Midlothians hjärta/Kapitel 10

←  Nionde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tionde kapitlet

Elfte kapitlet  →

TIONDE KAPITLET.

Är all förtrolighet, som band oss hop,
allt systerskap och alla ljuva timmar,
när på den snabba tid, som skilde oss,
vi bannades — är detta allt förglömt?
Shakespeare.

Vi hava länge uppehållit oss med att föra Butler till stugan vid S:t Leonards, men vi hava ej använt längre tid på den föregående berättelsen, än han verkligen tillbragte på Salisbury-Crags, morgonen efter sedan Porteous blivit avrättad av de upproriska. Han hade sina egna skäl till detta uppskov. Han önskade samla sina tankar, som voro så sällsamt uppskakade, först genom den bedrövliga nyheten om Effie Deans' belägenhet och sedan genom det rysliga uppträde, vartill han varit vittne. I den ställning, vari han befann sig till Jeanie och hennes far, fordrades dessutom en viss formlighet, eller åtminstone ett passande val av tid och stund, för avläggandet av ett besök hos dem. Klockan åtta var den då vanliga frukosttimmen, och han beslöt, att den först skulle inträda, innan han infann sig vid deras boning.

Aldrig hade timmar gått så långsamt. Butler bytte om plats och utvidgade, för att fördriva tiden, kretsen för sin vandring, medan han hörde S:t Giles' stora klocka med stigande toner slå timme efter timme och de övriga kyrktornen efter varandra upptaga de bortdöende slagen. Han hade på detta sätt hört det slå sju, då han började tycka, att han kunde våga att närma sig S:t Leonards, dit han hade ännu en mil. Han nedsteg därför från sin höga ståndpunkt ända ned i djupet av den dalgång, som skiljer Salisbury-Crags från de låga klippor, som fått sitt namn av S:t Leonard. Som många av mina läsare sannolikt känna, är det en djup, vild, gräsbevuxen dal, beströdd med väldiga stenblock, vilka blivit lösryckta från den i öster brant uppstigande klipphällen.

Både denna avlägsna däld och andra punkter av Kungsparkens öppna betesmark voro på den tiden ofta ett tillhåll för de tidevarvets kavaljerer, som stämt möte för att med väpnad hand uppgöra några hederssaker med varandra. Dueller voro då för tiden mycket vanliga i Skottland, ty adeln var på en gång sysslolös, stolt, våldsam, splittrad i partier och böjd för omåttlighet, så att det varken saknades förolämpningar eller håg att utkräva upprättelse för dem, när de tillfogades någon, och svärdet, som utgjorde en del av en adelsmans dräkt, var det enda vapen som begagnades såsom skiljedomare vid dylika tillfällen. Då Butler därför varseblev en ung man, som på något avstånd från gångvägen smög omkring bland de kringströdda klippblocken, ögonskenligen i avsikt att undgå att bliva bemärkt, så kom han helt naturligt på den förmodan, att denne uppsökt detta ensliga ställe i ett dylikt straffbart uppsåt. Han greps så häftigt av denna föreställning, att han, oaktat sin egen betryckta sinnesstämning, ej, enligt sin uppfattning av sin prästerliga plikt, kunde gå förbi denne person utan att tilltala honom. — Det finns tillfällen, tänkte han för sig själv, då det blott behövs den ringaste mellankomst för att avvända en stor olycka, då ett i rätt tid uttalat ord kan förekomma mera ont, än all Ciceros vältalighet förmådde avhjälpa. Och vad mina egna sorger beträffar så skall jag, om de än äro aldrig så stora, dock känna dem lättare, om de ej avhålla mig från uppfyllandet av min plikt.

Ledd av dessa tankar och känslor, lämnade han den vanliga gångstigen och närmade sig den okände. Denne riktade först kosan åt bergen, som det tycktes för att undvika honom, men då han märkte, att Butler tycktes vara böjd för att följa honom, nedtryckte han hatten häftigt i pannan, vände sig om och gick rakt emot honom, liksom han velat trotsa varje efterforskning.

