Midlothians hjärta/Kapitel 12

←  Elfte kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tolfte kapitlet

Trettonde kapitet  →

TOLFTE KAPITLET.

Jag svarar för, att han inte drunknar,
om också fartyget inte vore tjockare än
ett nötskal.
Shakespeare.

Ehuru det sätt, varpå Butler tillbragt natten, bort kunna göra vila och förfriskning behövliga för honom, kände han likväl i den iver, varmed han skyndade att bistå Jeanie Deans' syster, ej behov av någondera.

I början sprang han snarare än gick, tills han till sin överraskning fick höra sitt namn ropas bakom sig, åtföljt av en andtäppt hosta och till hälften kvävt av en högländsk klippares tunga trav. Han såg sig om och varseblev lairden av Dumbiedikes komma efter sig det fortaste han kunde, ty lyckligtvis för lairdens avsikt att tala med Butler råkade hans egen hemväg på en sträcka av ungefär tvåhundra alnar vara den genaste av dem, vilka förde till staden. Butler stannade, då han hörde sig sålunda anropad, i det han inom sig önskade den flämtande ryttaren allt annat än gott, för det han sålunda uppehöll honom.

— Hu, hu, hu! frampustade Dumbiedikes, då han bredvid vår vän Butler hejdade sin hästs stötande trav. Hu, hu! Det är ett istadigt, styvmunt kreatur det här. Han hade just upphunnit föremålet för sin jakt vid den punkt, utöver vilken det skulle varit honom omöjligt att fortsätta sin förföljelse, emedan Butlers väg där avvek från den, som förde till Dumbiedikes, och inga medel, vare sig goda eller onda, som ryttaren möjligen kunnat använda mot sin Bucephalus, kunnat förmå Rory Beans' — detta var klipparens namn — keltiska halsstarrighet att avvika en aln från den stig, som förde honom till hans egen spilta.

Även sedan han hämtat sig från den andfåddhet, som förorsakats av ett mycket snabbare trav, än Rory och han voro vana vid, tycktes Dumbiedikes' viktiga ärende liksom fastna i halsen på honom och betaga honom talförmågan, så att Butler stod stilla i nära två minuter, innan lairden fick fram ett ord, och då han slutligen återfick målet var det blott för att efter ett par ansträngningar säga: — Hu, hu! Hm! Hör på — en vacker dag för skörden, mr — mr Butler.

— Ja, mycket vacker, sade Butler. Jag önskar er en god morgon, sir.

— Vänta — vänta en smula, återtog Dumbiedikes, det var inte det, jag ville säga.

— Var då god och skynda er och säg, vad ni önskar, genmälde Butler, jag får be om förlåtelse, men jag har bråttom och tempus nemini — ni känner ju ordspråket.

Dumbiedikes kände inte ordspråket och gjorde sig icke heller besvär att försöka se ut, som om han känt det, vilket andra torde gjort i hans ställe. Han höll på att samla alla sina förståndskrafter till ett viktigt anförande och kunde ej uppställa någon avskild styrka för att försvara utposterna. — Hör på, mr Butler, sade han, har ni reda på, om mr Saddletree är någon stor lagkarl?

— Jag har ej hört någon annan säga det än han själv, svarade Butler torrt, men säkert måste han bäst själv känna till sin förmåga.

— Hm! svarade den tystlåtne Dumbiedikes i en ton, som tycktes säga: mr Butler, jag förstår er mening. I så fall, fortfor han, skall jag åt min egen lagkarl, Nichil Novit — gamle Nichils son och nästan lika slipad som far hans — anförtro Effies försvar.

Sedan han sålunda visat större skarpsinnighet än Butler trott honom om, lyfte han hövligt på sin guldgalonerade hatt och gav medelst en knuff emot revbenen Rory Beans förstå, att det var hans ryttares vilja, att han nu skulle laga sig hemåt, vilken vink fyrfotingen lydde med samma beredvillighet, varmed människor och djur vanligen uttyda och åtlyda uppmaningar, som helt och hållet överensstämma med deras egna böjelser.

