Midlothians hjärta/Kapitel 13

←  Tolfte kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettonde kapitet

Fjortonde kapitlet  →

TRETTONDE KAPITLET.

Så öde stigen var, och mörk
var natten, som en grav,
då Janet sig i mantel grön
till Miles' kors begav.
Gammal ballad.

I det vi nu lämna Butler åt alla de nedslående tankar, som voro förknippade med hans nya belägenhet, bland vilka den, som mest sysselsatte honom, var den betraktelsen, att hans fångenskap berövade honom all möjlighet att bistå familjen vid S:t Leonards i deras största nöd, återvända vi till Jeanie Deans, som i all den själsångest, varmed kvinnohjärtat bjuder farväl åt de stridiga känslor, som Coleridge så väl beskrivit —

Hopp — och ångst, som föder hopp —
en stor, oöverskådlig flock;
och önskningar, som länge närts,
och kvävts — men leva dock!

sett honom avlägsna sig, utan att tillfälle gavs till någon vidare förklaring.

Det är ej alltid det starkaste hjärtat — och under Jeanies hemvävda mantel klappade ett, som en Catos dotter ej skulle behövt blygas för — som lättast kan avsäga sig dessa ljuva och växlande sinnesrörelser. Under några minuter grät hon bittert, utan att försöka lägga något band på detta utbrott av lidelse, men ett ögonblicks eftertanke kom henne att förebrå sig den själviska, blott hennes motgångar gällande sorg, hon hängav sig åt, medan hennes far och syster hemsöktes av ett så djupt och obotligt lidande. Hon framtog ur sin ficka det brev, som på morgonen samma dag genom ett öppet fönster inkastats i hennes rum, och vars innehåll var lika besynnerligt, som uttrycksättet var vildsint och energiskt. ”Om hon”, så lydde brevet, ”ville rädda en medmänniska från den rysligaste skuld och alla dess förtvivlade följder — om hon önskade rädda sin systers liv och heder undan en orättvis lags blodiga klor — om hon önskade att ej förverka sin själs timliga frid och eviga lycksalighet, besvors hon att giva brevskrivaren ett säkert, hemligt och ensligt möte. Endast hon kunde rädda honom — endast han henne.” Vidare underrättades hon om, att han var försatt i sådana förhållanden, att varje försök att medtaga något vittne vid deras samtal, eller att för hennes far eller vilken annan som helst ens omnämna detta brev, vari han bad därom, oundvikligt skulle göra detta möte om intet och oåterkalleligt medföra hennes systers fördärv. Brevet slutade med osammanhängande, men häftiga bedyranden, att hon genom att åtlyda denna kallelse ej hade att befara någonting för sin person.

Det budskap, som Butler framfört till henne från främlingen i parken, instämde fullkomligt med brevets innehåll, utom i det avseende, att det utsatte en senare timme och en annan mötesplats. Brevskrivaren hade uppenbarligen, för att kunna underrätta Jeanie om denna förändring, såtillvida nödgats inviga Butler i sitt förtroende. Hon hade mer än en gång varit i begrepp att framtaga brevet för att rättfärdiga sig med hänseende till sin älskares halvt antydda misstankar. Men i att nedlåta sig till ett rättfärdigande ligger något, som oskuldens stolta självmedvetande ej alltid underkastar sig, oberäknat att de i brevet förekommande hotelserna, för den händelse hon skulle förråda hemligheten, vilade tungt på hennes hjärta. Om de blivit längre tillsammans, är det likväl sannolikt, att hon fattat det beslut att meddela Butler hela saken och följt dennes råd i fråga om det förhållande, hon skulle iakttaga. Därför föreföll det henne ock, då deras samtal så plötsligt avbröts, och tillfället att göra detta därigenom gick henne ur händerna, som om hon handlat orättvist mot en vän, vars tillgivenhet förtjänade hennes fulla och oinskränkta förtroende, och vars råd kunnat vara henne till stor nytta.

