Myladys son/Del II/Kapitel 04

←  Upploppet

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Upploppet övergår till uppror

Olyckan återgiver minnet  →

IV.
UPPLOPPET ÖVERGÅR TILL UPPROR.

DET KABINETT, VARI KARDINALEN LÅTIT D'Artagnan och Porthos stiga in, var endast genom dörrdraperier skilt från salongen, i vilken drottningen befann sig. Genom dessa hörde man allt, som tilldrog sig där inne, och genom den smala öppningen mellan de två förhängena, så liten den än var, kunde man också se dit in.

Drottningen stod mitt i denna salong, blek av vrede, men hon hade dock så stort välde över sig själv, att hon ej förrådde den minsta sinnesrörelse. Bakom henne stodo Comminges, Villequier och Guitaut, bakom dessa hovdamerna.

Framför henne stod kansleren Séguier, samme man, som tjugu år förut så bittert förföljt henne, och berättade nu för drottningen, att hans vagn sönderbrutits, att han förföljts och flytt in i Hotel d'O… att folkmassan stormat huset, plundrat och skövlat det. Lyckligtvis hade han hunnit gömma sig i ett lönnrum med tapetdörr. Det ursinniga folket trodde, att han kommit undan genom någon bakport och drog sig tillbaka. Han hade då tagit på sig markis d'O…s kläder och lämnat huset, varvid han måst kliva över liken av en polisgevaldiger och två drabanter, vilka dödats, under det de försvarat porten till gatan.

Under denna berättelse hade Mazarin inträtt, helt sakta smugit sig fram till drottningen och lyssnat.

— Nå, frågade drottningen, då kansleren slutat, vad tänker ni om allt detta?

— Jag tänker, att saken är mycket allvarsam, madame.

— Vad vill ni då råda mig till?

— Jag skulle vilja ge ers majestät ett råd, men jag vågar inte.

— Åh, våga bara, min herre, sade drottningen med ett bittert leende, ni har väl vågat värre än så.

Kansleren rodnade och stammade några ord.

— Nåväl, återtog drottningen. Hur lyder ert råd?

— Madame, svarade kanslern tvekande, det är att frigiva Broussel.

— Frigiva Broussel! upprepade hon, nej, aldrig!

I detsamma hördes steg i den yttre salen, och utan att vara anmäld visade sig marskalk de la Meilleraie på tröskeln.

— Ah, är ni där, marskalk? utropade Anna av Österrike glad. Jag hoppas, att ni lärt allt det där packet reson nu?

— Madame, svarade marskalken, jag lämnade tre man kvar vid Pont-Neuf, fyra vid hallarna, sex vid l'Arbre-secgatan och två vid porten till ert palats, således tillsammans femton. Jag för med mig tio eller tolv sårade. Min hatt blev kvar, jag vet inte var, borttagen av en kula, och säkert hade jag rönt samma öde som hatten, om inte herr koadjutorn kommit och hjälpt mig ur klämman.

— Ah, det skulle inte alls förvåna mig, sade drottningen, om den där taxhunden med sina krokiga ben har haft sitt finger med i allt det här!

— Madame, genmälde de la Meilleraie skrattande, tala inte alltför illa om honom i min närvaro, ty den tjänst han gjort mig har jag ännu i färskt minne.

— Gott, svarade drottningen, var hur tacksam ni vill mot honom, men det förbinder inte mig till någonting. Ni har kommit tillbaka, oskadd och välbehållen, det är allt, vad jag önskade, och ni är välkommen!

— Tack, madame, men vid min återkomst är ett villkor fäst, nämligen att jag skulle meddela er folkets vilja.

— Vilja! sade Anna av Österrike, i det hon rynkade ögonbrynen. Ah, herr marskalk, ni måste verkligen ha svävat i bra stor fara, då ni kunnat åtaga er en så besynnerlig beskickning!

— Förlåt, madame, jag är inte advokat, jag är krigare, och förstår därför kanske mindre väl betydelsen av vissa ord; det var folkets önskan, inte vilja, jag skulle ha sagt. Och vad beträffar det svar, varmed ni hedrat mig, så tror jag ni därmed vill säga, att jag varit rädd.

