Morgonstjerne
| ← Düppelberg den 5 juni 1848 |
|
Lejonhufvud → |
MORGENSTJERNE.
Morgenstjerne.
Stridens lösta fältrop skallar, vapnet ljungar i din hand;
Segra eller dö du önskar för ett hotadt fosterland.
Skaror mot hvarandra störta, hjertat gladt och hurtigt slår,
Och på springarn, stolt och modig, emot fienden du går.
Trogna leder tätt dig följa, alla vilja vara med
I det djerfva riddarspelet, speladt nu i Sundeved.
Modigt hjerta söker faran, lockande, der den är störst;
Ingen vill den siste vara, alla vilja vara först.
Stridens njutning ej de fege, men de tappre blott förstå,
Striden lifvar manligt sinne, det blir eld . . . blir ljungeld då.
Flammor spela längs åt linien: hvilken eldsky, snabb och snar!
I ett haf af röda lågor döden nu ett notvarp drar.
Ögat ljungar, pannan ljusnar, friskt och fritt är krigarns mod,
Och hans tanke framåt flyger, spanande, som jägarns lod.
Springarn frustar, fram den störtar, utan sporre, sporrad nog.
Ifvern växer, växer faran. Framåt stolta Dannebrog!
Och bland gråa moln, som hvälfva upp och ned af rök och dam,
Hasta dånande kolonner nu med sträckta vapnen fram.
Lycklige! i fridens dagar vann du krigarns kärlek; nu,
Djerf och tapper, in i döden följes af dess kärlek du!
Än en gång ditt fria öga och ditt blanka svärd man ser,
Ser de hvita silfverlockar fladdra kring ditt hnfvud ner.
Än en gång man hor din stämma, manande till strid och slag,
Ser beslutsamheten glänsa i ditt lugna anlets drag.
Än en gång syns Dannebrogen svaja ibland slutna led,
Liksom följde den i striden, icke förd, men sjelfmant med.
Än en gång . . . . men tummelplatsen, lik en herrlig hjeltesyn,
Ibland rök och dam försvinner, som försvunne den i skyn.
Jorden bäfvar, molnen darra: stridens öde ingen vet;
Hvilken väntan, hvilken oro, hvilken plågsam hemlighet!
Höge himmel! skingra molnet, låt oss se hur striden går;
Ovisshetens dubbla gissel oss med qval och fruktan slår.
Och en vingad vind kring fältet viftande med vingen far,
Och för ögat tummelplatsen ligger åter fri och klar.
Hvilken tafla, mörk och dyster, hvilken scen ur grafvens land!
Drömd af hatet, tänkt af döden, tecknad utaf stridens hand.
Hvilken syn der borta, ser du? Han, den tappre, fallen är,
Han vid Dannebrogens sida, dödligt särad, ligger der.
Ingen syn är mera herrlig, ingen andakt mera skön,
Än den fallne, tappre krigarns i sin sista, lugna bön.
Se på honom, se och lär dig, hur från verlden du bör gå;
Vid hans tysta, sista läger — lär dig hur du lefva må.
Manligt måste hjertat vara, redligt sinnet, viljan sann,
Eljest ej för fosterlandet du kan falla, såsom han.
O, hvad är det, som gör krigarns lott så afundsvärd ibland?
Det är döden, icke lifvet: han får dö för fosterland.
Lifvets strid, den sista, slutat i hans anletsdrag re’n har,
Men på munnen ligger morgon, och på pannan dagen qvar.
Fram hans bana gick till målet, som en kastad riddarlans;
Och vid målet han, som solen, stupade i blodig glans.
Många ädla, stolta tankar hvälfde sig uti hans själ;
För den bästa . . . fosterlandet . . . fick han redligt dö likväl.
Till ruiner, jemt belägrad, falla måste lifvets stad;
Men instörtadt Ilion räddas utaf dödens Iliad.
Poesien är ett Olympos, och i lifvets sista stund
Allt det herrliga du gjorde räddas der i Gudars rund.