Att i detta fall vända sig till sin far ansåg hon såsom högst oförsiktigt, ty det var omöjligt att på förhand göra sig någon föreställning om, i vilken dager gamle David kunde se saken, enär hans tanke- och handlingssätt vid utomordentliga tillfällen berodde på för honom fullkomligt egna känslor och grundsatser, vilkas verkningar ej ens kunde beräknas av dem, som bäst kände honom. Den bästa utvägen skulle kanske varit att hava bett någon väninna åtfölja sig till mötesplatsen, men brevskrivarens hotelse, att förrådandet av hans hemlighet skulle omintetgöra deras möte — varpå hennes systers räddning berodde — skulle hava avskräckt henne från att skänka någon ett sådant förtroende, om hon även känt någon person, på vilken hon med trygghet kunnat förlita sig. Deras bekantskap med det kringboende lantfolket hade varit mycket obetydlig och blott inskränkt till vad en god grannsämja fordrade. Jeanie kände föga till dessa människor, och det lilla, hon kände, gjorde henne ej synnerligt böjd att an— förtro sig åt någon av dem. De tillhörde det slags pratsjuka, godsinta skvallersystrar, som man vanligen finner i denna samhällsklass, och deras samtal hade aldrig haft något synnerligt behag för en flicka, vilken naturen och ett ensligt liv givit en djupsinnighet och en karaktärsstyrka, som höjde henne över den lättsinnigare delen av hennes kön, vare sig i de högre eller de lägre klasserna.

Lämnad åt sig själv och i saknad av varje jordiskt råd, tog hon sin tillflykt till en vän och rådgivare, vars öra är öppet för det rop, som höjes av de fattigaste och mest betryckta av hans folk. Hon knäföll och bad med brinnande andakt, att Gud ville upplysa henne om, huru hon skulle förhålla sig i denna sin svåra och bekymmersamma belägenhet. Det var tron både hos det tidevarv och den sekt, hon tillhörde, att bestämda bönhörelser, till sin beskaffenhet föga skilda från gudomliga ingivelser, såsom de uttryckte sig, ”nedsänktes över deras själar”, till svar på deras ivriga böner i en bekymmersam belägenhet. Utan att ingå i någon undersökning av dunkla teologiska frågor så är det klart, att den, som innerligt och uppriktigt i bönen yppar sina tvivelsmål och bekymmer, nödvändigt i och med detsamma måste rena sin själ från de världsliga lidelsernas och strävandenas slagg och försätta den i det tillstånd, vari de fattade besluten sannolikt snarare komma att härflyta från pliktkänsla än någon lägre bevekelsegrund. Jeanie uppsteg från sin andakt med hjärtat styrkt att uthärda bedrövelsen och livat att möta svårigheter.

— Jag vill möta denne olycklige man, sade hon för sig själv. Olycklig måste han vara, ty jag fruktar, att han varit orsaken till stackars Effies missöde, men jag måste möta honom, det må gå hur det vill. Min själ skall aldrig kunna förebrå mig, att jag, av fruktan för vad som kunnat sägas eller vederfaras mig, lämnat det ogjort, som ännu torde kunna rädda henne.

Mycket lugnad efter att hava fattat detta beslut, gick hon att uppsöka sin far. Ståndaktigt trogen sin ungdoms grundsatser, tillät ej den gamle mannen, åtminstone att döma av det yttre, någon tanke på sin husliga olycka rubba det stoiska lugnet i sitt sätt och utseende. Han till och med bannade sin dotter för det hon under morgonens bekymmer försummat några obetydliga hushållsgöromål, som hörde till hennes åligganden.

— Nej, vad skall detta betyda, Jeanie? sade gubben. Den bruna fyråringens mjölk är inte silad ännu, och bunkarna äro inte heller uppsatta på hyllan. Om du försummar dina världsliga åligganden i bedrövelsens stund, hur kan jag då lita på, att du tänker på de viktigare angelägenheter, som röra saligheten? Gud skall veta, att våra bunkar och våra pannor och våra mjölkskvättar och våra brödbitar ligga oss mer om hjärtat än livsens bröd.

Jeanie, som var rätt nöjd att höra sin fars tankar sålunda sträcka sig utom kretsen för hans närvarande olycka, lydde honom och började sköta sina hushållssysslor, medan gamle David, skötande sina vanliga göromål, vankade omkring från det ena stället till det andra och endast vid ett längre stillastående genom en retlig otålighet eller en konvulsivisk suck eller krampaktig ryckning på ögonlocken förrådde, att han nedtyngdes under en så bitter bedrövelses börda.

