Myladys son/Del II/Kapitel 19
| ← d'Artagnan uppgör en plan |
|
London → |
XIX.
ETT PARTI LANTER.
KLOCKAN VAR NIO PÅ KVÄLLEN, VAKTPOSTEN
hade avlösts klockan åtta, och kapten Groslows
vakthållning hade börjat för en timme sedan.
D'Artagnan och Porthos, beväpnade med sina värjor samt Athos och Aramis, vardera med sin dolk gömd under kläderna, begåvo sig till det hus, som denna natt användes till fängelse åt Karl Stuart. De båda senare följde sina besegrare helt ödmjukt och till synes obeväpnade, som det anstod ett par fångar.
— Jag började sannerligen tro, att ni inte skulle komma, sade Groslow, då han varseblev dem.
D'Artagnan närmade sig och sade med låg röst:
— Ja, herr du Vallon och jag voro verkligen ett ögonblick tveksamma om, hur vi skulle göra.
— Varför det? frågade Groslow.
D'Artagnan visade med blicken på Athos och Aramis.
— Jaså, sade Groslow, för deras politiska åsikter, menar ni? Bah, vad rör det mig? Om de vilja återse sin Stuart, så skola de få det, tillade han skrattande.
— Komma vi då att vara i konungens rum? frågade d'Artagnan.
— Nej, men i rummet närmast intill, och som dörren kommer att stå öppen, är det nästan som om vi vore i samma rum. Ha ni tagit pengar med er? För i natt är jag hågad att spela högt.
— Hör bara! sade d'Artagnan, i det han skramlade med guldmynt i sin ficka.
— Very good! sade Groslow, i det han öppnade dörren till rummet. Det är för att visa er vägen, mina herrar, tillade han, då han inträdde före dem.
D'Artagnan kastade en blick på sina vänner. Porthos var lika sorglös som om det gällt ett vanligt spelparti, Athos var blek, men beslutsam, Aramis torkade med en näsduk sin av lindrig svett fuktiga panna.
De åtta vaktkarlarne voro på sin post; fyra i konungens rum, två i dörren, som förenade de båda rummen och två i den dörr, genom vilken de fyra vännerna inträdde. Athos smålog vid åsynen av de blottade värjorna; det skulle således icke bli en slakt utan en strid. Från denna stund tycktes han ha återfått sitt goda lynne.
Konung Karl, som syntes genom den öppna dörren, låg alldeles påklädd i sin säng med ett täcke över sig. Parry satt vid hans huvudgärd och läste med låg röst ett kapitel i en katolsk bibel.
Ett dåligt talgljus, ställt på ett svart bord, upplyste konungens undergivna ansikte och hans trogne tjänares långt mindre lugna anletsdrag.
Parry avbröt emellanåt läsningen i den tron, att konungen somnat, men den senare öppnade då ögonen och sade småleende:
— Fortsätt, min gode Parry, jag hör dig.
Groslow framträdde ända till tröskeln av konungens rum, satte med avsikt åter på sig hatten, som han hållit i handen, då han mottagit sina gäster, och betraktade ett ögonblick helt föraktfullt denna enkla och rörande scen: en gammal trotjänare, som läste bibeln för sin tillfångatagne konung, såg efter att varje man befann sig på den post, som anvisats honom, vände sig åter till d'Artagnan och blickade triumferande på fransmannen, som om han väntat sig beröm för sina anordningar.
— Mycket bra! sade gascognaren. Besitta, vilken förträfflig general ni är!
— Tror ni ännu, att Stuart skall kunna rymma, medan jag håller vakt över honom?
— Nej, säkert inte, svarade d'Artagnan, såvida det inte regnar vänner till honom från himlen.
Groslows ansikte strålade.
Vid ljudet av d'Artagnans lätt igenkännliga röst öppnade Karl Stuart ofrivilligt sina förut tillslutna ögon, och Parry spratt till och avbröt läsningen.
— Vad tänker du på, eftersom du avbryter? frågade konungen. Fortsätt, min käre Parry, om du inte tröttnat.
— Nej, sire, svarade kammartjänaren och återtog läsningen.
Ett bord var framsatt i det yttre rummet, och på detta bord, som täcktes av en duk, funnos två tända ljus, kort, tärningar och bägare.
— Tag plats, mina herrar, sade Groslow, jag sätter mig mitt emot Stuart, som jag så gärna ser, helst där han nu befinner sig; ni, herr d'Artagnan, sitter mitt emot mig.