Stjernor falla, stjernor stiga: spanar fåfängt väl min syn
Efter klara, ljusa strålen nu af din derupp’ i skyn?
Skyn sig delar, se hvad skimmer, se hvad glans deruppe ler:
Nu han först som Morgonstjerna blickar ifrån himlen ner.
Fjerran ifrån tummelplatsen så en ensam luta ljöd,
Då till Sveriges dalar rygtet nådde om din krigar-död.
Hvad du var vi föga kände, hvad du blef vi känna nu:
Endast hjelten genom döden vinner rygtbarhet, som du.
Mycket kan förgå i verlden: ej det namn likväl förgår,
Som, af ädla bragder smyckadt, på historiens tafla står.
Manligt mod och öppet sinne, saken, som du stridde för,
Till en ståtlig riddarsaga dig i sångens rike gör.
Är ock riddartiden flyktad, ack, så länge vi ha män,
Kraftige, som du, och stolte, lefver riddarsinnet än.
För ditt fosterland en prydnad, nu, du Danas ädle son,
Äran af ditt namn tillhörer . . . Skandinaviens pantheon.
Herrligt är att redligt handla, skönt att dö, som du har gjort,
Herrligt ock att få besjunga allting sannt och godt och stort.
Må min sång, som vestanvinden, kring din graf blott susa få:
När en bättre stämma höjes, gerna min försvinna må!
Sedan första arket redan var tryckt, hafva vi från krigstheatern erhållit följande upplysningar om Öfverste-Löjtnant Morgenstjerne, hvilka, ehuru ofullständiga, vi likväl ansett oss här böra införa.
Morgenstjerne var en af alla, för sitt utmärkt redbara väsende, aktad och älskad man. Han var gift och lefde ett lyckligt familje-lif. Besynnerligt nog . . . ehuru det ganska ofta inträffar . . . blefvo aldrig hans verkliga militära förtjenster erkända eller engång riktigt insedda under freden, som äfven vill säga under den förra Regeringens tid. Då han blef Bataljons-Kommendör och Öfverste-Löjtnant, ansåg mången att han ej var på sin plats; och oaktadt att han innehade denna ansvarsfulla post, erhöll han icke Dannebrogen, ehuru åtminstone den förr utdelades mycket underligt. Först då kriget utbröt, visade sig att han var en utmärkt, en skicklig militär, förtjent af långt större förtroenden, än han under freden mottagit. Han förde sin bataljon med lugn och vaksam skicklighet. Alltid följde han striden med varmt intresse, och blef skjuten då han till häst, oaktadt mångas uppmaning att stiga af, anförande en tiraljör-kedja mot fienden, upplifvade genom sitt exempel soldaterna . . . som på kort håll hade en häftig skottvexling med en påträngande, talrik fiende . . . till mod och tapperhet. Han var ett lefvande exempel på huru man i fredstid har svårt att bedöma, huruvida en militär duger till något eller intet. I fredstid spelar lycksökeriet inom alla arméer en stor rôle. Morgenstjerne var aldrig lycksökare: lika värdigt ett redligt, allvarligt och manligt sinne, som en enkel, men öppen och sann krigares karakter, lefde och stupade han, under uppfyllande af sina pligter. Hans kamrater värderade honom, soldaterna älskade honom. Vederbörande erkände först, så som sig borde, hans sanna, stora värde på hans graf. Föröfrigt var han, då jag sednast såg honom, bäddad i likkistan i Sönderborgs kyrka, ett bland de vackraste, manligaste, ridderligaste lik, som jag någonsin sett. Med sitt hvita hår och ett leende ännu i det ädla, stolta ansigtet låg han der, en den skönaste representant för män, tillhörande den mera framskridna åldern. Bredvid honom låg den tappre Lejonhufvud. Ålderdom och ungdom stridde och stupade för samma sak och hvila nu under samma torfva.
En Svensk frivillig i den Danska arméen, som ifrån krigets början deltagit deri, har benäget lemnat oss dessa upplysningar, hvarföre man bör kunna anse dem såsom fullkomligt opartiska.
