När vi började 1902/Alfhild Agrell
| ← Frans Hedberg |
|
A. Hedenstierna → |
SENSITIVAN.
EN TIDNINGSKVINNOHISTORIA.
Det första? Ja, det var nog det osagda likaså väl som det osagda än i dag för mig är det första. Men det första skrifna! Ja, hvarför inte berätta den lilla episoden så anspråkslös, men så värmande att minnas ...
Hernösand är en stad med charme öfver sig. Den äger hafvets charme, bergens charme, de ljusa nätternas charme, blommornas charme och det rogifvande vintermörkrets charme.
Dessutom äger den — eller åtminstone ägde den för mig äfven människornas charme ...
Det mest underbara af allt var likväl vårt eget stora hvita boningshus vid stora torget, med brutet tak och en sagovind i hvars fyra hemlighetsfulla kontor bodde spöken, förtjusande spöken med snöhvita händer och vana att spela harpa — mystik och allt sådant, som tillhör ett fantasirikt barns lyckomöjligheter. Emellertid måtte något ha fattats i den Hernösandska charmen, efter såväl jag som min enda syster skickades till Stockholm för att där dels konfirmeras och dels taga fortsättningslektioner i musik och språk. Min syster anmäldes hos den då på ryktets vingar hvilande Van Boom; jag däremot hos Behrns, storhet numro två, men blef snöpligen afvisad såsom en alltför originell notläserska — var det kanske sagovinden som hämnade sig? — och hamnade hos storhet numro tre, som verkligen lyckades öfvertyga mig om att noter voro af åtminstone en viss vikt vid pianospel, en åsikt, som Hernösands duktiga lärare aldrig lyckats bibringa mig. I tre vintrar å rad stannade min syster borta, jag i två, och när vi kommo tillbaka uppsökte vi våra egna lifsstigar ... För mig blef Hernösand med sin glittrande gördel af vatten, sina krokiga gator och mjuka ro af vida mer lifsinnehåll än Stockholm med dess brännande opersonlighet ... Min syster däremot tyckte hastigt nog, att stugan blef för trång, och började slå ut stora planer i sitt klara, af inga drömmar eller stämningar tyngda hufvud. Första vingslaget förde med sig en sycirkel med högläsning, och vet jag ej hur många fattiga små människopuppor, som det året till julen af de flitiga flickhänderna bekläddes med ’vingar’ ... Därpå kom den stora genismällen. »Det skulle gifvas ut en tidning, diktad af flickor, skrifven af flickor och köpmöjlig endast för flickor. Den något obekväma formen »det skall gifvas ut» utbyttes dock mycket snart mot »jag skall gifva ut», men efter ännu en tids allvarligt betänkande fastslogs formeln till »vi skola gifva ut» ... Medredaktrisen, minst lika intelligent som min syster, ehuru hon aldrig sett Stockholm, var snart blifven eld och lågor, äfven hon, och så startades företaget någon gång i midten af sextiotalet. Dess värre måste jag i detta viktiga fall, likaså väl som i många andra, fruktar jag, blifva sväfvande i mina uppgifter, efter jag icke äger tillgång till »källskriften» och minnet, efter en sådan massa af år, icke kan vara fullt träffsäkert. Men lyckligtvis tillhör händelsen icke historien.
Hvad jag säkert minns är, att prenumeranternas antal rörde sig mellan sexton och tjugu, att tidningens exemplar handskrefvos samt utdelades hvarje torsdag, ty så ofta slog »Sensitivan» ut sina blyga hjärtblad. Hvarje i Hernösand född kvinna inbjöds som medarbetare — naturligtvis utan ens den svagaste tanke på honorar — efter redaktriserna icke utan skäl ansågo, att ju större växling af ’andar’ ju större hopp om framgång. Såvidt jag minns, blef jag aldrig tillfrågad hvarken vid skapelsehistorien eller vid kristningen ... än mindre blef jag ombedd att taga plats och säte i redaktionen ... Men fann jag allt detta vara så naturligt, att det gifver mig skäl tro, det mina kvalifikationer som tidningskvinna, om jag har några, då ännu helt slumrade under kälen.
