Myladys son/Del II/Kapitel 20
| ← Ett parti lanter |
|
Rättegången → |
XX.
LONDON.
DÅ HÄSTHOVARNAS DÅN FÖRLORAT SIG I rymden, återvände d'Artagnan till stranden av den lilla ån och red sedan utåt slätten, i det han så mycket som möjligt styrde kosan åt London. Hans tre vänner följde honom under djup tystnad, vilken fortfor ända tills de, efter att ha beskrivit en vidsträckt halvcirkel, lämnat den lilla köpingen långt bakom sig.
— Den här gången, sade d'Artagnan, då han omsider ansåg sig ha hunnit nog långt bort från utgångspunkten för att kunna sakta hästens språng till trav, den här gången tror jag verkligen, att allt hopp är ute och att det bästa, vi kunna göra är att återvända till Frankrike. Vad säger du om det, Athos? Tycker du inte att det skulle vara förståndigt?
— Jo, min vän, svarade Athos, men härom dagen yttrade du några ord, som voro mer än förståndiga och som hade en ädel och vacker innebörd. Det var, när du sade: Låt oss dö här! Jag påminner dig nu dessa ord.
— Ja, inföll Porthos, döden är ett intet, och tanken därpå bör inte förskräcka oss, men det är tanken på ett nederlag, som plågar mig. Efter den vändning sakerna nu tagit, ser jag väl att vi måste strida mot London, mot provinserna, ja hela England, och under sådana förhållanden kunna vi verkligen inte undgå att bli slagna till sist.
— Vi böra övervara det stora sorgespelet till dess sista akt, och den må bli hurudan som helst, så lämna vi inte England, förrän efter upplösningen. Tänker du inte som jag, Aramis?
— Jo, alldeles, min käre Athos; för övrigt tillstår jag, att jag inte skulle ha något emot att återfinna den där Mordaunt. Vi ha en räkning ouppgjord med honom, tycker jag, och vi bruka inte lämna ett land, innan vi betalat våra skulder.
— Nå, det är en annan sak, sade d'Artagnan. Det skälet tycks mig ganska giltigt. Jag skulle gärna stanna ett helt år i London, om så behövdes, blott för att återfinna Mordaunt. Låt oss bara skaffa oss bostad hos någon pålitlig person och uppträda, så att vi inte väcka misstankar, ty nu låter Cromwell säkert söka oss, och enligt min uppfattning är Cromwell inte att leka med. Säg, Athos, känner du i hela staden något värdshus, där man får rena lakan, en god rostbiff och vin, som inte är bryggt av humle och gin?
— Ja, jag tror, att jag vet ett sådant ställe, svarade Athos. Winter förde oss vid vår ankomst till en man, vilken han uppgav vara en gammal spanjor, som tack vare sina nya landsmäns guinéer blivit naturaliserad engelsman. Vad säger du om det, Aramis?
— Förslaget att taga in hos señor Perez synes mig ganska förståndigt, och jag antar det alltså för min del. Vi skola hos honom uppliva minnet av den stackars Winter, för vilken han tycktes hysa stor vördnad. Vi skola säga honom, att vi komma som resenärer för att få se, vad som tilldrar sig, vi skola hos honom ge ut var sin guiné om dagen, och med dessa försiktighetsmått tror jag, att vi kunna vara tämligen trygga.
— Du glömmer ett försiktighetsmått, Aramis, och ett ganska viktigt ändå.
— Vilket då?
— Att byta om kläder för att inte bli igenkända, sade d'Artagnan. Våra kläder ha ett snitt och en färg, som redan vid första påseendet förråder, att vi äro fransmän. Jag skall köpa mig en kastanjebrun rock, ty jag har märkt, att alla dessa tjockskalliga puritaner äro förtjusta i den färgen.
— Men tror du, att du kan återfinna den där mannen, Athos?
— Ja, säkert. Han bodde vid Green-hallgatan, Bedfords tavern. För övrigt kan jag med förbundna ögon leta mig fram genom City.
— Jag önskar, vi redan vore där, sade d'Artagnan, och jag tillråder, att vi söka komma fram till London före morgonens inbrott, om vi också skulle spränga våra hästar.
— Låt oss då skynda oss, sade Athos. Om jag inte misstar mig, så äro vi knappt åtta eller tio lieues därifrån nu.
De fyra vännerna påskyndade sina hästar och kommo verkligen fram omkring klockan fem på morgonen. Vid tullporten hejdades de av en skiltvakt. Athos förklarade på god engelska att de voro sända av överste Harrison för att underrätta hans ämbetsbroder Pridge om konungens snara ankomst. Detta svar föranledde frågor angående konungens tillfångatagande, och Athos gav så noggranna och bestämda upplysningar därom, att om vakten hyst några misstankar, skingrades de fullkomligt. De fyra vännerna insläpptes således under alla slags puritanska lyckönskningar.
