Myladys son/Del II/Kapitel 21

←  London

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Rättegången

Whitehall  →

XXI.
RÄTTEGÅNGEN.

DAGEN DÄRPÅ FÖRDES KARL I AV EN TALRIK vakt inför den höga domstol, som skulle döma honom.

Gatorna voro till trängsel uppfyllda av folk, och redan vid första steg, de fyra vännerna togo, hejdades de av det nästan oövervinneliga hinder, denna levande mur uppreste mot dem. Några råbarkade karlar i hopen knuffade till Aramis så våldsamt, att Porthos lyfte sin fruktansvärda knytnäve och lät den falla ned på en bagares mjöliga ansikte, vilket genast ändrade färg och betäcktes av blod.

Denna händelse förorsakade mycket oväsen; tre karlar rusade på Porthos, men Athos kastade en av dem åt sidan, d'Artagnan en annan, och Porthos slungade den tredje över sitt huvud. Några närvarande engelsmän, som voro vänner av boxningskonsten, beundrade den kraft och fart, varmed denna manöver utförts, och klappade händerna.

Det var nära, att Porthos och hans vänner, i stället för att, som de först befarat, bli ihjälslagna, tvärtom höllo på att bli burna i triumf, men våra resenärer, vilka fruktade allt, som kunde röja dem, lyckades dock undandraga sig denna utmärkelse. Emellertid hade denna herkuliska kraftyttring den nyttan med sig, att folkhopen öppnade sig för dem och att de sålunda vunno sitt syfte, vilket strax förut förefallit dem omöjligt, nämligen att komma fram till palatset.

Hela London trängdes vid dörrarna till läktarna. Sedan de fyra vännerna det oaktat lyckats bana sig väg upp på en av dessa, funno de de tre första bänkarna redan upptagna. Som de önskade vara obemärkta, intogo de sina platser, alla ganska nöjda därmed utom Porthos, som gärna velat visa sin röda jacka och sina gröna byxor, och som därför var förtretad över, att de ej fått plats på första bänken.

Läktarna voro anbragta i form av en amfiteater, så att de fyra vännerna från sina platser hade utsikt över hela församlingen. Slumpen hade fogat det så, att de kommit upp på mellersta läktaren och befunno sig mitt emot den för Karl I framsatta länstolen.

Omkring klockan elva på förmiddagen visade sig konungen i dörren till sessionssalen. Han inträdde, omgiven av vakt, men med betäckt huvud och lugn uppsyn. Han såg sig omkring med trygga blickar, som om han kommit dit för att presidera i en församling av trogna undersåtar, och ej för att som anklagad stå till svars inför en rebellisk domstol.

Domarna, synbarligen stolta över att få förödmjuka en konung, beredde sig att utöva denna självtagna rättighet. Till följd härav kom en vaktmästare och tillsade Karl, att bruket fordrade, att den anklagade blottade sitt huvud inför sina domare.

Utan att svara ett ord, tryckte konungen hatten djupare ned och vände sig åt en annan sida. Då vaktmästaren avlägsnat sig, satte han sig i den mitt emot ordföranden framställda länstolen och slog på sin stövel med en liten rörkäpp, som han höll i handen.

Parry, som åtföljde honom, stod bakom honom.

I stället för att betrakta hela denna scen riktade d'Artagnan sina blickar på Athos, vars ansikte avspeglade alla de känslouttryck, som konungen med stor självbehärskning lyckades förjaga från sitt eget. Denna sinnesrörelse hos Athos, denne eljest så kalle och lugne man, förskräckte d'Artagnan.

— Jag hoppas, sade han, i det han lutade sig intill Athos öra, att du tar exempel av hans majestät och inte är nog dåraktig att utsätta oss för livsfara i denna bur.

— Var lugn! svarade Athos.

— Ah, återtog d'Artagnan, det ser verkligen ut, som om man fruktade någonting, ty man fördubblar vakterna; för en stund sedan funnos här blott bardisaner, men nu ha vi också musköter. Nu finns det vapen för alla… bardisanerna äro ämnade för åskådarna inom skranket, musköterna för oss.

— Trettio, fyrtio, femtio, sextio, sjuttio man, sade Porthos, i det han räknade de nykomna.