Butler fortsatte nu sin vandring, dock ej utan att för ett ögonblick den svartsjuka återupplivades, som den hederlige lairdens uppmärksamhet mot Deanska familjen vid åtskilliga tillfällen uppväckt i hans bröst. Men han var för ädelt sinnad att länge hysa någon känsla, som var besläktad med själviskhet. — Han är, sade Butler för sig själv, rik på vad jag saknar, och varför skulle jag känna mig förargad, för det han har hjärta att använda sina håvor till deras tjänst, då jag blott kan hysa den vanmäktiga önskan att vara dem nyttig? Låt oss i Guds namn göra, envar av oss, vad vi kunna. Måtte hon blott bli lycklig och bevaras för det elände och den vanära, som tyckas hota henne! Måtte jag blott kunna hitta på någon utväg att förekomma det förskräckliga vågstycke, hon denna afton ämnar utföra, och jag skall säga farväl åt alla andra förhoppningar, om också mina hjärtfibrer skulle brista vid skilsmässan från dem!

Han fördubblade sina steg och stod snart utanför Tolboothsporten, eller snarare framför den öppning, där porten förut suttit. Hans möte med den hemlighetsfulle främlingen, hälsningen till Jeanie, hans uppskakande samtal med henne rörande brytandet av deras ömsesidiga förbindelse och det rörande uppträdet med gamle Deans hade så uteslutande upptagit hans sinne, att det till och med kvävt hågkomsten av den tilldragelse, vartill han föregående afton varit vittne. Hans uppmärksamhet återkallades ej ens därpå av de folkgrupper, som stodo spridda överallt på gatorna, inbegripna i samtal, och som plötsligt tystnade, så snart någon främling nalkades, eller av stadspolisens ivriga, av små soldatpatruller understödda efterspaningar, eller av utseendet av stadskasernen, som bevakades av tredubbla poster, eller slutligen av de ängsliga och skygga minerna hos en mängd, de lägre samhällsklasserna tillhörande personer, som, i medvetandet av att vara misstänkta för, om också ej skyldiga till att hava deltagit i ett upplopp, varom säkert stränga undersökningar komme att anställas, smögo omkring med en ödmjuk och förskrämd uppsyn, liksom människor, vilkas sinnen förslappats av en under vilda utsvävningar genomsvärmad natts faror och larm, och som den följande dagen äro nervsvaga, försagda och ur stånd att företaga sig någonting.

Butler, vars själ var upptagen av ett helt annat och för honom viktigare ämne, och som därför icke lagt märke till något av dessa tecken till oro och bestörtning, stod nu framför ingången till fängelset, som ej längre skyddades av bommar och reglar utan av grenadjärer, uppställda i dubbla leder. Deras ”halt! halt!”, den portlösa ingångens svärtade utseende och Tolbooths nu för allmänhetens ögon öppna vindeltrappa och inre återkallade i hans minne hela den händelserika nattens tilldragelser. På hans begäran att få tala med Effie Deans utkom samma resliga, magra, silverhåriga fångvaktare, som han sett föregående afton.

— Jag menar, svarade denne undvikande, som en äkta skotte, på Butlers begäran att bliva insläppt, att ni är samma en, som var här i går för att se henne?

Butler medgav, att han var densamme.

— Och jag vill minnas, fortfor fångvaktaren, att ni sporde mig, hur bittida vi stängde igen, och om vi stängde igen tidigare för Porteous skull?

— Det är mycket sannolikt, att jag gjort någon dylik anmärkning, sade Butler, men nu är frågan den: kan jag få se Effie Deans?

— Jag kan inte svara på det, men gå in emellertid och uppför vindeltrappan och vänd er sedan till cellen till vänster!

Den gamle mannen följde tätt efter honom, med sina nycklar i handen, bland vilka ej en gång den saknades, som fordom öppnat och tillslutit den yttre porten, ehuru den för det närvarande blott var en onyttig och gagnlös börda. Butler hade ej väl inträtt i det anvisade rummet, förrän väktarens vanda hand utvalde den dithörande nyckeln och tillåste det utanför. Först trodde Butler, att denna åtgärd endast var en följd av mannens vanliga försiktighet vid utövningen av sin befattning, men då han hörde det sträva kommandoordet: ”korpral ut!” och strax därpå klangen av en skiltvakts vapen, då denne ställdes utanför dörren till hans rum, ropade han åter till fångvaktaren: — Min vän, jag har ett angeläget ärende till Effie Deans och ber att få råka henne så fort som möjligt. Intet svar följde. Om det, upprepade Butler i en ännu högljuddare ton, strider mot era instruktioner att släppa in mig och låta mig få tala med fången, så ber jag er säga mig det och låta mig gå mina färde. — ”Fugit irreparabile tempus!” mumlade han för sig själv.