Athos hade rätt, då han sade sig hitta vägen, ty han förde dem direkt till Bedfords tavern och gav sig tillkänna för värden, vilken blev så förtjust över att se honom återvända i så talrikt och ståtligt sällskap, att han genast lät ställa i ordning de bästa rummen i värdshuset.
Förslaget att byta klädedräkt hade enhälligt antagits, och man sysselsatte sig nu med att verkställa det. Värden skaffade dem åtskilliga kläder att välja på. Athos utvalde en svart rock, som kom honom att se ut som en hederlig borgare. Aramis, som ej ville avstå från sin värja, valde en mörkgrön rock med
militäriskt snitt. Porthos förtjustes av en röd jacka och ett par gröna byxor; d'Artagnan, som på förhand bestämt sig i fråga om färgen, behövde blott välja bland de olika skiftningarna därav, och i den kastanjebruna rock, han iklädde sig, föreställde han precis en handlande, som dragit sig tillbaka från affärerna.
Grimaud och Mousqueton, som ej buro livré, voro redan helt och hållet förklädda. Grimaud liknade för övrigt i alla avseenden en lugn, stel och försiktig engelsman.
— Nu till det viktigaste av alltsammans, sade d'Artagnan Låt oss nu klippa av vårt hår för att inte bli skymfade av. pöbeln. Det är inte nog med klädseln, vi måste också bära håret såsom puritanerna bruka. Det är som ni veta den viktigaste yttre skillnaden mellan kavaljerer och covenanter.
I denna betydelsefulla sak fann d'Artagnan Aramis mycket motsträvig; han ville ovillkorligen behålla sitt långa hår, vilket var mycket vackert och som han alltid ägnade största omsorg. Athos för vilken alla dessa frågor voro likgiltiga, måste föregå honom med gott exempel. Porthos överlämnade utan invändning sitt huvud åt Mousqueton, som med saxen bortklippte stora massor av det tjocka och sträva håret. D'Artagnan klippte sig själv efter sin egen fantasi, och hans huvud blev ej olikt en medalj från Francois I:s eller Karl IX:s tid.
— Nu se vi rysliga ut, sade Athos.
— Ja, jag tycker att vi osa puritan, så att man kan rysa, svarade Aramis.
— Jag fryser om huvudet, sade Porthos.
— Och jag känner mig nästan få kallelse att predika, inföll d'Artagnan.
— Nu, sade Athos, då vi knappast känna igen oss själva, och följaktligen inte behöva frukta, att andra skola känna igen oss, så låt oss gå och se konungens intåg. Om han färdats hela natten, kan han nu inte vara långt ifrån London.
De fyra vännerna hade icke två timmar varit blandade i folkhopen på gatorna, förrän höga rop och livlig rörelse förebådade Karls ankomst. Man hade skickat en vagn emot honom, och den jättelike Porthos, som var huvudet högre än allt folket förkunnade, att han såg den kungliga vagnen komma. D'Artagnan reste sig därvid på tåspetsarna, men Athos och Aramis lyssnade för att söka utröna allmänna sinnesstämningen. Då vagnen for förbi, igenkände d'Artagnan Harrison vid ena vagnsdörren och Mordaunt vid den andra.
Folket, vars sinnesstämning Athos och Aramis studerade, utgöt sig i smädelser och förbannelser mot konungen.
Athos återvände mycket nedslagen.
— Min bäste vän, sade d'Artagnan till honom, det är gagnlöst att envisas; ställningen är verkligen hopplös. För min del omfattar jag konungens sak endast för din skull och av ett visst intresse för musketörspolitik… jag tycker att det skulle vara ganska roligt att rycka offret från alla dessa skränfockar och driva gäck med dem. Jag skall tänka på saken.
Redan dagen därpå, då Athos stod vid fönstret, som vette utåt en av de folkrikaste trakterna i City, hörde han den parlamentsbill utropas, i kraft av vilken ex-konung Karl I, anklagad för högförräderi och missbruk av konungamakten, kallades inför rätta.
D'Artagnan stod bredvid Athos, Aramis rådfrågade en karta, och Porthos höll som bäst på att förtära de sista läckerheterna av en god frukost.
— Parlamentet! utropade Athos. Det är inte möjligt, att parlamentet utfärdat en sådan bill.
— Hör på, sade d'Artagnan, jag förstår mycket litet engelska, men som engelskan blott är en illa uttalad franska, så kan enligt min mening parliaments bill inte betyda annat än ett beslut av parlamentet.
