←  Hur de olyckliga stundom taga slumpen för försynen
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Farbror och brorson
Ännu en drottning, som begär hjälp  →


[ 412 ]

XLI.
FARBROR OCH BRORSON.

LORD WINTERS HÄST OCH BETJÄNT VÄNTADE vid porten. Helt tankfull och emellanåt vändande sig om för att betrakta den tysta och mörka fasaden till Louvre, begav sig Winter nu till sin bostad. Det var då han såg en ryttare liksom framträda ur muren och på något avstånd följa honom; han påminde sig ha sett en liknande skugga, då han red ut från Palais-Royal.

Lord Winters betjänt, som följde på ett par stegs avstånd, hade även med en viss oro lagt märke till denne ryttare.

— Tony, sade lorden, i det han gav betjänten tecken att närma sig.

— Här är jag, mylord.

— Har du givit akt på den där karlen, som följer oss?

— Ja, mylord.

— Vem kan han vara?

— Det vet jag inte … jag vet bara, att han följt ers nåd från Palais-Royal, att han stannade vid Louvre och väntade till mylord kommit ut och sedan följde efter oss även därifrån.

[ 413 ]— Någon av kardinalens spioner, antar jag, sade Winter för sig själv. Jag skall låtsa mig inte märka honom.

Han sporrade hästen och fördjupade sig i den labyrint av gator, som förde till hans hotell, vilket var beläget i trakten av Marais.

Den okände satte sin häst i galopp.

Winter steg av vid hotellet och gick upp på sina rum, i det han föresatte sig att ha ett vaksamt öga på spionen, men just som han lade sina handskar och sin hatt på ett bord, såg han i spegeln framför sig en gestalt, stående på dörrtröskeln.

Han vände sig om, och Mordaunt stod framför honom.

Winter bleknade och stod helt orörlig. Mordaunt stannade i dörren, hotande, kall som en bildstod.

De båda männen iakttogo varandra ett ögonblick under tystnad.

— Min herre, sade Winter, jag trodde mig redan ha låtit er förstå, att er förföljelse besvärar mig. Gå därför, eller ropar jag för att låta köra bort er liksom i London. Jag är inte er farbror, jag känner er inte.

— Ni bedrar er, min onkel, svarade Mordaunt med sin råa och hånfulla stämma; denna gång låter ni inte köra bort mig, som ni gjorde i London, det vågar ni inte. Och innan ni förnekar att jag är er brorson, så besinna er två gånger, nu då jag fått veta mycket, varom jag var okunnig för ett år sedan.

— Vad rör det mig, vad ni fått veta? sade Winter.

— Åh, det rör er ganska nära, min farbror, därom är jag övertygad, och ni skall strax vara av min åsikt, tillade han med ett småleende, som kom den tilltalade att rysa. Då jag första gången infann mig hos er i London, var det för att fråga, vad det blivit av min förmögenhet; när jag andra gången infann mig, var det för att fråga, vad som fläckat mitt namn. Denna gång infinner jag mig hos er för att göra er en ännu förfärligare fråga än alla de andra, för att säga till er, som Gud sade till den förste mördaren: Kain, var har du gjort av din broder Abel? Mylord, var har ni gjort av er svägerska … er svägerska, som var min mor?

Winter ryggade tillbaka för elden i hans lågande blickar.

[ 414 ]— Er mor? sade han.

— Ja, just min mor, mylord!

Winter gjorde våld på sig, sökande i sitt minne för att uppfriska sitt hat och utropade:

— Tag reda på vad det blivit av henne, olycklige, och spörj avgrunden därom … kanske den skall svara er!

Den unge mannen närmade sig nu, ända tills han stod ansikte mot ansikte med lord Winter, och lade armarna i kors.

— Jag har frågat bödeln i Béthune därom, svarade Mordaunt med dov röst och ansiktet svartblått av vrede, hat och smärta, och bödeln i Béthune svarade mig.

Winter sjönk ned på en stol, som om åskan slagit ned på honom och försökte förgäves svara.

— Ja, inte sant? fortfor den unge mannen. Detta ord förklarar allt, denna nyckel upplåter avgrunden. Min mor hade fått ärva sin man, och ni mördade min mor. Mitt namn försäkrade mig om mitt fädernearv, men ni berövade mig det. Och då ni fråntog mig mitt namn, berövade ni mig också min förmögenhet. Nu förvånar det mig inte alls, att ni inte ville erkänna mig. När man är roffare, är det mindre angenämt att kalla den man roffat för brorson, när man är mördare, kallar man inte gärna den man gjort moderlös med detta namn.