— Hade ni något att uträtta, så borde ni gjort det ifrån er, innan ni kom hit, svarade utanför mannen med nycklarna, ni torde finna det lättare att komma in än komma ut här. Det är inte mycket. sannolikt, att ett nytt Porteousupplopp kommer och stör oss igen. Lagen skall nog veta göra sin myndighet gällande, min gode vän, det torde ni på er bekostnad få erfara!

— Vad menar ni med det, karl? genmälde Butler. Ni måste ta mig för någon annan, Mitt namn är Ruben Butler, en Ordets förkunnare.

— Ja, det vet jag nog, sade fångvaktaren.

— Nå, om ni vet det, så har jag också rätt att få veta av er, på grund av vilken fullmakt ni kvarhåller mig; det är åtminstone, skulle jag tro, varje brittisk undersåtes rätt.

— Fullmakt? sade fångvaktaren. Två rättsbetjänter äro på väg till Libberton med fullmakt att arrestera er. Om ni hållit er hemma, som det anstår hederligt folk, så hade ni fått se arresteringsordern, men om ni frivilligt kommer för att låta fängsla er, vem kan väl rå för det, min vän?

— Jag kan således inte få tala med Effie Deans? sade Butler, och ni står fast vid att inte släppa mig ut?

— Nej, minsann jag det vill, svarade gubben vresigt. Vad Effie Deans beträffar, så kommer ni nog att få tillräckligt att göra med att tänka på er egen sak och gör bäst i att låta henne sköta sin, och vad det angår att släppa ut er, kommer det att bero på magistraten. Farväl därför med er på en stund, ty jag måste se ålderman Sawyers sätta i en eller två av portarna, som ert beskedliga folk bröt ned förliden natt, mr Butler.

Det låg något ytterst retsamt i allt detta, men tillika något obestämt oroande. Att fängslas, om ock på grund av en falsk anklagelse, har något obehagligt och hotande till och med för män av större medfött mod än Butler kunde skryta av, ty ehuru han i ganska hög grad ägde den beslutsamhet, som härflyter av pliktkänsla och en aktningsvärd önskan att uppfylla sin skyldighet, så var han likväl, till följd av sin livliga inbillningskraft och svaga kroppskonstitution, långtifrån att äga den kalla känslolöshet för faran, som är friskare, med starkare nerver begåvade och mindre finkänsliga personers lyckliga tillhörighet. En dunkel föreställning om fara, vilken han varken kunde göra sig reda för eller förjaga, tycktes sväva för hans ögon. Han försökte övertänka den föregående nattens tilldragelser, i hopp att därigenom finna någon ledtråd att förklara eller rättfärdiga sin närvaro bland pöbeln, emedan det genast föll honom in, att hans fängslande måste grundas på denna omständighet, och det var med ängslan han fann, att han ej kunde erinra sig hava varit bemärkt av något opartiskt vittne vid de försök, han tid efter annan gjorde, att genom föreställningar förmå de upproriska att frigiva sin fånge. Deanska familjens missöde, det farliga möte, Jeanie avtalat, och som han numera ej kunde hoppas förhindra, hade även sin andel i dessa obehagliga betraktelser. Men huru angelägen han än var att vinna upplysning rörande orsaken till sitt fängslande och att, om möjligt, åter bliva försatt i frihet, överfölls han likväl av en bävan, som ej tycktes båda något gott, då han, efter att hava tillbragt en timme i detta ödsliga rum, kallades att inställa sig inför magistraten. Han fördes från fängelset under stark bevakning av en trupp soldater och med en försiktighetsparad, som, ehuru olämplig och onödig, likväl vanligen ådagalägges efter en tilldragelse, som, om en dylik varsamhet vidtagits i tid, skulle kunnat förekommas.

