←  Tionde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Elfte kapitlet
Tolfte kapitlet  →


[ 140 ]

ELFTE KAPITLET.

Då räckte hon ut sin liljehand —
hon ville honom väl.
”Tag, Willie, din tro och ed igen,
Gud skänke frid din själ.”
Gammal Ballad.

— Kom in, svarade, då Butler klappade på stugans dörr, den milda, ljuva stämma, han mest älskade att höra. Han lyfte på klinkan och befann sig under bedrövelsens tak. Jeanie var ur stånd att kasta mer än en blick på sin älskare, som hon nu återsåg under omständigheter, vilka voro så pinsamma för hennes känslor och tillika så förödmjukande för hennes ädla stolthet. Det är allmänt känt, att mycket både av vad som är gott och ont i skottarnas nationalkaraktär härflyter från innerligheten av deras släktförbindelser. ”Att härstamma från hederligt folk”, det vill säga från folk, som bibehållit ett rent och obefläckat rykte, är en fördel, som lika högt prisas av de lägre klasserna i Skottland, som det motsvarande uttrycket ”att vara av god familj” värderas bland dess adel. Värdet och aktningsvärdheten hos en medlem av en bondsläkt anses alltid, både inom och utom släkten, ej blott som anledning till en berättigad stolthet, utan även som en borgen för de övrigas välförhållande. Däremot utsträckte sig vanäran av en så beklaglig skamfläck som den, vilken nu vidlådde ett av Deans' barn, till alla, som voro besläktade med honom, och Jeanie kände sig förnedrad både i sina egna och sin älskares ögon. Förgäves sökte hon undertrycka denna känsla, såsom av alltför underordnad betydelse och alltför självisk för att tillåtas att göra sig gällande samtidigt med sorgen över systerns olycka. Naturen segrade, och med tårarna över systerns elände och fara blandade sig bittra droppar av grämelse över hennes egen förnedring.

[ 141 ]Vid Butlers inträde satt den gamle mannen vid elden och höll i handen sin nötta fickbibel, som, sedan den på stupstocken testamenterats åt honom av en bland de män, vilka år 1686 beseglade sina svärmiska grundsatser med sitt blod, ständigt åtföljt honom under alla hans ungdoms vandringar och faror. Solen kastade genom ett litet fönster sina strålar på den gamles rygg och upplyste hans gråa hår och den heliga bok, vari han läste. Hans drag, som voro långtifrån vackra och tämligen stränga och sträva, hade likväl genom det allvar och det förakt för jordiska ting, som voro så betecknande för hans karaktär, oaktat sin stränghet, fått ett uttryck av stoisk värdighet. Han kunde berömma sig av att i ej ringa grad vara utrustad med de egenskaper, som Southey tillskriver de gamla skandinaverna, vilka han kallar ”skoningslösa i att bestraffa, ståndaktiga i att uthärda”. Det hela bildade en tavla, vars ljuseffekter Rembrandt kunnat återgiva, men vars konturer endast av Michelangelos kraftiga och säkra hand skulle kunnat framställas på duken.

Deans upplyfte ögonen vid Butlers inträde, men vände strax bort dem igen, liksom från ett föremål, vilket både överraskade och plågade honom. Han hade med hänseende till denne världsvise lärde, såsom han i sitt högmod kallade Butler, intagit en så överlägsen ståndpunkt, att ett sammanträffande med honom under känslor av förödmjukelse rågade måttet av hans olycka, och hans sinnesstämning liknade den döende hövdingens i den gamla balladen, då han utropar: ”greve Percy ser mitt fall!”

Deans upplyfte bibeln med vänstra handen, så att han till en del skylde sitt ansikte, och sträckte den högra så långt bakåt han kunde mot Butler, i det han på samma gång vände kroppen från honom, liksom för att för honom dölja de i hans ansikte kämpande sinnesrörelserna. Butler fattade den utsträckta handen, som varit hans fader- och moderlösa barndoms stöd, fuktade den med sina tårar och sökte förgäves säga mer än orden: — Gud tröste er! Gud tröste er!

— Det skall han, det gör han, min vän, sade Deans, [ 142 ]som bemannade sig, då han varseblev sin gasts sinnesrörelse; han gör det redan och skall göra det ännu mer, då honom så täckes. Jag har varit alltför stolt över mina lidanden för en rättfärdig sak, Ruben, och nu kommer jag att hemsökas av sådana, vilka skola förvandla min stolthet och ära till ett spott och ett hån. Huru mycket bättre har jag ej ansett mig än de, som lågo mjukt, åto gott och drucko omåttligt, då jag var i myrarna och på hedarna med den ädle Donald Cameron och den vördige mr Blackadder, och huru stolt var jag ej över att vara ett skådespel för både människor och änglar, då jag, ännu ej femton år gammal, stod vid deras skampåle i Canongate för nationalförbundets skull! Att tänka sig, Ruben, att jag, som varit så hedrad och upphöjd i min ungdom, då jag var blott en halvvuxen pojke, och som dagligen och stundligen burit vittnesbörd mot tidens villfarelser, kämpande och vittnande med upplyft hand och röst, högt och utan skoning ropande mot alla stora nationella snaror, mot de folkfördärvande och kyrkförnedrande styggelserna av förening, fördragsamhet och patronatsrättighet, som blivit påbudna av den sista kvinnan av den olycksaliga stuartska ätten, ävensom mot ingreppen i kyrkans äldstas tillbörliga myndighet, i anledning varav jag författade en skrift, kallad ”Ett ugglerop i öknen”, vilken trycktes i Edinburgh och såldes av alla kringvandrande bokkrämare i stad och land — och nu

Han tystnade här. Man kan lätt förstå, att ehuru Butler ej i alla avseenden delade den redlige gubbens åsikter rörande kyrkostyrelsen, han likväl hade alltför mycken grannlagenhet och mänsklighet för att avbryta honom, medan han med stolt självkänsla uppräknade sina lidanden och ståndaktigheten av sitt vittnesbörd. Butler bidrog tvärtom med sin skärv av uppmuntran, då den bittra tanken på det närvarande kom den gamle mannen att förstummas.

