Midlothians hjärta/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
NIONDE KAPITLET.
God, vänlig, mild, fast skygg, med fina drag,
hos en och var hon väckte välbehag;
i ögat levnadsglädjen log så blid,
och blicken vittnade om hjärtats frid.
Crabbe.
Lairdens besök blevo nu åter vardagliga saker, av vilka ingenting var att hoppas eller frukta. Om en älskare kunnat vinna sin sköna, liksom ormen säges tjusa fågeln, genom att oavlåtligt stirra på henne med sina stora, dumma, grönaktiga ögon, vilka nu emellanåt började underhjälpas med ett par glasögon, så skulle Dumbiedikes onekligen varit rätta mannen därtill. Men tjusningskonsten tyckes vara ibland artes perdite, och jag har ej kunnat erfara, om denne ihärdigaste bland stirrande beundrare frambragte någon annan verkan med sin uppmärksamhet än en tillfällig gäspning.
Emellertid uppnådde föremålet för hans stumma beundran småningom ungdomens gräns och nalkades den så kallade kvinnliga medelåldern, vilken ohövligt anses inträda några år tidigare för det svagare könet än för karlarna. Många torde varit av den åsikten, att lairden gjort klokare i att överflytta sina blickar till ett föremål, som ägde vida större behag än Jeanie, även då hennes stodo i sin blomstring, och som nu började väcka uppmärksamhet hos alla, vilka besökte huset vid S:t Leonards.
Effie Deans hade under sin systers ömma och kärleksfulla vård nu uppvuxit till en vacker och blomstrande flicka. En flod av ljusbruna, av ett blått sidenband sammanhållna lockar svallade kring hennes grekiskt formade huvud och beskuggade ett leende Hebeansikte, som tycktes vara en bild av hälsa, glädje och förnöjsamhet. Hennes bruna hemvävda klänning förhöjde formskönheten av en gestalt, vilken hade ett anlag för att med tiden möjligen bliva alltför fyllig, men som i hennes nuvarande ålder var smärt och smidig, med dessa mjuka behagliga konturer, som på en gång antyda hälsa och vackra proportioner.
Dessa i all ungdomens yppighet tillväxande behag hade ingen makt att rubba den trofaste lairdens av Dumbiedike ståndaktiga sinne eller avleda hans orörliga blick, ehuru det knappt fanns något annat öga, som kunde skåda denna levande tavla av hälsa och skönhet utan att med nöje vila därpå. Den resande, som redan var helt nära intill staden, som var målet för hans färd, höll inne sin trötta häst för att blicka på den sylfidiska gestalten, som med sin mjölkbytta på huvudet trippade förbi honom med en så upprätt hållning och en så lätt och ledig gång, att hennes börda snarare tycktes utgöra en prydnad än ett hinder. Ynglingarna i den angränsande förstaden, som om aftnarna kommo tillsammans för att roa sig med allahanda atletiska lekar, såsom slunga sten, kasta hammare, slå käglor och dylikt, bevakade Effies rörelser och tävlade med varandra, vilken som skulle hava den lyckan att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Även hennes fars trosförvanter, de stränga presbyterianerna, som ansågo varje sinnenas eller ögats förnöjelse för en snara, om ej till och med för ett brott, läto stundom ett ögonblick hänföra sig av den beundran, som åsynen av en så älskvärd varelse väckte hos dem, ehuru de ögonblicket därpå hejdade den med en suck, som på en gång uttryckte ett ogillande av deras egen svaghet och en klagan över, att en så skön varelse skulle vara delaktig i vår naturs gemensamma arvsynd och bräcklighet. Hon kallades allmänt Liljan i S:t Leonards, ett namn, som hon förtjänade lika mycket genom oskuld och renhet i tankar, ord och gärningar, som genom hela sitt väsens ovanliga älskvärdhet.