Drottningen smålog blott.

— Nåväl, madame, jag var verkligen rädd: det var tredje gången i mitt liv något sådant hänt mig, ehuru jag varit med i tolv heta fältslag och jag vet inte hur många mindre drabbningar och skärmytslingar. Ja, jag var rädd och vill hellre stå inför ers majestät, hur hotande ert småleende än må vara, än inför dessa avgrundsandar, som förföljt mig hit och som kommit, jag vet inte varifrån.

— Bravo, viskade d'Artagnan till Porthos, väl svarat!

— Nåväl, sade drottningen, i det hon bet sig i läppen, under det hovmännen förvånade sågo på varandra, vari består då denna mitt folks önskan?

— Att man återger dem Broussel, svarade marskalken.

— Aldrig, sade droltningen, aldrig!

— Ers majestät äger att befalla, svarade de la Meilleraie. i det han bugade sig och drog sig ett par steg tillbaka.

— Vart går ni, marskalk? frågade drottningen.

— Jag går för att meddela ers majestäts svar till dem. som vänta därpå.

— Stanna kvar, marskalk, jag vill inte synas dagtinga med rebeller.

— Madame, jag har givit mitt löfte. svarade marskalken.

— Ni menar därmed…

— Att om ni inte arresterar mig, måste jag gå tillbaka.

Drottningens ögon blixtrade.

— Åh, beror det bara på den saken, min herre, sade hon, så har jag låtit arrestera högre herrar än er. Guitaut!

Mazarin ilade fram.

— Ers majestät, sade han, om även jag i min tur vågade ge er ett råd…

— Vill ni också råda mig att återgiva dem Broussel? I så fall kan ni bespara er besväret.

— Nej, svarade Mazarin, ehuru det rådet kanske vore lika gott som något annat.

— Vad är ert råd då?

— Att låta kalla hit koadjutorn.

— Koadjutorn! utropade drottningen. Denne avskyvärde bråkmakare! Det är han, som ställt till hela detta oväsen!

— Så mycket större skäl då, svarade Mazarin. Om han har ställt till det, så kan han också göra slut på det.

— Ah, se där, sade Comminges, som stod nära ett fönster, varigenom han såg ut, se där… tillfället är gynnsamt, ty han utdelar nu sin välsignelse på torget utanför palatset.

Drottningen gick fram till fönstret.

— Ni har rätt, sade hon, se bara på den skrymtaren!

— Jag ser, sade Mazarin, alt alla knäböja för honom, fastän han blott är koadjutor, då jag däremot i hans ställe skulle slitas i stycken, ehuru jag är kardinal. Jag framhärdar således i min önskan (han lade tonvikt på detta ord) att ers majestät ville mottaga koadjutorn.

— Varför säger inte även ni er vilja? svarade drottningen.

Mazarin bugade sig. Drottningen stod ett ögonblick tankfull. Därpå upplyfte hon huvudet.

— Herr marskalk, sade hon, gå och hämta hit koadjutorn.

— Och vad får jag säga folket? frågade marskalken.

— Alt det måste ha tålamod, svarade Anna av Österrike. Det får jag ju ha!

Det låg ett så befallande tonfall i den stolta spanjorskans röst, att marskalken ej gjorde någon invändning; han bugade sig och gick.

— Hur skall det här sluta? viskade d'Artagnan till Porthos.

— Vi få väl se, sade Porthos med sin lugna min.

Under tiden gick Anna av Österrike fram till Comminges och talade sakta med honom. Mazarin blickade oroligt åt det håll, där d'Artagnan och Porthos befunno sig.

De övriga av sällskapet växlade några ord med låg röst.

Dörren öppnades åter, och marskalken inträdde, åtföljd av koadjutorn.

— Se här, sade han, herr Gondy, som skyndar att lyda ers majestäts befallning.

Drottningen tog fyra steg emot honom och stannade, kall, sträng och orörlig med underläppen föraktligt framskjuten.

Gondy bugade sig vördnadsfullt.

— Nå, min herre, frågade drottningen, vad säger ni om detta upplopp.

— Att det inte längre är ett upplopp, madame, utan ett uppror, svarade koadjutorn.