— Ah! sade Aramis. Du glömmer officeren, Porthos. Jag tror ändå det lönar sig att även räkna honom.

— Ja visst tusan, svarade d'Artagnan, bleknande av vrede, ty han hade igenkänt Mordaunt, som med dragen värja anförde de musketörer, som ställde upp sig bakom konungen.

— Jag undrar, om han har känt igen oss? fortfor d'Artagnan.

— Nej, genmälde Aramis, han har inte sett oss. Han ser blott på konungen. Anfäkta, med vilka blickar den uslingen betraktar honom! Skulle han väl hata konungen lika bittert som han hatar oss?

— Det tror jag nog, svarade Athos. Vi ha blott berövat honom hans mor, men konungen har fråntagit honom hans namn och hans förmögenhet.

— Det är sant, sade Aramis, men tyst, nu talar presidenten till konungen.

Presidenten Bradshaw började nu verkligen sitt tal till den höge anklagade.

— Stuart, sade han, hör nu namnuppropet på edra domare, och framställ till domstolen de anmärkningar ni har att göra.

Konungen vände sig åt ett annat håll, som om dessa ord ej varit riktade till honom.

Presidenten väntade, men då intet svar gavs, uppstod ett ögonblicks tystnad.

Av etthundrasextiotre medlemmar kunde blott sextiotre svara, ty de andra hade, bävande för delaktigheten i en sådan handling, ej infunnit sig.

— Jag skrider nu till uppropet, sade Bradshaw utan att synas märka de tre femtedelarnas frånvaro.

Han började ropa upp de närvarande och frånvarande vid namn. De närvarande svarade med starkare eller svagare röst, allteftersom de hade mod att stå för sin övertygelse. En kort tystnad följde på de frånvarandes namn, som upprepades två gånger.

En viss överste Fairfax namn uppropades även i sin ordning och åtföljdes av denna korta, men högtidliga tystnad, som angav de ledamöters frånvaro, vilka ej velat personligt deltaga i denna dom.

— Överste Fairfax? upprepade Bradshaw.

— Fairfax, svarade en gäckande röst. som man på dess silverklingande ton igenkände såsom tillhörande en kvinna, han är för klok att vara här!

Ett högljutt allmänt skratt hälsade dessa ord, som yttrades med den djärvhet kvinnan hämtar av sin egen svaghet, en svaghet, som skyddar henne för varje hämnd.

— Det var en kvinnoröst! utropade Aramis. Ah, jag ville ge bra mycket, om hon vore ung och vacker!

Han steg upp på bänken för att se åt den läktare, från vilken rösten kommit.

— På min ära, återtog Aramis, hon är förtjusande! Se då, d'Artagnan, alla människor titta på henne, och trots Bradshaws stränga blick bleknar hon inte.

— Det är lady Fairfax själv, sade d'Artagnan; minns du henne, Porthos? Vi sågo henne, tillsammans med hennes man, hos general Cromwell.

Efter ett ögonblick återställdes lugnet, som blivit stört av denna säregna episod, och uppropet fortsattes.

— De uslingarna måste väl avbryta sessionen, då de finna, att de inte äro tillräckligt talrika, sade greve de La Fère.

— Du känner dem inte, Athos. Se bara hur Mordaunt betraktar konungen och hur han småler. Ser han ut som om han skulle frukta att hans offer kunde undslippa honom? Nej, det är det tillfredsställda hatets, den snart mättade hämndens småleende. Åh, fördömde basilisk, det blir en lycklig stund för mig, då jag med dig får korsa något annat än blicken.

— Konungen är verkligen vacker, sade Porthos, och se hur väl han är klädd, fastän han är fången. Plymen i hans hatt är åtminstone värd femtio pistoler. Titta då, Aramis!

Då uppropet var slut, gav presidenten befallning, att man skulle skrida till läsningen av anklagelseakten.

Athos bleknade; hans förhoppning hade ännu en gång svikits. Ehuru domarna utgjorde ett otillräckligt antal, skulle rättegången likväl företagas; konungen var således på förhand dömd.