Men det fanns likväl vissa drag i Effies karaktär, som ej blott väckte oro och bekymmer hos David Deans, vars åsikter, såsom man lätt kan föreställa sig, voro stränga i fråga om ungdomens nöjen, utan även allvarsamma farhågor hos hennes mer överseende syster. Den lägre klassens barn i Skottland bortskämmas vanligen i sina späda år genom sina föräldrars flathet. Effie hade åtnjutit en dubbel andel av denna obetänksamma och oförståndiga godhet. Huru sträng fadern än var i sina grundsatser, kunde han dock ej fördöma barndomens lekar, och ännu några år efter sedan Effie redan mognat till ungmö, tyckte den redlige gubben, att hans yngre dotter, hans ålderdoms barn, ännu var ett barn, kallade henne fortfarande ”sin flickunge” och ”lilla Effie” samt tillät henne att obehindrat springa vart hon ville och när hon ville, utom på söndagarna, eller på de stunder, som voro ägnade åt den husliga andakten. Oaktat hennes syster hyste all en mors kärlek och omsorg för henne, kunde hon likväl ej anses äga en mors välde, och det, som hon dittills utövat, vart med var dag inskränktare, allteftersom Effies tilltagande ålder berättigade henne — åtminstone i hennes egen tanke — att handla efter eget gottfinnande. Oaktat all den oskuld och godlynthet, vi beskrivit, ägde därför Liljan i S:t Leonards en liten portion egenkärlek och envishet och en viss häftig retlighet, som kanske till någon del var medfödd, men säkert även mycket stegrats genom den oinskränkta frihet, vari hon tillbragt sin barndom. Hennes karaktär torde bäst framställas genom skildringen av ett uppträde i hyddan.
Den omtänksamme fadern var ute i ladugården, sysselsatt med att fodra de nyttiga och tåliga djur, på vilkas avkastning hans inkomster berodde, och det var redan långt lidet på sommaraftonen, då Jeanie Deans började bliva orolig över sin systers uteblivande och frukta, att hon icke skulle hinna hem, innan deras far återkom från aftonens arbete, då han hade för sed att hålla sin aftonandakt, och då hon visste, att Effies frånvaro skulle göra honom högst missnöjd. Dessa farhågor vilade så mycket tyngre på hennes själ, som Effie flera föregående aftnar försvunnit vid ungefär samma tid, och hennes bortovaro, som först varit så kort, att den knappt bemärkts, efter hand förlängts till en halv timme och en timme och vid närvarande tillfälle betydligt överskridit även denna senaste gräns. Jeanie stod nu i dörren, med handen för ögonen, för att skydda dem emot den vid horisonten stående solens strålar, och blickade växelvis utåt alla de särskilda vägar, som förde till deras boning, för att se, om hon kunde upptäcka sin systers nymflika gestalt. Det fanns en mur och en klivstätta, som skilde den så kallade Kungsparken från stora landsvägen, och till denna punkt riktade hon ofta sina blickar, då hon plötsligt såg två personer skymta fram, liksom de gått tätt utmed muren för att undvika att bliva bemärkta. Den ene av dem, som var en karl, drog sig hastigt tillbaka; den andra, som var en kvinna, klev över stättan och närmade sig henne — det var Effie. Hon gick fram till sin syster med denna konstlade glättighet, som kvinnor av hennes och ibland även av högre stånd någon gång antaga för att dölja överraskning och förvirring, och gnolade, medan hon skred framåt:
”På gröna kullen trollet satt,
ljungen växer så frodig, ljungen växer så skön,
dit kom en flicka och sjöng så glatt.
Vi aldrig töras gå mer till kullen grön.”
— Tyst, Effie, sade hennes syster, far kommer strax ur ladugården. — Flickan hejdade sin sång. — Var har du varit så sent på aftonen?
— Det är inte sent, svarade Effie.
— Hon har slagit åtta i varenda kyrka i stan, och solen har gått ned bakom Corstorphinebergen. — Var kan du varit så sent?
— Ingenstans! svarade Effie.
— Och vem var det, som skildes från dig vid stättan?
— Ingen! svarade Effie ånyo.
