←  II.
Selma Lagerlöf (Andra Upplagan)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)
IV.  →


[ 23 ]

III.

Man skulle knappast vänta sig, att en författare, som aldrig beskriver, skulle kunna giva levande skildringar av svunna tider och fjärran länder. Så är dock förhållandet.

Mästerlig är hennes förmåga att framkalla en tidsstämning. Hon begagnar icke många ord, men på något mystiskt sätt är det som om man plötsligen förflyttas tillbaka till den tid hon skildrar.

Läs ett par kapitel i »Herr Arnes penningar», följ fiskhandlaren Torarin på hans färder, över skärgårdens isar, stig in med honom i herr Arnes stuga, där kyrkoherden och allt hans folk sitter samlat vid aftonvarden, och plötsligen känner man sig förflyttad till femtonhundratalets bistra tider med dess enkla seder, osäkra förhållanden och stränga allvar.

I det första kapitlet av »En Herrgårdssägen» kanske man tydligast ser, genom vilka medel hon skapar en tidsstämning. Endast i största allmänhet antyder hon Hedes utseende, hans bostad o. s. v., men likväl slår ögonblickligen en fläkt från trettiotalet oss till mötes i denna berättelse. Det är [ 24 ]Hedes eget temperament, hans estetiska läggning, hans varmblodiga entusiasm, som åstadkommer förtrollningen. Fantasien sättes i rörelse, man erinrar sig personligheter från denna tid, och plötsligen växer hela tidsbilden fram inifrån.

I »Drottningar i Kungahälla» finnes det flera historier, som på samma levande sätt frammana syner från det förflutna. Detta Kungahälla, som nu ligger dött sedan sekler tillbaka, blir åter till en människomyllrande, skeppsrik stad. Vilket trolskt liv vilar icke över de båda systrarna i »Astrid», över den stolta och ädelborna konungadottern, för vilken plikten och äran gå främst, och den yppiga, sinnliga dottern av trälinnan, vars hela väsen förkrossas under tyngden av Olavs helighet och renhet.

Oförglömmelig är också bilden av Sigrid Storråda. Författarinnan har ställt henne som en inkarnation av hedendomen gentemot den kristne konung Olav. Kristendomen är ännu svagt rotad i sinnena, och Olav håller också på att svika inför Storrådas försåtliga ränker. Han räddas och återförs på den rätta vägen av jungfru Maria själv, som förebrående skrider emot honom ur den lilla torvtäckta kyrkan.

Och denna oansenliga kyrka är typisk för Selma Lagerlöfs egen uppfattning av medeltiden.

[ plansch ]
Selma Lagerlöf 1902 (Efter ett porträtt av Carl Larsson).
Selma Lagerlöf 1902 (Efter ett porträtt av Carl Larsson).

Selma Lagerlöf 1902.
Efter ett porträtt, av Carl Larsson.

[ 25 ]Den giver även den en bild av, huru fattig och kämpande kristendomen ännu var. Den är liksom skapad efter tidens egna proportioner, och den verkar därför långt mera arkeologiskt äkta än de stora praktfulla dômer, som så ofta förekomma i äldre svenska medeltidsskildringar.

Selma Lagerlöf har en förvånansvärd förmåga att alltid väcka detta förtroende till sina skildringars historiska riktighet. Och i en historisk skildring vilar dock slutligen allt därpå. Den rent yttre troheten mot dokumenterna och traditionen spelar mindre roll än ett visst sammanhang i den historiska skaldens framställning. I de båda ovannämnda novellerna visar en jämförelse med Snorre, huru författarinnan ej så litet romantiserat händelserna, vilka hos isländarn framgå ur nyktra politiska beräkningar, men hos henne söka sin rot i kärleken. Men trots detta äro säkerligen dessa båda rekonstruktioner av svenskt medeltidsliv bland de trovärdigaste som över huvud existera.

Det finnes bland hennes berättelser från medeltiden ytterligare två skisser, »Stenkumlet» och »De fågelfrie», vilka tillhöra det yppersta Selma Lagerlöf frambragt. Mycken vägledning av dokumenter har författarinnan icke haft. Det är själva jorden, landskapet, som talat till henne och uppenbarat för [ 26 ]henne de enkla förhållanden, under vilka denna tids människor tänkte och levde. Huru levande står icke bilden av dessa båda avkomlingar från forna trålar i »Stenkumlet». Hon rödlätt och storväxt, av idel livsglädje dansande ensam i ljungen. Han gulblek och förkrympt av svält och otaliga mödor. Huru hjälplös, är icke Tönne till hela sitt väsen, så trögtänkt, att han ej kan utsäga, att han älskar henne. Hela hans inre människa är blottad i den scen, där han vill göra klart för henne, att det är för henne han bygger stugan, vilket han endast kan uttrycka med orden: »Mor skulle haft den.» I början av deras förening är det hon, som har övertaget; hennes styrka tyckes skänka honom hälsa. Men då hon känner, att hon är orsak till fosterbarnets död, är det liksom om hennes styrka sinade, och hans trältankar vinna slutligen åtminstone för ett ögonblick makten över henne, tills slutligen frihetsbegäret åter segrar, och hon hellre väljer döden än att återgå till trälaståndet. Men dessa tankar äro i berättelsen, som alltid hos Selma Lagerlöf, liksom omsvepta av dimma; själens egen dunkla clairobscur förlänar sin mystik åt varje ord och tanke.

På samma överlägsna sätt äro de båda karaktärerna ställda emot varandra i »De fågelfrie»: Den ädelborne bonden, fredlös därför, att han [ 27 ]hämnats den älskade genom att nedsticka munken, och trälen, som måste fly hembygden, därför att han stulit. Selma Lagerlöf uttänker aldrig sina händelser, hon upplever dem; därför äga de också livets egen oberäknelighet och friskhet. Mitt under det att bonden under flykten ansättes av förföljarna får han tid att utkämpa en strid med ett hökpar högt uppe i toppen av en jättelik fura. En sådan detalj skänker en förvånansvärd trovärdighet åt det hela. Men det mästerligaste även i denna berättelse är det sätt, varpå trälens tankeliv är skildrat, det sätt, varpå det visas huru kristendomens idealism omtöcknar hans hjärna och gör honom till en mördare av den man han så högt beundrat.

På samma sätt som hon i dessa berättelser uppväcker det förflutna, frammanar hon i »Antikrists mirakler» ett annat land och ett annat folk. Huru lever icke den lilla staden Diamante och dess invånare för oss! Den blir till en bild av hela Syditalien. Och återigen är det genom ett hemlighetsfullt inträngande i själva folksjälen, som det hela belyses. Det finnes redan ett visst staccato i tonen, som stämmer oss italienskt, något barnsligt, lekfullt, sorglöst och soligt mitt i de mest tragiska konflikter. Här finnes vidare allt, som kännetecknar Italien, åtminstone så som vi äro vana att uppfatta det: gamla förfallna adelspalats, [ 28 ]rövarhövdingar, vendetta, socialism och camorra, marionetteater, lotteri och helgonbilder och vidskepelse i alla upptänkliga former, blandade med en äkta hednisk världsuppfattning.


* * *