— Det är ett uppror för dem, som inbilla sig, att mitt folk kan göra uppror! utbrast Anna, ur stånd att förställa sig för koadjutorn, vilken hon med rätta ansåg som upphovsmannen för hela detta tumult. — De, som önska ett uppror, benämna så, den oordning, de själva ställt till, men vänta, vänta, konungamakten skall nog veta att sätta en gräns därför.

— Var det för att säga mig detta, svarade Gondy kallt, som ers majestät gjorde mig äran att tillkalla mig?

— Nej, min bäste koadjutor, inföll Mazarin, det var för att begära ert råd i den brydsamma belägenhet, vari vi befinna oss.

— Är det verkligen sant, frågade Gondy, med låtsad förvåning, att ers majestät låtit kalla mig för att begära mitt råd?

— Ja, svarade drottningen, man tillrådde mig det.

Koadjutorn bugade sig.

— Ers majestät önskar således…

— Att ni säger madame, vad ni skulle göra i hennes ställe, inföll Mazarin hastigt.

Koadjutorn kastade en blick på drottningen, som gjorde ett jakande tecken.

— I ers majestäts ställe, svarade Gondy kallt, skulle jag inte tveka att återgiva dem Broussel.

— Och om jag inte gör det, sade drottningen. vad tror ni då skall hända?

— Jag tror, att det i morgon inte finns sten på sten kvar av Paris, inföll marskalk de la Meilleraie.

— Det var inte er jag frågade, återtog drottningen i sträv ton, det var herr Gondy.

— Om det var mig ers majestät frågade, svarade koadjutorn, så måste jag säga, att jag helt och hållet delar marskalkens åsikt.

Rodnaden färgade drottningens kinder, hennes vackra blå ögon tycktes vilja tränga ut ur huvudet, hennes röda läppar, som av den tidens poeter jämfördes med granatblommor, bleknade och darrade av raseri.

— Återgiva dem Broussel! utropade hon med ett förfärande småleende. På min ära, just ett präktigt råd! Det hörs nog, att det kommer från en präst.

Gondy stod orubbligt lugn. Denna dags förolämpningar tycktes halka förbi honom liksom föregående aftons speord, men hatet och hämndlystnaden hopade sig tyst och droppe för droppe i djupet av hans hjärta. Helt kallt betraktade han drottningen, som stötte till Mazarin för att även han i sin tur skulle yttra något.

— He he, sade denne, det är ett gott råd, ett vänskapligt råd, tror jag. Jag skulle återge dem den gode herr Broussel, död eller levande, och då vore allt slut.

— Om ni återlämnade honom död, vore det visserligen slut, som ni säger, monseigneur, men på ett helt annat sätt, än ni menar.

— Sade jag död eller levande? återtog Mazarin. Det var bara ett talesätt, ni vet ju, att jag inte behärskar språket riktigt, vilket ni däremot talar och skriver så väl, herr koadjutor.

— Det här artar sig ju till en ordentlig konselj, sade d'Artagnan till Porthos bakom förhänget. Men då var den konselj, vi höllo med Athos och Aramis vid La Rochelle mycket bättre.

— I bastionen Saint-Gervais? sade Porthos.

— Ja, där och även på annat håll.

Koadjutorn lät störtskuren gå över och återtog med alltjämt samma lugn:

— Madame, om ers majestät inte tycker om det råd, jag dristat giva, är det antagligen därför, att ers majestät har vida bättre råd att följa. Jag känner drottningens och hennes rådgivares vishet allt för väl för att kunna tro, att man länge lämnar huvudstaden i ett tumult, som håller på att urarta till revolution.

— Er åsikt är alltså, sade spanjorskan hånskrattande, i det hon bet sig i läppen av vrede, att gårdagens upplopp, som i i dag blivit uppror, i morgon kan urarta till revolution?

— Ja, madame, svarade koadjutorn allvarsamt.

— Att döma av era ord skulle folket då ha blivit alldeles tygellöst?

— Detta år är ogynnsamt för konungar, sade Gondy, i det han skakade på huvudet. Se på England, madame!