I själva verket hade väl aldrig en avskyvärdare anklagelse, en grövre skymf kränkt det kungliga majestätet. Dittills hade man åtnöjt sig med att mörda konungar… det var åtminstone blott deras lik, man skymfat.

Karl I åhörde uppmärksamt sin åklagares tal, lät förolämpningarna däri halka förbi och lade de egentliga anklagelsepunkterna på minnet. När hatet framträdde alltför mycket, när åklagaren gjorde sig till bödel på förhand, då svarade konungen blott med ett föraktligt småleende. Det var över huvud taget en förfärlig anklagelse, som stämplade alla den olycklige konungens okloka åtgärder som onda anslag, alla hans misstag som brott.

D'Artagnan, som åhörde denna ström av skymfande tillvitelser med allt det förakt de förtjänade, fäste sig emellertid vid några av åklagarens beskyllningar.

— Det är sant, sade han, att om man skall straffa oklokhet och lättsinne, så förtjänar väl den stackars konungen att straffas, men jag tycker, att det straff, han i detta ögonblick lider, är tillräckligt hårt.

— I alla fall, svarade Aramis, borde straffet inte drabba konungen, utan hans ministrar, emedan första paragrafen i engelska grundlagen lyder sålunda: Konungen kan icke fela.

— Jag för min del, mumlade Porthos, i det han såg på Mordaunt och blott tänkte på honom, jag skulle, om det inte vore att störa tillfällets högtidlighet, genast hoppa ned från läktaren, med tre skutt rusa på Mordaunt, strypa honom, därpå taga honom vid fötterna och med honom slå ned alla de där tarvliga musketörerna, som utgöra en parodi på de franska. Under tiden skulle nog d'Artagnan, som är så slug och fintlig, hitta på en utväg att rädda konungen. Jag måste tala med d'Artagnan om saken.

Athos åter satt med blossande ansikte, krampaktigt knutna händer och läppar, som han bitit blodiga, skummande av raseri över detta ändlösa parlamentariska skymfande och detta långvariga konungsliga tålamod.

Åklagaren slutade nu sitt tal med följande ord:

— Denna anklagelse framföres av oss i engelska folkets namn.

Vid dessa ord uppstod ett sorl på läktarna, och en röst, denna gång ej en kvinnoröst, utan en manlig, ursinnig stämma framdundrade bakom dArtagnan:

— Du ljuger! Nio tiondelar av engelska folket hysa avsky för vad du säger!

Denna röst kom från Athos, som utom sig, stod med utsträckt hand och sålunda tilltalade den allmänna åklagaren.

Vid detta häftiga utfall vände konung, domare, åskådare, alla församlade, sina blickar mot läktaren, på vilken de fyra vännerna befunno sig. Mordaunt gjorde som de andra och igenkände Athos, kring vilken hans tre vänner nu även uppstigit, bleka och hotande.

Mordaunts ögon flammade av glädje, ty han hade nu återfunnit dessa män, som han svurit att efterspana och döda. Med en ursinnig åtbörd kallade han till sig ett tjugutal av sina musketörer och ropade, i det han pekade på läktaren, där hans fiender befunno sig:

— Giv eld på denna läktare!

Men lika snabbt som tanken tog d'Artagnan Athos om livet och drog honom med sig, och Porthos fattade Aramis; de hoppade ned från bänkarna, störtade ut i korridoren, sprungo utför trapporna och förlorade sig i folkmassan, under det att de fällda musketörerna i salen hotade tretusen åskådare, vilkas skri om förbarmande och högljudda ångestrop hejdade utbrottet av den redan påbjudna massakern.

Karl I hade även igenkänt de fyra fransmännen; han lade ena handen på hjärtat för att hämma dess slag och höll den andra för ögonen för att slippa se sina trofasta vänner dödas.

Blek och skälvande av raseri. rusade Mordaunt med dragen värja ut ur salen, åtföljd av tio hillebardiärer. Flämtande sökte och frågade han bland hopen, men måste återvända med oförrättat ärende.

Tumultet inne i rättssalen var fruktansvärt. Mer än en halv timme förflöt utan att någon kunde göra sig hörd. Domarne trodde, att läktarna skulle ramla ned.

Slutligen återställdes lugnet.

— Vad har ni att säga till ert försvar? frågade Bradshaw konungen.