Athos flammade upp av vrede; d'Artagnan såg på honom med rynkade ögonbryn.
— Det är bra, svarade d'Artagnan, ni greve de La Fère, sitter till höger om kapten Groslow, ni, chevalier d'Herblay till vänster om honom, och du, du Vallon, sitter hos mig.
D'Artagnan hade alltså Porthos vid sin vänstra sida och kunde meddela sig med honom genom stötar med knäet. Athos och Aramis hade han mitt emot sig och till dem kunde han tala med blicken.
Vid greve de La Fères och chevalier d'Herblays namn öppnade Karl åter ögonen; ofrivilligt upplyfte han sitt huvud och omfattade med en enda blick alla deltagarne i denna scen.
I detsamma vände Parry om några blad i bibeln och läste följande vers av Jeremia:
— Oeh Gud sade: Hören mina tjänare, profeterna, vilka jag tillsänt er med stor omsorg, och som jag till eder fört haver.
De fyra vännerna växlade en blick. Vad Parry läst tillkännagav för dem, att konungen tillskrev deras närvaro dess verkliga orsak.
D'Artagnans ögon tindrade av glädje.
— Ni frågade mig nyss, om jag var stadd vid kassa, sade d'Artagnan, i det han lade omkring tjugu pistoler på bordet.
— Ja, svarade Groslow.
— Nåväl, återtog d'Artagnan, jag säger er i min tur: akta väl er skatt, min bäste herr Groslow, ty jag ansvarar för, att vi inte skola gå härifrån utan att taga den med oss.
— Det ska åtminstone inte ske utan att jag försvarar den, sade Groslow.
— Så mycket bättre! sade d'Artagnan. Strid, min bäste herr kapten, strid… det är just, vad vi önska!
Konungen hade hört och förstått allt. En lätt rodnad färgade hans kinder. Soldaterna, som bevakade honom, sågo honom sträcka ut sina trötta lemmar och under förevändning av för stark värme från kaminen kasta av sig det skotska täcket, under vilket han, som vi redan nämnt, låg fullt påklädd.
Athos och Aramis ryckte till av glädje, då de sågo, att konungen låg påklädd.
Spelet började. Denna kväll vände turen sig och var på Groslows sida. Han höll högt och vann oupphörligt. Etthundra pistoler övergingo från den ena sidan av bordet till den andra. Groslow var särdeles belåten.
Porthos, som förlorat de femtio pistoler, han kvällen förut vunnit, och därtill trettio av sina egna pengar, var mycket förargad och stötte till d'Artagnan med knäet som om han ville fråga, om icke tiden nu vore inne att övergå till ett annat spel. Athos och Aramis å sin sida betraktade honom emellanåt med forskande blick, men d'Artagnan förblev lugn.
Klockan slog tio. Man hörde ronden passera.
— Hur många sådana ronder göra ni? frågade d'Artagnan, i det han tog upp några fler pistoler ur sin ficka.
— Fem, svarade Groslow, en varannan timme.
— Jaså, sade d'Artagnan, ja, det är ganska klokt.
Han kastade en blick på Athos och Aramis. Man hörde stegen av patrullen, som avlägsnade sig.
Lockade av spelets spänning och den alltid så mäktigt verkande åsynen av guldet, hade soldaterna, vilka voro posterade i konungens rum, småningom närmat sig dörren, där de reste sig på tåspetsarna och sågo över Porthos och d'Artagnans axlar. Även de soldater, som stått vid dörren, hade närmat sig.
Athos tycktes bli lugnare, allt eftersom stunden nalkades; hans vita och aristokratiska händer lekte med louisdorerna, vilka han böjde ihop och åter rätade ut lika lätt som om de varit av tenn, i stället för guld. Med mindre självbehärskning förde Aramis oupphörligt handen till bröstet, och Porthos, otålig över att ständigt förlora, stötte upprepade gånger till d'Artagnan med knäet.
D'Artagnan såg, att stunden nu var inne, att var och en var på sin post, och att man blott väntade på ordet »äntligen», vilket skulle utgöra signalen.
Han kastade en förberedande blick på Athos och Aramis, och båda sköto sakta sina stolar tillbaka för att vara fria i sina rörelser. Därpå gav han Porthos en knästöt; denne steg upp, som om han ville räta ut benen och förvissade sig därvid om, att hans värja med lätthet kunde dragas ur slidan.
