Myladys son/Del II/Kapitel 18

←  Hell det fallna majestätet!

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg d'Artagnan uppgör en plan

Ett parti lanter  →

XVIII.
D'ARTAGNAN UPPGÖR EN PLAN.

ATHOS KÄNDE D'ARTAGNAN MÅHÄNDA bättre än denne kände sig själv. Han visste, att det var nog att yttra ett ord, framkasta en tanke åt en man med så djärvt och äventyrligt lynne som gascognaren, liksom man blott behöver låta ett enda korn falla i en rik och bördig jordmån för att vara säker på, att det skall växa upp. Han säg därför helt lugnt sin vän rycka på axlarna och fortsatte sin väg med honom under samtal om Raoul.

Vid nattens inbrott anlände man till Tirsk. De fyra vännerna syntes fullkomligt främmande och likgiltiga i avseende på de försiktighetsmått man vidtog för konungens bevakning. De togo in i ett enskilt hus, och som de i var stund kunde frukta för sin egen säkerhet, inkvarterade de sig i ett enda rum, varifrån de hade fri utgång för den händelse de skulle bli angripna. Betjänterna placerades på särskilda ställen; Grimaud låg på en halmkärve tvärs framför dörren.

D'Artagnan var tankfull och tycktes ha förlorat sin vanliga språksamhet. Han yttrade ej ett enda ord och visslade oupphörligt, i det han gick av och an från sin säng och fram till fönstret. Porthos, som aldrig såg annat än de yttre föremålen, talade till honom som vanligt. D'Artagnan svarade blott med enstaviga ord. Athos och Aramis sågo småleende på varandra.

Dagsresan hade varit tröttsam, men med undantag av Porthos, vars sömn var lika ofelbar som hans aptit, sovo våra vänner dock ganska oroligt.

Morgonen därpå steg d'Artagnan först upp. Han hade redan gått ned i stallet, sett om hästarna och givit alla för dagen nödvändiga order, innan Athos och Aramis ännu stigit upp och medan Porthos ännu snarkade.

Klockan åtta på morgonen satte tåget sig i rörelse i samma ordning som dagen förut. Den enda skillnaden var, att d'Artagnan lämnade sina vänner att rida på sitt håll, under det han gick att fastare knyta föregående dags bekantskap med Groslow.

Den senare, som känt sig angenämt berörd av d'Artagnans beröm, mottog honor med ett artigt småleende.

— I sanning, min herre, sade d'Artagnan, jag känner mig ganska lycklig att ha funnit någon, som jag kan tala mitt modersmål med. Min vän herr du Vallon är en mycket melankolisk natur, varför man knappt kan locka fyra ord ur honom på hela dagen, och ni förstår nog att våra båda fångar inte kunna vara vidare hågade för samtal.

— De äro ju ursinniga rojalister, svarade Groslow.

— Desto större skäl ha de att vara misslynta för att vi ha tagit Stuart, med vilken jag hoppas ni gör processen kort.

— Ja visst, för knäveln, det är just därför vi föra honom till London, svarade Groslow.

— Och jag antar, att ni inte släpper honom ur sikte?

— Nej, det kan ni vara lugn för! Ni ser ju, tillade officeren skrattande, att han har en verkligt kunglig eskort.

— Ja, att han rymmer på dagen kan ju inte vara att be- fara, men på natten…

— På natten fördubbla vi försiktighetsmåtten.

— Vad slags bevakning använder ni?

— Åtta man äro ständigt inne i hans rum.

— Åh tusan! sade d'Artagnan. Då är han verkligen väl bevakad! Men utom dessa åtta man ställer ni väl ändå vakt utanför? Med en sådan fånge kan man inte vara nog försiktig.

— Åh nej. Vad tror ni väl att två obeväpnade män förmå mot åtta beväpnade?

— Vad? Två män, säger ni?

— Ja, konungen och hans kammartjänare.

— Sannerligen, herr kapten, sade d'Artagnan, ju mer jag hör er, desto mer förvånas jag över den lätthet och elegans, varmed ni talar franska. Ni har visserligen vistats tre år i Paris, men om jag i hela mitt liv bodde i London, skulle jag säkert ändå inte uppnå den färdighet i engelskan, som ni besitter i franskan.

— Min far, som är handlande, anställde mig hos en fransk köpman, vilken å sin sida skickade sin son till min far; det är brukligt affärsmän emellan att göra sådana utbyten.