— Ni är väl känd, min gamle och vördade vän, såsom en korsets trogne och prövade följeslagare och såsom den där, vilken, såsom S:t Hieronymus yttrar sig: ”per [ 143 ]infamiam et bonam famam grassatur ad immortalitatem”, vilket kan fritt översättas med: ”som genom ont och gott rykte skyndar till det odödliga livet”. Ni har varit en av dem, till vilka de svaga och bävande själarna ropa under midnattens ensamhet: ”väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?” Och sannerligen, liksom denna svåra hemsökelse ej kommer utan gudomlig tillstädjelse, så kommer den ej utan sitt särskilda ändamål och gagn.

— Jag emottar den som sådan, sade den stackars Deans, i det han besvarade Butlers handtryckning, och om jag också ej blivit lärd att läsa Skrifterna på något annat tungomål än mitt skotska modersmål — Butlers latinska citation hade nämligen även i hans olycka undfallit hans uppmärksamhet — har jag likväl läst dem så, att jag hoppas med undergivenhet kunna bära även denna vedermöda. Men ack, Ruben Butler; jag har, ehuru ovärdig, ansetts som en av vår kyrkas glänsande pelare och har alltifrån min ungdom räknat mig bland dess styrande äldste — och vad skola nu de lättsinniga och oheliga tänka om den ledare, som ej kan bevara sin egen familj från stapplande? Huru skola de ej fröjda sig och begabba, då de se, att bekännares barn äro i stånd till lika skändliga avfall som Belials avkomma! Men jag skall bära mitt kors med den trösten, att allt, som tycktes rättrådighet hos mig och de mina, blott var såsom det ljus, vilket utgår från krälande insekter under en mörk natt — det synes glänsande för ögat, emedan allt är mörkt omkring det, men då morgonsolen lyser på bergen, är det ändå blott en stackars krälande kålmask. Och så är det även med varje trasa av mänsklig rättfärdighet eller laglig tillfyllestgörelse, som vi kasta omkring oss för att dölja vår blygd.

I detsamma öppnades dörren ånyo, och mr Bartoline Saddletree inträdde. Han hade på huvudet sin trekantiga hatt, som satt långt bakåt och genom en underlagd silkeshalsduk bibehölls i denna svalkande ställning, hade sin käpp med guldknapp i handen och röjde i hela sitt beteende en förmögen borgare, vilken kan motse att en dag [ 144 ]bliva medlem av magistraten och kanske möjligen intaga själva borgmästarstolen.

Rochefoucault, som ryckt slöjan från så många av människohjärtats fula frätsår, säger, att vi till och med i våra bästa vänners olyckor finna något, som ej är alldeles oangenämt för oss. Mr Saddletree skulle blivit mycket ond, om någon sagt honom, att han fägnade sig åt den stackars Effie Deans olycka och hennes familjs vanära, och likväl är det mycken fråga om, huruvida ej tillfredsställelsen att få spela rollen av en viktig person genom att rannsaka och tyda lagen för ifrågavarande fall, lindrigast sagt, skänkte honom full tröst för den smärta, som blotta deltagandet för hans hustrus anförvant förorsakade honom. Han hade nu fått fatt i ett verkligt rättegångsmål, då han däremot förut alltid varit nödsakad att påtruga sina åsikter, där de varken behövdes eller åstundades, och han kände sig så lycklig däröver, som en skolpojke, då han fått sitt första ur, vilket verkligen går, då det är uppdraget, och har ordentliga visare och en riktig urtavla. Men det var icke allenast detta ämne som tog Bartolines uppmärksamhet i anspråk, hans huvud var även överfyllt av tilldragelsen med Porteous, dennes våldsamma död och alla de sannolika följderna av denna sak för staden och samhället. Det var vad fransmännen kalla l'embarras de richesse, en förlägenhet, som härflyter från en för stor kunskapsskatt. Han steg in, genomträngd av medvetandet av en dubbel betydenhet, uppfylld av överlägsenheten hos en person, som äger mera vetande än det sällskap, vari han inträder, och som tillika känner sig äga rätt att utan barmhärtighet avbörda sig sin lärdom på dem. — God morgon, mr Deans, god morgon, mr Butler! Jag visste inte, att ni var bekant med mr Deans.

Butler svarade helt fåordigt. Läsaren torde lätt fatta hans skäl för att ej göra sin förbindelse med familjen, som i hans ögon hade något ljuvt hemlighetsfullt, till ett föremål för vanliga samtal med en så likgiltig person som Saddletree,

I fulla medvetandet av sin betydenhet satte den värdige [ 145 ]borgaren sig nu på en stol, torkade sig i pannan, hämtade andan och avlade det första beviset på den återvunna kraften av sina lungor medelst en djup och högtidlig suck, som liknade ett stönande: — Gruvliga tider, granne Deans, gruvliga tider!

— Syndiga, skändliga, gudlösa tider! svarade Deans i en lägre och mera dämpad ton.

— Vad mig beträffar, fortfor Saddletree, pösande av idel viktighet, så kan allt det förstånd, jag nånsin haft, sägas ha övergivit mig under bekymret för mina vänners och mitt stackars gamla fäderneslands olyckor, så att jag ibland tycker mig lika okunnig, som vore jag inter rusticos. Här stiger jag upp tidigt i morse och är alldeles ense med mig själv om, vad som bör göras för den stackars olyckliga Effie, och har hela saken på mina fem fingrar, och så reser sig pöbeln och hänger Jack Porteous vid en färgarpåle och kör alltsammans ur huvut på mig igen.

