Mor utrustar Lofotenfiskare
| ← Lofotens målare |
|
En olycksdag i Lofoten → |
MOR UTRUSTAR LOFOTENFISKARE
Man har bakom sig jul och nyår, som man firat lika högtidligt som i Sverige med undantag av att matsedeln varit sämre och julotta icke förekommit.
Ja, den gamla julottan!
Ty här efter Nordlands kust seglar man icke gärna en lång väg till kyrkan, medan mörkret ligger över jorden som en svart päls, svarta skär icke synas i svart vatten och lömska stormar när som helst kunna kasta sig utför en fjällsida och utan varning stjälpa allt seglande på fjorden.
Mor i huset och pigorna ha sett med bävan helgens slut. Första delen av januari är för dem — i Helgeland, Nordland och Tromsö amt — den strävsammaste tiden på hela året. Far och hans folk skola utrustas för det kommande stora torskfisket i Lofoten. I mitten av januari skall allt vara färdigt. I bästa fall böra de då vara stationerade i sitt vær.
Den 16 januari börjar torskfisket enligt Lofotlagen. Då äro alla för fisketiden tillförordnade läkare, telegrafister, uppsyningsmän, domare, polismän, länsmän o. s. v. stationerade på sina platser och alla gå i spänning. Skall fisket bli bra? Skall torsken bli fet eller mager? Är det lina eller garn, som blir mest vinstgivande? Västlofoten eller Östlofoten? Prisen? Blir levern fet? Måtte det bli bra väder! Gud nåde oss för de kalla östanvindarna, fjällvindarna, de torskfördrivande vindarna!
De första dagarna i januari, kanske redan i jul kommer ett telegram till tidningarna, det intressantaste och mest efterlängtade telegram. Det handlar om den första torsken. Nyheten kommer från Röst, den yttersta ön i Lofoten, brottslingarnas och lagfiendernas avsides liggande ö, strandningarnas och vrakplundringarnas ö med en arkipelag av farliga små öar och skär omkring sig.
I år är torsken mycket mager! Man skall således minnas om 1895 års torskfiske, att garnmännen klagat medan linmännen varit belåtna. Ty då torsken är mager går den flitigt på lina, men obetydligt på garn. Den är svulten och biter med nöje på krokarna, antingen betet är salt sill, lodde, torskrom eller stycken av blækspröiten — ett slags bläckfisk.
Strax efter nyår sätter sig mor och hennes tjänsteandar i rörelse. De ränna i feberaktig hast mellan de många husen på gården. Mor har att göra, om hennes man är ägare av en femböring och har eget eller lejt folk ombord. Hon skall i så fall baka bröd till alla männen ombord, se om och förstärka deras ylleförråd, tänka på och fylla allas behov av smör, kött, levser och allt annat, som enligt hundraårig tradition skall höra till en Lofot-matsäck.
Den fattige fiskaren går ofta som legd man och får då utrustning av sin husbonde. Annars utrustar han sig själv och är lottägare i en båt. Utrustningen blir efter omständigheterna och tager icke så lång tid eller så mycket arbete.
Men är det hos en förmögen lanthandlare, där mor skall ställa matsäck och kläder i ordning för flera båtlag — ibland med en sammanlagd besättning av t. ex. 30 man — får hon icke värma jorden med senfärdiga steg de fjorton dagarna efter nyår. Man har god matlust i Lofoten under det tre månaders aptitskapande arbetet på Västfjorden.
En förmögen lanthandlare på dessa trakter har gärna kor för gårdens behov och litet däröver; han är ju också i regeln gästgivare. Fjällbetet är rikligt och ger fet mjölk av stark gräddhalt. Myrarna mellan fjälltopparna ha rikligt med gräs, som slås och vinterbärgas med stort men lönande besvär. Fram på hösten bli smördrittlarna innehållsrika, men innehållet är tillsvidare fridlyst. Det är Lofotfararnas smör; de skola ha minst 5 kilo pr man.
En tid före jul har det varit storslakt och en mängd av gårdens stora får — man har stora bondfår i Norge — ha fått släppa till livet. Varje man skall ha i sin kista ett ”smalfald”, vilket är bogarna, låren och sidorna av ett får — saltat, rökt och torkat kött.