— Ingenstans? — Ingen? — Jag önskar, att det måtte vara en riktig väg och en ärlig karl, som håller folk ute så sent på aftonen, Effie.
— Vad skall du alltid spionera på folk för? genmälde Effie. Om du inte gjorde mig några frågor, så sade jag dig inga osanningar. Jag frågar aldrig efter, vad som för lairden av Dumbiedikes hit dag på dag för att glo som en vildkatt — blott att hans ögon äro grönare och inte så kvicka — tills vi alla gäspat våra käkar ur led.
— Därför, att du alltför väl vet, att han kommer hit för att hälsa på far, sade Jeanie till svar på denna näbbiga anmärkning.
— Än magister Butler — kommer han också för att hälsa på far, som är så betagen i hans latinska ord? sade Effie, som var glad över att från sig själv kunna avvända det hotande anfallet genom att flytta kriget in på fiendens område och med ungdomens lättsinnighet fullföljde sin seger över sin klokare, äldre syster. Hon såg på henne med en skalkaktig min, vari låg något spefullt, i det hon med en låg, men uttrycksfull ton sjöng följande stump ur en gammal skotsk visa:
”På vår kyrkgård jag
mött hans nåd i dag,
men mycket den mesen ej sade mig just;
jag i skymningen
mötte prästen sen —”
Här tvärtystnade sångerskan och såg sin syster öppet i ansiktet, och då hon märkte, att tårarna kommo henne i ögonen, slog hon plötsligt sina armar om hennes hals och bortkysste dem. Ehuru Jeanie var sårad och missnöjd, var hon likväl ur stånd att motstå det okonstlade naturbarnets smekningar, hos vilket både gott och ont snarare tycktes härflyta från instinkt än överläggning. Men då hon, såsom tecken till fullkomlig försoning, besvarade den systerliga kyssen, kunde hon ej undertrycka en mild förebråelse: — Effie, om du då nödvändigt vill lära dig fula visor, så borde du åtminstone göra ett beskedligare bruk av dem.
— Det har du rätt i, Jeanie, sade flickan, i det hon höll om systerns hals, och jag önskar, jag aldrig lärt mig någon av dem — och att vi aldrig kommit hit — och att min tunga förtorkat, innan jag sårat dig.
— Låt det vara glömt, Effie! sade den ömma systern, jag kan inte harmas stort över nånting, som du säger åt mig — men ack, gör inte vår far ledsen!
— Det skall jag. ej — det skall jag ej! svarade Effie, och om det också vore lika många danser i morgon afton, som det finns muntra dansare på himmeln en vinterafton, så skall jag inte röra mig ur fläcken för att komma på någon av dem.
— Dans? upprepade Jeanie Deans förvånad. Ack, Effie, vad kunde väl förleda dig att dansa?
Det är mycket möjligt att Liljan i S:t Leonards vid sitt närvarande meddelsamma lynne torde skänkt sin syster sitt oinskränkta förtroende och besparat mig plågan att omtala en sorglig berättelse, men i samma ögonblick som ordet dans uttalades, nådde det David Deans öra; den gamle mannen vek nämligen just då om hörnet och kom på sina döttrar, innan de varseblevo hans närvaro. Varken ordet prelat eller ens ordet påve skulle ljudit förskräckligare i Davids öron, ty av alla kroppsövningar var dansen — vilken han benämnde ett frivilligt och fullständigt anfall av galenskap — den, som han ansåg mest fördärvlig för alla allvarliga tankar och den genaste vägen till allt slags självsvåld, och vare sig bland de högre eller lägre klasserna, ansåg han uppmuntrandet och även tillåtandet av sammankomster för detta löjliga och orimliga ändamål, eller för åskådandet av teatraliska föreställningar, såsom ett av de ögonskenligaste bevisen på avfall och orsakerna till Guds vrede. Uttalandet av ordet dans av hans egna döttrar och vid hans egen dörr gjorde nu med ens slut på hans tålamod. — Dans! utropade han. Dans? — Dans, sade ni? Jag råder er, jäntor, att inte en gång till uttala ett sånt ord vid min tröskel! Det är ett liderligt, gudlöst tidsfördriv, som utövades av israeliterna endast vid deras nedriga och djuriska dyrkan av den gyllne kalven i Bethel och av den olyckliga flicka, som dansade huvudet av Johannes Döparen — vilket kapitel jag i afton vill förklara till er närmare uppbygelse, då ni så väl tycks behöva det, ty jag betvivlar ingalunda, att hon ännu länge skall komma att ångra den dag, då hon rörde en lem i ett sådant ärende. Bättre hade det varit för henne, om hon blivit född en krympling och förd från dörr till dörr, liksom gamla Bessie Bowie, för att tigga sig en slant, än att vara en kungadotter och hoppa och åbäka sig, som hon gjorde. Jag har ofta undrat på, att någon, som böjt knä i rätt uppsåt, nånsin skulle våga kröka ett ben för att skutta och hoppa efter en pipares blåsande eller en birfilares gnäll. Och jag prisar Gud med den högst förträfflige Peter Walker, krämaren vid Bristoporten, att han så anordnade min lott i mina dansdagar, att fruktan för mitt huvud och min hals och bävan för blodigt rep och snabb kula, skarpt svärd, spanska stövlar och tumskruvar, köld och hunger, väta och trötthet hejdade mitt huvuds lättsinnighet och mina fötters lättfärdighet. Och får jag en gång till höra er, flickslynor, så mycket som nämna en halvdragen anda om dans, eller tänka på, att det finns något sådant till i världen som att svänga sig efter en birfilares stråke eller en pipares musik, så, så sant min fars själ är bland de rättfärdiga, tar jag ej mina händer från er och vill ingenting mer ha med er att skaffa! Gå in nu — gå in, flickor! tillade han i en mildare ton, ty båda döttrarna, i i synnerhet Effie, började nu fälla strida tårar, gå in, kära barn, och vi skola bedja Gud om nåd att bevara oss från all slags oren dårskap, som giver anledning till synd och befrämjar mörkrets välde i dess kamp med ljusets rike.
Så välment David Deans' straffpredikan än var, var det en oläglig stund, han valt för att hålla den. Den väckte i Effies hjärta stridande känslor och avskräckte henne från den öppenhjärtiga bekännelse, hon haft för avsikt att avlägga för sin syster. — Hon skulle inte anse mig bättre än stoftet under sina fötter, sade Effie till sig själv, om jag bekände, att jag dansat fyra gånger med honom på den gröna ängen här bredvid och en gång hos Maggie Macqueen, och sen kanske hon alltid skulle hota mig med att omtala det för far, och då finge hon husbondeväldet över mig och kanhända ändå mer. Men jag skall inte gå dit igen. Jag skall bestämt inte gå dit. Jag skall vika ett blad i min bibel, och det är nästan så gott som en ed, att jag inte skall gå dit igen. Hon höll sitt löfte en vecka, varunder hon var ovanligt vresig och retlig, lyten, som man förut ej varseblivit i hennes karaktär, utom då hon vart motsagd.
Det låg i allt detta någonting så hemlighetsfullt, att den förståndiga och kärleksfulla Jeanie vart allvarsamt orolig däröver, och detta så mycket mer, som hon ansåg det ovänligt mot systern att meddela deras far anledningar till bekymmer, vilka möjligen blott kunde finnas till i hennes inbillning. Dessutom märkte hon, oaktat all sin vördnad för den redlige gubben, att han var hetlevrad och befallande, och hon anade ibland, att han drev sin motvilja mot alla ungdomliga nöjen längre än förnuft och religion fordrade. Jeanie hade tillräckligt förstånd att inse, att om det plötsligt lades ett alltför strängt band på systerns dittills oinskränkta frihet, detta snarare torde skada än gagna, och att Effie, med ungdomens halsstarriga envishet, möjligen kunde låta det överdrivna i faderns lärdomar tjäna som en ursäkt för det hon helt och hållet åsidosatte dem. En flicka av de högre samhällsklasserna, om hon också är obetänksam, står likväl alltid under etikettens välde och är underkastad mödrars och tanters uppsikt, men lantflickan, som stjäl sig till ett ögonblicks nöje under de korta fristunderna mellan arbetet, står ej under något sådant förmynderskap eller tvång, och därför bliva hennes nöjen så mycket vådligare. Jeanie insåg allt detta med mycket bekymmer, då en omständighet inträffade, som tycktes ägnad att befria henne från hennes omsorger.