— Tusan bövlar! sade d'Artagnan. Nu har jag åter förlorat tjugu pistoler! I natt har ni en förbaskad tur, kapten Groslow, men den kan väl inte räcka så länge.
Han tog åter upp tjugu pistoler ur fickan.
— Ett sista drag, kapten! De här tjugu pistolerna i ett drag, ett enda, det sista.
— Låt gå för tjugu pistoler! svarade Groslow.
Han slog upp två kort, som det vanligtvis brukas, en kung för d'Artagnan och ett ess för sig själv.
— En kung! sade d'Artagnan. Det var ett gott tecken. Herr Groslow, tillade han, akta er för kungen!
Oaktat d Artagnans självbehärskning hade hans röst en underlig dallring, som kom hans motspelare att spritta till.
Groslow började slå upp korten, det ena efter det andra. Om ett ess kom upp, vann han, om det blev en kung, förlorade han.
Han slog upp en kung.
— Äntligen! utropade d'Artagnan.
Vid detta ord stego Athos och d'Artagnan hastigt upp. Porthos drog sig ett steg tillbaka för att få fritt spelrum. Dolkar och värjor voro på väg att blixtra… men då öppnades dörren plötsligt och Harrison visade sig på tröskeln, åtföljd av en man i svart kappa. Bakom denne man syntes fem eller sex musköter blänka.
Croslow steg upp, förlägen över att överraskas bland vin, kort och tärningar. Men Harrison ägnade honom icke den minsta uppmärksamhet, och åtföljd av sin följeslagare inträdde han i konungens rum.
— Karl Stuart, sade han, jag fick nyss order att föra er till London utan att stanna varken dag eller natt. Gör er därför i ordning att fara på ögonblicket.
— Vem har givit denna order? frågade konungen. Är den från general Cromwell?
— Ja, svarade Harrison, och här är herr Mordaunt, som nyss överlämnat den och som har i uppdrag att verkställa den.
— Mordaunt! mumlade de fyra vännerna, i det de växlade en blick.
D'Artagnan sopade åt sig alla de pengar på bordet, vilka han och Porthos förlorat, och stoppade dem i sin rymliga ficka. Athos och Aramis ställde sig bakom honom.
Vid denna rörelse vände Mordaunt sig om, kände igen dem och uppgav ett vilt jubelrop.
— Överste! utropade han. Låt omringa detta rum, ty ni är bedragen! Dessa fyra fransmän ha flytt från Newcastle och ha säkert för avsikt att bortföra konungen. Låt arrestera dem!
— Åh, unge man, sade d'Artagnan, i det han drog sin värja, den ordern är lättare att giva än att verkställa.
Och under det han på ett fruktansvärt sätt skvadronerade med sin värja, ropade han: Reträtt, mina vänner, reträtt!
I detsamma rusade han mot dörren och stötte omkull två av de soldater, som bevakade den, innan de hunnit spänna hanen på sina musköter. Athos och Aramis följde honom. Porthos kom sist, och innan soldaterna, officerarna och översten kunnat sansa sig, voro de alla fyra ute på gatan.
— Skjut! skrek Mordaunt. Skjut på dem!
Några muskötskott avlossades också, men utan annan verkan än att de visade honom de fyra flyktingarna, just då de välbehållna veko om gathörnet.
Hästarna väntade på bestämt ställe och betjänterna behövde blott kasta tyglarna åt sina herrar, vilka hoppade upp i sadeln med fulländade ryttares vighet.
— Framåt! ropade d'Artagnan. Hugg i sporrarna!
De galopperade sålunda efter d'Artagnan och togo samma väg, de redan förut på dagen färdats, men i riktning mot Skottland. Den lilla staden hade varken port eller murar, varför de utan svårighet sluppo ut.
Då de voro på femtio stegs avstånd från det sista huset, stannade d'Artagnan.
— Halt! sade han.
— Vad? Halt! utropade Porthos. I galopp! menar du väl?
— Nej, svarade d'Artagnan. Den här gången komma de att förfölja oss. Låt dem komma ut ur staden och sätta efter oss på vägen till Skottland, och när vi väl sett dem rida förbi i galopp, vända vi oss åt motsatt håll.
Några steg därifrån var en å med en bro över; d'Artagnan red ned under brovalvet, och hans vänner följde honom.
De hade icke väntat tio minuter, då de hörde en trupp galopperande ryttare hastigt närma sig. Fem minuter senare red denna trupp mitt över deras huvuden utan att ana, att de, som de sökte, blott av brovalvet skildes från sina förföljare.