— Ja, men lyckligtvis ha vi ingen Oliver Cromwell i Frankrike, svarade drottningen.

— Vem vet? sade Gondy. Sådana människor likna åskan, man vet inte om dem, förrän de slå ned!

Alla ryste; ett ögonblicks tystnad uppstod. Drottningen lade sina händer över bröstet liksom för att hämma sitt hjärtats häftiga slag.

— Porthos, viskade d'Artagnan, betrakta noga den där prästen!

— Ja, jag ser honom, svarade Porthos. Än sen då?

— Jo, det är en man, det!

— Ers majestät, fortfor koadjutorn skoningslöst, vidtag då de åtgärder, ni anser lämpliga. Men jag förutser, att de bli förfärliga och sådana, att de blott ännu mer upphetsa rebellerna.

— Nåväl, då skall ni, herr koadjutor, som äger så stor makt över dem, och som är vår vän, sade drottningen ironiskt, då skall ni lugna dem, medan ni ger dem er välsignelse.

— Det blir kanske för sent, svarade Gondy alltjämt med samma kyla; då har jag kanske själv förlorat allt inflytande, då däremot, om ni återger dem Broussel, ers majestät upprycker själva roten till upproret och förvärvar rättighet att hårt straffa varje återuppflammande av upprorslågan.

— Äger jag då inte denna rättighet? utropade drottningen.

— Om så är, så begagna er därav, svarade Gondy.

— Besitta, sade d'Artagnan till Porthos, se där en karaktär, som jag tycker om! Varför är han inte minister och jag hans d'Artagnan i stället för den där futtige Mazarins! Anfäkta, vilka storverk vi då skulle utföra tillsammans!

— Ja, medgav Porthos.

Med en åtbörd avskedade drottningen nu sitt hov, utom Mazarin. Gondy bugade sig och ville avlägsna sig som de andra.

— Stanna, min herre! befallde drottningen.

— Aha, sade Gondy för sig själv, hon tänker väl ge vika.

— Hon låter väl arrestera honom, sade d'Artagnan till Porthos.

Drottningen följde med blicken alla, som gingo ut. När den siste stängt dörren, vände hon sig om. Det syntes, att hon gjorde stora ansträngningar att dämpa sin vrede; hon fläktade med solfjädern, andades vid sin luktflaska och gick av och an i rummet. Mazarin stod kvar vid sin stol i begrundande ställning.

Gondy, som började bli orolig, kastade forskande blickar åt alla väggarna, kände på sitt bröstharnesk, som han bar under sin långa rock och förvissade sig om, att han lätt kunde nå skaftet på en dolk, som han bar dold under manteln.

— Hör på, sade drottningen, i det hon slutligen stannade, nu då vi äro ensamma, så upprepa ert råd, herr koadjutor.

— Det lyder så här, madame: att ni låtsar ha betänkt er, offentligt erkänner ett begånget misstag — vilket utgör en styrka hos starka styrelser — frigiver Broussel ur fängelset och återger honom åt folket.

— Ah, utropade Anna av Österrike, skulle jag förnedra mig så! Är jag drottning eller är jag det inte? Allt detta skränande pack… är det mina undersåtar eller icke? Äger jag vänner, drabanter? Nej, vid Notre-Dame, som drottning Catherine sade, fortfor hon, i det hon hetsade upp sig med sina egna ord, hellre än att återge dem den gemene Broussel skulle jag strypa honom med mina egna händer!

Med krampaktigt knutna händer rusade hon mot Gondy, vilken hon i detta ögonblick avskydde minst lika mycket som Broussel.

Gondy förblev lugn, ej en enda muskel rördes i hans ansikte, men hans kalla och skarpa blick korsade som ett svärd drottningens ursinniga ögonkast.

— Madame, utbrast kardinalen, i det han grep tag i Anna av Österrike och drog henne tillbaka, vad gör ni?

Därpå tillade han på spanska:

— Är ni tokig, Anna? Ni grälar som en borgarhustru, ni… en drottning? Inser ni inte, att ni i den där prästens person har framför er hela parisfolket, vilket det i denna stund är ganska farligt att skymfa, och att, om denne präst så vill, har ni om en timme ingen krona längre? Hör på, framdeles, vid ett annat tillfälle kan ni ta igen skadan och visa er stark och ståndaktig, men nu är det inte lämpligt, nu bör ni smickra och smeka… eljest är ni blott en vanlig simpel kvinna!