Mrs Saddletree, med vilken våra läsare redan gjort bekantskap, råkade på långt håll vara släkt med David Deans, och som hon var en kvinna av oförvitlig vandel och dessutom tämligt förmögen, så hade ett slags bekantskap underhållits mellan de båda familjerna. Ungefär halvtannat år före vår berättelses början kom denna driftiga husmor att till sitt biträde vid affären behöva en bättre tjänsteflicka eller snarare bodflicka. — Mr Saddletree, sade hon, var aldrig i boden, så snart han kunde få sticka sin näsa inom parlamentshuset, och det var bra ledsamt för en ensam kvinna att stå bland buntar av garvat läder och sälja sadlar och ridtyg, varför hon kastat ögonen på sin släkting Effie Deans, såsom just varande en sådan flicka, hon kunde behöva till sitt biträde vid dylika tillfällen.
Det fanns mycket i detta förslag, som behagade gamle David — där fanns bädd, kost och lön — det var en passande plats — flickan skulle stå under uppsikt av mrs Saddletree, som förde en rättskaffens vandel och bodde strax invid Tolboothskyrkan, där man ännu kunde få höra de hugnesamma lärorna av en bland de få av skotska kyrkans präster, som, för att tala med David, ej böjt knä för Baal eller varit delaktiga i den följd av nationella avfall — förening, fördragsamhet, patronatsrättighet och en hop biskopligt-erastiska eder, som påtvungits kyrkan alltsedan revolutionen och i synnerhet under den ”avlidna kvinnans” — därmed menade han drottning Anna, den sista av Stuartarnas olyckliga släkt — regering. Tryggad rörande renheten av den troslära, som hans dotter skulle få höra, oroades den redlige mannen ej alls av de snaror av ett annat slag, som en så skön, så ung och så självsvåldig varelse kunde vara blottställd för mitt i en folkrik och sedeslös stad. Saken var den, att han hyste en sådan fasa för allt som hade den ringaste gemenskap med de oordningar, som mest voro att befara i dylika fall, att det var honom lika omöjligt att föreställa sig, att Effie kunde falla ett offer för förförelsen, som att misstänka henne för att kunna begå ett mord. Han var blott ledsen över, att hon skulle leva under samma tak med en så världsklok man som Bartoline Saddletree, vilken David aldrig misstänkte för att vara en sådan åsna som han var, utan ansåg verkligen äga all den lagkunskap, varpå han gjorde anspråk, och vilken han just därför var så mycket mera missnöjd med. Lagkarlarna, och i synnerhet de bland dem, vilka sutto såsom styrande äldste i stora kyrkorådet, hade varit de, som i synnerhet förordat patronatsrättigheten, avsvärjelseeden[1] samt andra åtgärder, vilka i David Deans tanke voro ett nedrivande av förlåten till templet och ett intrång i kyrkans fri- och rättigheter. David Deans gav därför sin dotter så många förmaningar rörande faran att lyssna till de läror, som förkunnades av en sådan lagformalist som Saddletree, att han blott hade tid att helt lösligt vidröra farorna- av lösaktighet, otukt och danssamkväm, för vilka de flesta väl skulle ansett Effie vid hennes år mera blottställd än för vådan av religiösa villfarelser.