Huru djupt bedrövad Deans än var över sin egen husliga olycka, kunde han ej avhålla sig från att tillkännagiva ett visst intresse för denna nyhet, varpå Saddletree genast ingick i en utförlig skildring av uppresningen och dess följder, medan Butler tog tillfället i akt att få ett enskilt samtal med Jeanie Deans. Hon gav honom det sökta tillfället genom att lämna rummet, liksom för att uträtta någon huslig syssla. Några minuter därefter följde Butler henne, och Deans var nu så uteslutande upptagen av sin språksamme gäst, att det föga var att befara, att deras frånvaro skulle bliva bemärkt.

Skådeplatsen för deras möte var ett yttre rum, där Jeanie plägade förvara sina mjölkkärl och sina mejeriprodukter. Då Butler inträdde, fann han henne tyst, nedslagen och färdig att brista i tårar. I stället för den oförtrutna verksamhet, varmed hon fordom, även då hon talade, plägade sysselsätta sig med något hushållsbestyr, satt hon nu stilla i en vrå, håglös och tungsint försjunken i sina dystra tankar. Men då han inkom i rummet, torkade hon tårarna ur ögonen, varpå hon med sin vanliga öppenhet och frimodighet genast började samtalet.

[ 146 ]— Det gläder mig, att ni kommit, mr Butler, sade hon, ty — ty — ty jag önskade säga er, att allt måste bli slut mellan er och mig — det är bäst för bådas vår skull.

— Slut? sade Butler förvånad, och varför skulle det bli slut? — Jag medger, att detta är en tung hemsökelse, men varken ni eller jag rår därför. Det är en Guds skickelse och måste fördragas, men den kan inte bryta givna löften, Jeanie, så länge de, som givit sitt ord, önska hålla det.

— Men, Ruben, sade flickan, i det hon ömt såg på honom, jag vet alltför väl, att ni tänker mera på mig, än på er själv, och till vedergällning, Ruben, kan jag blott tänka mera på ert väl än på mitt eget. Ni är en man av ett fläckfritt namn, uppfostrad till en Guds ords förkunnare, och alla människor säga, att ni en dag skall komma i stort anseende inom kyrkan, ehuru fattigdomen för närvarande nedtrycker er. Fattigdomen är en dålig vän, Ruben, och det vet ni alltför väl, men dåligt rykte är en ännu sämre, och hur sant det ordet är, skall ni aldrig erfara genom mitt förvållande.

— Vad menar ni med det? sade Butler ivrigt och otåligt, om er syster verkligen är brottslig, vilket jag hoppas till Gud att framtiden skall bevisa, att hon icke är, vilket samband kan det väl finnas mellan vår förbindelse och hennes brott? Hur kan det vidkomma er eller mig?

— Hur kan ni fråga så, mr Butler? Tror ni, att denna skamfläck nånsin blir glömd, så länge våra huvuden äro ovan jord? Skall den ej vidlåda oss och våra barn och deras barnbarn? Att jag är en ärlig mans dotter, borde I väl kunna tala något till förmån för mig och de mina, men att jag är syster till en — — O, min Gud! — Med detta utrop svek henne hennes beslutsamhet, och hon brast i häftig gråt.

Hennes älskare uppbjöd allt för att lugna henne och lyckades slutligen däri, men hon återtog blott sin fattning för att uttrycka sig med samma bestämdhet som förut. — Nej, Ruben, jag vill ej medföra vanära till någons härd; mina egna sorger både kan och måste jag bära, [ 147 ]men det finns intet skäl till att lägga dem på annat folks skuldror. Jag vill ensam bära min tunga — ryggen är avpassad efter bördan.

En älskare har privilegium på att vara besynnerlig och misstänksam, och det föreföll den stackars Butler, som om den beredvillighet, varmed Jeanie, under förebärande av omsorg för hans sinnesfrid och anseende, avstod från deras förbindelse, stått i ett olycksbådande sammanhang med uppdraget från främlingen, som han råkat på morgonen. Hans röst darrade, då han frågade, ”om ingenting annat än systerns närvarande olycka föranlett henne att tala som hon gjort”.

— Och vad skulle det väl eljest vara? svarade hon okonstlat. Ha vi ej under loppet av hela tio år talats vid på detta sätt?

— Tio år? sade Butler. Det är en lång tid — tillräckligt kanske för en kvinna att tröttna —

— Att tröttna vid sin gamla klänning, ja, sade Jeanie, önska sig en ny, om hon tycker om att vara fin, men lång nog att tröttna vid en vän; ögat torde önska ombyte, men hjärtat aldrig.

— Aldrig? sade Ruben — det är ett djärvt löfte.

— Men inte mera djärvt än sant, sade Jeanie med samma okonstlade lugn, som utmärkte henne både i glädje och sorg, i alldagliga förhållanden och i sådana, som djupast berörde hennes känslor.

Butler tystnade och såg stadigt på henne. — Jag har fått i uppdrag att framföra ett budskap till er, Jeanie, sade han.

— Verkligen? Från vem? Eller vad kan någon ha att säga mig?

— Det är från en främling, sade Butler, i det han låtsades tala med en likgiltighet, som hans röst förnekade; en ung karl, som jag i morse mötte i parken.

— O, Gud! sade Jeanie ivrigt, och vad sade han?

— Att han ej råkat er på den timme, han väntat, och därför önskade träffa er ensam vid Muschats kummel i afton så snart månen går upp.

[ 148 ]— Säg honom, sade Jeanie hastigt, att jag bestämt skall komma.

— Får jag fråga, sade Butler, vars misstankar stegrades av hennes genast färdiga svar, vem denne person är, vilken ni är så beredvillig att bevilja ett möte på en så ovanlig tid och ett så ovanligt ställe?