Min fars inre rum blef en idealisk »byrå», tack vare sina tunga mahognymöbler, allvarliga gröna ripsgardiner, Schillers och Göthes byster på chiffoniern och ett stort bokskåp, hvars innehåll var, om icke storartadt, dock godt. Å, du sjuttonåriga eller sextonåriga redaktion, hur väl jag minns dig! Min syster, mörk som en spanjorska, trädande sin rosiga, blonda medredaktris till mötes, alltid med händerna fulla af bidrag ty, under! Hernösands kvinnovärld hade visat sig vara i hög grad både poetiskt begåfvad och intresserad; bidrag fullkomligt rägnade. I synnerhet var det en viss Rebecka, som i spydighet och lätt versform nästan kunde mäta sig med Sehlstedt. Ett stort bord af gammal träsort slogs upp, papper och pennor lades fram, och så lutade sig det mörka och det ljusa hufvudet öfver de utbredda bladen till allvarliga tankeutbyten, eller också hörde man endast pennornas jämna raspande. Alla prenumerationsmedel skulle användas till en lysande fest för prenumeranter, medarbetare, kända och okända, ja, till och med de renskrifvande krafterna skulle ihågkommas. Hvilken tidning på jorden kan ens i våra ’lockande’ tider visa upp maken till storsinnad generositet?
Nu ändtligen börjar jag skymta mig själf i all min obetydlighet ... Som sagdt, poesifacken voro »svällande»; min syster skref fosterländska oden på hexameter — knagglig! — allvarliga »vetenskapligheter» ... Ja, Gud vet hvad hon inte skref. Medredaktrisens styrka låg i små pigga kåserier med lokalfärg. En gång liknade hon oss »alla vi flickor, som umgingos» med blommor och fingo vi då alla vår lilla spetsiga etikett nedstucken i mullen bredvid oss. De andras täcka öknamn har jag glömt; men mitt eget minns jag. Jag liknades vid en blåsippa, därför att jag så käckt arbetade mig upp mot solljuset. Detta ansåg jag vara kolossalt spetsigt! Ja, allt fanns utom prosa under strecket — denna fattades kroniskt, och hvad det vill säga vet hvarje verklig redaktör. Här kunde man icke heller hjälpa sig fram genom lysande öfversättningar ur lysande engelska magazines — eller något sådant där yrkesmässigt praktiskt. — Nej, original måste det vara ... Slutligen en dag frågade min syster — antagligen med redaktörknifven på strupen: »Du kan väl skrifva en följetong, Alfhild?»
»Jaa då», svarade jag, till synbar lättnad och möjligen häpnad.
Såvidt jag minns rätt, erfor jag icke en sekunds tvifvel om att det icke var precis lika lätt att skrifva en följetong som att läsa en; men hade någon sagt mig att detta var att författa, då hade jag med glödande harm opponerat mig.
Författa! Detta stora, härliga, ofattliga, som kom mig att med vördnad betrakta till och med stadens snedaxlade bokbindare, »undermannen», som fick lefva sitt lif bland böcker, böcker, lifvets sötma och sol och min eviga längtans eviga mål ... Naturligtvis föll det mig icke in att något, som var så lätt att göra, kunde behöfva »arbetas på». Nej, bort det! Direkt in i tidningens spalter flödade »Aixa, eller det bortröfvade barnet». Jag har sedermera från fullt trovärdigt håll hört att berättelsen lär vara något rysligt, och därom är jag lifligt öfvertygad. Det enda jag minns af historien är, att den skolmamsell, från hvilken den olyckligt misshandlade Aixa rymmer, flaxar öfver torget i en gräsgrön
klänning. Min syster opponerade sig kraftigt mot den gräsgröna kulören, antagligen tyckte hon den vara alltför upplysande för historiens anda, men jag svarade, att fick inte klänningen vara gräsgrön, kunde jag inte skrifva alls, ty jag hade sett henne flaxa just gräsgrön. Sedan skref jag visst en saga, som hette »djupets skatter». Den handlade, tror jag, om olika arter af pärlor, som uppstå genom olika arter af människotårar ... Men när det gäller mina sagor, står jag på en mycket sviktande grund: jag var nämligen så fylld af dylika, att det ej är möjligt minnas hvilka af dem, som voro nog lyckliga få sola sig i Sensitivans blida ljus. Men slutrepliken, hvar den nu befinner sig, minns jag än i dag, så vacker tyckte jag den var! »Och dagens drottning, den strålande solen, skakade ur sin gyllene mantel sina barn, de gyllene solstrålarna, som begärligt uppsögo de glittrande daggdropparna och ...» Ja, hvad de gjorde mer, vet ingen — åtminstone vet inte jag det längre.
