Myladys son/Del I/Kapitel 05
| ← Anna av Österrike vid fyrtiosex år |
|
d'Artagnan vid fyrtio år → |
V.
GASCOGNARE OCH ITALIENARE.
KARDINALEN ÅTERVÄNDE TILL SITT KABINETT, vid vars dörr Bernouin väntade. Han frågade, om något nytt inträffat, och om underrättelser utifrån inkommit. På hans nekande svar gav Mazarin honom en vink att avlägsna sig.
Sedan han blivit ensam, öppnade han dörren till korridoren och därefter till förmaket. D'Artagnan, som var uttröttad, sov på en bänk.
— Herr d'Artagnan! sade han sakta.
Den tilltalade rörde sig ej.
— Herr d'Artagnan! sade han högre.
D'Artagnan fortfor att sova.
Kardinalen gick då fram till honom och vidrörde hans axel med fingerspetsen.
Denna gång spratt d'Artagnan till, vaknade och befann sig genast på stående fot som en soldat under vapen.
— Här är jag, sade han, vem kallar på mig?
— Jag, sade Mazarin med sin mest leende min.
— Jag ber om ursäkt, ers eminens, sade d'Artagnan, men jag var så trött.
— Bed mig inte om ursäkt, min herre, ni har ju tröttat er i min tjänst.
D'Artagnan beundrade ministerns förbindliga uppsyn.
— Aha, sade han för sig själv. Kan det där ordspråket vara sant, som säger, att man sover sig till lyckan?
— Följ mig, min herre, sade Mazarin.
— Jag märker, att Rochefort hållit ord, mumlade d'Artagnan, men vilken väg har han då gått ut?
Han såg sig omkring i kammaren, men där fanns ingen Rochefort.
— Herr d'Artagnan, sade Mazarin, i det han intog en bekväm ställning i länstolen, jag har alltid funnit er vara en tapper och ridderlig man.
— Det är möjligt, men han har dröjt bra länge att säga mig det, tänkte d'Artagnan, vilket likväl icke hindrade honom att buga sig nästan ända ned till golvet som svar på kardinalens artighet.
— Nåväl, återtog Mazarin, ögonblicket är nu inne att draga nytta av er skicklighet och ert mod.
I officerens ögon lyste en glädjeblixt, som likväl genast slocknade, ty han visste ej, varpå Mazarin syftade.
— Befall, monseigneur, sade han, jag är beredd att lyda.
— Herr d'Artagnan, återtog Mazarin, ni har under förra regeringen utfört vissa bedrifter …
— Ers eminens är alltför god, som påminner sig det. Det är sant, att jag med framgång deltog i kriget.
— Jag talar inte om edra bedrifter som krigare, sade Mazarin, ty ehuru de väckte uppseende, överträffades de likväl av andra. Jag talar om det där äventyret … ja, ni vet nog vad jag menar.
— Tyvärr inte, monseigneur, svarade d'Artagnan.
— Ni är tystlåten … så mycket bättre! Jag menar drottningens äventyr med det där diamantsmycket, resan, som ni företog med tre av edra vänner.
— Hm, tänkte gascognaren, är detta en snara? Vi måste akta oss.
Och han antog ett uttryck av förvåning, vilket Mondori eller Bellerose, den tidens skickligaste skådespelare, kunde avundats honom.
— Bra, sade Mazarin leende, mycket bra. Nå, vad skulle ni vilja göra för mig?
— Allt vad ers eminens befaller, svarade d'Artagnan.
— Skulle ni göra för mig, vad ni förr gjorde för en drottning?
— Han vill bestämt locka ur mig något, sade d'Artagnan för sig själv och tillade högt: För en drottning, monseigneur? Jag förstår inte.
— Ni förstår inte, att jag behöver er och era tre vänner?
— Vilka vänner, monseigneur?
— Edra tre forna vänner.
— Fordom, svarade d'Artagnan, hade jag inte bara tre vänner, jag hade femtio. Vid tjugu års ålder kallar man alla människor sina vänner.
— Gott, min bäste löjtnant, sade Mazarin, tystlåtenhet är en vacker egenskap, men i dag kunde ni möjligen komma att ångra att ni varit alltför tystlåten. Drottningen själv frikallar er från er ed.
— Drottningen! sade d'Artagnan med en förvåning, som denna gång icke var låtsad.
— Ja, drottningen, och som bevis på, att jag talar i hennes namn bad hon mig visa er den här ringen, som hon säger att ni känner till, och som hon återköpt av herr des Essarts.
Mazarin utsträckte sin hand mot officern, som suckade, då han igenkände diamantringen, vilken drottningen givit honom samma kväll, då balen i Hôtel de Ville ägde rum.
— Det är sant, sade d'Artagnan, jag känner igen den där ringen, som tillhört drottningen.
— Ni ser alltså, att jag talar i hennes namn. Svara mig därför utan att spela komedi. Jag har visst redan sagt det, och upprepar ännu en gång, att det gäller er lycka.
— Jag har verkligen stort behov av att göra lycka; ers eminens har så länge glömt mig.
— Det behövs bara åtta dagar för att gottgöra den saken. Er har jag här, men var äro edra vänner?
— Det vet jag inte, monseigneur.
— Vad? Vet ni det inte?
— Nej, det är så länge sedar vi skildes; alla tre togo avsked ur krigstjänsten.