— Människor måste göra mycket här i världen, som de ha föga lust till, svarade Jeanie.

— Det medgives, svarade hennes älskare, men vad tvingar er härtill? Vem är denne person? Vad jag såg av honom, talade ej synnerligt till hans fördel. Vem eller vad är han?

— Jag vet inte, svarade Jeanie lugnt.

— Ni vet inte? sade Butler, i det han otåligt gick över golvet, ni ärnar vid en sådan tid och på ett sådant ställe möta en ung karl, som ni inte känner — ni påstår er vara tvungen att göra det — och likväl säger ni er ej känna den person, som utövar ett sådant inflytande över er! — Jeanie, vad skall jag tänka om detta?

— Tänk blott, Ruben, att jag talar sanning, som om jag talade på den yttersta dagen. Jag känner inte denne man, jag vet mig ej ens nånsin ha sett honom, och likväl måste jag samtycka till det möte, han begär av mig — liv och död bero därpå.

— Vill ni ej omtala det för er far och taga honom med er? sade Butler.

— Jag kan ej, sade Jeanie, jag har ej lov därtill.

— Vill ni låta mig följa med er? Jag skall dröja i parken, tills det blir mörkt, och möta er, då ni gått ut.

— Det är omöjligt, sade Jeanie, ingen dödlig varelse kan få åhöra vårt samtal.

— Har ni noga övervägt, vad ni står i begrepp att göra? — Tiden — stället — en okänd, misstänkt person? Till och med om han bett att få råka er i detta hus, med er far sittande i nästa rum och inom hörhåll, borde ni vid en sådan timme ha vägrat att mottaga honom.

— Mitt öde måste fullbordas, mr Butler; mitt liv och [ 149 ]min säkerhet stå i Guds hand, men jag får ej tveka att vedervåga dem bägge i det värv, jag förehar.

— I så fall, Jeanie, sade Butler högst missnöjd, måste vi verkligen göra ett kort slut och taga farväl av varandra. Då i ett så viktigt fall intet förtroende kan äga rum mellan en man och hans trolovade, är det ett bevis på, att hon ej längre har den aktning för honom, som utgör en borgen för lämpligheten av deras förbindelse.

Jeanie såg på honom och suckade. — Jag trodde mig vara beredd på denna skilsmässa, sade hon, men — men jag visste inte, att vi skulle komma att skiljas med ovilja. Men jag är en kvinna, och ni är en man — det torde vara olika med er. Om ert sinne blir lättare genom att tänka så hårt om mig, vill jag ej bedja er tänka annorlunda.

— Ni är, sade Butler, vad ni alltid varit — förståndigare, bättre och mindre självisk i era medfödda känslor, än jag någonsin kan bli med allt det bistånd, filosofien kan giva en kristen. Men varför vill ni framhärda i ett så förtvivlat företag? Varför vill ni ej låta mig bliva er följeslagare, er beskyddare eller åtminstone er rådgivare?

— Blott därför, att jag varken kan eller vågar det, svarade Jeanie. Men hör! Vad är det? Det kan inte stå rätt till med min far.

Rösterna i rummet nästintill hade verkligen i en hast blivit övermåttan högljudda, och det är nödigt att, innan vi gå vidare, förklara anledningen till denna ordväxling.

Då Jeanie och Butler avlägsnat sig, började mr Saddletree ingå i det ämne, som framför allt låg familjen om hjärtat. I början av deras samtal fann han gamle Deans, som i sin vanliga sinnesstämning ej var den, som så lätt gick in på några satser, så överväldigad av en djup känsla av sin dotters skymf och fara, att han, utan att svara, eller kanske utan att förstå, åhörde ett par lärda avhandlingar rörande beskaffenheten av det brott, varför hon var anklagad, och de åtgärder, som i följd därav borde vidtagas. Hans enda svar vid varje uppehåll var: — Jag [ 150 ]tvivlar visst inte på, att ni menar väl med oss — er hustru är vår syssling.

Uppmuntrad av dessa tecken till bifall, återvände Saddletree, vilken såsom en lagens avgjorde beundrare hade en ytterlig vördnad för alla lagligen tillförordnade myndigheter, ånyo till sitt andra älsklingsämne, Porteous' mord, i det han uttalade ett skarpt klander mot alla, som varit inblandade däri.

— Detta är betänkliga tider — betänkliga tider, mr Deans, då folket tar makten över liv och död ur de lagliga ämbetsmyndigheternas händer i sina egna grova nävar. Jag är av den tanken, och det tror jag också mr Crossmyloof och statsrådet skola bli, att denna väpnade uppresning för att taga livet av en man, som var ställd under uppskovsdom, torde befinnas vara föga bättre än högmålsbrott.

— Om jag ej hade det på mitt sinne, som är tungt nog att bära, mr Saddletree, sade Deans, skulle jag ta mig friheten att bestrida den saken.

— Hur kan ni bestrida, vad som uttryckligen är i lag stadgat? sade Saddletree något föraktligt, var pojke, som burit en påse rättegångshandlingar, kan säga er, att högmålsbrott är det värsta och argaste slags förräderi, såsom varande ett öppet uppbåd av konungens undersåtar mot hans myndighet — och detta ännu mer, då det sker under vapen och med trumslag, vilka båda omständigheter mina egna ögon och öron kunna bevittna — och mycket värre än majestätsbrott eller fördöljande av förrädiska avsikter. Det kan aldrig bestridas.

— Men det kan det ändå, genmälde David Deans, jag säger er, att det kan bestridas; jag har aldrig kunnat förlika mig med era kalla, lagliga, formella läror, granne Saddletree. Jag bryr mig ej stort om parlamentshuset, alltsen den gruvliga undergången av alla redliga mäns förhoppningar, som följde på revolutionen.

