta i sängen och snarkade.
«Men så var det den der dagen, jag ville tala om, då jag såg honom. Jag var nyss fullväxt, för det var året efter sedan jag hade gått fram; det var en lördagseftermiddag, jag hade varit till staden med plank och hade varit litet på tre qvart på dagen. Strax jag kom hem gick jag och la’ mig. Då det led mot qvällen, steg jag upp, och då jag hade fått i mig litet mat — mycket var det inte, för jag var yr och tung i hufvudet ännu — sa’ far till mig: «Förr än du går och lägger dig igen, är det väl bäst att du går och ger Blacken foder till natten, för de andra ä’ väl ute och ränner efter flickor igen.»
«Nå, jag gick först in i stallet till Blacken, och han stod der och gnäggade, och se’n gick jag upp på stallskullen för att ta ett fång hö, men då fick jag tag i två ludna öron som på en hund, och strax derefter fick jag se två ögon röda som eldkol, och de glodde och stirrade på mig. Jag kunde inte tänka annat än att det var en hund, och jag kastade derför ned honom utför trappan, så det sa’ sqvatt i honom. Då jag hade varit och lagt i häcken, gick jag ned i stallet och tog med mig en gammal räfsa att köra ut hunden med, och jag letade och schasade, och der fans inte så stort hål att en lekatt hade kunnat komma ut, men borta var han. Och i det samma jag skulle gå ut, var det alldeles som om någon hade slagit benen undan mig, och jag damp ikull med en sådan fart som jag aldrig har slagit ikull förr, och då jag kom på benen igen, stod han i stalldörren och skrattade, så att den röda toppmössan nickade.» —
Så fortfor Mathias att berätta om pysslingar, huldror och tomtar, tills vi kommo ut på Kulsrudsåsen, hvarifrån man ser öfver norra Romerikes stora slätt, som nu låg framför oss i det klara månskenet; norrut höjde sig Mistberget blånande med en och annan snöfläck här och der; rakt inunder mig hade jag Heni och Gjerdrums kyrkor; efter dessa kunde jag bestämma min kosa, och som jag dessutom från föregående jagter kände väl till trakten, sade jag farväl till min vägvisare och var nog lycklig att komma fram till min bestämmelseort, utan att ha blifvit frestad af huldran eller utsatt för gyckel af tomten.