— Och ni tyckte om Paris, min herre?

— Ja, men ni behöver en revolution av samma slag som vår, inte mot er konung, som bara är ett barn, utan mot den där girige italienaren, som är er drottnings älskare.

— Ja, jag är helt och hållet av er mening, min herre, och det skulle snart vara gjort, om vi blott hade tolv officerare sådana som ni, fördomsfria, vaksamma, orubbliga. Ja, vi skulle snart komma till rätta med Mazarin och göra processen kort med honom, liksom ni ämna göra med er kung.

— Men jag trodde, att ni var i Mazarins tjänst och att det var han, som skickat er till general Cromwell.

— Ja, det vill säga, att jag är i konungens tjänst, och som jag visste, att Mazarin skulle skicka någon till England, sökte jag erhålla denna beskickning, ty jag längtade så mycket efter att få lära känna den snillrike man, som i denna stund härskar över de tre kungarikena. Därför såg ni också själv, hur ivriga vi voro, då han föreslog herr du Vallon och mig att draga svärdet till Gamla Englands ära.

— Ja, men det tycks ändå, som om ni bra länge lät Mordaunt och Cromwell vänta på Mazarins svar.

— Ja, vad skulle man göra, svarade d'Artagnan. Det var med mig som med er… jag hade också en konung att vakta.

— Aha, sade Groslow, och hur länge höll ni vakt om honom?

— Tre nätter, men jag kan försäkra, att jag alltid med stort nöje skall minnas dessa nätter.

— Den unge konungen är då mycket älskvärd?

— Konungen? Han sov som ett gott barn!

— Vad menar ni då?

— Jag menar, att mina vänner, officerare vid drabanterna och musketörerna, kommo och höllo mig sällskap, och att vi tillbringade våra nätter med att dricka och spela.

— Ack ja, sade engelsmannen med en suck, det är sant… ni fransmän äro alltid muntra kamrater.

— Spelar inte ni också, då ni är på vakt?

— Nej, aldrig, svarade engelsmannen.

— I så fall måtte ni ha bra tråkigt, och jag beklagar er verkligen, sade d'Artagnan.

— Det är sant, att jag med en viss förskräckelse motser min tur att hålla vakt. Det är bra långsamt att vaka en hel natt.

— Ja, när man vakar ensam och bara har dumma soldater till sällskap, men när man vakar tillsammans med en munter kamrat, när man låter guld och tärningar rulla på bordet, då går natten förbi som en dröm. Tycker ni inte om att spela?

— Jo då, mycket!

— Lanter till exempel?

— Det är jag mycket road av. Jag spelade det nästan alla kvällar i Frankrike.

— Men sedan ni kom till England?

— Har jag varken tagit tärningar eller kort i handen.

— Jag beklagar er, sade d'Artagnan med en djupt medlidsam min.

Hör på, min herre, återtog engelsmannen. I morgon är jag på vakt hos Stuart. Kom och tillbringa natten med mig!

— Omöjligt!

— Omöjligt? Varför det?

— Jag spelar varje natt med herr du Vallon. Ibland gå vi inte till sängs.

— Är han god spelare?

— Jag har sett honom förlora ända till tvåtusen pistoler och skratta rätt hjärtligt däråt.

— Tag honom med er då.

— Hur skulle jag kunna det? Våra fångar…

— För knäveln! Det var så sant! Men kan inte betjänterna bevaka dem?

— Så att de skulle få rymma… nej jag tackar! Det skall jag nog akta mig för.

— Det är väl förnäma herrar, eftersom ni är så rädd om dem?

— Ja visst för tusan! Den ene är en rik godsägare från Touraine, den andre en maltesriddare av mycket förnäm familj. Vi ha kommit överens om en lösepenning om tvåtusen pund för vardera att erläggas, när vi komma tillbaka till Franrike. Vi ha dem ständigt under vår uppsikt, och när herr du Vallon sover, så vakar jag och tvärtom.

— Jaså, sade Groslow med en suck. Men säg mig, äro era fångar farliga? Skulle de vara i stånd att våga en överrumpling?

D'Artagnan brast i skratt.