Dessa ord framkallade en helt annan verkan än den Mordaunt väntat sig. Winter påminde sig nu, vilket vidunder mylady varit. Han reste sig åter, lugn och allvarlig och kuvade med ett strängt ögonkast den unge mannens brinnande blick.

— Ni vill genomtränga den förfärliga hemligheten, min herre? sade Winter. Nåväl, må göra! Vet då, vad det var för slags kvinna, för vilken ni i dag avfordrat mig räkenskap! Denna kvinna hade efter all sannolikhet förgiftat min bror, och för att få ärva mig ämnade hon även förgifta mig … därpå har jag bevis. Vad säger ni om det?

— Jag säger, att hon var min mor!

— Genom en förut god, hederlig och oskyldig man lät hon mörda den olycklige hertigen av Buckingham. Vad säger ni om detta brott, varpå jag även har bevis?

— Hon var min mor!

[ 415 ]— Återkommen till Frankrike, förgiftade hon i augustinerklostret i Béthune en ung kvinna, som en av hennes fiender älskade. Skall inte detta brott övertyga er om rättvisan av hennes straff? Även härpå äger jag klara bevis.

— Hon var min mor! utropade den unge mannen, som givit allt högre eftertryck åt dessa tre utrop.

— Skyldig till flera mord, försjunken i utsvävningar, hatad av alla, men alltjämt hotande som en blodtörstig panter, dukade hon slutligen under för män, vilka hon bragt till det yttersta och som aldrig förorsakat henne den minsta skada. Hon dömdes av domare, som hennes gräsliga illgärningar uppkallat, och denne bödel, vilken ni träffat, och som berättat er allt, enligt vad ni påstår, denne bödel har väl också sagt er, att han skälvde av glädje, då han på henne fick hämnas sin brors vanära och självmord. Fördärvad som flicka, otrogen som maka, onaturlig svägerska, mörderska och giftblanderska, avskydd av alla, som känt henne, av alla nationer, som upptagit henne i sitt sköte, dog hon, förbannad av himmel och jord … se där hurudan denna kvinna var!

En snyftning, som Mordaunts starka vilja ej förmådde återhålla, skakade hans bröst och drev blodet upp i hans vanställda ansikte; han knöt sina händer, och badande i svett, med håret resande sig över hans panna liksom på Hamlet, utropade han, överväldigad av raseri:

— Tig, herre, hon var min mor, säger jag! Jag känner inte hennes utsvävningar, hennes laster, hennes brott. Men vad jag vet är, att jag hade en mor, att fem män, som sammansvurit sig mot en kvinna, mördade henne i hemlighet och på det grymmaste sätt, likt fega uslingar. Vad jag vet är, att ni var en av dem, och att ni som de andra, ja ännu högre än de andra ropade: Hon måste dö! Jag säger er därför … hör noga dessa ord och inprägla dem i ert minne, så att ni aldrig glömmer dem: För detta mord, som berövat mig allt, detta mord, som gjort mig namnlös och utfattig, som gjort mig fördärvad, elak, oförsonlig, för detta mord skall jag först ställa er till svars och sedan dem, som voro edra medbrottslingar, så snart jag lärt känna dem.

[ 416 ]Med ögon, lågande av hat, med fradgan kring munnen, med knuten hand, tog Mordaunt ett steg närmare, ett förfärligt och hotande steg mot Winter.

Denne förde handen till sin värja och sade med småleendet hos en man, som i trettio år lekt med döden:

— Vill ni mörda mig? Då erkänner jag er för min brorson, ty då ser jag, att ni är er mors son!

— Nej, svarade Mordaunt, i det han tvingade alla sitt ansiktes fibrer, alla sin kropps muskler att återtaga sitt läge och att lugna sig, nej jag skall icke döda er, åtminstone inte i detta ögonblick, ty er förutan skulle jag inte kunna upptäcka de andra. Men när jag lärt känna dem, darra då! Jag dödade bödeln i Béthune med en dolkstöt, jag dödade honom utan medlidande, utan förskoning … och han var ändå den minst brottslige av er alla.

Med dessa ord avlägsnade sig den unge mannen och gick utför trappan med nog lugn för att icke bli uppmärksammad. Då han kommit till nedersta avsatsen, gick han förbi Tony, som stod lutad mot ledstången och väntade blott ett rop från sin herre för att gå upp till honom.

Men Winter ropade ej; förkrossad och vanmäktig stod han ännu och lyssnade. Först då han hört ryttaren avlägsna sig, sjönk han ned i en länstol och utbrast:

— Min Gud, jag tackar dig, att han ej känner någon mer än mig!