Middagstimmen inföll, och fadern och dottern satte sig ned till sin tarvliga måltid. Vid sin bordsbön tillade den stackars gubben den önskan, att det bröd, de åto i sitt hjärtas bedrövelse, och Marahs bittra vatten måtte varda närande liksom det, vilket tages ur en överfylld korg och iskänkes ur en rågad bägare. Sedan han slutat denna välsignelse och åter satt på sig mössan, vilken han vördnadsfullt lagt å sido, började han, genom lära om ej genom föredöme, uppmana sin dotter att äta.

— Mannen efter Guds sinne, sade han, tvådde och smorde sig och åt bröd för att uttrycka sin undergivenhet under lidandets hemsökelse, och det anstår ej en kristen man eller kvinna att så hänga fast vid den timliga hugnaden av hustru och barn (hans röst nästan kvävdes, då han uttalade de sista orden) att han därför glömmer den första plikten — undergivenhet under Guds behag.

För att giva kraft åt sin föreskrift tog han en bit från sin tallrik, men naturen visade sig för stark till och med för de mäktiga känslor, varmed han sökte tygla den. Intagen av blygsel över sin egen svaghet, sprang han upp och skyndade ut ur huset med en hastighet, som var mycket olika den vanliga betänksamheten i hans rörelser. Han återkom inom fem minuter, sedan det lyckats honom att återvinna sin vanliga lugna fattning, och sökte urskulda sitt beteende genom att frammumla den förklaringen, att han tyckt sig höra ”det unga fölet vara löst i stallet”.

Han vågade ej ånyo vidröra föremålet för deras föregående samtal, och hans dotter var glad att se, att han tycktes undvika vidare tal om detta upprörande ämne. Timmarna skredo framåt, såsom de måste göra, antingen glädjen bevingar eller smärtan nedtynger dem. Solen gick ned bakom slottets dunkla höjd och de västra kullarnas förhänge, och aftonens inbrott kallade David Deans och hans dotter till deras husliga andakt. Jeanie erinrade sig med bitter smärta, huru ofta hon vid bönstundens annalkande plägat giva akt på de sig förlängande skuggorna och stått i stugdörren för att se, om hon kunde varsebliva den hemkommande systern. Ack, till vilka olyckor hade ej detta tanklösa och lättsinniga tidsödande slutligen lett? Och var hon alldeles skuldlös, som, då hon märkt Effies benägenhet för fåfängligt och lättfärdigt sällskap, ej påkallat deras fars myndighet för att hejda henne? — Men jag handlade efter bästa övertygelse, tänkte hon åter, och vem kunde väl hava förmodat, att hos en så god, uppriktig och ädel karaktär så mycket ont skulle utveckla sig ur ett enda korn mänsklig surdeg?

Då de satte sig ned till sin andakt, råkade en stol händelsevis stå på den plats, där Effie plägade sitta. David Deans såg, hur tårarna strömmade ur hans dotters ögon, då de riktades på detta föremål, varför han sköt stolen åt sidan med en otålig åtbörd, liksom han velat utplåna varje hågkomst av jordiskt deltagande, då tankarna skulle vändas till gudomen. Kapitlet i bibeln lästes, psalmen sjöngs, bönen hölls, och det märktes tydligt, att den gamle mannen därvid undvek alla sådana, så ofta i Skriften förekommande ställen och uttryck, vilka kunde anses äga tillämpning på hans egen husliga olycka. Kanske gjorde han detta lika mycket i avsikt att skona sin dotters känslor som för att, åtminstone till det yttre skenet, ådagalägga detta stoiska tålamod vid alla timliga lidanden, vilket enligt hans tanke var en väsentlig egenskap hos dem, som insågo, huru fullkomligt värdelösa alla jordiska ting äro. Efter slutad bön gick han fram till sin dotter, och sedan han önskat henne god natt, höll han henne ännu en halv minuts tid i handen, varefter han drog henne intill sig och kysste henne på pannan, i det han utropade: — Israels Gud välsigne dig, mitt barn, med sitt löftes välsignelse!