— Åh, herre Gud! utropade han. Den ene lider av en ständig frossa, emedan han inte kan vänja sig vid klimatet i ert trevliga land, den andre är en malteserriddare, blyg som en ung flicka, och för säkerhets skull ha vi tagit ifrån dem till och med deras fällknivar och ficksaxar.

— Utmärkt! sade Groslow. Tag dem med er då!

— Vad? Menar ni verkligen det?

— Ja visst. Jag har ju åtta man. Fyra man bevaka dem och fyra konungen.

— Nåja, på så vis skulle det ju kunna gå för sig, om det inte förorsakar er alltför mycket besvär.

— Visst intet Kom ni bara! Ni skall få se, att jag nog skall ordna saken.

— För all del, jag fruktar ingenting; åt en man sådan som ni skulle jag överlämna mig med förbundna ögon. Men det faller mig någonting in… vad hindrar oss att börja vårt parti redan nu i kväll?

— Ingenting alls, svarade Groslow.

— Kom då i kväll till oss, så återgälda vi i morgon ert besök.

— Förträffligt! I kväll hos er, i morgon hos Stuart, i övermorgon hos mig.

— Och följande dagar i London. För tusan, ni ser nu, att man kan föra ett muntert liv var som helst.

— Ja, när man träffar på fransmän och i synnerhet sådana som ni, svarade Groslow.

— Och som herr du Vallon. Ni skall få se, vilken präktig man han är, en ursinnig frondör, som så när klämt ihjäl Mazarin mellan två dörrar. Man använder honom just därför att man är rädd för honom.

— Ja, svarade Groslow, han ser hygglig ut, och jag vill gärna göra hans bekantskap.

— Ah, nu ropar han på mig. Förlåt, men vi äro så goda vänner att han inte kan vara mig förutan. Ni ursäktar väl?

— För all del!

— Vi träffas således i kväll.

— Ja, hos er.

De båda herrarna utbytte en hälsning, och d'Artagnan återvände till sina kamrater.

— Vad tusan kan du ha att säga den där bulldoggen? frågade Porthos.

— Min käre vän, tala inte så om herr Groslow… han är en av mina mest förtrogna vänner.

— En av dina vänner! utropade Porthos. Den där skurken, som slår ihjäl fredliga bönder!

— Tyst, min käre Porthos! Ja visst är herr Groslow litet grov av sig det är sant, men jag har i djupet av hans själ upptäckt två goda egenskaper: han är dum och högfärdig.

Porthos spärrade upp ögonen av förvåning. Athos och Aramis sågo småleende på varandra.

— Men fortfor d'Artagnan, du får snart tillfälle att själv bedöma hans värde.

— Hur så?

— Jag skall i kväll presentera honom för dig. Han kommer att spela med oss.

— Aha! sade Porthos, vars ögon tindrade vid detta ord. Och han är rik?

— Han är son till en av de förnämsta köpmännen i London.

— Och han spelar lanter?

— Ja, med förtjusning.

— Basette också?

— Det är hans passion.

— Än biribi då?

— Det är han mycket slängd i.

— Gott, sade Porthos, då skola vi få oss en trevlig natt.

— Så mycket trevligare som den lovar oss en ännu bättre natt. Han bjuder oss på spelparti i morgon kväll.

— Var då?

— Det skall jag säga dig sedan. Låt oss nu endast tänka på en sak, nämligen att på ett värdigt sätt motsvara den ära, herr Groslow gör oss. Vi stanna denna kväll i Derby, Mousqueton måste rida förut, och om det finns en enda butelj vin i hela staden, så köper han den. Det vore också ganska bra, om han lagade till en god supé, i vilken du inte deltager, Athos, emedan du lider av frossan, och inte heller du, Aramis, emedan du är en malteserriddare som inte kan fördraga samtal med sådana grova krigsbussar som vi utan skulle rodna därvid. Förstår ni mig?

— Ja bevars, svarade Porthos, men så ta mig tusan att jag begriper meningen med allt det där!

— Porthos, min vän, du vet väl, att jag på fädernet härstammar från profeterna och på mödernet från sibyllorna, att jag blott talar i liknelser och gåtor, och de, som öron hava, de höra, och de, som ögon hava, de se… mer kan jag inte för tillfället säga dig.

— Gör som du vill, min vän, sade Athos, jag är säker på, att vad du gör, är bra gjort.

— Än du, Aramis, är du av samma tanke?

— Ja, helt och hållet, min käre d'Artagnan.

