Mortensen Lagerlöf 1913/1
|
II. → |
I.
Det hindrar dock icke att här och där i hennes skrifter kan man finna ett och annat drag, som direkt belyser hennes eget själsliv och hennes egen utveckling. Så berättar hon mer än en gång om en liten flicka, som mycket gärna hörde sagor. Ebba Dohna stod vid mormoderns sida och lyssnade till hennes berättelser om det tusenåriga riket. Drömmarna blevo för henne verklighet och verkligheten drömmar. Det var också för en sådan liten flicka som en annan mormor förtalde om den underbara natten, då Jesusbarnet föddes. Och det var slutligen till samma lilla flicka, sjuklig, yngst bland syskonen, som sägnerna om Gösta Berling kommo smygande och begärde att berättas:
»O sena tiders barn!
Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret; eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder, och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt mjukt bröd; eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.»
Det är under sådana vinteraftnar, som Selma Lagerlöfs fantasi erhållit sin första daning och gjort sina första lärospån. Hur har den icke svingat och lekt med allt omkring henne:
»Stod så ett barn, som lyssnat till sagoberätterskan, till arbetskarlarna, till de gamla herrarna, vid fönstret i vinterkvällen; då såg det inga moln vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer, som jagade över fästet i rangliga enspännare, stjärnorna voro vaxljusen, som tändes i den gamla grevegården på Borgs udde, och spinnrocken, som surrade i nästa rum, trampades av den gamla Ulrika Dillner. Ty barnets huvud var uppfyllt av de gamla tidernas människor; för dem levde och svärmade det.
Men sändes ett sådant barn, vars hela själ var mättad av sägner, över den mörka vinden in på handkammaren efter lin eller skorpor, då ilade de små fötterna, då kom det i flygande fart utför trappan genom förstugan och in i köket. Ty däruppe i mörkret hade det måst tänka på alla gamla historier, det hört om den elake brukspatronen på Fors, om honom, som gått i förbund med djävulen.»
Det finnes bland de gestalter hon sedan skapat en, vilken, om han också icke tillhör hennes yppersta, dock genom sin rastlösa, spelande inbillningskraft nästan förefaller som hennes fantasis alter ego. Petter Nord omskapar ständigt den gråa verkligheten till livslevande, rosenröda drömmar. Intet är omöjligt för honom.
Så har hennes barndom i själva verket förflutit i en sagovärld. Själv har hon känt sig som dessa stolta drömmars drottning och härskarinna. Mycket av denna känslotunga och stundom litet teatraliska romantik, som omsvävar särskilt hjältinnorna i Gösta Berlings saga, har säkerligen fått sin prägel från dessa flickårens drömmar.
Men ännu skulle det dröja många och långa år, innan Selma Lagerlöf blev den oförlikneliga sagoberätterskan. Mycket av det alltför översvallande och svulstiga — det finnes ännu tillräckligt därav i Gösta Berlings saga — har brutits och luttrats genom en lång utvecklingskamp. Vilka tysta, hårda strider ligga icke mellan hennes första försök, som vi endast antydningsvis känna, och Gösta Berlings saga! Hon har själv berättat för oss, huru hon länge icke ville lyssna till barndomssägnerna, utan vandrade helt andra vägar. Kanske hava dessa vandringar icke varit så onyttiga! Möjligt är det, att om icke åttiotalets bistra verklighetsluft blåst sin andedräkt på sägnerna, skulle Gösta Berling endast förelegat som ett banalt hexameterepos, i vilket just saknats det nära och intima, den friskhet och den ledighet, som giver denna diktning dess liv. I varje fall är det icke för mycket sagt, att hon mognat och gjort hela sin konstnärliga utveckling på dessa sagor om Gösta Berling. Hon har förtvivlat, resignerat, stridit, försökt på nytt och slutligen låtit pennan löpa. Själva grundvalen för sin stil, hennes uppfattningssätt och tekniska utbildning har hon därunder kämpat sig till. Under dessa långa år har hennes väsen fördjupats, hennes egen sorg och hennes egen kamp lärt henne människornas eviga lidanden och begåvat henne med denna vishet, som tyckes förstå allt och därför med mildhet bedömer allt. När hon vid trettiotre års ålder debuterar, är det med ett arbete, som gör epok i svensk vitterhet.
Selma Lagerlöf
vid slutade studier i Högre Lärarinneseminarium, 1885.
Sen dess har hon berättat sagor för både stora och små. Hon har gjutit nytt blod i en litteraturart, som länge varit utdöd. Stundom skymtar man i hennes berättelser minnen från de gamla, goda folksagorna, i vilka troll och jättar, prinsar och prinsessor spela huvudrollen. Hon har också återberättat gamla legender om heliga män och kvinnor. Men vanligen går hon helt sina egna vägar och med en alldeles förundransvärd uppfinningsrikedom skapar hon själv sina historier.
Huru hon förstår att berätta! Hon liknar denna Donna Elisa, som kommer till Palermo för att locka sin lille brorson, Gaetano, att följa sig till Diamante. Gaetano vill alls icke resa. Han har redan bestämt sig för att bliva munk och ser högst surmulet på tanten.
Men hon är oemotståndlig! Innan han vet ordet av, har han kommit upp i hennes knä och är idel öra. Den ena historien är icke väl slut, förrän hon börjar en ny. Det är en uppfinningsrikedom, en fantasi, en ymnighet och ett ordflöde, som än liknar en ystert sorlande bäck, än en jämt flytande flod, vilken breder ut sig majestätiskt mellan fruktbara stränder.
Hade han verkligen tänkt på, vad Etna var för ett berg? Hade han besinnat, att det hade snö på hjässan, ekskog i skägget, vinlöv kring midjan, och att det stod och trampade i orangeskogar ända till knäna? Hade han reda på att kung Artur satt där i en grotta? Månne han vågade komma till Etna? Ty inne i berget funnos många bundna jättar och ett svart slott, som vaktades av en hund med många huvuden …
Och något så lustigt som hennes historia om Diamante!
»Hon sade, att staden en gång legat nere på dalbottnen. Så kom lavan och tittade eldröd över dalkanten. Vad, var den yttersta dagen kommen? Staden tog i hast alla sina hus på nacken, på huvudet och under armarna och sprang uppför Monte Chiaro, som låg alldeles till hands.
Uppåt berget i sicksack sprang staden. Då den var nog långt uppe, kastade den ned en stadsport och en bit stadsmur. Sedan sprang den runt om berget i spiral och kastade ned husen. Fattigt folks hus fingo ramla ned, som de kunde och ville. Det var ej tid med annat. Man kunde ej begära bättre än trängsel och oreda och krokiga gator. Nej, det kunde man ej. Stora gatan gick i spiral runt om berget, alldeles som staden sprungit, och utmed den hade den slängt ned en kyrka här och ett palats där. Men så mycken ordning hade det varit, att det bästa kommit högst upp. Då staden kommit upp på bergstoppen, hade den lagt ut ett torg, och där hade den satt ned rådhuset och domkyrkan och gamla palazzo Geraci.»
Denna Donna Elisa är nästan som en symbol av Selma Lagerlöfs egen berättaregåva. Men det finnes också ögonblick då hennes sagor äro så högtidliga, så allvarliga, så fulla av onämnbar vishet, att man hellre föreställer sig, att det är den gamla Sibyllan, som berättar, hon, vilken levat sedan tidernas gryning, hon, vilken lik en förvriden olivstam eller en väldig gudabild den underbara natten mötte kejsar Augustus uppe på Kapitolium och visade honom framtidens hemligheter i den öppnade skyn.
* * *