Det låg varken i David Deans' natur eller vanor att synas vara en öm far; också kunde man ej ofta märka på honom, att han ens för dem, som voro honom kärast, hyste denna hjärtats översvallande ömhet, som söker giva sig luft i kärleksbetygelser och smekningar. Tvärtom plägade han klandra detta som en svaghet hos flera av sina grannar och i synnerhet hos den stackars änkan Butler. Den omständighet, att dessa sinnesrörelser voro så sällsynta hos denne stoiske och förbehållsamme man, hade emellertid till följd, att hans barn, då han en och annan gång för dem tillkännagav sin ömhet och sitt bifall, rönte ett djupt intryck därav, i det de med skäl ansågo detta såsom ett bevis på känslor, vilka endast gåvo sig luft, då de blevo för mäktiga att längre kunna döljas eller återhållas.

Det var därför med djup rörelse han meddelade och hans dotter mottog denna välsignelse och faderliga smekning. — Och du, älskade fader, utropade Jeanie, då dörren tillslutits efter den vördnadsvärde gubben, må den förvärvade och utlovade välsignelsen mångfaldigas uppå dig — uppå dig som vandrar i världen, som vore du ej av denna världen, och aktar allt, vad den kan giva eller taga, blott såsom myggor, vilka solglimten framkallar och aftonvinden bortjagar!

Hon gjorde sig nu i ordning till sin nattliga vandring. Hennes far sov i en annan del av byggnaden, och regelbunden som han var i alla sina vanor, lämnade han sällan eller aldrig sitt rum, sedan han begivit sig dit för aftonen. Hon hade därför lätt att obemärkt lämna huset, så snart den utsatta mötestiden nalkades. Men ehuru hon ej behövde frukta sin fars mellankomst, föreföll henne dock det steg, hon stod i begrepp att taga, mycket svårt och förorsakade henne en djup ångest. Hon hade tillbragt ett stilla, enformigt, från världen avsöndrat liv i sitt fredliga hem. Till och med den timme, vilken många av vår tids flickor, både av hennes eget och av högre stånd, skulle ansett för rätta tiden att börja en glad afton, medförde i bennes tanke någonting allvarligt och högtidligt, och i det beslut, hon fattat, låg något besynnerligt, djärvt och vågsamt, varmed hon hade svårt att förlika sig, då verkställighetens stund nalkades. Hennes händer darrade, då hon i sitt vackra hår inflätade det band, som då för tiden utgjorde en ung flickas enda huvudprydnad, och ordnade vecken på den scharlakansfargade brokiga ylleduk, vilken de skotska kvinnorna buro ungefär på samma sätt som kvinnorna i Nederländerna den svarta sidenslöja, vilken än i dag utgör en del av deras dräkt. Då hon öppnade porten för att, obeskyddad och utan sin naturlige förmyndares vetskap, vid en så sen timme lämna sin fars hus och begiva sig ut på en så vild färd, erfor hon en tryckande förnimmelse av det på en gång opassande och farliga i sitt förehavande.

Då hon befann sig ute på fria fältet, ökades ytterligare hennes farhågor. De med en grön gräsmatta infattade dunkla klippmassorna och kringströdda stenblocken, melan vilka hon skulle gå till mötesplatsen, och som skimrade framför henne i den klara höstnatten, återkallade i hennes minne mången våldsbragd, som enligt sägnen utövats därstädes. I forna dagar hade de varit ett tillhåll för rövare och mördare, såsom man ännu kan finna i gamla påbud, utfärdade av stadens råd och skotska parlamentet för att skingra dessa band och betrygga allmänna säkerheten så nära huvudstadens område. Namnen på dessa förbrytare och deras grymheter ihågkommas ännu i de enstaka stugornas och den angränsande förstadens sägner. På senare tider gjorde, som vi redan nämnt, traktens avskilda och kuperade beskaffenhet den till en passande skådeplats för envig mellan tidevarvets hetsiga ungdom. Ett par dylika tilldragelser, vilka haft en olycklig utgång, hade ägt rum, sedan Deans bosatte sig vid S:t Leonardsklippan. Hans dotters tankar rörde sig därför omkring blodsutgjutelser och rysligheter, då hon gick framåt den smala, knappt banade stig, som med varje steg förde henne längre från hjälp och djupare in i detta vanhelgade områdes hemska enslighet.

Då månen med ett osäkert, dallrande och högtidligt sken började belysa denna skådeplats, togo Jeanies farhågor en annan riktning, som var alltför egendomlig för hennes stånd och land, för att av oss med tystnad kunna förbigås. Men att uppleta dess ursprung kommer att erfordra ett särskilt kapitel.