När vi började 1902/A. Hedenstierna

av Sveriges Författareförening

[ 31 ]

MINA TRE DEBUTER.

Liksom journalisten i allmänhet under sitt skiftande och splittrade arbete har svårt för att samla sina krafter, dessa må nu vara huru begränsade som helst, till något litterärt verk, som ens han själf vill erkänna såsom särskildt representativt, så har ock jag en smula svårt för att utpeka det »debutarbete», jag med specielt intresse erinrar mig.

Saken är den, att jag har debuterat i — tre repriser och ingen af dem betecknas hvarken af min första dag på tidningsbyrån eller af min första bok.

Det var i min grönaste ungdom, innan skollärare och folkhögskoleelever ännu börjat skrifva bygdekorrespondenser, medan det ännu betraktades såsom ett bevis på en tidningsredaktions välvilja, när den införde lämnade notiser, och då det i enklare bygder ännu hände, att en uppretad landtman erbjöd redaktören en gås eller en fårkropp för att [ 32 ]på en half spalt få »säga rena sanningen» om en otreflig granne. Med ett ord, denna lyckliga, naiva tid, då den, som skrifvit något, hvilket han lyckats få tryckt, betraktades med en viss häpnad i min älskade fosterbygd, så där till hälften med respekt och till hälften med ogillande misstro.

Just då kallade vår Herre till sig en gammal snäll provincialmedicus i Växiö, som var Abraham Rundbäcks svärfader och tre gånger botat mig för mera vanliga barnkrämpor. Jag greps af rörelse, skref ett sorgekväde, förbluffades själf öfver dess vemodiga fägring och skickade in det till en af stadens tidningar med brinnande bön om dess offentliggörande.

Jag hade på tidningen i fråga trott mig märka, att den, med billigt beaktande af den vackra tanken att »grafven allt försonar», var särskildt skonsam mot insända diktalster i händelse poesiens genius kretsat omkring en bår. Själf har jag senare såsom redaktör följt samma humana princip och funnit mig väl däraf. Man har ju alltid prenumeranter bland de sörjande.

Ehuru jag sålunda icke var alldeles utan hopp, motsåg jag likväl »nästa nummer» med en bäfvande blandning af fruktan och ärelystnad, mot hvilken en vasahungrig drätselkammarledamots hjärtklappning den 1 december torde vara en barnlek.

Grafkvädet kom in med fyra smärre förbättringar af den gamle afskedade infanterikapten, som då redigerade den tidningen! Ännu förstår jag ej att icke mitt hjärta brast af glädje och stolthet

[ 33 ]denna första gång i lifvet, då jag fick se mina tankar i tryck. Det var afton, då postväskan kom till vårt landtliga hem. Först läste jag mitt mästerverk ett par hundra gånger vid den gemensamma familjelampan och sedan smög jag tidningsnumret med mig i bädden, för att tända ljus och förfriska mig med min sorgsna utgjutelse, då ärans tyngd kom mig att vakna under natten.

Under ett par veckors tid utvecklade jag sedan en betydande fintlighet vid att i grannfamiljerna föra kvädet på tal samt så osökt och blygsamt som möjligt afslöja min anonymitet.

Ja, denna första debut skänkte mig stor och oblandad glädje och jag unnar innerligt nybörjande skaldebröder någonting liknande; men parnassen har visst blifvit knaggligare nu och något gör det ju äfven, från hvilket hörn man äntrar den. Från en griftegård i Småland torde risken kanske ännu ej vara så oerhörd.

Min andra debut — den skedde såsom politisk skriftställare — kan jag däremot än i dag inte tänka på utan en inre rysning. Jag hade redan en tid varit ordinarie tidningsman, den yngste på byrån, hade icke utan framgång behandlat basarer, stadsfullmäktige, eldsvådor och andra samhällsolyckor, skref många spalter hvarje vecka och log medlidsamt vid erinran om det barndomsnöje, jag haft af att första gången se mina tankar i tryck. I politiken var jag urstyft konservativ, värre än nu, men hade just inte mycket yttrat mig i tidningen ännu på det området.

[ 34 ]Då tog det gamla äldsta landtmannapartiet sig det orådet före, att i en fråga besluta tvärtemot åsikterna hos mig, min redaktion, första kammaren, underhusets »intelligens» och det andra välsinnade folket i landet. Mina äldre kamrater hade förfall och näpsten hvilade i mina händer. Den blef fruktansvärd. Jag begriper icke ännu att sagda politiska parti i oförändrad form kunde existera flera år efter denna förskräckliga afbasning. Ett faktum är att det gjorde det.

På förmiddagen efter den morgon, då jag sålunda låtit mina örnar flyga i dittills af dem tämligen obefarna rymder, satt jag vid mitt skrifbord och planlade fullföljandet af den seger, hvarpå jag icke tviflade. Då inträdde å byrån en äldre, högt värderad och välvillig vän och komplimenterade mig varmt för artikeln. Jag försökte se anspråkslös ut, mumlande något om att hvarje samhällsbevarande fosterlandsvän ju lätt kunnat göra ungefär detsamma, som jag, men att om ingen annan var till hands, skulle jag då visst aldrig draga mig undan.