Med alltjämt betäckt huvud reste sig konungen, ej i ödmjukhet utan med majestätisk värdighet och svarade med en domares, ej en anklagads ton:

— Innan ni fråga mig så svara mig! Jag var fri i Newcastle, där jag slutit ett fördrag med parlamentet. I stället för att å er sida fullgöra detta fördrag, vilket jag å min sida efterföljde, köpte ni mig av de förrädiska skottarna, icke dyrt, det vet jag nog. Men om ni också köpt mig för priset på en slav, tror ni att jag fördenskull upphört att vara er konung? Nej, ingalunda! Att ingå i svaromål vore att glömma det. Jag svarar er således ej, förrän ni ådagalagt er rättighet att förhöra mig. Att försvara mig vore att erkänna er som mina domare, men jag erkänner er blott som mina bödlar.

Under djupaste tystnad satte sig Karl åter, lugn, stolt och med huvudet alltjämt betäckt.

— Varför äro inte mina fransmän här? mumlade Karl, i det han riktade sina blickar mot läktaren, där de varit synliga. De skulle då fått erfara att deras vän förtjänade att försvaras i livet och begråtas efter döden.

Men förgäves blickade han i hopen efter deras tröstande närvaro; han såg blott slöa och skrämda ansikten och kände sig själv blott ett mål för hat och grymhet.

— Nåväl, sade presidenten, då han såg att Karl föresatt sig att tiga, vi döma er i trots av er tystnad. Ni är anklagad för högförräderi, för missbruk av konungamakten och för mord. Vittnena skola styrka sanningen härav. Avlägsna er nu, nästa session skall nog förmå er att göra, vad ni nu vägrar.

Karl steg upp och sade, i det han vände sig till Parry, vilken stod där blek och med tinningarna fuktiga av svett.

— Nå, min gode Parry, vad fattas dig? Vad är det som upprör dig så?

— Ack, sire, svarade Parry med tårar i ögonen och i bedjande ton, se inte åt vänster, då ni går ut!

— Varför det då?

— Se inte dit, jag bönfaller er därom, sire!

— Men vad är det då? Säg ut! sade Karl, i det han försökte med blicken genomtränga de dubbla led av vakter, som stodo bakom honom.

— Ja, sire, men lova mig, att inte se dit. De ha på ett bord lagt bilan, varmed man avrättar brottslingar. Denna syn är ryslig, jag ber er, se inte dit!

— De narrarna! utropade Karl, tro de kanske, att jag är lika feg som de själva? Tack, min käre Parry, för att du förberedde mig därpå.

Konungen gick nu, åtföljd av vakten.

Till vänster om dörren syntes den blanka biian med sitt långa, av bödelns hand nötta skaft; den gav ett olycksbådande återsken, som kom från den röda matta, varpå den låg.

Då Karl kommit mitt framför bilan, stannade han och vände sig dit med ett småleende.

— Ah, sade han skrattande, bilan! Vilken sinnrik skräckbild och hur värdig dem, som inte veta, vad en ädling är! Du förskräcker mig inte, bödelsverktyg, tillade han, i det han slog på den med sin smala rörkäpp; jag slår dig i tålmodig förväntan på att du skall slå mig tillbaka.

Han ryckte på axlarna med ett kungligt förakt, fortsatte sin väg och lämnade efter sig helt bestörta alla de människor, som trängt sig fram kring detta bord för att se, hur konungen skulle bli till mods vid åsynen av denna bila, som var ämnad att skilja hans huvud från kroppen.

Vid porten hade en stor mängd folk, som ej fått plats på läktarna, samlat sig. Denna talrika massa, vars led här och var framvisade hotfulla ansikten, avpressade konungen en lätt suck.

— Vilken mängd av människor, tänkte han, och inte en enda tillgiven vän!

Liksom till svar på dessa ord hördes en röst helt nära:

— Hell det fallna majestätet!

Det var en gammal soldat vid hans garde, vilken ej velat se sin fångne konung tåga förbi utan att hembära honom denna sista hyllning. Men i nästa sekund blev den olycklige nära nog ihjälslagen av värjfästen.

Bland dem, som slogo honom igenkände konungen kapten Groslow.