— Men vad ville ni då haft, mr Deans? sade Saddletree otåligt, fick ni inte både borgerlig frihet och samvets[ 151 ]frihet för evärdliga tider tillförsäkrad er och era barn genom ett ordentligt fördrag?

— Mr Saddletree, genmälde Deans, jag vet, att ni är en av dem, som äro visa efter denna världens sed och pläga umgänge och samkväm med långhuvuna och långrockarna och hålla med de spetsfundiga rättslärda i detta vårt land. — Ve över det dystra och bedrövliga utseende, de gett detta olyckliga rike, då deras svarta, avfälliga händer slötos i våra svurna mördares röda, då de, som räknat vårt Sions torn och utstakat vår reformations bålverk, sågo sina förhoppningar förvändas till en snara och sin fröjd till tandagnisslan!

— Jag kan inte förstå det, granne, svarade Saddletree. Jag är en redlig presbyterian av skotska kyrkan och håller fast vid generalförsamlingen och rättvisans tillbörliga handhavande genom de femton civila och de fem kriminella överdomarna.

— Åt skogen med er, mr Saddletree! utropade Deans, som för ett ögonblick glömde sin egen husliga olycka för tillfället att avgiva sitt vittnesbörd rörande landets försyndelser och avfall. Åt skogen med er generalförsamling och strunt i er hovrätt! — Vad är den ena väl annat än en usel hop ljumma bekännare och präster, som sutto varmt och bekvämt, då den förföljda återstoden kämpade med hunger och köld och dödsfruktan och faran för eld och svärd på fuktiga backsluttningar, torvmossar och gungflyn och som nu krypa fram ur sina gömställen, liksom spyflugor vid en solskensglimt, för att från predikstolarna uttränga bättre män — sådana, som vittnade och vetygade och stredo samt uthärdade död, fängelse och landsförvisning? — Jo, det är mig just ett vackert följe! — Och vad er hovrätt beträffar —

— Ni må säga vad ni vill om generalförsamlingen, sade Saddletree, avbrytande honom, och må de försvara den, som känna den, men vad överdomarna beträffar, så, utom att de äro mina närmaste grannar, skall jag låta er veta till er efterrättelse, att uppväckandet av någon förargelse mot dem, vilket kallas ett murmur mot dem, är [ 152 ]ett brott sui generissui generis, mr Deans — vet ni vad det kostar?

— Jag förstår mig föga på antikrists språk, sade Deans, och jag bryr mig ännu mindre om, vad världsliga domstolar må kalla ärligt folks tal. Och vad det vidkommer att knota mot dem, så kan man vara säker på, att det är något, som alla de, vilka förlora sina rättegångar och nio tiondedelar av dem, som vinna dem, göra sig skyldiga till. Jag skall låta er veta, att jag anser alla era haltungade advokater, som sälja sin kunskap för silvermynt, och era världsvisa domare, som kunna ägna tre hela dagar till ett förhör i en rättegång rörande ett lökskal och ej en halv åt Evangelii vittnesbörd, såsom lagvrängare, vilka genom domar, spetsfundigheter och klyftiga lagtermer understöda allt det nationella avfall, som på senare tider ägt rum: förening, fördragsamhet, patronatsrätt och erastianska eder. Vad åter den kropps- och själsmördande kriminalrätten —

Vanan att betrakta sitt liv såsom helgat till att bära vittnesbörd för, vad han ansåg som den sanna religionens lidande och övergivna sak, hade kommit den redlige David att giva sina känslor luft i detta utbrott, men i detsamma han nämnde brottmålsdomstolen, vaknade med ens hos honom hågkomsten av hans dotters olyckliga belägenhet, och han höll plötsligt inne mitt i sitt triumferande tal, tryckte händerna mot pannan och tystnade.