Han fördes till rådhuset eller det ställe, där magistraten höll sina sammankomster och som dåförtiden ej låg långt från fängelset. Ett par rådmän voro närvarande och tycktes i begrepp att förhöra en karl, som blivit förd till nedre ändan av ett långt, med grönt kläde betäckt bord, omkring vilket rådet vanligen församlades. — Är detta prästen? sade en av magistratspersonerna, då den vakthavande stadstjänaren införde Butler. Mannen svarade jakande. Låt honom sitta ner ett ögonblick; vi skola göra processen kort med den här karlen.

— Skola vi föra ut mr Butler? frågade stadstjänaren.

— Det behövs inte — låt honom bli kvar, där han är.

Butler satte sig följaktligen, bevakad av en av sina ledsagare, ned på en bänk vid nedre ändan av rummet.

Det var ett stort, blott delvis och ofullkomligt upplyst rum, men genom en slump eller en skicklig beräkning av arkitekten, som möjligen råkat erinra sig den fördel, som ibland kan dragas av en dylik anordning, var ett av fönstren så anbragt, att det kastade en stark dager på nedre ändan av bordet, där fångarna vanligen stodo vid rannsakningar, medan den övre ändan, där domarna sutto, låg i skugga. Butlers ögon fästes genast på den person, som nu förhördes, i tanke att möjligen i honom igenkänna en av deltagarna i föregående nattens upplopp. Men ehuru mannens anletsdrag voro tillräckligt markerade och ägnade att ådraga honom uppmärksamhet, kunde Butler ej erinra sig att någonsin hava sett honom förut.

Han hade en mörk hy och var tämligen till åren. Hans becksvarta, av naturen svagt krusiga och redan något gråsprängda hår var alldeles slätkammat och mycket kortklippt. Mannens ansikte antydde snarare skälmen än boven och uttryckte mer anlag för slughet, list och bedrägeri än spår av stormiga och tygellösa lidelser. De genomträngande, livliga, svarta ögonen, de skarpa dragen, det beständiga hånlöjet, hans hurtighet och oförskämdhet gåvo honom helt och hållet vad folk kallar ett knipslugt utseende och som vanligen utmärker en benägenhet för skälmstycken. På ett torg eller en marknad kunde man ej ett ögonblick hava tvivlat på, att han var en i alla sitt yrkes knep väl bevandrad hästmånglare, men om man råkat honom på en hed, skulle man ej kunnat befara någon våldsamhet av honom. Hans dräkt var även en hästmånglares och bestod av en ända till halsen hopknäppt ridrock med stora metallknappar, grova blå ytterstrumpor, som kallades stövelbyxor, emedan de ersatte stövlar, och en hatt med breda brätten. För att dräkten fullkomligt skulle motsvarat den person, han tycktes föreställa, felades blott, att han haft en ridpiska med blyskaft under armen och en sporre på ena hälen.

— Ert namn är Jakob Ratcliffe? sade magistratspersonen.

— Ja, med ers nåds tillåtelse.

— Det vill säga, att ni kunde ge mig ett annat namn, om jag inte tyckte om detta?

— Tjugu att välja på: alltid med ers nåds tillåtelse, genmälde den tilltalade.

— Men Jakob Ratcliffe är ert namn för det närvarande? — Vad är ert yrke?

— Jag kan inte så precis säga, att jag har, vad ers nåd behagar kalla ett yrke.

— Men, upprepade ämbetsmannen, vad är ert näringsfång — er sysselsättning?

— För tusan — om förlåtelse, men det vet ers nåd lika bra som jag, svarade fången.

— Det hör inte hit; jag vill att ni skall beskriva det.

— Jag beskriva det? — Och för ers nåd? — Nej, det vare långt från Jakob Ratcliffe! svarade den tilltalade.

— Se så, inga konster: — jag fordrar ett svar.

— Nåväl, sir, svarade fången, jag måste väl då sjunga ut med, vad jag har på hjärtat, ty ser ni, med er tillåtelse, jag hoppas på en ynnest. — Beskriva min sysselsättning, sade ni? — Minsann det har sig så lätt på ett ställe som detta, men hur lyder det sjunde budet?

— Du skall inte stjäla, svarade magistratspersonen.

— Är ni säker på det? svarade den anklagade. Sannerligen är inte då min sysselsättning och det budet raka motsatser, ty jag läser det, du skall stjäla, och det gör en betydlig åtskillnad, fast det bara är ett litet stycke ord uteglömt.