Under det de långsamt närmade sig varandra, hade Butler tillfälle att noga betrakta främlingens drag. Han tycktes vara ungefär tjugufem år gammal. Hans dräkt var av ett slag, som knappt kunde sägas med någon visshet antyda hans rang, ty den var sådan, som unga adelsmän ibland buro på sina morgonpromenader, och efterapades därför av unga kontorister och bodbetjänter, emedan den mera än någon annan dräkt, som den tidens sed tillät dem nyttja, närmade sig den, som begagnades av unga män av värld, samt genom sin billighet även var åtkomlig för dem. Om man likväl fick tro hans utseende och skick, så tycktes han snarare vara klädd under än över sin rang, ty hans hållning var djärv och stolt, hans gång fri och ledig, hans åtbörder dristiga och otvungna. Hans gestalt var snarare över än under medelstorleken, och hans lemmar voro välbildade utan att vara så starka, att de kunde kallas klumpiga. Hans anletsdrag voro ovanligt vackra, och hela hans person skulle varit intagande, om den icke varit stämplad med det obeskrivliga uttryck, som ett utsvävande levnadssätt giver ansiktet, i förening med en viss fräckhet i utseende och åtbörder, som ofta plägar tjäna som mask åt farhåga och förlägenhet.

Butler och främlingen mätte varandra med ögonen, då — just som den senare lätt lyfte på hatten och stod i begrepp att gå förbi honom — Butler, i det han besvarade hälsningen, anmärkte: — En vacker morgon, sir — ni är bittida här ute på berget.

— Jag har göromål här, svarade den unge mannen i ton, som var ämnad att göra slut på alla vidare frågor.

— Jag tvivlar inte alls därpå, sir, sade Butler. Och ni förlåter mig väl, om jag uttrycker den önskan, att de måtte vara av laglig beskaffenhet?

— Sir, sade den andre med märkbar överraskning, jag förlåter aldrig påflugenhet, ej heller kan jag förstå, vad rätt ni har att blanda er i saker som alls inte angå er.

— Jag är en soldat, sir, sade Butler, och har befallning att i min Herres namn anhålla alla missdådare.

— En soldat? sade den unge mannen i det han tog ett steg baklänges och häftigt lade handen på sitt svärd. En soldat, och anhålla mig? Besinnade ni, vad ert liv var värt, då ni åtog er ett sådant uppdrag?

— Ni missförstår mig, sir, sade Butler allvarsamt, varken min krigstjänst eller min fullmakt är av denna världen. Jag är en Evangelii förkunnare och har i min Mästares namn makt att med hans heliga ord bjuda frid på jorden och människorna en god vilja.

— En präst! sade främlingen vårdslöst och i en nästan föraktlig ton. Jag vet, att herrarna av er dräkt i Skottland göra anspråk på en besynnerlig rättighet att blanda sig i folks enskilda angelägenheter, men jag har varit utomlands och lärt mig bättre än att låta präster leda mig.

— Sir, om det är sant att någon av min dräkt, eller, för att uttrycka mig mera passande, av mitt stånd, lägger sig i människors enskilda angelägenheter, vare sig för att tillfredsställa en fåvitsk nyfikenhet eller av ännu sämre bevekelsegrunder, så kan ni ej utomlands hava inhämtat en bättre lärdom, än att förakta sådana konster. Men jag är kallad att verka i min Mästares tjänst vid alla tider och stunder, och medveten som jag är av renheten i mina avsikter, vore det bättre för mig att ådraga mig ert förakt genom mitt tal, än mitt eget samvetes förebråelser genom min tystnad.

— I djävulens namn, sade den unge mannen otåligt, säg då ut, vad ni har att säga, ehuru jag ej kan ha den ringaste aning om, vem ni tar mig för, eller vad ni kan ha att göra med mig, som är en främling för er, eller med mina bevekelsegrunder och handlingar, som ni omöjligen kan ha reda på!

— Ni ärnar, sade Butler, kränka en av ert lands visaste lagar, ni ärnar — vilket är ännu förskräckligare — överträda en lag, som Gud själv nedlagt i vår natur och liksom inskrivit i vårt hjärtas tavlor, och som finner gensvar i varje sprittande nerv inom oss.

— Vad är det för en lag, ni talar om? svarade främlingen med dov, något svävande stämma.

— Du skall icke dräpa, sade Butler med djup och höga tidlig röst.

Den unge mannen spratt till och bleknade synbart. Butler märkte, att han gjort ett gynnsamt intryck, och beslöt att begagna sig därav. — Besinna, unge man, sade han och lade vänligt handen på främlingens axel, huru rysligt det val är, ni frivilligt pålagt er, att antingen döda eller dödas. Besinna, vad det vill säga att plötsligt okallad uppträda inför en vredgad Guds anlete, med hjärtat ännu sjudande av onda lidelser, handen ännu varm av det stål, som ni med berått mod och i elakt uppsåt stött i en medmänniskas bröst. Eller antag er vara den knappt mindre olycklige överlevande med den förste mördarens, Kains, skuld i ert hjärta, med hans märke på er panna — detta märke, som slog alla dem, vilka betraktade honom, med outsäglig fasa, och varigenom mördaren bliver uppenbar för alla, som blicka på honom. Besinna —