Den erfarne vännen hostade menande och hade tydligen något på hjärtat. Slutligen kröp det fram:

— Det enda, jag inte riktigt förstår, är när du i de sista raderna hotar med utgången af den blifvande gemensamma voteringen i ämnet. Nog vet du väl att detta icke är någon sådan ren bevillningsfråga, som grundlagsenligt ens kan bli föremål för gemensam votering?

[ 35 ]Jag låtsade leta efter någonting i papperskorgen, bytte om samtalsämne och använde hufvudsakligast smågatorna för mina promenader de närmaste dagarna.

Efter några år började jag ge ut böcker. Jag kan just inte säga att jag erfor några särskildt underbara känslor, då min första bok låg framför mig på bordet eller glodde på mig genom rutan, när jag gick förbi bokhandelsfönstren. Om dess åstadkommande i den för mig nya formen är ännu mindre att säga. Det hade skett litet då och litet då och sammanföll alldeles med mitt vanliga arbete, enär alltsammans stått förut i »Smålandsposten» liksom hela innehållet i flera af de följande böckerna.

Det var barndoms- och ungdomsminnen från min mångåriga vistelse midt ibland kärnan af svensk landtbefolkning i urgammal, litet afsides från de största allfarsvägarna liggande bygd, blandade samman med dagens kaleidoskopiska företeelser och tecknade med hvad som kunde finnas kvar i botten på bläckhornet efter det slitande dagsarbetet i en nyhetstidnings tjänst. Där fanns intet, som gjorde anspråk på att anses såsom mast på ens den allra lilla minsta skuta med nya färger i toppen, bara några små tändstickor, samlade hop här och där hvar jag dragit fram.

Jag hade dock nöjet se att de tände.

Äfven skref jag ett par längre noveller eller, om man så vill, romanungar. Men det var först på våren 1892, som ett längre samtal med en [ 36 ]välmenande filantropkvinna föranledde form och gestalt åt tankar, som jag länge burit på och nu försökte framlägga i den samma år utgifna boken »Jonas Durmans testamente». Att jag där icke lyckats få fram mer än en bråkdel af hvad jag velat, är en nedslående erfarenhet, som jag helt visst delar med rätt många oändligt högre stående bröder i Apollo. Men då dessa mina tankar legat och slumrat hos mig ända från den första ungdomens sträfsamma år i praktiskt arbete och då de höra till dem, hvilka ännu oftast återkomma, när under relativ hvila de egoistiska intressena emellanåt maka åt sig, betraktar jag mitt nämnda arbete såsom mitt mest osjälfviska, såsom tillkommet i ärligare öfvertygelse att verkligen ha något att säga, än något af hvad jag annars skrifvit utanför min tidnings spalter.

Sedan den tiden har jag ännu långt mera än förut, ej minst vid jämförelse mellan svenska och utländska förhållanden, styrkts i min öfvertygelse om att vår svenska medelklass och äfven högre ställda hem, där välburgenhetens sken endast upprätthålles under mycket bekymmer och hård försakelse, måste villigare än hittills lyssna till de direkt närande yrkenas nödrop efter intelligenta och kunniga arbetskrafter.

Att från etisk eller poetisk ståndpunkt predika Rousseauism för det nutida släkte, hvars excellens- och vaktmästarsöner i latinläroverken lika ifrigt ordna sig för den stora kön till statsämbetena, vore ju tämligen dåraktigt. Men vi måste få ögonen upp för att denna kö nu blifvit så lång, att dess [ 37 ]yttersta hinna digna under trötthet, studieskulder och svält innan de hinna fram till första matstället.

Jag hör själf till dem, som ansetts till en viss grad haft lyckan med sig; men huru tätt har jag icke under andligt arbete, på hvars uppskattning jag tviflat lika ofta som på dess ideella resultat, med afund tänkt på dem, som under dagen lyssnat till hammarens slag å städet eller klapperstenens rassel mot plogen! De behöfva icke tvifla på att de gagnat med sitt dagsverk när de gå till hvila på aftonen.

Och nog skall fosterlandet hitta de andens utvalda, det behöfver för sin högre ideella kultur, äfven om trängseln blir mindre omkring de lärda skolornas katedrar.

Här vissna för många jungfrur utan hopp om egna hem och här vegetera för många män utan annat synbart lifsmål än att slita samman de slantar, de behöfva för att vegetera i — ensamhet.

Det var dessa tankar, som — ännu innan egnahemsrörelsen till underklassens hjälp hos oss tagit fart — kommo mig att äfven bland något högre samhällslager i »Jonas Durmans testamente» höja ett anspråkslöst maningsrop: »Vändom åter till naturen!»

Sigurd.