— I korthet sagt, Ratcliffe, ni har varit en mycket beryktad tjuv, sade magistratspersonen.

— Jag tror både högland och lågland vet det, sir, förutom England och Holland, svarade Ratcliffe med den oförskämdaste köld.

— Och vad slut tror ni ert yrke tar? sade magistratspersonen.

— I går skulle jag gissat tämligen bra — men jag vet inte så noga i dag, svarade fången.

— Och vad skulle ni sagt ert slut bliva, om någon frågat er det i går?

— Å jo, galgen, svarade Ratcliffe med samma köld.

— Ni är en djärv skurk, sade ämbetsmannen, och huru kan ni våga hoppas, att utsikterna förbättrats för er i dag?

— Å kors, hans nåd, svarade Ratcliffe, det är en ryslig åtskillnad emellan att ligga i ett fängelse under en dödsdom och stanna kvar där av egen drift, då det inte skulle kostat en någonting att stiga upp och springa sin väg. — Vad hade väl kunnat hindra mig från att gå ut helt lugnt, då packet i går afton gick sin väg med John Porteous? Och tror ers nåd verkligen, att jag stannat kvar i akt och mening att bli hängd?

— Jag vet inte, vad er mening kan ha varit, sade magistratspersonen, men nog vet jag, vad lagen menar med er, och det är att hänga er nästa onsdag.

— Nej, nej, ers nåd, sade Ratcliffe med tillförsikt, om förlåtelse, ers nåd, men det tror jag inte, förrän jag får se det. Jag har känt lagen nu i så många år, och månget fult nappatag har jag haft med henne, både först och sist, men den gamla maran är inte så farlig, som hon ser ut; jag har alltid funnit, att Hon skäller värre än hon bits.

— Och om ni inte väntar er galgen, vartill ni är dömd — för fjärde gången, om jag minns rätt — törs jag ta mig friheten fråga, vad det egentligen är, som ni väntar, därför att ni inte tagit till flykten med de andra galgfåglarna, vilket, jag medger det, var något, som man föga kunnat vänta sig.

— Jag skulle aldrig ett ögonblick tänkt på att stanna kvar i det där gamla, tomma, ödsliga huset, svarade Ratcliffe, om inte gammal vana gett mig tycke för stället och jag inte väntade mig att få en liten plats därstädes.

— En plats? utropade magistratspersonen. Ni menar förmodligen vid spöpålen ?

— Nej, nej, sir, jag har inte alls tänkt på spöpålen. Efter att fyra gånger ha blivit dömd att hängas vid halsen, tills jag blivit död, vill jag hoppas, att jag är upphöjd över att bli spöad.

— Men vad i Herrans namn väntar ni då?

— Endast plats som underfångvaktare, emedan jag hört, att det skall finnas en ledighet, sade fången. Jag bryr mig inte om att begära mästermans plats, emedan den inte skulle passa så bra för mig som för annat folk, ty jag har aldrig kunnat röja ett djur ur vägen, mycket mindre då en människa.

— Det talar åtminstone något till er fördel, sade magistratspersonen, i det han precis gjorde den slutledning, som Ratcliffe ville leda honom till, ehuru denne bemantlade sin slughet med en tillgjord besynnerlighet. Men, fortfor ämbetsmannen, hur kan ni inbilla er, att man skulle kunna anförtro en befattning i ett fängelse åt er, som med egen hand brutit er ut ur halva Skottlands fängelser.

— Med ers nåds tillåtelse, sade Ratcliffe, om jag så väl visste, hur jag skulle praktisera mig ut, så lär jag sannolikt ock så mycket bättre förstå mig på, hur jag skall hålla annat folk inne. Jag menar, att de skola känna sitt yrke bra, som vilja hålla mig inne, när jag vill gå ut, eller vilja gå ut, när jag vill hålla dem inne.

Denna anmärkning tycktes göra intryck på magistratspersonen, men han yttrade ej något vidare därom, utan befallde blott att Ratcliffe skulle bortföras.

Då denne fräcke, men tillika sluge fribytare blivit avlägsnad, frågade magistratspersonen stadsskrivaren, vad han tänkte om karlens tillförsikt.

