Mortensen Lagerlöf 1913/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
nder de år, som Selma Lagerlöf förberedde Gösta Berlings saga, behärskade naturalismen den svenska litteraturen. Hon har själv berättat, huru hon sökte lämpa sin natur efter dess estetiska principer, men förgäves.
Man kan förstå det. Mellan de drömmar och sägner, som sysselsatte Selma Lagerlöf, och de idéer, för vilka naturalismen kämpade, låg en vid klyfta. Naturalismen var framför allt sedeskildring, satir och problemdiktning. Den stödde sig på observation och återgav vad den uppfångat genom beskrivning. Överallt lade den således an på, att den yttre verklighetsbilden var så fotografiskt återgiven som möjligt, och den jagade med livligt intresse efter det speciella yrkesdraget, det sällsynta fallet och till och med abnormiteten.
Selma Lagerlöf hade ett helt annat temperament, och hon behövde följaktligen helt andra uttrycksmedel. Hon är alltid sagoberätterska. Hon bekymrar sig alls icke om det fotografiska återgivandet av det yttre; det är det inre, känslan, tanken, som hon förkroppsligar. Och det är aldrig det speciella, utan det allmänmänskliga, som intresserar henne och som hon söker fånga. Hon låter fantasien, fri och obunden som en fågel, nedstiga i verkligheten men endast för att ögonblickligen åter svinga sig upp i rymden.
Naturalismen anslöt sig i sitt sätt att intränga i verkligheten så nära som möjligt till de naturvetenskapliga metoderna.
Den utgick från observationen, den sönderdelade företeelserna, analyserade mångfalden, upplöste den i sina enklaste beståndsdelar. De iakttagelser den gjort, de enskilda fall, som den undersökt, sammansatte den sedan åter. Så nyktert och troget som möjligt sökte den förklara. Den gick fram steg för steg, klart och logiskt från tanke till tanke, från fall till fall. Det mest invecklade psykologiska problem blev på detta sätt enkelt och överskådligt. Men det underbara försvann och hela tillvaron förvandlades till ett förnuftigt räknestycke. Men just det underbara var Selma Lagerlöfs livsluft. Det naturliga och övernaturliga blandas alltid på ett sällsamt sätt i hennes diktning och bildar en värld för sig utom och över den vanliga.
Naturalismens livssyn var djupt pessimistisk, nästan anarkistisk i sitt prometeusartade trots mot samhället och tillvaron, disharmonisk och söndersliten.
Selma Lagerlöf lever i fullt samförstånd med världen och undviker nästan med flit alla svårare konflikter.
Med Selma Lagerlöf håller mystiken åter sitt intåg i den svenska litteraturen. Intuitionen förtränger observationen. Det är intressant att se, huru litet hon över huvud upptagit genom ren iakttagelse. Även ett sådant arbete som »Antikrists Mirakler» stöder sig långt mera på gängse traditionell uppfattning av Italien än på ett direkt djupgående studium därav. Denna lätta och lekande bild av landet på andra sidan Alperna liknar icke så litet den uppfattning som en hel skara av konstnärer och författare framburit vid mitten av seklet, Ouida i England, Bergsöe i Danmark. Men tydligast visar det sig, huru litet direkt observation av verkligheten intresserar henne, om man jämför den första och den andra delen av »Jerusalem». I den andra delen har hon nästan uteslutande varit hänvisad till observation, och denna del är också den minst intressanta. Beskrivningen av Jerusalem är ensidig och livlös, och författarinnan söker förgäves att giva den fart genom allegorier och liknande medel. Vilka helt andra livfulla bilder har icke Heidenstam med sitt skarpa målaröga uppfångat och hemfört från Österlandet!
Selma Lagerlöf har ett helt annat sätt att intränga i tingen. Först förstår man knappast, på vilken väg hon förvärvar sin kunskap. Detaljbilden är ofta långt mindre vass än hos mången annan författare, men helhetsintrycket är så mycket fylligare. Det är som om hon skådade ända ned till tingens lagar och sedan återskapade företeelserna liksom naturen. Följande ställe är typiskt för hennes sätt att se:
»Det var vid den tiden på året, då ljungen står röd. Över sandmon växte den i täta tuvor. Från låga, trädlika stammar höjde sig tätt sittande, gröna grenar med barrhårda, härdiga blad och små, sent vissnande blommor. Dessa tycktes ej vara gjorda av vanlig, saftrik blomstervävnad, utan av torra och hårda fjäll. De voro mycket oansenliga till storlek och form, ej heller var det stort bevänt med deras lukt. Barn av de öppna vidderna, hade de ej blivit utvecklade i den vindfria luft, varest liljorna utspänna sina kalkblad, eller i den rika jordmån, varur rosorna hämta näring för sina svällande kronor. Det, som gjorde dem till blommor, var egentligen färgen, ty lysande röda voro de. Det färgalstrande solskenet hade de haft nog av. De voro inga bleka källarväxter, inga skuggkära innesittare. Det låg hälsans välsignade munterhet och styrka över hela den stora, blomstrande mon.»
Denna tavla av den blommande ljungheden i det strålande solljuset, lyser icke av kraftigt målande ord och färgstarka epitet. Författarinnan frammanar den i stället för vår fantasi genom att liksom angiva de olika faktorer, som varit i verksamhet vid dess uppväxt: jordmånens speciella beskaffenhet, vinden, solskenet, med andra ord de orsaker, som framkallat företeelsen.