Saddletree vart något rörd, men synbarligen ej så mycket, att det kunde förmå honom att avstå från det tillfälle att i sin ordning tala, som yppades genom Davids plötsliga tystnad. — Onekligt, granne, sade han, är det en svår sak att ha att göra med domstolar, såvida det inte är för att utvidga ens kunskaper och praktik genom att som åhörare bevista deras sessioner, och vad Effies olyckliga sak beträffar — ni har väl sett anklagelsen? Han drog därefter främ en bunt papper ur fickan och började bläddra i den. Denna är det inte — det är en stämning av Mungo Marsport av Marsport mot kapten Lackland för det att denne kommit till hans egendom Marsport, [ 153 ]med falkar, hundar, nät, bössor, armborst samt andra redskap, som äro mer eller mindre fördärvliga för vilt, såsom rådjur, dovhjortar, rapphöns, morkullor, änder, häger och dylikt, på grund därav att svaranden, såsom ej ägande ett plogland jord, ej vore befogad därtill enligt ordalydelsen i 1621 års förordning. Nu invände sakförarna, att det än i denna dag non constat, vad ett plogland är, vilken ovisshet vore tillräcklig att tillintetgöra i stämningen framställda påståenden. Därpå anmärkte kärande parten, vars talan fördes av mr Crossmyloof och mr Younglad, att det in hoc statu betyder föga, vad eller huru mycket ett plogland kan vara, till följd därav, att svaranden ej har något land alls, vare sig av större eller mindre omfång. — ”Sålunda medgivet”, "här läste Saddletree ur papperet, han höll i handen, ”att ett plogland är mindre än nittondelen av ett snärjgräs” — jag tror att mr Crossmyloof instuckit detta, ty jag känner igen hans stil — ”av ett snärjgräs, så, vad har svaranden väl vunnit därpå, i betraktande därav, att han inte har ett spadtag jord i Skottland? — Lacklands advokat upprepar, att som nihil interest de possessione, måste käranden bringa sitt käromål i överensstämmelse med författningen” — nu kommer det, som förtjänar uppmärksamhet, granne — ”och måste, såväl formaliter och specialiter som generaliter visa, vad för en befogenhet det är, som svaranden Lackland inte äger — låt honom säga mig, vad ett plogland är, så skall jag svara honom, om jag har något eller ej. Naturligtvis bör käranden förstå sitt eget stämningspåstående och den förordning, varpå han grundar det. Titus stämmer Mævius för att återfå en svart häst, som han lånt åt Mævius — då måste naturligtvis dom fällas, men om Titius stämmer Mævius för en scharlakansröd eller karmosinröd häst, så måste han otvivelaktigt först bevisa, att det finns ett sådant djur in rerum natura. Ingen kan vara förbunden att inlåta sig i svaromål rörande orimligheter — det vill säga till en anklagelse, som inte kan förklaras eller förstås” (men det har han orätt i — ju färre de äro, som förstå ett stämningspåstående, dess [ 154 ]bättre är detta), ”och en orimlighet är just åberopandet av detta obestämda och obegripliga ytmått, liksom om en förordning funnes, som belade den med straff, som jagade med falkar eller med stövare eller med ett par blå byxor, utan att ha” — — Men jag tröttar ut er, mr Deans, vi skola övergå till er egen affär — ehuru det här målet, Marsport emot Lackland, har gjort mycket uppseende inom rätten. — Nå, här ha vi anklagelseakten mot stackars Effie: ”Alldenstund det blivit oss ödmjukt ådagalagt och bevisat, m. m.” — detta är blott lagstil — ”att då både efter detta och andra väl ordnade länders lagar, varje slags mord, och ännu mer mord på ett spätt barn, är ett brott av svår natur och högeligen straffvärt, och alldenstund det, utan upphävande av föregående allmänna sats, genom en, under deras höga och mäktiga majestäters, Wilhelms och Marias, första parlaments andra session, utfärdad författning blivit uttryckligen påbudet, att varje kvinna, som dolt sitt havande tillstånd och ej är i stånd att bevisa, att hon sökt hjälp vid födseln, skall, i händelse fostret befinnes dött eller saknas, dömas saker till dess mord, och då sagda förhållanden av havande tillstånd och fördöljande äro bevista eller erkända, skall lagens stadgande för ty fall gå i verkställighet, därför, enär ni, Effie eller Euphemia Deans, icke desto mindre” —

— Läs inte vidare! sade Deans, i det han upplyfte sitt huvud, hellre må ni ränna ett svärd genom mitt hjärta, än läsa ett ord vidare!

— Nå, nå, granne, sade Saddletree. Jag trodde det skulle trösta er att betrakta saken ur alla synpunkter; frågan är nu blott den: vad är att göra?

— Ingenting, svarade Deans med fasthet, utom att avbida den skickelse, Gud finner tillbörligt att sända oss. Ack, att det varit Hans vilja att taga detta grå huvud till sin frid, innan denna gruvliga hemsökelse drabbade mitt hus och mitt namn! Men ske Hans vilja! Jag kan ännu säga det, fastän jag kan säga föga mer.

— Men, granne, sade Saddletree, ni skall väl antaga [ 155 ]advokater för den stackars flickan? Det är en sak, som nödvändigt måste tänkas på.

— Om det funnes en enda bland dem, svarade Deans, som hölle fast vid sin rättskaffenhet — men jag känner dem tillräckligt; de äro allasammans sluga, själviska världsmänniskor, erastianer och arminianer varenda en av dem.

— Se så, granne, ni får inte ta världen så strängt, sade Saddletree, själva djävulen är inte så svart, som han utmålas, och jag känner mer än en advokat, som kan sägas ha lika mycken rättskaffenhet som hans grannar, det vill säga efter deras eget sätt att se saken.

— Det måtte verkligen också vara en egen sorts rättfärdighet, som ni finner bland dem, svarade David Deans, och en egen sorts visdom och en egen sorts världslig lärdom! — Bedrägliga, glänsande speglar äro de, som blott duga till att blända folk med sin knipsluga klokhet och sitt jordiska snille, sin talförhet och sina granna fraser, hämtade från hedniska kejsare och påvliga stadgar. Inte ens i det dumma skräpet, som ni nyss läste upp för mig, kunna de göra så mycket som att kalla folk, som äro nog olyckliga att falla i händerna på dem, vid något kristligt namn, utan måste nödvändigt benämna dem Titus, såsom hette, den där förbannade kejsaren, vilken Gud utsett till ett redskap att uppbränna det heliga templet, eller ge dem något annat dylikt hedniskt namn.

— Det var Titius och inte Titus, avbröt mr Saddletree. Mr Crossmyloof bryr sig lika litet om Titus eller den latinska lärdomen som ni. — Men det är alldeles nödvändigt — hon måste ha en sakförare. — Jag kunde kanske tala med mr Crossmyloof; han är känd som en renlärig presbyterian och en bland de styrande äldste på köpet.

— Han är en ärke-erastian, svarade Deans, en av dessa i offentligt och politiskt hänseende världskloka män, som stodo upp för att förhindra ett allmänt erkännande av vår sak under våldets dagar.

— Vad säger ni om den gamle lairden av Cuffabout? [ 156 ]sade Saddletree, han piskar ännu ibland rätt bra dammet ur ett rättegångsmål.

— Han? Den falske skurken! svarade Deans, han hade redan sitt bantlär på och stod i begrepp att ansluta sig till de gudlösa högländarna 1715, ifall det blott lyckats dem att komma över Firth.

— Nå, än Arniston då? Han är en karl med huvud och rätta mannen för er! sade Bartoline triumferande.

— Ja, rätta mannen för att i deras eget bibliotek införa påvliga skådepenningar från den där avfälliga kvinnan i norden, hertiginnan av Gordon.

— Nå, gott, men någon måste ni ha. — Vad tycker ni om Kittlepunt?

— Han är en arminian,

— Woodsetter?