— Det tillkommer inte mig att yttra mig härom, sir, svarade skrivaren, men om Jakob Ratcliffe verkligen på allvar vill bättra sig, så har ännu aldrig någon man trätt inom våra portar, som kunde vara den goda staden till så mycken nytta i tjuv- och lås-och-bom-vägen. Jag skall tala med mr Sharpitlaw om honom.

Sedan Ratcliffe avträtt, ställdes Butler vid bordet för att undergå rannsakning. Ämbetsmannen förde förhöret hövligt, men likväl så, att Butler kunde märka, att man hyste svåra misstankar mot honom. Med en öppenhjärtighet, som lika mycket anstod hans kall som hans karaktär, tillstod Butler sin ofrivilliga närvaro vid Porteous' mord och ingick på magistratspersonens begäran i en utförlig skildring av de omständigheter, som stodo i samband med denna olyckliga affär. Alla de enskildheter, vi förut berättat, fördes nu till protokollet av stadsskrivaren i enlighet med Butlers utsago.

Då berättelsen slutats, började korsförhöret, vilket även för det uppriktigaste vittne är något pinsamt att undergå, emedan en historia, i synnerhet om den är förknippad med upprörande och oroande tilldragelser, knappt kan omtalas så klart och tydligt, att ej någon skugga av tvetydighet och tvivel kan kastas på den genom en rad av på varandra följande omständliga spörsmål.

Magistratspersonen började med den anmärkningen, att Butler sagt sig ärna återvända till byn Libberton, men vid Västerport förhindrats därifrån av pöbeln. — Är Västerport den väg, varpå ni vanligen lämnar staden, då ni beger er till Libberton? frågade ämbetsmannen spefullt.

— Nej, visst inte, svarade Butler med brådskan av en person, som är angelägen att försvara riktigheten av sitt vittnesmål, men jag råkade vara närmare den porten än någon av de andra, och det felades blott litet i den timme, då de stängas.

— Det var otur, sade magistratspersonen torrt. Men då ni, som ni påstår, skrämdes och av den laglösa hopen tvangs att åtfölja den under uppträden, som måste vara upprörande för varje person med mänsklig känsla och i synnerhet äro oförenliga med en prästs kall, varför gjorde ni ej något försök att sträva emot och söka undkomma deras våld?

Butler svarade, att deras antal hindrade honom från att göra motstånd och deras vaksamhet från att söka undkomma.

— Det var olyckligt, upprepade ämbetsmannen i samma torra, tvivelsamma ton. Han fortfor därefter att med hövlighet och anständighet, men med en stelhet, som förrådde oförminskad misstanke, göra en mängd frågor rörande pöbelns beteende, anförarnas dräkt och uppförande, och så snart han trodde, att Butlers varsamhet, ifall det var dennes avsikt att bedraga honom, måste vara insövd, återkom han plötsligt och listigt till föregående delar av hans förklaring och fordrade ända till de minsta enskildheter ett nytt upprepande av de omständigheter, som rörde varje del av det beklagliga uppträdet. Men ingen förvirring eller motsägelse yppade sig, som kunde giva stöd åt den misstanke, han tycktes hava fattat mot Butler. Slutligen kom han under sina spörsmål till Greta Löpeld, vid vars namn magistratspersonen och stadsskrivaren växlade betydelsefulla blickar. Om den goda stadens välfärd berott på, att dess omtänksamme ämbetsman skulle hava reda på denna persons dräkt och anletsdrag, kunde hans förfrågningar ej varit omständligare. Men Butler kunde säga så gott som intet om denna personlighets anletsdrag, vilka synbarligen blivit vanställda genom rödfärg och sot, liksom en indians, då han är stadd på krigsstråten, samt dessutom varit beskuggade av huvan, som dolde den förmenta kvinnans hår. Han förklarade, att han ej ansåg sig kunna igenkänna denna Greta Löpeld, om hon ställdes framför honom i en annan dräkt, men att han trodde sig kunna känna igen henne på rösten.

Ämbetsmannen bad honom ånyo uppgiva, genom vilken port han sedan lämnade staden.

— Genom Cowgateporten, svarade Butler.

— Var detta närmaste vägen till Libberton?