Redan vid de första orden av detta tilltal grep d'Artagnan Porthos arm och trvckte den allt hårdare; när Mazarin tystnat, viskade han i vännens öra:

— Porthos, tala aldrig om för Mazarin, att jag förstår spanska, ty då är jag förlorad, och du också!

— Gott, sade Porthos.

Denna allvarsamma tillrättavisning, framförd med en vältalighet, som var Mazarin egen, då han talade italienska eller spanska, men som han alldeles saknade, då han talade franska, yttrades med ett alldeles oförändrat ansikte, så att Gondy, så skicklig fysionomist han än var, icke kunde misstänka något annat däri än en helt enkel varning åt drottningen, att vara mer sansad.

Den så skarpt tilirättavisade drottningen lugnade sig genast. Hon lät så att säga elden i sina ögon slockna, blodet försvinna från kinderna och den mångordiga vreden från läpparna. Hon satte sig ned och sade med en av tårar bruten röst, i det hon lät sina kraftlösa armar sjunka ned.

— Förlåt mig, herr koadjutor, och tillräkna denna häftighet blott mina upprörda känslor. Som kvinna, och följaktligen underkastad mitt köns svaghet, förföras jag vid tanken på ett inbördeskrig; som drottning och van att åtlydas, retas jag vid första motstånd jag röner.

— Madame, svarade Gondy, i det han bugade sig, ers majestät misstar sig, om ni anser mina uppriktiga råd som något slags motstånd. Ers majestät äger blott undergivna och vördnadsfulla undersåtar. Folket vill inte sin drottning något ont… det vill ha tillbaka sin Broussel, se där allt! Det skattar sig alltför lyckligt att få leva under ers majestäts regering, om ni blott vill frigiva Broussel, tillade Gondy småleende.

Mazarin, som vid orden: folket vill inte sin drottning något ont, spänt öronen, i tanke att koadjutorn skulle tala om ropen: Ned med Mazarin! höll Gondy räkning för hans tystlåtenhet i detta avseende och sade med sin lenaste stämma och sitt behagligaste leende:

— Madame, tro vad koadjutorn säger! Han är en av de skickligaste statsmän vi äga. Den första kardinalshatt, som blir ledig tycks vara gjord för hans ädla huvud.

— Ah, vad du väl behöver mig nu, din slipade skälm! sade Gondy för sig själv.

— Således, min herre, sade drottningen, är det på fullt allvar ni fruktar denna folkrörelse?

— Ja, på fullt allvar, återtog Gondy, förvånad över att inte ha kommit längre. Jag fruktar, att då strömmen sprängt sina dammar, skall den åstadkomma stora förödelser.

— Och jag, svarade drottningen, tror, att man i så fall bör resa nya dammar däremot. Nå, jag skall tänka på saken.

Gondy såg förvånad på Mazarin; denne närmade sig drottningen för att tala med henne. I detsamma hördes ett förskräckligt larm utanför palatset.

Gondy smålog, drottningens blick lågade, Mazarin blev mycket blek.

— Vad står nu på igen? frågade han.

I detta ögonblick rusade Comminges in i salongen.

— Förlåt, madame, sade han, men folket har klämt ihjäl skiltvakterna mot gallergrindarna, och i denna stund stormar det portarna. Vad befaller ni?

— Hör, sade Gondy.

Vågornas brus, åskans dån, vulkanens rytande äro ett intet mot den storm av vilda rop och tjut, som i detta ögonblick uppsteg mot himlen.

— Vad jag befaller? upprepade drottningen.

— Ja, tiden är dyrbar.

— Hur många man har ni i Palais-Royal?

— Sexhundra man.

— Ställ hundra man omkring konungen och sopa med resten bort hela denna pöbel.

— Vad gör ni, madame? sade Mazarin.

— Gå! befallde drottningen.

Comminges gick ut med soldatens blinda lydnad.

I detsamma hördes ett fruktansvärt brak; en av portarna började giva efter.