— Gott, återtog d'Artagnan, det kan man kalla sanna troende, och för dem är det en lust och glädje att göra underverk. Ni likna inte den klentrogne Porthos, som inte tror annat än det, som han kan se och känna på.

— Ja, jag medger, sade Porthos med en listig min, att jag är ganska klentrogen.

D'Artagnan gav honom ett slag på axeln, och enär man nu kommit fram till frukoststället, avstannade samtalet.

Vid femtiden på eftermiddagen skickades Mousqueton, som uppgjort var, i förväg in till staden.

Mousqueton talade ej engelska, men sedan han anlänt till England, hade han kommit underfund med en sak, nämligen att Grimaud genom sitt teckenspråk nästan helt och hållet ersatt bruket av ord. Han hade därför börjat studera Grimauds åtbörder, och tack vare lärarens skicklighet hade han efter några få lektioner uppnått en viss färdighet. Blaisois följde honom.

Då de fyra vännerna redo genom den förnämsta gatan i Derby, varseblevo de Blaisois, som stod på tröskeln till ett hus av ståtligt utseende. Det var där Mousqueton hade beställt rum åt dem.

Av fruktan att väcka misstankar hade de under hela dagens lopp ej närmat sig konungen, och i stället för att äta middag i sällskap med överste Harrison, som de gjort dagen förut, hade de nu ätit för sig själva.

Groslow infann sig på bestämd timme. D'Artagnan tog emot honom som om det varit en tjuguårig vän. Porthos mätte honom från huvud till fot och smålog, då han fann, att Groslow trots allt ej i styrka kunde mäta sig med honom. Athos och Aramis bemödade sig om att dölja den motvilja, denna råa och brutala natur ingav dem.

Kort sagt, Groslow fann sig särdeles belåten med det mottagande han fick.

Athos och Aramis spelade sina roller, och vid midnatt drogo de sig tillbaka till sitt rum, vars dörr man lämnade öppen. D'Artagnan följde dem dit in och lämnade Porthos kvar i ett spelparti med Groslow.

Porthos vann femtio pistoler av Groslow, men den senare lovade sig att dagen därpå taga revanche och lämnade dem, i det han påminde d'Artagnan om det till nästa kväll utsatta mötet.

Dagen därpå tillbringades på vanligt sätt. D'Artagnan red från kapten Groslow till överste Harrison och från överste Harrison till sina vänner. För den, som ej kände d'Artagnan närmare, tycktes han vara vid sitt vanliga lynne, men för hans vänner, det vill säga Athos och Aramis, var hans glättighet feberaktig.

— Vad har han för plan i sinnet? undrade Aramis.

— Låt oss vänta och se, svarade Athos.

Porthos sade ingenting. Med förnöjd uppsyn räknade han, en och en i sänder, de femtio pistoler, han vunnit av Groslow.

Då de på kvällen anlände till Ryston, samlade d'Artagnan sina vänner omkring sig. Hans ansikte hade nu förlorat den prägel av sorglös munterhet, som han hela dagen burit likt en mask. Athos tryckte Aramis hand.

— Ögonblicket nalkas, sade han.

— Ja, svarade d'Artagnan, som hörde detta, ja, ögonblicket nalkas. I natt skola vi befria konungen!

Athos spratt till och hans ögon lågade.

— D'Artagnan, sade han, du skämtar väl inte? Det skulle smärta mig alltför mycket.

— Du är bra besynnerlig, Athos, svarade d'Artagnan, som kan tvivla på mig så. Var och när har du hört mig skämta med en väns hjärta och en konungs liv? Jag säger dig ännu en gång, att i natt eller aldrig skola vi rädda Karl I. Du bad mig hitta på en plan, och nu har jag den.

Porthos betraktade d'Artagnan med ett uttryck av djup beundran. Aramis smålog, som en man, vilken hoppas. Athos var blek och skälvde av spänning.

— Tala, sade Athos.

Porthos spärrade upp sina stora ögon, och Aramis blick hängde fast vid d'Artagnans läppar.

— Vi äro bjudna att tillbringa natten hos Groslow, som ni hört…

— Ja, svarade Porthos, vi lovade ju att giva honom revanche.

— Gott… men vet ni, var vi giva honom den?

— Nej, var då?

— Hos konungen.

— Hos konungen! utropade Athos.