— Jag fruktar han är en cocceian.

— Gamle Williewhaw?

— Han är allt, vad man vill.

— Unge Næmmo?

— Han är ingenting alls.

— Ni är svår att tillfredsställa, granne, sade Saddletree. Jag har nu uppräknat för er de bästa av dem; välj nu därför själv och besinna, att mycket beror på att ha många sakförare. — Vad säger ni om att göra ett försök med unge Mackenzie? Han kan alla sin onkels knep utantill.

— Vad, sir? utropade den ståndaktige presbyterianen utom sig av vrede, vågar ni föreslå mig en man, som har de heligas blod på sina fingerspetsar? Dog inte hans farbror och gick hädan med tillnamnet den blodige Mackenzie? Och kommer han inte att bli känd vid det namnet, så länge det finns en skotsk tunga för att uttala ordet? Förr må det kära barnet, som lider under en så tung hemsökelse, och Jeanie och jag själv och hela människosläktet omkomma, än jag ber en sådan helvetes bov säga ett ord för mig eller dem!

Det var den högljudda ton, vari denna sista mening yttrades, som kom Butler och Jeanie att avbryta sitt samtal och rusa in i ”kammarn”, såsom det inre rummet där [ 157 ]på orten plägar benämnas. Där funno de den stackars gubben halvt vansinnig av sorg och vrede i anledning av Saddletrees förslag; kinderna glödde, handen var knuten och rösten mera högljudd än vanligt, medan tåren i hans öga och den stundom skälvande stämman utvisade, att han, oaktat all ansträngning, ej var i stånd att frigöra sig från medvetandet av sin olycka. Butler, som fruktade för följderna av en sådan sinnesrörelse på en ålderstigen mans svaga kropp, vågade uppmana honom att hava tålamod.

— Jag är tålig, svarade den gamle mannen strängt, tåligare än någon, som har känsla för en ömklig tids bedrövliga avfall, till den grad tålig, att jag varken behöver sekterister eller söner eller sonsöner till sekterister för att lära mina grå hår, hur jag skall bära mitt kors.

—— Men, sir, fortfor Butler, utan att bliva stött över detta sidohugg mot sin farfars trosövertygelse, vi måste begagna mänskliga medel. När ni tillkallar en läkare, förmodar jag, att ni ej frågar honom om hans religiösa grundsatser?

— Gör jag inte det? Jo, helt säkert, svarade David, och kunde han inte övertyga mig om, att han hade en riktig åsikt om våra dagars avfall till höger och vänster, så skulle min fars son ej låta en droppe av hans medikamenter glida ned i sin strupe.

Det är en vansklig sak att förlita sig på att kunna bevisa något genom en liknelse. Butler hade gjort det och misslyckats, men liksom en tapper soldat, vars musköt klickat, stod han fast och anföll med bajonetten. — Detta är en alltför sträng tolkning av ens plikt, sir. Solen skiner och regnet faller såväl på den rättfärdige som den orättfärdige, och de äro ställda sida vid sida här i livet under förhållanden, som ofta gör umgänget dem emellan oundvikligt, på det de onda må hava ett tillfälle att omvändas av de goda, och kanske också på det den rättfärdige, bland många andra prövningar, även måtte vara blottställd för den, att understundom umgås med den ogudaktige.

[ 158 ]— Ni är en enfaldig pojke med era bevis, Ruben, svarade David Deans. Kan en människa röra vid beck utan att söla sig? Eller vad är er tanke om trosförbundets värdiga kämpar, som ej ens vilja höra en präst tala, huru stora hans gåvor än må vara, om han inte vittnat mot lagens styggelser? Ingen lagkarl skall nånsin tala för mig och de mina, om han ej instämt i det vittnesbörd, som avgivits av den förskingrade, men likväl härliga kvarleva, som vistades i bergens klyftor.

Med dessa ord steg gubben upp, liksom uttröttad både av sina gästers föreställningar och deras närvaro, tog avsked av dem med en nick och en rörelse med handen och gick och inneslöt sig i sin sängkammare.

— Man skulle, sade Saddletree till Butler, då man hör honom tala på det befängda viset, rentav kunna tro honom vilja giva till spillo sin dotters liv. Var i all världen skall han väl kunna få sig en cameroniansk advokat ifrån? Eller vem har väl nånsin hört en lagkarl lida, vare sig för den ena eller andra religionens skull? Flickans liv är ju rentav bortkastat.

Under senare delen av denna överläggning hade Dumbiedikes anlänt till stugan, stigit av sin klippare, fäst tygeln vid den vanliga kroken och sjunkit ned på sin stol. Hans ögon följde med mer än vanlig livlighet först den ene talaren och sedan den andre, tills han av Saddletrees sista ord fattat den sorgliga betydelsen av det hela, varpå han steg upp, långsamt struttade tvärsöver golvet, lutade huvudet tätt intill Saddletrees öra och med ångestfull, darrande röst sade: — Kan — kan ingenting göras för dem med pengar, mr Saddletree?

— Hm! sade Saddletree med en allvarlig min, med pengar kan onekligen mycket göras i parlamentshuset, om överhuvud någonting kan göras, men var skola pengarna komma ifrån? Mr Deans vill, som ni ser, inte göra något, och ehuru mrs Saddletree är deras släkting på långt håll och önskar dem allt möjligt gott och är mycket benägen att hjälpa, så vill hon likväl inte stå singuli in solidum ansvarig för en så kostsam sak. Om någon vän ville bära [ 159 ]en del av bördan, så kunde någonting göras — var och en finge bidraga med sin skärv — jag skulle ogärna se saken taga ett olyckligt slut av brist på försvarare — det skulle lända oss till föga heder, oaktat allt vad den där galna whigkroppen säger.