— Var skall ni då kunna återfinna dem?
— Varhelst de befinna sig, det skall bli min sak.
— Gott! Och edra villkor?
— Pengar, monseigneur, så mycket som behövs för vårt företag. Jag påminner mig alltför väl, hur ofta vi hindrades av brist på pengar, och utan den där diamanten, som jag var tvungen att sälja, hade vi stannat kvar på vägen.
— Besitta det, pengar … mycket pengar! Så ni talar, min herre! Vet ni inte, att i konungens kassakista finnas inga pengar.
— Gör då som jag, monseigneur, sälj bort kronans juveler! Tro mig, låt oss inte pruta … med små medel utför man illa stora saker.
— Nåväl, vi få väl försöka att tillfredställa er.
— Richelieu, tänkte d'Artagnan, skulle redan ha givit mig femhundra pistoler på hand.
— Ni lovar alltså att hjälpa mig?
— Ja, om mina vänner äro med därom.
— Men om de vägra, kan jag väl ändå räkna på er?
— Ensam har jag aldrig uträttat något av betydenhet, svarade d'Artagnan, skakande på huvudet.
— Skynda då att söka upp dem.
— Vad skall jag säga dem för att förmå dem att tjäna ers eminens?
— Ni känner dem bättre än jag. Allt efter deras skaplynne skall ni lova dem …
— Vad får jag lova dem?
— Att om de tjäna mig så som de tjänat drottningen, skall min erkänsla bliva storartad.
— Och vad ska vi göra då?
— När stunden kommer att handla, skall ni få veta allt.
— Och till dess?
— Väntar ni och söker upp edra vänner under tiden.
— Monseigneur, de äro antagligen inte kvar i Paris. Jag måste då ge mig ut på resor. Jag är bara en fattig musketörlöjtnant, och det kostar att resa.
— Det är inte meningen att ni skall uppträda med mycken ståt. Mina planer tarva hemlighet och tysthet och skulle inte främjas av en alltför stor utrustning.
— Men, monseigneur, jag kan inte bekosta resan med min sold, emedan jag inte fått ut den på tre månader. Inte heller har jag några besparingar att använda.
Mazarin stod ett ögonblick tveksam, som om en häftig strid rasat inom honom, därpå gick han bort till ett med tredubbla lås försett skåp, tog därur fram en penningpåse och sade med en suck, i det han två eller tre gånger vägde den i handen, innan han gav den åt d'Artagnan:
— Tag då det här, det är respengar.
— Om det är spanska dubloner eller guldécuer, tänkte d'Artagnan, så kan vi ännu en gång göra affärer tillsammans.
Han bugade sig och stoppade ned påsen i sin rymliga ficka.
— Nåväl, det är alltså avgjort, återtog kardinalen, ni reser …
— Ja, monseigneur.
— Skriv varje dag till mig och underrätta mig om underhandlingarnas gång.
— Det skall jag inte försumma, monseigneur.
— Gott! Apropå, vad heta era vänner?
— Vad mina vänner heta? upprepade d'Artagnan med en viss oro.
— Ja, under det ni söker å er sida, skall jag också anställa efterforskningar, och kanske jag får veta något.
— Greve de La Fère, som kallade sig Athos, herr du Vallon, som antagit namnet Porthos och chevalier d'Herblay, som kallade sig Aramis.
Kardinalen smålog.
— Unga adelsjunkrar, sade han, som gått in vid musketörerna under antagna namn för att inte blottställa sina familjenamn. Goda klingor, men tomma börsar … ja, sådant där känner man till.
— Om Gud vill att dessa svärd skola dragas i ers eminens tjänst, sade d'Artagnan, vågar jag uttala den önskan, att monseigneurs börs i sin tur må bli tommare, men deras däremot fullare, ty med dessa tre män och mig skall ers eminens kunna röra upp hela Frankrike, ja hela Europa, om ni så önskar.
— Dessa gascognare, sade Mazarin skrattande, skryta nästan lika bra som italienarne.
— I alla händelser, genmälde d'Artagnan, likaledes skrattande, äro de bättre värjor.
D'Artagnan avlägsnade sig, sedan han anhållit om permission, vilken genast beviljades honom och underskrevs av Mazarin själv.
Så fort han kom ut på gården, gick han fram till en lykta och tittade hastigt i penningpungen.
— Silverécuer! utbrast han föraktligt. Det anade jag! Ah, Mazarin, du har inte förtroende för mig! Så mycket sämre … Det bådar intet gott för dig!
Under tiden gnuggade kardinalen sina händer.
— Hundra pistoler, mumlade han, hundra pistoler! För hundra pistoler har jag kommit i besittning av en hemlighet, som kardinal Richelieu gärna skulle ha betalat tjugutusen écuer för. Och dessutom den där diamanten, tillade han med ömma blickar på drottningens ring, som han behållit i stället för att ge den åt d'Artagnan, dessutom den här diamanten, som är värd minst tiotusen livrées.
Kardinalen gick in i sin sängkammare, helt glad över denna kväll, som givit honom så god behållning, lade ringen i ett juvelskrin och ropade på Bernouin för att låta kläda av sig.
Samtidigt vandrade d'Artagnan bort åt Tiquetonne-gatan, där han bodde på Värdshuset Geten.
Vi vilja nu i korthet omtala, hur d'Artagnan kommit att välja denna bostad.