Jeanie skildes från sin syster med en blandad känsla av saknad, farhågor och hopp. Hon kunde ej i lika hög grad som fadern lita på Effies klokhet, ty hon hade givit närmare akt på henne, hade större sympati med hennes känslor och förstod bättre att bedöma de frestelser, hon var utsatt för. Å andra sidan var mrs Saddletree en klok och skarpsynt kvinna, som var berättigad att utöva en matmors fulla myndighet över Effie och troligen skulle göra det strängt, fast med godhet. Det var högst sannolikt, att hennes förflyttning till Saddletrees även skulle bidraga att avbryta några mindre nyttiga bekantskaper, som Jeanie misstänkte att hennes syster gjort i den angränsande förstaden. Hon såg därför på det hela hennes avresa från S:t Leonards med nöje, och det var ej förrän i det ögonblick, då de för första gången i sitt liv skulle skiljas åt, som hon kände den systerliga sorgen i hela dess bitterhet. Medan de gång på gång kysste varandras kinder och tryckte varandras händer, passade Jeanie på detta ögonblick av ömt deltagande för att föreställa sin syster nödvändigheten att iakttaga den yttersta försiktighet i sitt uppförande under vistelsen i Edinburgh. Effie åhörde henne stillatigande, utan att en enda gång upplyfta sina långa, mörka ögonhår, från vilka tårarna framvällde nästan som ur en källa. Sedan systern slutat, snyftade hon ånyo, kysste henne och lovade att ihågkomma alla hennes goda råd, varefter de åtskildes.
Under de första veckorna var Effie allt, vad hennes fränka väntat sig, och till och med mer, men efter hand avsvalnade den iver, hon i början visat i mrs Saddletrees tjänst, och, för att ännu en gång låna några rader av den skald, som så sant och skönt skildrar människoliv och seder,
”Det något var — men vad — man ej förnam —
små moln, som helt plötsligt stucko fram;
man dova viskningar fick höra då,
ock rykten, svåra att bli klok uppå.”
Under denna tid var mrs Saddletree ibland missnöjd över Effies långa bortovaro, då hon skickades i något ärende från boden, samt över den otålighet hon ådagalade, då hon tillrättavisades därför. Men hon medgav godsint, att det första var helt naturligt för en flicka, för vilken allting i Edinburgh var nytt, och att det andra blott var ett bortskämt barns retlighet, som för första gången underkastades det husliga tvångsoket. Uppmärksamhet och lydnad kunde ej läras med ens — Holy-Rood[2] byggdes inte på en dag — vanan skulle avhjälpa allt.
Det såg ut, som om den förståndiga gamla frun skulle spått sant. Innan många månader förflutit, var Effie alldeles som fastlåst vid sina sysslor, ehuru hon ej längre förrättade dem med samma leende min och lätta steg, som först gjort henne så intagande i alla kunders ögon. Hennes matmor varseblev henne ibland med tårar i ögonen, men dessa tecken till en hemlig sorg. dolde hon, så snart hon såg att man lade märke därtill. Tiden skred framåt; hennes kind vart blek och hennes steg blevo tunga. Orsaken till dessa förändringar skulle ej hava undgått mrs Saddletrees erfarna öga, om ej ett iråkat illamående för det mesta hållit henne bunden vid sjuksängen under större delen av Effies senare tjänstetid. Under denna tid ådagalade Effie en ångest, som nästan gränsade till förtvivlan. Alla den stackars flickans bemödanden att betvinga sina kvalfulla hysteriska anfall voro ofta helt och hållet fåfänga, och de misstag, hon därunder begick i boden, voro så talrika och så förargliga, att Bartoline Saddletree, som under sin hustrus sjukdom nödgades taga närmare tillsyn om affärerna än som var förenligt med hans studium av lagens viktigare angelägenheter, förlorade allt tålamod med flickan, vilken han på sitt laglatin och utan någon synnerlig aktning för genus påstod böra av en jury förklaras för fatuus, furiosus och naturaliter idiota. Både grannar och medtjänare lade med skadeglad nyfikenhet eller förnedrande medlidande märke till den en gång så sköna och ännu intressanta flickans vanställda gestalt, vårdslösa klädsel och bleka kinder. Men hon ville ej skänka någon sitt förtroende, utan besvarade alla stickord med bittra genmälen och alla allvarliga föreställningar med ett vresigt nekande eller strömmar av tårar.