Desslikes 3 mjölkostar av höstkokningen; desslikes 3 kilo gammal ost, 4 kilo hemfläsk och 3 à 4 talgljus pr man. Sillfjärdingen, med världens bästa sill uti, den sill som nordlänningen icke säljer, är avsedd för hela båten. (Man äter icke så mycket sill här i sillens land. Aldrig steka de den i papper och aldrig äta de den med potatis till frukost. I en landsända, där punsch icke är aftondryck, är sillen icke så begärlig frukostmat. Man lägger den i ättika och lök eller kokar den till middag, då gärna serveras en soppa tillredd av sillspadet, kallad ”sillgryn” — en hemsk uppfinning.)
På varje båt beräknas ytterligare en viss mängd salt och ett halvankare ”syre” eller myse, kokad av sur mjölk, alltså mjölksyra. Numera är den ofta ersatt av ättika.
Kaffe beräknas till ½ kilo pr vecka och båtlag. En del brännes och males; det är avsett för själva resan till Lofoten.
Under dessa januaridagar med det ofta otäcka vädret är det ett sjudande arbete i varje gård där Lofotmän finnas. Mor och pigorna springa om varandra. Far, drängarna och legdkarlarna gå av och till, fram och tillbaka mellan sjöbod och båtar. De larma och arbeta i ”nöstet”, där femböringen[1] ligger under tak; de syna näten och skramla med draggarna. Äror och skott kastas in eller ut. Smällarna gå med dovt ljud upp till gården förbi stubbar och fjös till vedbacken, där yxhuggen ljuda så att det ger eko mot den tvärbranta fjällväggen bakom gården.
Man tager ved med sig till Lofoten; där är det smått av den varan. Lofoten är ju nästan ett enda stort stenröse. Vanligen bränner man där engelskt stenkol såsom för det mesta efter hela kusten allt ifrån Helgeland.
Nu drager man alltså i sär dessa egendomliga tätt sammanlagda huggna lunder av björk, som från första snöföre så småningom rests på vedbacken med stammen ned och kronorna upp. Träden — gamla och knotiga, men små björkar — köras hela utför fjällsluttningarna med kronorna släpande såsom kraftiga bromsar. Mellan tunnor och allsköns bråte i femböringen staplas vedträden för att vid framkomsten till rorværet splintas i små stycken att göra upp eld med, innan kolen läggas in i den opraktiska norska triumfbåge-kaminen.
Så kommer den dag då femböringen sättes på vattnet, försedd med sitt ankare och sina två draggar. De barkade garnen läggas in i tomma silltunnor och föras ombord. Glaskaveln — runda ihåliga glaskulor — glimmar i grönt och blått. De synas bräckliga och dyrbara, men äro ingendera. Det är det här allmänt använda flötet för garnen.
Strax därpå stuvas tolvbandstunnorna med sängkläder uti: en ståputa, en rya och en skinnfäll. Madrass begagnas icke av vanligt manskap i Lofoten. Man lägger ryan på britsens hårda bräder och sover den arbetströttes tunga sömn.
Men mor och hennes pigor?
Hon och de ha det värre än männen. Bakningen och tvätten hålla dem i rörelse natt och dag. Man vet hur kvinnfolk säga, då de ha mycket att beställa.
Det baket är svårt. Flatbrödet, som är ackurat det svenska tunnbrödet med den skillnaden att det är bakat av råg, tar det mesta besväret och den största tiden. Varje man skall hava sina fem bismerpund eller 30 kilo. Av rågkavring (rågskorpor) skall han hava 18 kilo och av mjukt stombröd (limpor) 12 kilo samt därtill 50 vitlevser.
Dag och natt är bakugnen varm. Kvinnorna äro vita av mjöl och röda av svett. Medan det ena gräddas, jäser det andra och så fortgår det veckan igenom dag och natt — i stora gårdar naturligtvis. Gårdsmannens ”kona” vet att hon lever. Hon stickar på långa Lofotstrumpor, lappar ylleskjortor, går till kvinnfolken som baka och bjuder kaffe och till tvättkvinnfolken med brännvin. De sistnämnda stackars människorna äro nere vid sjön och sticka oupphörligen sina röda händer i det kalla vattnet, medan frosten gör deras kjolar till styva, knastrande iskrinoliner.
En dag inbäras männens matkistor i dagligstugan och mor packar dem med döttrars och pigors hjälp.
