←  Tillkännagifvande
Döds-runor, helgade de tappre, som stupade i bataljen vid Düppelberg den 5 juni 1848
av Carl Fredrik Ridderstad

Düppelberg den 5 juni 1848
Morgenstjerne  →


[ 5 ]


Söndagen den 28 Maj stod en träffning i Sundeved mellan de Danska trupperna och den fiendtliga styrkan, bestående till största delen af Oldenburgare, Mecklenburgare och Hannoveraner. Hela den på Als samlade Danska styrkan hade om förmiddagen på slagna pontonbryggor gått öfver sundet med tre batterier. Den ryckte fram i tre corpser. Den venstra flanken anfördes af General Schleppegrell, den högra, hvilken tillika bildade reserven, af Öfverste Wickede, och den tredje divisionen af General Hansen. Trupparna gingo straxt i elden eftersom de deboucherade och snart utvecklade sig en liflig fäktning öfver hela linien. Fienden hade intagit en förträfflig ställning vid Düppelmölla och behöll den en längre tid, till trots för Danskarnas flera gån­ger upprepade häftiga anfall. Ändtligen blef han dock kastad och1 trängd undan från Düppel; han förföljdes nu längs åt Brunsnäsvägen öfver Düppelberget och genom skogen till Nybbel. Här egde fienden åter en fast position [ 6 ]vid Nybbelmölla och öppnade plötsligt på Schleppegrells corps en häftig eld från ett förut maskeradt batteri af 16 pjeser. Batteriet Jessen, som blott hade 6 kanoner, besva­rade elden med en makalös uthållenhet i nära tvänne tim­mars tid, oaktadt Kapten Jessen hade det missödet att en granat midt under kampen föll ner rakt i ett förställ, hvilket sprang i luften. Slutligen kom batteriet Brunn Jessen till hjelp och gjorde, i förening med ett raskt infanterian­fall under Schleppegrell och Öfverste Rye, slut på striden, i det fienden, efter en granat- och kanon-eld, hvars make icke egt rum i någon af alla de föregående affärerna, fördrefs från sin ställning, och de Danska förposterna sednare på aftonen intogo hela linien från Nybbelmölla till norr om Sandberg skog. Affären kan anses ha stått från kl. 11 f. m. till solnedgången, och dagens ära tillhör speciellt General Schleppegrell; alla de Danska truppcorpserna hafva kämpat med lika mycken oförskräckthet, som uthållen­het. En afdelning af de ridande herregårdsskyttarne, hvilka i träffningen deltogo till fots, gjorde här sitt första profstycke och förorsakade fienden icke obetydligt afbräck med sina ypperliga skott . . . .

Den 29 var intet anfall påtänkt, men allt var i ordning att möta ett sådant, i fall fienden skulle ha lust att bjuda strid. Divisionen Hansen förblef i Sundeved och bivnakerade vid Nybbel, de öfriga trupperna drogo sig till Als. De medtogo vid detta tillfälle de af fienden byggda tim­merflottor, hvilka sägas ännu aftonen förut ha blifvit tagna i inspektion af Prinsen af Augustenburg. Stora truppmas­sor hade den 29 varit sedda, dragande sydpå i betydligt afstånd vester om Åbenrå, hvilken stad ännu då hölls be­satt af små afdelningar Tyskt kavalleri och infanteri. (Detta enligt en rapport från Kapten Bille, hvilken låg med Hekla utanför Åbenrå). Från Kolding berättas under den 31, att Danska trupper samma dag skola ha besatt Haderslev och Christiansfeld . . . .

[ 7 ] Officiel rapport öfver träffningen vid Düppelberg, den 5 Juni 1848.

. . . . Befallning hade blifvit gifven, att, om våra för­poster blefve angripna af en betydlig fiendtlig styrka, skulle de fäktande långsamt draga sig tillbaka mot Düppelberg, medan de kantonnerande trupperna samlade sig på sina allarmplatser och sedan dels understödde förposterne, dels gingo tillbaka till ställningen på Düppelberg.