— Nej, svarade Butler förläget, men det var närmaste vägen att komma ifrån pöbeln.

Ämbetsmannen och skrivaren växlade ånyo blickar.

— Är Cowgateporten en närmare väg till Libberton ifrån Grassmarket än Bristoporten?

— Nej, sade Butler, men jag ärnade besöka en vän.

— Verkligen! sade domaren. Ni hade väl bråttom, kan jag tro, att omtala det uppträde, vartill ni varit vittne?

— Nej, det hade jag verkligen inte, svarade Butler, ej heller yttrade jag något om den saken under hela den tid jag var vid S:t Leonards Crags.

— Vilken väg gick ni till S:t Leonards Crags?

— Utmed foten av Salisbury Crags, blev svaret.

— Jaså! Ni tycks ha en synnerlig benägenhet för krokvägar, sade magistratspersonen ånyo. Vilka råkade ni, sedan ni lämnat staden?

Butler beskrev nu efter varandra, både till antal, utseende och beteende, de grupper vilka, som vi redan omnämnt, gått förbi honom, tills han slutligen kom till mötet med den hemlighetsfulle främlingen i Kungsparken, vilket han helst skulle velat förbigå med tystnad. Men magistratspersonen hade knappt fått en svag aning om denna omständighet, förrän han syntes besluten att taga reda på sakens minsta enskildheter.

— Hör på, mr Butler, sade han, ni är en ung man med gott vitsord om er, så mycket kan jag säga till er förmån. Men vi veta, att det understundom hos några av ert stånd, män, som i alla andra hänseenden varit oförvitliga, funnits ett slags falskt trosnit, som förlett dem att begå och uppmuntra stora oordningar, vilka lätt kunnat bliva vådliga för den allmänna säkerheten. — Jag vill vara öppenhjärtig mot er. Jag är inte alls belåten med den där historien om, att ni två gånger begett er till er bostad på två olika vägar, vilka båda voro krokvägar, och för att vara uppriktig så har ingen, som vi förhört rörande denna olyckliga affär, i ert uppförande kunnat varsna något, som antydde, att ni handlade under tvång. Tvärtom hava väktarna vid Cowgateporten i ert uppförande märkt något, som liknat den brottsliges bävan, och förklara, att ni var den förste, som i en myndig ton befallde dem öppna portarna, liksom ni ännu fört befälet över pöbelns vakter och utposter, som hela natten bevakat dem.

— Gud förlåte dem! sade Butler. Jag bad blott om fri genomgång för min egen person. Om de ej med avsikt misstytt mig, så måste de betydligt missförstått mig.

— Nåväl, mr Butler, återtog magistratspersonen, jag är böjd för att tro det bästa och hoppas det bästa, liksom jag vet med mig, att jag önskar det bästa, men ni måste vara uppriktig mot mig, om ni vill försäkra er om min goda tanke och minska olägenheterna för er själv. Ni har tillstått, att ni råkat en annan person under er väg från Kungsparken till S:t Leonards Crags; jag måste veta vartenda ord, som växlats mellan er.

Då Butler så hårt ansattes och dessutom ej hade något annat skäl att dölja, vad som tilldragit sig vid detta sammanträffande, än att Jeanie Deans var inblandad i saken, ansåg han det bäst att berätta alltsammans från början till slut.

— Tror ni, sade magistratspersonen efter ett ögonblicks besinning, att den unga flickan skall antaga en så hemlighetsfull inbjudning?

— Jag fruktar för, att hon gör det, svarade Butler.

— Varför begagnar ni ordet fruktar? sade ämbetsmannen.

— Emedan jag är orolig för hennes säkerhet, då hon vid en sådan tid och på ett sådant ställe går att råka en person, som hade någonting vildsint i sitt sätt och vars budskap var av en så oförklarlig beskaffenhet.

— Man skall dra försorg om hennes säkerhet, sade magistratspersonen. Mr Butler, det gör mig ont att ej genast kunna befria er ur fängelset, men jag hoppas er fångenskap ej skall bli långvarig. För bort mr Butler och låt honom bli försedd med allt, vad han behöver till sin bekvämlighet!

Han fördes följaktligen tillbaka till fängelset, men både vad kost och boning beträffade efterkoms magistratspersonens befallning på det noggrannaste.