— Ja, mina vänner, hos konungen. Kapten Groslow är nämligen i natt på vakt hos hans majestät, och för att få någon förströelse under vakthållningen bjuder han oss att hålla sig sällskap.

— Alla fyra? frågade Athos.

— Ja visst, alla fyra! Skulle vi väl lämna våra fångar?

— Aha! utbrast Aramis.

— Låt höra vidare, sade Athos.

— Vi infinna oss alltså hos Groslow… vi med våra värjor och ni med edra dolkar. Vi fyra göra oss till herrar över de åtta soldaterna och deras dumme anförare. Vad säger du om det, Porthos?

— Jag säger, att det blir en ganska lätt sak, svarade Porthos.

— Vi låta konungen taga på sig Groslows kläder; Mousqueton, Grimaud och Blaisois hålla vid närmaste gathörn hästarna i beredskap, vi sätta oss upp, och innan dagen inbrutit äro vi tjugu lieues härifrån. Nå, vad tycker du, Athos?

Athos lade sina båda händer på d'Artagnans axlar och betraktade honom med sitt lugna och milda småleende.

— Sannerligen, min vän, sade han, du har inte din like under solen i fråga om mod och ädelt sinne. Då vi trodde dig helt likgiltig för vår smärta, som du inte behövde dela med oss, har du ensam uttänkt, vad vi förgäves sökt hitta på!

— Tänk, att jag inte kunde komma på det där, sade Porthos, i det han slog sig för pannan; det förefaller ju så enkelt.

— Men om jag förstår dig rätt, så måste vi döda dem alla, inte sant? sade Aramis.

Athos ryste och bleknade.

— För tusan, svarade d'Artagnan, vi måste ju! Jag har länge funderat efter någon utväg att undvika det, men jag tillstår, att jag inte kan finna någon.

— Nåja, sade Aramis, det duger inte att besinna sig härvidlag. Hur skola vi gå tillväga?

— Jag har två planer, svarade d'Artagnan.

— Låt höra den första, sade Aramis.

— Om vi äro tillsammans alla fyra, då jag ger signalen, och denna signal blir ordet »äntligen», så stöta ni två edra dolkar i hjärtat på den soldat, som står er närmast; vi å vår sida göra likaså. Då äro redan fyra man avfärdade; striden blir sedan lika å ömse sidor, emedan vi bli fyra mot fem. Dessa fem giva sig, och vi sätta kavle i munnen på dem, eller också försvara de sig, och vi döda dem. Men om vår värd händelsevis ändrar sig och til sitt spelparti endast inbjuder Porthos och mig… då, för tusan, måste vi tillgripa den yttersta utvägen och slå en dubbel styrka. Det drar väl ut litet längre och blir mera bullersamt, men ni skola då vara till hands med dragna värjor och skynda in vid bullret.

— Men om vi själva skulle bli slagna? invände Athos.

— Omöjligt! genmälde dArtagnan. De där öldrickarna äro alltför tunga och klumpiga. Dessutom skall du komma ihåg att stöta till i strupen, Porthos; det både dödar genast och hindrar dem från att skrika.

— Utmärkt! sade Porthos. Det blir en liten munter dust.

— Förfärligt! Förfärligt! utropade Athos.

— Åh, min känslofulle herr greve, sade d'Artagnan, du skulle göra mer än så på ett slagfält. För övrigt, min vän, om du tycker, att konungens liv inte är värt, vad det kan komma att kosta, så bry vi oss inte om saken, och jag låter Groslow veta, att jag mår illa.

— Nej, svarade Athos, jag har orätt, min vän, och du har alldeles rätt.

I detta ögonblick öppnades dörren, och en soldat inträdde.

— Herr kapten Groslow, sade han på dålig franska, låter meddela herrar d Artagnan och du Vallon, att han väntar dem.

— Var då? frågade d'Artagnan.

— I den engelske Nebukadnezars rum, svarade den strängt puritanske soldaten.

— Det är bra, sade Athos på god engelska, rodnande av harm vid denna förolämpning mot det kungliga majestätet, det är bra, säg kapten Groslow, att vi komma.

Så snart puritanen gått, tillsades betjänterna att sadla åtta hästar och vänta med dem vid ett visst gathörn, omkring tjugu steg från det hus, där konungen låg över natten, utan att stiga av eller skiljas från varandra.