— Jag vill — jag vill — ja, sade Dumbiedikes, i det han tog mod till sig, jag vill bidraga med tjugu pund sterling, varefter han tvärtystnade och stirrade av häpnad över att finna sig i stånd till en så ovanlig beslutsamhet och utomordentlig frikostighet.

— Gud allsmäktig välsigne er, laird! sade Jéanie, hänförd av tacksamhet.

— Jag sade tjugu pund, men jag menade trettio, förklarade Dumbiedikes, i det han förläget såg bort från henne och på Saddletree.

— Det låter höra sig, sade Saddletree, i det han gnuggade händerna, och ni kan räkna på all min vana och erfarenhet i fråga om att få pengarna att räcka långt; jag vet, hur man skall bära sig åt för att få de där krabaterna att hålla till godo med små arvoden och ändå vara belåtna. Man behöver bara inbilla dem, att man har ett par tre andra viktiga processer, som man vill använda dem i, och de arbeta genast för billigt pris för att få en kund. — Lämna åt mig omsorgen att pudra in en advokat; det är ingen synd att få så mycket man kan av dem för sina pengar; rätt betänkt, så är det ändå bara munväder; det kostar dem ingenting, varemot vi sadelmakare i vårt usla yrke måste lägga ut oskäliga summor för garvade hudar och läder.

— Kan jag ej vara till någon nytta? sade Butler. Mina tillgångar bestå, tyvärr, ej i stort mer än den svarta rock jag bär, men jag är ung — jag står i stor förbindelse hos familjen — kan jag ej göra någonting?

— Ni kan hjälpa till att skaffa vittnen, sir, sade Saddletree, om ni bara kunde få tag i någon, som kunde intyga, att hon givit den minsta vink om sitt tillstånd, så skulle hon komma ifrån saken lindrigt nog. — Mr Crossmyloof sade mig det. “Kronan”, sade han, “kan inte [ 160 ]åläggas att bevisa något positivt” — var det något positivt eller negativt, som man inte kunde fordra att de skulle bevisa? — det var antingen det ena eller det andra, det är jag säker på, och det kan ungefär göra detsamma, vilketdera. ”Och därför”, säger han, ”måste anklagelsen vederläggas av den, som för hennes talan inför juryn.” Och det kan inte ske på annat sätt.

— Men själva sakförhållandet, min bästa herre, invände Butler, det sakförhållande, att denna arma flicka fött ett barn — det måste val kronoaåklagaren vara skyldig att bevisa?

Saddletree teg ett ögonblick, medan Dumbiedikes' ansikte, vilket vred sig liksom på en tapp från den ene talaren till den andre, antog ett gladare utseende.

— Ja — ja — ja — ja, sade Saddletree efter en stunds högtidligt betänkande, detta är onekligen någonting, som måste bevisas, och som rätten nog kommer att närmare uttala sig över genom en i vederbörlig form tillförordnad föredragande, men jag tror, att den saken redan är undangjord, ty hon har tillstått sin missgärning.

— Tillstått mordet? utropade Jeanie med ett skrik, som kom dem alla att spritta till.

— Nej, det har jag inte sagt, svarade Bartoline, men non har tillstått, att hon framfött barnet.

— Och vad har då blivit av det? sade Jeanie, ty jag kunde ej få ett ord ur henne; hon suckade endast och fällde bittra tårar.

— Hon säger, att det togs ifrån henne av den kvinna, i vars hus det föddes och som bistod henne vid tillfället.

— Och vad var det för en kvinna? sade Butler. Säkert måtte sanningen kunna upptäckas genom henne. — Vem var hon? Jag skall genast skynda till henne.

— Jag önskar, sade Dumbiedikes, att jag vore så ung och rask som ni och hade lika stor talegåva.

— Vem är hon? upprepade Butler ånyo otåligt. Vad kunde det vara för en kvinna?

— Ja, vem vet det, utom hon själv, sade Saddletree, hon vägrade att svara på den frågan.

[ 161 ]— Då beger jag mig genast åstad till henne själv, sade Butler, farväl, Jeanie! varefter han, i det han gick helt nära intill henne, tillade: tag ej något överilat steg, förrän ni hört av mig! Farväl! och därpå avlägsnade han sig.

— Jag skulle nog också vilja gå, sade godsägaren i en ängslig, svartsjuk och misslynt ton, men om det också gällde livet, så kunde jag inte få min klippare att gå någon annan väg, än från Dumbiedikes till den här husknuten och så rakt tillbaks igen.

— Ni kan göra mer för dem, sade Saddletree, då de lämnade huset tillsammans, om ni skickar mig de trettio punden.

— Trettio pund? stammade Dumbiedikes, som nu befann sig utom trollkretsen av de två ögon, som kommit hans ädelmod att uppflamma, jag sade bara tjugu pund.

— Ja, det var först, svarade Saddletree, men ni åtrade er strax och sade trettio.

— Gjorde jag det? Det kan jag inte minnas, sade Dumbiedikes. Men vad jag sagt, det står jag vid, varefter han, i det han med någon svårighet satte sig upp på sin häst, tillade: Tyckte ni inte, mr Saddletree, att stackars Jeanies ögon med tårarna i dem sågo ut som bärnstenspärlor?

— Jag förstår mig inte stort på kvinnoögon, laird, svarade den känslolöse Bartoline, och bryr mig lika litet om dem. Jag önskar, jag hade lika litet att skaffa med kvinnotungor, fastän få hustrur, tillade han, då han erinrade sig nödvändigheten av att upprätthålla sitt anseende som herre i sitt hus, hållas i bättre tukt än min. Jag tillåter varken högförräderi eller majestätsbrott mot min oinskränkta myndighet.

Lairden såg i denna anmärkning ingenting så viktigt, att det kunnat kräva något svar, och de skildes nu åt och gingo var och en åt sitt håll efter att hava växlat en stum avskedshälsning.