Främlingen drog sig småningom undan Butlers hand och avbröt honom nu, i det han nedtryckte hatten djupare i pannan. — Jag vill tro, sade han, att er mening är förträfflig, sir, men era råd äro bortkastade. Jag är ej hitkommen med några våldsamma avsikter mot någon. Jag torde vara dålig nog — ni präster säga, att alla människor äro det — men jag är här för att rädda ett liv, ej för att avhända någon livet. Om ni hellre vill använda er tid med att göra en god handling, än att tala om något, som ni inte känner, så skall jag giva er tillfälle därtill. Ser ni den där kullen där borta till höger, varöver skorstenen till ett enstaka hus sticker fram? Gå dit och fråga efter en viss Jeanie Deans, som är dotter till förpaktaren; säg henne, att den där personen, hon vet, har varit här ifrån dagningen ända tills nu, i förhoppning att få råka henne, och att han ej kan vänta på henne längre. Säg henne, att hon i afton, då månen stiger upp över S:t Anthonys kulle, måste möta mig vid Hunters Bog, såvida hon inte vill driva mig till någon förtvivlad gärning.

— Vem eller vad är ni, som ger mig ett sådant uppdrag? svarade Butler, högst oangenämt överraskad.

— Jag är djävulen! svarade den unge mannen häftigt. Butler drog sig instinktlikt baklänges och anbefallde sig tyst i himmelns beskydd, ty ehuru en klok och förståndig man, var han likväl varken klokare eller förståndigare än andra av hans tidevarv och bildningsgrad, vilka ansågo var och en, som tvivlade på tillvaron av trolleri och spöken, för en Gudsförnekare.

Utan att giva akt på hans sinnesrörelse, fortfor främlingen: — Ja, kalla mig Apollyon, Abaddon, eller med vad namn ni, såsom en med de högre och lägre slags andarna bekant andlig, behagar nämna mig, så skall ni ej finna en benämning, som är förhatligare för den, som bär den, än min egen är för mig.

Detta sades med självförebråelsens bitterhet och med ett verkligen sataniskt ansiktsuttryck. Ehuru Butler var en genom grundsats, om också ej av natur, modig man, gick dock en rysning över honom, ty ett övermått av själslidande har något upphöjt, som bortstöter och förskräcker var och en, men i synnerhet välvilliga och deltagande sinnen. Främlingen gick tvärt bort från Butler, i detsamma han sade detta, men vände genast om, gick djärvt ända fram till honom och sade i en häftig och beslutsam ton: — Jag har sagt er, vem och vad jag är — vem och vad är ni? Vad heter ni?

— Butler, svarade ofrivilligt, i överraskningen över den frågandes häftighet, den, till vilken denna plötsliga fråga ställdes, Ruben Butler, en Ordets förkunnare.

Vid detta svar ryckte främlingen åter hatten, som han under sin föregående sinnesrörelse kastat bakåt, djupare ned i pannan. — Butler! upprepade han, medhjälparen hos skolmästaren i Libberton?

— Densamme, svarade Butler lugnt.

Främlingen betäckte ansiktet med händerna, som om det plötsligt fallit honom något in, varefter han vände sig bort, men stannade åter, då han gått några steg och märkte, att Butler följde honom med ögonen. Därpå utropade han i en sträng, men dämpad ton, alldeles som han beräknat, att hans röst ej skulle höras en aln bortom det ställe, där Butler stod: — Gå er väg och gör vad jag bett er om! Se ej efter mig! Jag skall varken nedstiga genom dessa klippors inälvor eller försvinna i en eldflamma, och likväl skall det öga, som söker utspeja mina steg, ha skäl att förbanna, att det nånsin överskyggades av ögonlock eller ögonhår! Gå, och se er ej om! Säg Jeanie Deans, att jag, då månen går upp, väntar att råka henne vid Nicol Muschats kummel, nedanför S:t Anthonys kapell.

I detsamma han sade dessa ord, vände han sig bort och ställde kosan åt berget med en skyndsamhet, som tycktes vara lika obändig som hans befallande ton.

Befarande att någon ny olycka, vars beskaffenhet han ej hade någon aning om, kunde råga måttet av ett olycksöde, som redan dessförutan var olidligt nog, och alldeles utom sig vid tanken på, att någon levande varelse skulle våga sända en så utomordentlig och i så befallande ordalag avfattad begäran till den unga flicka, som var föremålet för hans första och enda kärlek och så gott som till hälften förlovad med honom, gick Butler med snabba steg fram till stugan vid S:t Leonards för att förvissa sig om, huruvida denne råe och djärve älskare verkligen var berättigad att till Jeanie Deans framställa en begäran, som ingen klok och näppeligen någon sedesam flicka tycktes kunna bevilja.