Förmiddagen mellan kl. 11 och 12 blefvo våra förposter angripna vid Nybel qvarn; det var just under utlösningen, så att fienden fann kraftigt motstånd. Den 5:te bataljonen och 1:sta jägare-corpsen kommo genast i elden. Den 10:de bataljonen sändes till undsättning fram emot Nybbel qvarn, den 12:te bataljonen mot Nybbel by. Under en hårdnackad tiraljörfäktning, hvarunder hvarje häck försvarades, drogo sig våra trupper tillbaka mot Stenderup och Nybbel kyrka. Den 12:te bataljonen försvarade sig tappert mellan Nybbel kyrka och den bakom liggande skogen och vek först efter en timmas förlopp för öfvermagten; venstra skogskanten kunde ej försvaras, hvarföre bataljonen drog sig genom skogen och intog sin ställning på östra sidan; en del af frivilliga hästjägarne hade förenat sig med den; fienden stör­tade fram från skogen, men kastades kraftigt tillbaka igen, och bataljonen bibehöll, i förening med de frivilliga jägarne, sin ställning till kl. 4, oaktadt dess tappre befälhafvare, Öfverstelöjtnant Morgenstjerne träffades af en dödande kula i början af denna träffning. Först då bataljonen bortskjutit sina patroner, aflöstes den af 13:de bataljonen och gick tillbaka, för att hvila ut och förse sig med ny ammunition. Den 5:te och 10:de bataljonen tillika med 1:sta jägare-corpsen höll sig länge i byn Stenderup, som först öfvergafs, då fiendens kolonner ryckte fram till Åbenråvägen och vår venstra flygel nödgades att gå bakom Nybbel skog. Till försvaret af byn Stenderup medverkade kraftigt 4:de ba­taljonen. Denna bataljon, tillika med 8:de bataljonen och [ 8 ]2:dra reservbataljon, drog sig tillbaka till Düppel by, som var besatt af 3:dje jägare-corpsen, hvilken fortsatte striden, tills de kämpande trupperne hunnit foten af Düppelberg . . . .

. . . . Batterierna Baggesen och Brunn hade intagit en ställning på berget, hvarifrån hela den framför liggande terrainen kunde kraftigt bestrykas; bakom dessa batterier formerade sig nu de trupper, hvilka kommo från den förra kampen, som emellertid ej upphörde ett ögonblick. En liflig artillerifäktning började; öfverallt, der de fiendtliga ko­lonnerna visade sig, hejdades de af våra kanonkulor. Fien­den förde fram sina batterier mot våra än här, än der; denna kamp underhöll vårt artilleri i flera timmar med mycken kallblodighet, under det tiraljörfäktningen fortsat­tes öfver hela linien. Emellertid hade l:sta brigaden under Generalmajor Bülow ryckt fram och intagit en ställning på norra sidan af berget vid Åbenrå; till hans understöd sän­des 10:de bataljonen och 2:dra reservbataljonen, då fienden trängde fram mot vår högra flygel och visade starka ko­lonner serdeles på Åbenråvägen.