En annan saga, som jag också drömde färdig, blef däremot icke antagen, efter min syster ansåg den alltför litet lokalpatriotisk. Den handlade också om tårar, som blefvo pärlor ... Men nu var det Näcken som grät af sorg öfver alla de sågar, eller var det ångbåtar — som oroade älfvens frid. Behöfver det nämnas, att stadens herrar slogo som hökar efter vår stackars darrande lilla Sensitiva. Hur många gånger ilade jag icke genom de smala, älskade gatorna för att hos någon prenumerant aflämna ett mycket sällan fullkomligt plumpfritt exemplar!
Vår enda manliga medarbetare, en renskrifvande femte-klassist med evig snufva, var nämligen en öfverbevisad förrädare. Han förrådde vårt barn för knäckar, för punsch, för cigarrer, för bakelser, ja, till och med för hafregrynsgröt, hvilket förklarar gåtan att »man» kände veckans nummer redan innan dess svarta innehåll hunnit fullt torka.
När femte-klassisten efter en skarp skrapa, något förmildrad af en tolfskilling, väl blifvit afsatt, dröjde det åtminstone ett par dagar innan »man» hade läst tidningen. Huru de någonsin kunde komma åt vårt blads fridlysta sidor, begrep ingen enda af flickorna då. Kanske ha de bättre reda på orsaken nu!
Så kom till sist min nästan verkliga glansdag. Jag fick skrifva en pamflett med pennan doppad i min egen svällande gallblåsa och samtidigt kämpa för en stor sak. Bättre förspändt än så kan väl ingen pamflettskrifvare ha det — men här behöfs en ingress. Berusade af känslan att känna oss så säkert stå på våra små flickfötter, beslöto vi göra ännu en landvinning: vi skulle ställa till ett slädparti bara oss flickor emellan. Försiktigtvis fattades dock icke beslutet, förrän herrarnas ofattliga sömnsjuka (det året) tycktes obotlig. Icke ett ord hade de talat om vinterns fastslagna slädparti, fast vi hade haft före i nära sju månader! ... Med acklamation fattade vi beslutet och vi utförde det con amore. Alla flickor, hvilkas pappor hade hästar, blefvo kavaljerer — alla de andra damer — och så, en strålande middagsstund, svängde ett par och tjugu slädar packade med rosenknoppar — ingen af oss var öfver tonåren — upp på stora torget ... Rent fruktansvärdt käck åkte jag i spetsen i en liten kokett utstyrd kappsläde förspänd med ett af de dygdiga, fromma djur, som heta ölänningar. Den här ölänningen hade, äfven han, små vanor: bland annat tyckte han inte om att bli körd af ett par flickhänder. Han vände sig om, skelade och så, pang, hufvudet i bringan och jag på hufvudet i närmaste drifva ... Ja, aldrig har en ståtligare början fått ett snöpligare slut ... Det var då ’han-han’, flegmatisk, sarkastisk och hvit, trädde fram, lyfte upp min fallna storhet och försmädligt frågade: »Hur gick det nu med den mycket lilla näsan!» »Mycket lilla!» Var det möjligt för en något så när normal femtonåring tåla en sådan usel osanning! Därtill kom att, medan vi »stodo på torget», hade en gammal försupen soldat, som hette Fält, nödtorftigt uppsnyggad, gått från släde till släde och sjungit en nidvisa till ett halfaln långt positiv — ostämdt metervis ... en visa diktad af »man».