Butler var av naturen varken svartsjuk eller vidskeplig, men de frön, ur vilka dessa sinnesrörelser uppspira, slumrade i hans hjärta såsom en andel, hämtad från mänsklighetens gemensamma förrådskammare. Han var färdig att bliva vansinnig vid tanken på, att en utsvävande människa — och att främlingen var en sådan, bevisade hans skick och hela hans väsen — skulle hava makt att befalla hans trolovade och blivande maka att vid en så olämplig tid infinna sig vid ett så opassande ställe. Det låg likväl ej i främlingens röst något av den ljuva, halvt framviskade ton, vari en förförare anhåller om ett möte; den var djärv, häftig och befallande och antydde mindre kärlek än hot och en önskan att injaga skräck.

Vidskepelsens ingivelser tycktes hava mera skäl för sig, ifall Butlers sinne varit synnerligt tillgängligt för dem. Kunde detta väl vara det rytande lejonet, som går omkring och söker vem det uppsluka månde? Detta var en fråga, som Butler gång efter annan gjorde sig med ett för våra dagar obegripligt allvar. Den flammande blicken, det våldsamma beteendet, den än sträva, än med flit dämpade rösten, de vackra, men av högmod förmörkade och än av misstanke vanställda, än av lidelse lågande dragen, dessa kastanjebruna ögon, som han ibland beskuggade med sin hatt, liksom han hyst motvilja för att de skulle synas, medan de voro sysselsatta med att skarpt granska andras rörelser och hållning — dessa än av svårmod fördunklade, än av hån glimmande, än av raseri gnistrande ögon, uttryckte de en blott dödligs passioner, eller förrådde de sinnesrörelserna hos en avgrundsande, som, fastän förgäves, söker dölja sina djävulska avsikter under en manlig skönhets lånade mask? Det hela hade ett visst tycke av en fallen ärkeängels utseende, språk och hållning, och huru ofullkomligt vi än varit i stånd att skildra det, var det intryck, som detta möte gjorde på Butlers av den föregående nattens fasor uppskakade nerver, fast det jävades av hans förstånd och fast hans stolthet uppreste sig däremot, större än man skulle kunna föreställa sig. Själva den plats, där han råkat denna besynnerliga person, var vanryktad och liksom vanhelgad till följd av de många våldsamma dödsfall, som både genom envig och självmord fordom ägt rum där, och över det ställe, han utsatt till mötesplats på en så ovanlig timme, ansågs allmänt en förbannelse vila såsom följd av ett gräsligt och grymt mord, som den usling, efter vilken stället fått sitt namn, där hade begått på sin egen hustru. På denna tid, då lagarna mot häxeri ännu voro i sin fulla kraft och även nyligen tillämpats, var det en allmän tro, att onda andar hade makt att på dylika ställen visa sig för mänskliga ögon och utöva sitt inflytande på människors sinnen och känslor. På sådana förhållanden grundade misstankar överväldigade Butlers själ, ty han hade förut ej haft någon anledning att sätta sig in i dessa frågor och vågade därför ej bestrida, vad som troddes av alla hans samtida, alla hans landsmän och hela det stånd, han tillhörde, men å andra sidan förkastade det sunda förståndet dessa irriga begrepp såsom oförenliga, om ej med möjligheten, så åtminstone med världsstyrelsens allmänna lagar, varifrån, såsom Butler ganska riktigt resonerade med sig själv, en avvikelse endast på de tydligaste och ovedersägligaste bevis borde antagas såsom sannolik. En jordisk älskare, eller en ung karl, som, av vad orsak som helst, ägde rätt att så utan omsvep utöva ett välde över det föremål, vid vilket han fäst sin håg, och som efter allt utseende uppriktigt besvarade hans ömhet, var likväl för hans själ en nästan lika fruktansvärd varelse, som någon av dem, vilka vidskepelsen frambesvurit.

Uttröttad till kroppen och med sinnet kvalt av plågsamma tvivelsmål och hågkomster släpade Butler sig uppför stigen, som från staden ledde till S:t Leonardsklippan, och stod framför dörren till Deans' boning i en nästan lika upprörd sinnesstämning som de olyckliga, vilka där inne hängåvo sig åt sina sorgliga betraktelser och farhågor.