Fienden fick flere kanoner demonterade, och hans ar­tilleri bragtes småningom till tystnad på alla punkter, un­der det att hans tiralljörer fortsatte att avancera, så att de­ras eld började besvära våra artillerister. Trettonde ba­taljonen och 3:dje jägare-corpsen gick framåt, för att fördrifva de fiendtliga tiraljörerne, och bemäktiga sig en fiendtlig demonterad kanon; men, oaktadt angreppet skedde med mycken raskhet, måste desse bataljoner, som redan länge varit i elden, likväl vika tillbaka. Det beslöts för­denskull att göra ett kraftigare försök med friska trupper; 6:te bataljonen beordrades fram emot norra sidan af Düppel, 8:de bataljonen mot östra sidan, och högra flygeln, eller l:sta brigaden fick ordres att angripa de framför Düppel stående fienderne. Nu uppstod ett allmänt framryckande; 8:de bataljonen avancerade i början raskt, men måste lik­väl retirera; då framskickades gardet under Öfverste Wic[ 9 ]kedes eget anförande: flere kompagnier af 1:sta och 3:dje jägare-corpserne samt 4:de bataljonen slöto sig till de förra, och med muntert hurra och fälld bajonett kastades fienden från häck till häck, till dess han i vild flykt hastade ned till Düppel by; samtidigt framträngde 6:te bataljonen, un­derstödd af den 5:te, in på norra sidan af Düppel, som dervid snart blef intaget. General Bülows brigad, till hvilken Generalmajor Hanssen hade begifvit sig, ryckte raskt fram på Åbenrå. De friska reservtrupperna, nemligen 3:dje och 7:de bataljonerne, samt 2:dra jägare-corpsen, erhöllo nu ordres att framtåga, för att understödja anfallet och öfvertaga förposttjensten, när mörkret komme; delta sednare in­träffade, när våra trupper hunnit framtränga till andra si­dan om Stenderup och straxt framför Satterup; ett anfall på denna by var redan anordnadt, men det måste uteblifva för det mellankomna mörkret, så framt icke våra trupper skulle utsättas för vådan af att skjuta hvarandra. Förposterne utställdes fördenskull genast, och de fleste bivuakerade natten öfver å den bakom förposterne liggande trak­ten. Vi hade således återtagit nästan samma terräng, som vi förut hållit besatt. Vid daggryningen tillbakadrogos våra förposter något, nemligen till en linie från Düppel till Venningbond och Alssund, under det att sjelfva Düppelberg hölls starkt besatt. Fienden höll sig alldeles stilla på för­middagen, och på eftermiddagen skall han hafva börjat sin reträtt. Missförhållandet mellan vår och fiendens styrka tillät beklagligtvis icke att förnya striden denna dag, men fienden har erfarit att Danmark har en till strid väl ord­nad här, som han icke ostraffad kan lemna i sin rygg, i händelse han åter skulle få i sinnet att tåga norrut.

Vi förlorade denna dag, utom vår tappre Öfverstelöjtnant Morgenstjerne och den unge Löjtnanten Muus, ännu tvänne unga, högsinnade män, som från brödrarikena ilat förut, för att deltaga i vår strid, de Svenske Löjtnanterne Baron Lejonhufvud och Sommelius, som föllo, sedan de [ 10 ]kämpat med sällsynt hjeltemod. Den Norrske frivillige, Löfvenskjold, som tjent sig upp i detta fälttåg till Löjtnant i Danska arméen, föll, hårdt sårad, i fångenskap, sedan han förbjudit sitt manskap att lemna striden, för att rädda honom.

Högqvarteret Sönderborg den 10 Juni 1818.




Vi införa här ett bref från en Schleswig-Holsteinare, förmodeligen af misstag infördt i Hamburger-Correspondenten, för att ådagalägga, det Tyskarne, då de skrifva till hvarandra enskildt och icke för publiken, begagna uttryck, som icke endast visa, att de verkligen hysa en icke så obetydlig respekt för de Danska vapnen, utan som äfven gifva ett begrepp om stridens vilda häftighet.

”Bockholm vid Glücksburg d. 5 Juni, kl. 10 på aftonen.

Den allsmäktige fadren i himmelen skydde våra tappra och kära kamrater, som i detta ögonblick och allt sedan kl. 2 e. m. befinna sig i en fruktansvärd kamp midt emot Sönderborg! I går, Söndag, kom vårt kompagni hit, för att utgöra förpostkedjan emot Holnis, och orderne lydde så, att alla andra trupper, hvilka icke stodo på för­postkedja, skulle i dag, Konungens af Hannover födelse­dag, kl. 10 på morgonen, rycka ut till parad en mil norr om Flensburg. Detta var likväl endast en förevändning, ty, såsom vi nu fått höra, har vår gamle General Wrangel velat hålla en allvarsam dödsparad, i det han med 35,000 man[1] fallit öfver Danskarne, för att tillintetgöra dem. Gerna hade jag och hela vårt kompagni önskat, att med alla våra tappra kamrater få gå i striden, och om det så varit Guds vilje, äfven i döden, men lydnad är vår första pligt, och vi måste här göra vår skyldighet. O, hvilket fruk[ 11 ]tansvärdt dån, som i det ögonblick, då jag skrifver detta, bryter löst med förnyadt raseri! Det är icke något skju­tande, det är ett oupphörligt rullande, som af åskan. Fem byar stå i ljusan låga och belysa hemskt den gräsliga bil­ den af denna strid, och, ehuru vi äro tre mil från valplat­sen och Flensburger-hamnen ligger emellan, bäfvar likväl jorden här oupphörligt och fönstren skallra. — Schleswiger-Jägrarne kunna ännu icke vara framkomna till bataljfältet, emedan de först omkring klockan 5 marscherade härifrån. I detta ögonblick, kl. 11, har skjutandet upphört . . . .”