»Man» kände sig sårade ända in i sina snöhvita själars innersta djup. »Man» hade just kommit öfverens om att det vore skäl begagna sig af det sista föret — hvarför just af det sista! — när vi — hemska mara — jag hoppas det inte stod maror! — hissat emancipationens anskrämliga fana — och etc. »Man» var förtviflad öfver oss ... »man» var förkrossad öfver oss ...»
Kvick och rolig lär visan ha varit ... i hvad fall som helst kunde vi icke lämna den utan afseende. Fält surrade ju som en humla i ett tennstop och herrarna hade ifrån en hög bodtrappa iakttagit deras snilleverks verkan på våra rosiga, ehuru nu, det fruktar jag, något upprörda ansikten.
Det blef extra redaktionssammanträde med prenumeranter. Alla ville yxan skulle gå, men ingen ville hålla i skaftet. Endast jag, som brann af dubbel hämndlust, vågade slå till. Den mycket lilla hm! »En skalbaggiad», så hette mitt mästerverk, och får jag i allra största ödmjukhet konstatera, att satiren gjorde en kolossal lycka icke allenast bland oss flickor utan också bland de skyldiga själfva. Till och med ’han-han’ erkände, att dikten inte var så dum för att stå i ... Resten af talet låter jag endast ana ...
Dess värre minnes jag Skalbaggiaden endast i stora drag ... I Hernösand funnos inte längre några fjärilar; blommorna suckade af ovilja öfver de klumpiga skalbaggar, som intagit fjärilarnas plats, och som så ifrigt drucko dagg och åto honung hos fader Humla, att de till sist icke orkade lyfta sig högre än till en tarflig bodtrappa ... Ja, något sådant var det visst ... Sensitivan lefde ett år under glädje, glam och fjäderlätta bekymmer, men dog skamligt ihjälskrämd af en usel Gråsparf: »herrarnas egen tidning», utgifven af den näsvise och af en glad sångare, som sedermera afslöjade sig som den blixtrande Rebecka ... Många år senare fingo vi höra, att Gråsparfven aldrig flugit ut i mer än detta enda exemplar, som, skickligt tappadt ur en viss någons ficka, så fullkomligt duperade oss. Men hvem af oss förmådde på den tiden räkna ut ett sådant raffineradt dubbelspel!
Lefva i konkurrensens kalla skymning ville icke Sensitivan göra, då slöt hon hellre sina blad för alltid ... Så skedde.
Och festen; blef den af?
Ja, i löfklädda skrindor samlades redaktriser, prenumeranter med flera »ärligt berättigade», men när nästan alla stadens unga män uppträdde med pretention på att få följa med såsom Sara, Anni, Clotilda, blef det uppror i den unga flickhären. Endast Rebecka, som kunde styrka sina anspråk, och den ljuse näsvise, som ock bevisade sig vara ett redaktionens älsklingsbarn, hvars »glänsande begåfning» emottagit det mest ampla erkännande i breflådan ... blefvo satta under redaktionsdebatt.
Som likväl ingen glänsande begåfning på jorden kunde förvandla de två brottslingarna till flickor, slöts striden på så sätt, att de fingo följa med — eller åtminstone komma efter såsom våra förklädens inbjudna gäster. Sensitivans begrafning firades under knoppande hängbjörkars graciösa slingor, i en blomsterbacke och vid dignande bord. Tal höllos många — både allvarliga och glada — »likstolen» dracks i skummande champagne. På de två redaktrisernas fingrar glänste minnesringar, och är jag öfvertygad om att i deras ögon äfven glänste tårar. Det var solstänk öfver gräset, solstänk öfver himlen och solstänk i sinnena ... ja, kanske mer än stänk; där var nog fullt strålande solsken, ty festen blef förtjusande ...
Sedan dess har lifvet rullat sitt hjul, våldsamt nog öfver många af de då närvarande. Löften hafva kanske inte infriats, lefvandets omformning har gjort lätta steg tunga och förvandlat dag till natt. Sensitivan är glömd för längesedan!
Men nu har hon åter slagit ut sina hjärteblad, slagit ut dem i minnets milda rosenröda vackra dager ... hur många tidningsföretag bära i sig slik uppståndels-saf ...?
Men så lefde och dog hon också utan täflan vår blyga anspråkslösa men så älskade Sensitiva.
Alfhild Agrell.