I detsamma inträdde värden, och Athos vinkade åt honom att närma sig.
— Har parlamentet utfärdat denna bill? frågade Athos värden på engelska.
— Ja, mylord, det rena parlamentet.
— Vad? Det rena parlamentet? Finns det två parlament?
— Min vän, inföll d'Artagnan, som jag inte förstår engelska, men vi däremot alla förstå spanska, så gör oss det nöjet att tala med oss på detta språk, som är ert modersmål och som ni säkerligen gärna talar, då ni har tillfälle därtill.
— Alldeles rätt, instämde Aramis.
Porthos var helt och hållet upptagen av att skilja köttet från ett kotlettben.
— Ni frågade alltså…? sade värden på spanska.
— Jag frågade, återtog Athos på samma språk, om det finns två parlament, ett rent och ett orent.
— Det var besynnerligt, sade Porthos, i det han lyfte upp huvudet och såg på sina vänner, förstår jag då engelska? Jag begriper ju vad ni säger!
— Vi tala spanska nu, min vän, sade Athos.
— Åh tusan! utbrast Porthos. Det var dumt, det… för eljest hade jag kunnat ett språk till.
— När jag säger det rena parlamentet, señor, återtog värden, så menar jag blott det, som överste Pride rensat.
— Anfäkta, inföll d'Artagnan, det var minsann inte illa! När jag kommer tillbaka till Frankrike skall jag lära Mazarin och koadjutorn den konsten. Den ene rensar i hovets namn, den andre i folkets… på det sättet kommer det till sist inte att finnas något parlament kvar.
— Vem är den där överste Pride, frågade Aramis, och hur gick han till väga för att rensa parlamentet?
— Överste Pride, svarade spanjoren, är en för detta åkare, en mycket klok man, som då han körde sin kärra, kom underfund med en sak, nämligen att då en stor sten låg i vägen, var det bättre att lyfta bort stenen än att försöka låta hjulet gå över den. Av parlamentets tvåhundrafemtio ledamöter voro etthundranittioen i vägen för honom och hade lätt kunnat stjälpå omkull hans politiska kärra. Han tog dem därför, som han förr tog stenarna, och kastade ut dem ur kammaren.
— Förträffligt! utropade d'Artagnan.
— Och alla dessa utdrivna ledamöter voro rojalister? frågade Athos.
— Ja visst, señor, och ni förstår väl, att de skulle ha räddat konungen.
— Anfäkta det! sade Porthos majestätiskt, de bildade ju majoriteten!
— Och ni tror, att konungen skall samtycka till att inställa sig inför en sådan domstol? sade Aramis.
— Han är väl så illa tvungen, svarade spanjoren. Om han satte sig däremot, skulle han föras dit med våld.
— Tack, herr Perez, sade Athos, nu har jag fått tillräckliga upplysningar.
— Börjar du nu sent omsider inse, att saken är omöjlig? frågade d'Artagnan. Och att vi inte kunna uträtta något mot Joyce, Pride och Cromwell?
— Om de också våga döma sin konung, skola de döma honom till landsflykt eller fängelse, det är allt, sade Aramis.
D'Artagnan visslade sin mest tvivelsamma melodi.
— Vi få väl se, sade Athos, ty vi skola väl infinna oss vid sessionen, antar jag.
— Då slippa ni att vänta länge, sade värden, ty den börjar redan i morgon.
— Rättegången var alltså förberedd, redan innan konungen tillfångatogs? sade Athos.
— Helt säkert, svarade d'Artagnan. Den inleddes redan samma dag han såldes.
— Ni veta, sade Aramis, att det var vår vän Mordaunt, som bedrev, om inte själva köpslutet, så åtminstone de första underhandlingarna i denna sak.
— Ni veta också, tillade d'Artagnan, att varhelst jag får tag i herr Mordaunt, så sticker jag ned honom.
— Denne eländige usling! sade Athos.
— Just därför att han är en usling, skall jag döda honom, återtog d'Artagnan. Åh, min vän, jag säger dig, att jag och ingen annan skall döda den där Mordaunt.
— Jag också, inföll Porthos.
— Och jag med, sade Aramis.
— Vilken rörande endräkt! utropade d'Artagnan. Den anstår de hyggliga borgare vi äro. Låt oss nu göra en liten tur ut i staden. I den här dimman skall Mordaunt inte känna igen oss på fyra stegs avstånd. Låt oss gå och insupa litet dimma.
— Ja, sade Porthos, det blir en smula ombyte efter ölet.
De fyra vännerna begåvo sig verkligen ut för att få litet frisk luft.