— Åh, madame, sade Mazarin, ni störtar oss alla i fördärvet, konungen, er själv och mig!

Vid detta rop, som kom från det innersta av kardinalens förfärade själ, greps även drottningen av fruktan; hon kallade Comminges tillbaka.

— Det är för sent, sade Mazarin, i det han slet i sitt hår, det är för sent!

Porten gav vika, och man hörde pöbelns vilda jubelrop. D'Artagnan drog sin värja och gav Porthos en vink att göra detsamma.

— Rädda drottningen! ropade Mazarin, i det han vände sig till koadjutorn.

Gondy störtade fram till fönstret och öppnade det. Han såg Louvières i spetsen för tre eller fyratusen man.

— Tillbaka! skrek han. Ej ett steg längre! Drottningen skriver under.

— Vad säger ni? utropade drottningen.

— Sanningen, svarade Mazarin, i det han räckte henne en penna och ett papper. Ni måste! Skriv under, Anna, jag ber er därom, jag vill det!

Drottningen sjönk ned på en stol, tog pennan och skrev.

Hejdat av Louvières, framträngde folket icke längre, men det förfärliga sorl, som tillkännagiver hopens vrede, fortfor ännu oavbrutet.

Drottningen skrev:

»Fångvaktaren i Saint-Germain beordras härmed att genast försätta parlamentsrådet Broussel i frihet.»

Därpå undertecknade hon.

Koadjutorn, vars blick följde alla hennes rörelser, tog papperet, så snart namnet var undertecknat, gick åter bort till fönstret, svängde det med handen och ropade:

— Se här ordern!

Det var som om hela Paris uppgivit ett enda tusenstämmigt jubelskri. Därefter skallade ropen: Leve Broussel! Leve koadjutorn!

— Leve drottningen! tillade koadjutorn.

Några rop besvarade hans, men de voro få och svaga. Koadjutorn hade måhända ropat så, blott för att övertyga Anna av Österrike om hennes svaga ställning.

— Nu, då ni fått, vad ni önskar, så gå, herr Gondy! sade hon.

— När drottningen behöver mig vidare, svarade koadjutorn, i det han bugade sig, så vet ers majestät, att jag står till er tjänst.

Drottningen gjorde ett tecken med huvudet. Gondy avlägsnade sig.

— Ah, fördömde präst, utropade Anna av Österrike, i det hon utsträckte sin hand mot den knappt tillstängda dörren, jag skall en dag låta dig tömma resten av den galla, du i dag iskänkt åt mig!

Mazarin ämnade närma sig henne.

— Lämna mig, sade hon, ni är ingen man!

Därpå gick hon ut ur salongen.

— Det är ni, som inte är någon kvinna, mumlade Mazarin.

Efter en stunds eftersinnande påminde han sig, att d'Artagnan och Porthos voro där, och följaktligen borde ha hört allt. Han rynkade ögonbrynen, gick rakt fram till dörrdraperiet och lyfte upp det. Kabinettet var tomt!

Vid drottningens sista ord hade d'Artagnan tagit Porthos vid handen och dragit honom med sig ut i galleriet.

Mazarin trädde nu också ut i galleriet och fann där de båda vännerna, som spatserade av och an.

— Varför gick ni ut ur kabinettet, herr d'Artagnan? frågade Mazarin.

— Därför att drottningen befallde, att alla skulle avlägsna sig, svarade d”Artagnan, och jag trodde, att befallningen gällde oss såväl som de andra.

— Ni har alltså varit här…?

— En kvart ungefär, svarade d'Artagnan, i det han blinkade åt Porthos för att denne ej skulle motsäga honom.

Mazarin märkte detta tecken och vart övertygad om att d'Artagnan sett och hört allt, men han kände sig likväl tacksam för denna finkänsliga osanning.

— Ni är verkligen den man jag sökte, herr d'Artagnan, och ni liksom er vän kunna räkna på mig.

Därefter hälsade han de båda vännerna med sitt mest behagliga leende och gick in i sitt kabinett, lugnare än förut, ty så snart Gondy gått ut, hade tumultet där ute upphört som genom ett trollslag.