Myladys son/Del II/Kapitel 05
| ← Upploppet övergår till uppror |
|
Samtalet → |
V.
OLYCKAN ÅTERGIVER MINNET.
ANNA AV ÖSTERRIKE HADE URSINNIG återvänt till sin bönkammare.
— Vad! utbrast hon, i det hon vred sina vackra händer. Folket såg Condé, förste prinsen av blodet, arresteras av min svärmor, Marie de Médicis; det såg min svärmor, dess förra regent, bortjagas av kardinalen, det såg Vendome, Henrik IV:s son inspärras på Vincennes, och de sade ingenting om det… men för en Broussel! Min Gud, vad har det blivit av konungamakten?
Utan att närmare tänka därpå vidrörde Anna just själva den brännande punkten. Folket hade ej sagt ett ord, då det gällde prinsarna, men det reste sig för Broussel, emedan det gällde en av dess egna; folket kände instinktivt, att när det försvarade Broussel, försvarade det sig självt.
Under tiden gick Mazarin fram och tillbaka i sitt rum och såg emellanåt på sin vackra venetianska spegel, som blivit alldeles sönderspräckt.
— Ah, mumlade han, visst är det bedrövligt att nödgas ge efter så där, men vänta bara, vi skola nog utkräva hämnd. Vad betyder väl Broussel? Blott ett namn, icke en sak!
Så slug politiker Mazarin än var, bedrog han sig likväl denna gång. Broussel var en sak, ej blott ett namn.
Då Broussel följande dags morgon i en stor kaross gjorde sitt intåg i Paris med sin son Louvières vid sin sida och Friquet bakpå vagnen, rusade hela folket honom till mötes. Ropen: Leve Broussel! Leve vår fader! hördes från alla håll och ljödo som olycksbud i Mazarins öron. Drottningen däremot var helt lugn; hon tycktes välva några viktiga planer i sitt huvud, vilket ytterligare ökade Mazarins oro. Han kände hennes stolta lynne och fruktade ganska mycket det beslut, hon skulle fatta.
Koadjutorn hade återinträtt i parlamentet, mer konung än både kungen, drottningen och kardinalen tillsammans. På hans inrådan hade ett parlamentsedikt uppmanat borgarna att nedlägga vapnen och undanrödja barrikaderna. De visste nu mycket väl, att de blott behövde en timme för att åter gripa till vapen och en natt för att göra nya barrikader.
Planchet hade återvänt till sin butik; segern medför alltid amnesti. Planchet fruktade därför ej längre att bli hängd; han var övertygad, att om man blott försökte arrestera honom, skulle folket resa sig för hans skull, som det rest sig för Broussels.
D'Artagnan hade begagnat ögonblickets lugn för att skicka bort Raoul från Paris. Raoul hade till en början gjort invändningar, men d'Artagnan hade talat i greve de La Fères namn, och sedan den unge vicomten avlagt ett besök hos fru de Chevreuse, hade han återvänt till armén.
Endast Rochefort var mindre belåten med det slut sakerna fått; han hade ju skrivit till hertig de Beaufort, att denne skulle infinna sig. Hertigen skulle nu komma och finna Paris alldeles lugnt.
Han besökte koadjutorn för att fråga honom, om han ej borde skicka återbud till prinsen och tillråda honom att stanna på vägen, men Gondy besinnade sig ett ögonblick och sade därpå:
— Nej, låt honom fortsätta sin väg.
— Är det då inte slut? frågade Rochefort.
— Åh, min bäste greve, vi äro ännu blott vid föreställningens början.
— Varav sluter ni er till det?
— Av den kännedom jag äger om drottningens hjärta; hon kan inte finna sig i att vara besegrad.
— Har hon någonting i sinnet?
— Jag hoppas det. Jag vet, att hon skrivit till hans höghet prinsen och bett honom så fort som möjligt komma tillbaka från armén.
— Aha, sade Rochefort. Ni har rätt, då låta vi hertig de Beaufort komma hit.
Samma kväll, då detta samtal ägde rum, spred sig det ryktet, att hans höghet prinsen anlänt till staden.
Ehuru denna nyhet var enkel nog, väckte den likväl ett oerhört uppseende och ansågs röja olycksbådande planer från drottningens sida.
— Varför taga vi inte konungen och föra honom till Hôtel de Ville? sade man. Vi göra orätt, om vi låta våra fiender uppfostra honom; de giva honom dåliga råd, då han däremot, om han leddes till exempel av koadjutorn, skulle insupa nationella grundsatser och lära sig älska sitt folk.
Under natten märktes hemlighetsfulla rörelser på gatorna. Dagen därpå återsåg man de grå och svarta kapporna, patruller av väpnade handlande och hopar av tiggare.
Drottningen hade tillbringat natten under överläggningar med hans höghet prinsen. Vid midnatt hade han införts i hennes bönrum och han lämnade det ej förrän klockan fem på morgonen.
Klockan fem gick drottningen in i kardinalens kabinett. Om hon ännu icke gått till sängs, så var Mazarin däremot redan uppstigen.
Han höll på att uppsätta en svarsskrivelse till Cromwell: Sex dagar hade redan förflutit av de tio, han begärt av Mordaunt.
— Bah, sade han för sig själv, jag har väl låtit honom vänta, men herr Cromwell vet alltför väl, vad revolutioner vilja säga, för att inte ursäkta mig.
Han genomläste således med tillfredsställelse första meningen av sin skrivelse, då det sakta knackade på den dörr, som förde till drottningens rum. Endast Anna av Österrike kunde komma genom denna dörr. Kardinalen steg upp och öppnade.