På liknande sätt gör hon oss bekant med sina människor. Aldrig att hon brett utmålar deras utseende, deras ansikte och växt, gång och kläder! Ett par inledande ord av denna art, ofta ytterst allmänna, äro henne tillräckliga! Det är genom monolog och samtal, som vi lära känna hennes människor. Hon för oss direkt in i deras själar, och vi liksom se, huru tankarna växa upp, inverka på viljan och giva sig uttryck i handling. Det är genom sådana medel, som hon skapar denna ypperliga bild av en svensk bonde, som läses i första kapitlet av »Jerusalem»:
»Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kan inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Mårbacka.
Selma Lagerlöfs barndomshem i Värmland. För några år sedan av henne återköpt och restaureradt.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: »Hur kan det vara, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?»
Och en sådan gård som du har! Där finnas många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som äro trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig.
Ja, det är nu inte heller fattigdomen jag är rädd för. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.
»Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna,» sade han, »ty jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken. I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde, samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi togo till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon börjat vässa en plogbill en gång.
Jag tror, att jag styrt gården såväl som någon som hetat Ingmar Ingmarsson,» sade han. »Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig ej med de små gräsgångna dikena som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ned den till svedjeland … Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över.
I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kunna kännas lätta att bära så här på morgonen, nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det ha de ändå hållit i med ända tills nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkovärd.
Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer plogen fåra upp och fåra ned. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra …
Han tänkte, att om hans far levat nu skulle han frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom tillråds i alla svåra saker. Han blev otålig över att icke fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.
»Visste jag bara vägen,» sade han och började le och glädjas åt tanken, »så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det härnere. När jag så kommer in i storstugan …»
Plöjaren stannade med ens mitt på åkern, han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste, om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt kommit ända upp till sin gamle far i himlen.
»När jag så kommer in i storstugan,» fortfor han, »sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla ha grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och äro så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att där är så mycket folk, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst uppe vid bordet och så fort han får se mig säger han: ’Välkommen du Lill Ingmar Ingmarsson.’ Och så kommer far upp till mig. — ’Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far.’ säger jag, ’men här äro så många främmande.’ — ’Å, det är bara släkten,’ säger far, ’de här karlarna ha alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös.’ — ’Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam.’»
Alla Ingmars bekymmer utredas på detta sätt genom en monolog, i vilken hela hans inre väsen blottas. Så är ofta fallet hos Selma Lagerlöf. Det är helt enkelt sin egen psykologi hon lånar åt sina figurer. Hon föreställer sig så livligt, att tankarna helt naturligt forma sig till ett samtal. Även hon har liksom Ingmar någon som viskar i hennes öra.
Ännu mer betecknande äro kanske de ständigt förekommande drömmar och uppenbarelser, vilka utmärka hennes berättelser. Redan i det ovan citerade stället växer dialogen ut till en slags vision, då Ingmar ser alla sina förfäder ända från hedenhös samlade i storstugan. Det är icke den enda gången som Ingmar på sin väg genom livet möter det övernaturliga. I ungdomen hade han och Stark Ingmar en kväll sett himmelen öppen. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stodo hand i hand och sågo in i himmelens härlighet. När Ingmar, vid försöket att rädda bryggan med barnen ur den översvämmade älven, träffas av en timmerstock, vet han strax, att han skall dö och gör sig lugnt i ordning för att lämna det jordiska; Stark Ingmar vet lika säkert, att han först får följa vännen, då dennes son växt upp och ej längre behöver hans vård. Gamla Agneta skådar genom munkens korslagda fingrar att dimmorna däruppe på fjället äro levande väsen, de osaligas andar som pinas och huttra av köld. Kevenhüller tager väderkvarnsvingarna för skogsfrun, som med sina gröna ögon kommer flygande mot honom i luften. I »Herr Arnes penningar» tycker sig Torarin komma in i prästens stuga, där alla de mördade sitta runt kring kvällsbordet och överlägga om, huru de skola kunna röja mördaren. Som en bild av det onda samvetet följer den döda jungfrun ständigt Sir Archie och lämnar honom ingen rast eller ro.
Ett stort antal av hennes personer äro visionärer och få uppenbarelser. När kapten Lennart bortvisas från sitt hem av hustrun, uppfattar han detta som ett tecken från Gud. »Vart vill du föra mig?» frågar han Herran. »Jag är en fjäder, driven för fläkten av din anda. Jag är din kastboll. Varför stänger du för mig mitt hems portar?» Och han går ut och predikar evangelium och övar som Guds vandringsman kärlekens gärningar. Överste Beerencreutz har på Halstanäs en syn, i vilken han ser den man, som någon tid därefter mördar hans värd. Ingmar hör, att amerikanaren Clifford har onda planer mot de frommas koloni i Jerusalem. Förestånderskan, mrs Gordon, är händelsevis bortrest till Jaffa. Ingmar begiver sig på väg för att underrätta henne, men skadar knät och blir liggande på landsvägen. Samma natt ser emellertid mrs Gordon i Jaffa nedanför sin altan Ingmar komma gående. Han uppmanar henne att strax resa hem. Hon gör så, och på vägen finner hon Ingmar ligga skadad. Ingmars heta önskan att rädda kolonien har liksom frigjort hans tankar från kroppen och uppenbarat dem för mrs Gordon.
Överallt i Selma Lagerlöfs berättelser taga hennes tankar liv och form av levande väsen. De uppenbara sig som allegorier, som talande röster, som manande drömmar. Själv är hon rent intuitiv. Det är i sin egen fantasis hemlighetsfulla djup, som hon skådar de sägner och syner, som hon sedan uppenbarar för oss, och man vet icke, huru eller på vilka vägar som dessa tankar inströmmat i hennes själ.
* * *