Då slutligen mrs Saddletrees hälsa var så pass mycket återställd, att det var att vänta, att hon snart åter med vanlig omsorg skulle tillse sitt hushåll, bad Effie Deans, liksom hon velat undvika att utsätta sig för sin matmors frågor, Bartoline om tillåtelse att få gå hem på en vecka eller två, såsom bevekelsegrunder till sin begäran förebärande sjukdom samt sin önskan att försöka, vad ombyte av luft och vila kunde uträtta däremot. Skarpsynt som ett lodjur (åtminstone inbillade han sig att vara det) i lagens intrasslade spetsfundigheter, var Bartoline lika dum som trots någon holländsk professor i matematiken, då det gällde att draga slutsatser från det dagliga livets tilldragelser. Han lät därför Effie gå sin väg utan synnerlig misstanke och utan några förfrågningar.
Man fann sedermera att en veckas tid förflutit från den stund, då hon lämnade sitt husbondfolks hus och till hennes ankomst till S:t Leonards. Hon, som för knappt halvtannat år sedan lämnat det faderliga hemmet som en glad, blomstrande flicka, visade sig nu för sin syster snarare som en hamn än som en levande varels. Hennes matmors långvariga opasslighet hade under de senaste månaderna tjänat henne till förevändning att ej lämna den mörka boden vid Lawnmarket, och Jeanie hade under samma tid varit så upptagen av omsorgen med faderns hushåll, att hon sällan haft tillfälle att gå till staden och göra ett kort besök hos sin syster. De bägge flickorna hade därför knappt sett varandra på flera månader, och intet smädligt rykte hade framträngt till invånarna av den ensliga stugan vid S:t Leonardsklippan. Dödligt förskräckt vid åsynen av sin syster, överhopade hon henne med frågor, på vilka den olyckliga flickan först endast gav osammanhängande och svävande svar, tills hon slutligen föll i hysterisk gråt. Blott alltför förvissad om systerns olycka, hade Jeanie det gruvliga kvalet att meddela fadern hennes fall eller söka dölja det för honom. På alla frågor rörande hennes förförares rang och stånd samt den varelses öde, som hon fött till världen, förblev Effie stum som den grav, vilken hon med snabba steg tycktes närma sig, och till och med den ringaste hänsyftning på någondera av dessa omständigheter tycktes driva henne till vansinne. I sin ångest och förtvivlan ärnade Jeanie begiva sig till mrs Saddletree för att rådfråga hennes erfarenhet och tillika erhålla så mycken upplysning, som det stod till att få i denna högst bedrövliga sak, då detta besvär besparades henne genom ett nytt slag av ödet, som tycktes råga måttet av deras olycka.
David Deans hade blivit uppskrämd över det hälsotillstånd, vari hans dotter återkommit till det faderliga hemmet, men Jeanie hade lyckats avleda honom från alla närmare efterforskningar. Det var därför som ett åskslag för den arme gubben, då, just som lairden av Dumbiedikes vid middagstimmen gjorde sitt vanliga besök, andra lika fruktansvärda som oväntade gäster anlände till stugan vid S:t Leonardsklippan. Dessa voro rättsbetjänter, som, försedda med en arresteringsorder, kommo för att efterspana och gripa Eufemia eller Effie Deans, anklagad för barnamord. Den dövande tyngden av ett så fullkomligt oväntat slag nedtryckte alldeles den gamle mannen, som i sin ungdom motstått det militäriska och borgerliga förtryckets hot, ehuru det understötts av svärd och musköter, sträckbänk och galgar. Han nedföll sanslös vid sin egen härd, och rättsbetjänterna, som voro glada att slippa bevittna hans uppvaknande, upplyfte med rå mänsklighet den olyckliga flickan från hennes bädd och satte henne i en vagn, som de för detta ändamål medfört. De medel, som Jeanie i hast tillgripit för att återställa fadern till medvetande, hade knappt börjat verka, förrän bullret av den bortrullande vagnen återkallade hennes uppmärksamhet till hennes olyckliga syster. Den första ingivelsen av hennes ångestfulla förtvivlan var den fåfänga ansträngningen att skrikande springa efter vagnen, men hon hejdades av ett par grannkvinnor, som, ditlockade av den ovanliga anblicken av en vagn på detta ödsliga ställe, nästan med våld ledde henne tillbaka in i stugan. Den djupa och deltagande bedrövelsen hos dessa stackars människor, som hyste en hög aktning för familen i S:t Leonards, uppfyllde huset med klagoljud. Även Dumbiedikes upprycktes ur sin vanliga håglöshet och utropade, i det han trevade efter sin börs: — Jeanie, flicka! — Jeanie, flicka! Gråt inte! Det är en ledsam sak, men pengar kan hjälpa: den, varvid han framdrog börsen ur sin ficka.