— Ack, utropade Karl, det var ett hårt straff för ett så ringa fel!

Med dystert sinne fortsatte han därefter sin väg, men han hade ej tagit hundra steg, förrän en ursinnig karl med råa, ondskefulla anletsdrag sträckte sig fram mellan de i häck uppställda soldaterna och spottade konungen i ansiket, såsom fordom en avskyvärd och förbannad jude spottat på Jesus av Nazaret.

Skallande skrattsalvor och ett dovt mummel hördes på samma gång; folkhopen delade sig, slöt sig åter tillsammans, böljade likt ett stormigt hav, och konungen tyckte sig mitt i de levande vågorna se Athos ögon blixtra.

Karl torkade sig i ansiktet och sade med ett sorgset leende:

— Den olycklige! För en halv krona vore han i stånd att göra detsamma mot sin egen far.

Konungen hade ej misstagit sig; han hade verkligen sett Athos och hans vänner, vilka åter blandat sig i folkmassan och nu med en sista blick följde martyrkonungen.

När den gamle soldaten hälsade Karl, svällde Athos hjärta av fröjd, och då den olycklige åter kom till sans, fann han i sin ficka tio guineer, vilka den franske ädlingen smugit dit, men när den usle smädaren spottade den fångne konungen i ansiktet, då förde Athos handen till sin dolk.

Men d'Artagnan hejdade hans hand och sade med dov stämma:

— Vänta! Vänta!

D'Artagnan stödde sig på Athos, vinkade åt Porthos och Aramis att ej avlägsna sig och ställde sig bakom karlen med de råa anletsdragen och de bara armarna, vilken ännu skrattade åt sitt nidingsdåd och mottog några andra grobianers lyckönskningar.

Nidingen styrde därefter kosan åt City. D'Artagnan, alltjämt stödd på Athos, följde honom, i det han vinkade åt Porthos och Aramis att komma med.

Karlen med de bara armarna, vilken tycktes vara en slaktardräng, gick med tvenne följeslagare utför en sluttande och enslig bakgata, som förde ned till stranden. D'Artagnan hade släppt Athos arm och gick bakom nidingen.

Då de tre karlarna kommit helt nära floden, märkte de, att man följde efter dem, stannade, blickade oförskämt på fransmännen och kastade några speglosor åt dem.

— Jag kan inte engelska, sade d'Artagnan, du får bli min tolk, Athos.

Vid dessa ord fördubblade de sina steg och gingo förbi de tre männen. Men d'Artagnan vände sig hastigt om och gick rakt på slaktardrängen, vidrörde hans bröst med spetsen av sitt pekfinger och sade till Athos:

— Säg honom detta: Du är en niding, du har skymfat en värnlös man, du har besudlat din konungs ansikte… du måste dö!

Athos tolkade orden för karlen, vilken, då han säg de hotande förberedelserna och d'Artagnans förfärliga blick, ville sätta sig till motvärn. Men vid denna rörelse förde Aramis handen till sin värja.

— Nej, inte stål! utropade d'Artagnan. Stål är endast för ädlingar.

Han grep slaktardrängen om strupen.

— Porthos, sade d'Artagnan, avfärda denne usling med ett enda knytnävsslag.

Porthos höjde sin fruktansvärda arm, lät den vina i luften likt en slunga, och den tunga massan föll med ett dovt ljud ned på nidingens huvudskål, som krossades därav.

Karlen sjönk till marken likt en oxe, träffad av klubban.

Hans följeslagare ville skrika och taga till flykten, men rösten svek dem och deras darrande ben ville ej bära dem.

— Säg dem även detta, Athos, fortfor d'Artagnan: Så skola alla dö, som glömma, att en fängslad man är helig, och att en fången konung är i dubbelt avseende Herrens representant.

Athos upprepade d'Artagnans ord.

De två karlarne stirrade ett ögonblick på sin följeslagares kropp, men hastigt återvunno de både röst och krafter och sprungo skrikande därifrån.

— Rättvisa är skipad! sade Porthos, i det han torkade sig i pannan.

— Och nu, sade d'Artagnan till Athos, tvivla inte på mig… var lugn, jag åtager mig allt, som rör konungen.