Flatbrödet, som hängt på ett loft att torka, bäres nu ned i stora korgar, och mor börjar det omsorgsfulla, rumbesparande inläggandet av de tunna bröden. Ett flatbröd är en lev. Två och två lever åt gången läggas på ett varmt järn att mjukna, vikas dubbla och placeras på kistbotten. Två lever är en skrok och varje skrok är beräknad för en måltid. För varje nytt lager flatbröd klappar mor dem tillsammans med ett lock, så att intet utrymme skall gå förlorat — hon ”linner” brödet.
Efter flatbrödet komma rågkavringarna såsom slantar i en myntrulle, därpå levserna och sist stombrödet. Man frågar vad en levs är.
Levsen bakas av råg i kakor så stora, att silltunneband nätt och jämnt kan omsluta dem, och dubbelt så tjocka som flatbrödet. Med en röra av mjölk och vetemjöl smetas ett överlag på bröden, som därpå gräddas, dunkas på baksidan med ljumt vatten och läggas, två och två med vackra sidan in. Skäras i lämpliga trianglar och äro färdiga.
Klädkistan, som också mor ombestyr, skall hava en omgång helgdagskläder, strumpor, fem par väldiga vantar, skor, oljedräkt och en mängd småting till lappning, lagning och annat.
Då allt är färdigt och stuvat i båten, blir en kort paus, så vitt icke vädret är gynnsamt för avseglingen.
Men i varje fall skall ungdomen ha en dans ovanpå tillrustningarna. Det är en gammal sedvänja.
Där möter en mö sin gut, som skall till Lofoten, och tager sig en sväng med honom. Icke så sällan för sista gången. Hur mången käck gosse har icke ”blivit borta” i Lofoten. Västfjorden är en stor kyrkogård med många vitnade människoben i sitt djup. Där går icke en vecka utan att någon blir borta. Vågorna slå över honom och det stora äventyret fortgår i væren. Han saknas knappt bland de 30.000 äventyrarna, om icke i en stuga på ett naket skär av en moder eller käresta.
Mitt i dansen kan den gynnsamma vinden blåsa upp. Hövidsmannen samlar sitt folk, det är icke tal om att stanna ännu en timme. En liten jolle ror fram och tillbaka mellan stranden och femböringen. Flickorna följa gossarna ombord och trakteras med ”kistebetten”: en levs, en bit spickekött, en kringla och ett glas vin.
Gossarna lova brev, de efterlängtade Lofotbreven. Flickorna lova trohet, ändock det icke behöves: det finns nästan ingen manlig ungdom kvar.
Strax därpå stå de alla i land och se huru jollen drages upp på femböringens ”farm” (mitt), seglet hissas och färden anträdes. Mor står i fjæren (ebblandet) och ser på. Hon grät icke, då mannen tog farväl av henne. I denna landsände får man aldrig se känslosamhet och tårar, då man och hustru skiljas. Han smeker henne icke då folk ser på: hon visar honom icke att det kostar tårar att se honom draga bort.
Men männen segla mellan de branta fjällöarna inomskärs. Bakom ett svart, väldigt fjäll blir sällskapet ökat av andra Lofotbåtar. Vid sidan av ett annat tindrande vitt stöta flera till, och slutligen räknar sällskapet sjuttio, åttio, nittio båtar.
Kvinnfolken hemma få en väldig rengöring att begynna med, innan de få taga itu med ullspånaden och vävarna. Pigorna tröska med handslagor de få tunna korn, som växt och mognat vid gården, och så går livet enformigt till våren.
En enda gång, den 2 februari, Kyndelsmässodagen, ha kvinnfolken en liten festlighet, som kallas käringjulen. Då är rengöringen länge sedan överstånden och då är, men först då, julen slut. Över backar, efter stigar och på vägar gå från morgon till kväll käringar och flickor gård mellan och dricka kaffe, äta levser och läsa Lofotbrev.
- ↑ Femböringen är den största typen av nordlandsbåt, oftast försedd med ett litet hus i aktern. Besättningen är vanligen 6 man, någon enda gång 7. Såsom alla nordlandsbåtar har den gammaldags råsegel, varför han icke kryssar så bra
som han länsar undan, vilket han gör storartat.
Nordlandsbåten med de höga stävarna och det oändligt finbildade skrovet är den vackraste båt man gärna ser på ett vatten, en sjöduglig båt, en båt med själ.
Jag skall senare skriva om honom och hans vackra saga.