Den gamle mannen hade nu upprest sig från golvet, och under det han blickade omkring sig, liksom han saknat något, tycktes han småningom återkomma till medvetande av sitt elände. — Var, sade han med en röst, som gav genljud i rummet, var är den nedriga skökan, som vanärat en redlig mans blod? — Var är hon, för vilken det ej mer finnes någon plats bland oss, hon, som har kommit, sölad i sina synder, likasom den onde bland Guds barn? — Var är hon, Jeanie? — Hav henne inför mig, att jag må döda henne med ett ord och en blick!
Alla skyndade fram till honom, var och en med sina tröstegrunder: lairden med sin börs, Jeanie med bränd fjäder och brännvin och kvinnorna med sina förmaningar. — O, granne — O, mr Deans, det är sannerligen en hård prövning — men tänk på evighetens hälleberg, granne! Tänk på löftet!
— Jag tänker också därpå, grannar, och jag prisar Gud, att jag kan tänka därpå, även då allt, som varit mig dyrast och kärast, nedstörtat i fördärvets avgrund. Men att vara far åt en förtappad — ett lastens barn — en blodig Ziporah — en uppenbar mörderska! — O, huru skola ej de orättfärdiga triumfera på deras orättfärdighets höjder — de biskopliga, fritänkarna, och de förhärdade mördare, vilkas händer äro hårda som horn av att hantera mordvapen! — De skola skjuta ut sina läppar och säga, att vi ej äro bättre än de. — Svårliga, svårliga, grannar, är jag bedrövad för den stackars förtappade, för min ålderdoms barn, men ännu svårare för den stötesten och förargelseklippa detta kommer att bliva för alla fromma och redliga själar!
— David, kan inte pengar hjälpa det? sade lairden, som ännu höll fram sin gröna, med guinéer fyllda börs.
— Jag säger er, Dumbiedikes, sade Deans, att om utbetalandet av hela min förmögenhet kunnat rädda henne från denna mörksens snara, skulle jag vandrat åstad med blott min mössa och min stav för att bedja om en allmosa för Guds skull, och därvid ansett mig som en lycklig man. Men om en daler eller en styver eller nittondedelen av ett runstycke kunde rädda hennes uppenbara skuld och uppenbara skam från uppenbar bestraffning, så skulle David Deans aldrig avsluta det köpet! — Nej, nej; öga för öga, tand för tand, liv för liv, blod för blod — det är både Guds och människors lag. — Lämna mig, mina vänner, lämna mig! Jag måste i ensamhet och på mina knän kämpa med denna prövning.
Jeanie, som nu åter i någon mån förmått samla sina tankar, instämde i hans begäran. Följande dagen fann man fadern och dottern i djup bedrövelse, men faderns stolta medvetande av hans plikter såsom kristen hjälpte honom att med dystert lugn bära sin olycksbörda, och dottern undertryckte sorgfälligt sina egna känslor för att ej ånyo väcka hans. Så stod det till med denna beklagansvärda familj ända till morgonen efter Porteous' död, till vilken tidpunkt vi nu hunnit.