Drottningen var i morgondräkt, men denna klädde henne ännu mycket väl, ty liksom Diane de Poitiers och Ninon bibehöll Anna av Österrike det privilegiet att alltid förbliva vacker. Och denna morgon var hon vackrare än vanligt, ty hennes ögon strålade med den glans, som en inre glädje ger åt blicken.
— Vad är det, madame? frågade Mazarin. Ni ser så stolt ut.
— Ja, Giulio, svarade hon, stolt och lycklig, ty jag har hittat på en utväg att kväva denna hydra.
— Ni är en stor politiker, min drottning, svarade Mazarin. Låt höra denna utväg.
Han gömde undan, vad han skrivit, i det han smög det påbörjade brevet under några andra papper.
— Ni vet, att de vilja ta ifrån mig konungen? återtog drottningen.
— Ack ja! Och mig vilja de hänga.
— Men de skola inte få konungen.
— Och de skola inte hänga mig, benone.
— Hör på. Jag ämnar beröva dem min son och mig själv och med mig även er. Jag vill, att den plan, som redan i morgon skall förändra sakernas utseende, verkställes, utan att någon annan än jag, ni och en tredje person vet därom.
— Vem är då denne tredje person?
— Hans höghet prinsen.
— Han har alltså kommit, som man redan sagt mig?
— Ja, i går kväll.
— Och ni har träffat honom?
— Jag skildes nyss från honom.
— Och han gillar er plan?
— Han har själv tillrått den.
— Och Paris?
— Tvingar han genom uthungring att giva sig på nåd och onåd.
— Förslaget är storartat, men det finns ett hinder.
— Vilket då?
— Omöjligheten.
— Ett tomt ord. Ingenting är omöjligt.
— Att föreslå, nej.
— Nej, att verkställa. Ha vi inte pengar?
— Jo, något, svarade Mazarin, darrande av fruktan att Anna skulle vilja anlita hans börs.
— Och trupper?
— Fem eller sextusen man.
— Ha vi inte mod?
— Det fattas inte.
— Gott, då är saken klar. Förstår ni, Giulio? Paris, detta förhatliga Paris, skall en morgon vakna utan drottning, utan konung, omringat, belägrat, uthungrat, utan annan tillflykt än sitt dumma parlament och sin magre koadjutor med de krokiga benen.
— Förträffligt! utropade Mazarin. Jag förstår verkningarna, men jag ser ingen utväg att komma därhän.
— Jag skall finna den utvägen, jag!
— Ni vet, att det betyder krig, inbördeskrig, ett brinnande ursinnigt, oförsonligt krig?
— Ja, ja, låt det bli krig då! Ja, jag vill lägga denna upproriska stad i aska och släcka elden med blod, jag vill låta ett förfärligt exempel föreviga brottet och straffet.
— Sakta, sakta, Anna, ni börjar bli blodtörstig! Tag er till vara, vi leva nu inte i Malatestas och Castruccio Castracanis tid. Ni äventyrar att mista huvudet, min sköna drottning, och det vore stor skada.
— Ni skämtar.
— Nej, det är mer allvar än skämt. Det är farligt att föra krig mot en hel nation. Se till exempel på er svåger Karl I… han är illa, mycket illa däran!
— Gillar ni då inte min plan?
— Jo, om jag ansåge den möjlig.
— Den är möjlig säger jag er ju. Gör era förberedelser till avfärden.
— Jag för min del står alltid på resande fot… men som ni vet, reser jag aldrig. Ni talar om att fly! Se här!
Han fattade drottningens hand och förde henne fram till fönstret.
— Nå, vad är det? frågade drottningen, förblindad av sin envishet.
— Nåväl, vad ser ni genom detta fönster? Om jag inte misstar mig, är det borgare i harnesk och kaskar, väpnade med goda musköter liksom på ligans tid, och vilka så uppmärksamt iakttaga detta fönster, att de helt säkert kunna se er, om ni lyfter så där högt på gardinen. Kom nu bort till det andra fönstret; vad ser ni där? Män av folket, väpnade med hillebarder och bevakande edra portar. Vid varje öppning på detta palats skulle ni få se samma sak. Ja, edra portar äro bevakade, och jag säger er i min tur, liksom den gode la Ramée sade mig om herr de Beaufort: Om ni inte kan förvandla er till en fågel eller en råtta, så kommer ni inte ut.
— Han slapp ut i alla fall, han!
— Tänker ni kanske slippa ut på samma sätt?
— Är jag då en fånge?
— Min Gud, jag har ju en lång stund hållit på och bevisat er det!
Mazarin återtog lugnt sin påbörjade skrivelse och fortsatte från det ställe, där han blivit avbruten.
Darrande av vrede och rodnande av förödmjukelse, gick Anna ut ur kabinettet, i det hon häftigt slog igen dörren efter sig. Då hon kom in på sitt rum, sjönk hon ned i en länstol och började gråta. Plötsligt fick hon en idé.
— Jag är räddad! sade hon, i det hon steg upp. Ja, jag vet en man, som är i stånd att föra mig bort från Paris, en man, som jag alltför länge glömt. Mera eftertänksam, men med en känsla av glädje tillade hon:
— Hur otacksam har jag inte varit! Jag har i tjugu års tid glömt denne man, som jag bort göra till marskalk av Frankrike. Min svärmor slösade guld, utmärkelser och vänskapsbetygelser på Concini, som var orsaken till hennes olycka, konungen gjorde Vitry till marskalk av Frankrike för ett mord, och jag lämnar den ädle d'Artagnan, som räddat mig, i glömska och behov!
Hon skyndade fram till ett bord, varest papper och bläck funnos, och satte sig ned att skriva.