Under denna för Danmarks vapen ärofulla dag har Svenskt, Danskt och Norrskt blod för första gången flutit för Skandinaviens gemensamma heliga sak; denna dag har derigenom blifvit för de tre nordiska brödrarikenas framtid en bemärkelse-dag, som ännu om århundraden torde kasta en aflägsen, dock alltid lika ärofull, blodigt skimrande morgonglans öfver en säkert då till full verklighet utveck­lad nyare tids politiska historia.

Wolfgang Menzel yttrar sig om de tre Skandinaviska rikenas ömsesidiga förhållanden i sitt, om lika vidsträckta historiska forskningar, som om en lefvande, klarseende statsmanna-blick vittnande arbete: ”Europa im Jahr 1840,” sålunda:

”Sedan Danmarks flotta blef uppbränd och Finland ryck­tes från Sverige, vegeterar den Skandinaviska norden i en märkbar obetydlighet. Dock må man ej tro, att dess folks lifskraft redan är uttömd. Alla germaniska stammar — och till dem höra Danskarne, Norrmännen och Svenskarne — ega en förvånande seghet. De kunna väl till en tid för­sjunka i bragdlös dvala, men deras medfödda energi fortlefver dock, och förr eller sednare vakna de till nya kraft­yttringar, ny utveckling.

[ 12 ] Dessa rikens närvarande ställning är visserligen gan­ska vanlottad. Såsom sjömakter öfverträffas de af Eng­land, såsom landtmakter af Ryssland. I förhållande till så stora makter bör deras svaghet ej förebrås dem. Men or­saken till en stor del af deras förluster må de dock tillräkna sig sjelfva mest, alldenstund de i en tid, då de ännu voro mäktiga, utan besinning uppträdde såsom fiender emot hvarandra, och till sina grannars, framförallt Rysslands, fördel, försvagade hvarandra. Det var ej utan Danmarks hjelp, som Peter den Store besegrade Svenskarne och beröfvade dem länderna på andra sidan Östersjön. Hade Calmarunionen varit ett verkligt folkförbund, i stället för en dynastisk politiks verk, så hade den ännu kunnat bestå och det till ett rike förenade Skandinavien hade då kunnat vara en af Europas starkare makter. S:ct Petersburg hade då kanske aldrig blifvit bygdt.

Dessa grämande minnen borde åtminstone visa de när­varande Skandinaverna, till hvad följder inre tvedrägt och den emellan grannar hittills så vanliga afundsjukan leda.

Gemensamt, såsom ett enigt folkförbund, måste Dan­mark, Sverige och Norrige handla i förhållande till andra länder, så framt de vilja bestå såsom en makt i Europa. Ty sluta sig dessa rikena, såsom hittills, till olika Euro­peiska makter, så måste nödvändigt ett af dem försvagas. Men hvarje förlust, som drabbar det ena, drabbar äfven indirekt det andra, emedan de blott förenade med hvaran­dra betyda något och bilda en makt i förhållande till an­dra makter. De förhålla sig fullkomligt till hvarandra så­som de mindre Tyska förbundsstaterna. Den ena kan in­genting vinna, om den andra förlorar, emedan statssyste­met, till hvilket de alla höra, i så fall i det hela taget för­svagas.”

Så långt Menzel.

Alla nationer, afstängda från hafvet, sträfva att eröfra ett lämpligt kustland, för organiserandet af militära och [ 13 ]civila marin-depöter, emedan de, utan dem, sakna tillfälle att utveckla hela sin nationalitet såväl i industrielt, commercielt, som andra afseenden. Den af Ryssland mot oss förda eröfringspolitik har utgått från sådana åsigter, och hvad vi derigenom förlorat, veta vi allt för väl. Tysklands vapen ledas nu mot Danmark af enahanda politik. Äfven Tyskarne vilja hlifva en sjöstat, liksom Ryssarne tidigare; men kunna icke blifva det på annat sätt, än som Ryssland blef det, nemligen . . . icke på annat sätt, än på Skandina­viens bekostnad.

Och skulle icke detta röra Sverige och Norrige? Skulle ieke våra politiska intressen deraf lida? Äro vi icke skyl­dige oss sjelfve och våra efterkommande att med vapen och lif, uppoffringar och lifliga sympathier protestera mot ett sådant våld? Man måste vara allt för kortsynt, för att icke inse det.

I närvarande ögonblick omgifvas och nedtryckas vi å ena sidan af verldens största landtmagt, och å den andra sidan af dess största sjömagt, och det är måhända endast med offret af en understundom allt för förödmjukande po­litik, kränkande nog för ett fritt och stolt folks känsla, som vi lyckats lovera oss fram i det kinkiga farvattnet mellan Charybdis och Schylla. Men lät nu Danmark förvandlas till ett Tyskt förbundsrike, och följden skulle hlifva påtrycket af en tredje, ännu mägtigare, och alls icke mindre ego­istisk granne, hvarigenom vi ytterligare skulle reduceras, för att, förr eller sednare, i vår tur kanske undergå samma öde som Polen, det att delas också af tre magter. Lika såväl som Sverige är Skandinaviens förmur eller . . . om man så vill . . . åskledare emot Ryssland, lika så väl är Norrige det mot England, som Danmark mot Tyskland.

Vore ej Tyskland i närvarande stund upplöst af anarki, skulle det väl kunna låta tänka sig att en sådan delningspolitik redan låg i sin linda och lurade inom kabinetterne i S:t Petersburg, London och Berlin, emedan mycket be[ 14 ]vittnar att desse sällan handlade efter ädla grundsatser, åtminstone då det gälde Skandinavien.

På hvad grund eröfrade Ryssland . . . Finland, Engels­männen den Danska flottan och fordrar väl Tyskland nu herrerätt öfver Schleswig? —

På grund af öfvermagtens samvetslösa egennytta, på grund af den starkares rätt öfver den svagare.

Hvarje redlig vän af Skandinavisk sjelfständighet måste derföre gilla den politik, som Konung Oscar i det Dansk-Tyska kriget nu utvecklat, och de åsigter, som bestämdt de tre brödrafolkens handlingssätt.

Det var också dessa förhållanden inom Europas nor­diska magter, som ropade med historiens varnande och vittnesgilda stämma till vår tids ungdom — inom trenne riken — och bjöd den att för framtiden knyta ett Skan­dinaviskt fostbrödra-lag. Fest-pokalen, som beseglade förbundet, klingade emellan grafvar, tillhörande en för­svunnen och en tillstundande tid. Hvem trodde väl då, att man så snart skulle stå vid randen af de sednare? Vi göra det likväl redan. Bland många af Danmarks tappre söner, som för sitt fäderneslands rättvisa sak kämpade och blödde den 5 Juni . . . och ibland hvilka man företrädesvis måste räkna den lika mycket älskade och värderade, som nu mera saknade Öfverstelöjtnant Morgenstjerne . . . stupade äfven tvänne Svenskar och en Norr­man, Löjtnanterne Lejonhufvud, Sommelius och Lövenskjold. I desse betrakta vi också de första blodiga döds­runor, som Försynen i sin allmagt ristat öfver den triumph-port, hvarigenom en ny historia för de tre Skandi­naviska folken skall göra sitt intåg i verlden.

Ära åt deras namn, frid öfver deras grafvar!

De biografiska upplysningar, som åtfölja dessa ”Döds­runor,” äro lånade ur tidningar. Vi hafva icke lyckats er­hålla några närmare detalj-uppgifter om Hr Öfverste-Löjtnant Morgenstjerne, ett missöde, som vi lifligt beklaga.



  1. Tyska tidningarna uppgåfvo 20,000 man. Den Danska arméen utgjorde endast 10,000.