När vi började 1902/Albert Bååth

←  Sophie Elkan
När vi började
av Sveriges Författareförening

Albert Bååth
August Bondeson  →


[ 70 ]

HUR MIN FÖRSTA DIKTBOK
KOM TILL.

Det var en senhöstdag år 1874 med klarblå luft, och vinden strök frisk öfver den kala sydskånska slätten, öfver pilvallar och gårdar. Inne i den nyuppbyggda folkhögskolan Hvilans ljusa, flaggprydda sal hölls invigningsfest, och jag var en af de talrika deltagarna.

Intresset för den i vårt land då nya folkhögskolesaken hade just börjat vakna bland dem af Lunds studenter, som voro mera mottagliga för tidsströmningarna.

Student sedan tre år tillbaka, hade jag emellertid hufvudsakligen studerat latinska och grekiska klassiker; svärmade för Iliaden och Odysséen, hvilkas sammanlagda fyrtioåtta rapsodier omsorgfullt genomlästs, och var mycket belåten med att bl. a. kunna på originalspråket deklamera utantill Hektors afsked från Andromakhe; hade dessutom lefvat [ 71 ]raskt med i den tidens lika tidsödande som muntra studentlif; hade skrifvit visor och spex till lördagssoaréer och nationsfestligheter.

Och nu satt jag därute på bondlandet och hörde varma och klara ord om spridning af kunskap och vett ut i bygderna, till folket själf, så att detta finge sin blick lyft öfver de egna gärdena och grannens, utöfver det egna landet. Jag hörde gedigna, frasfria uttalanden om släktets fostran i nordisk ande.

Då jag där såg alla dessa ursprungliga, kraftigt byggda bondsöner med sinnena så frodiga som hemmansjordarna, fast visst icke så odlade som de, dessa allmogeynglingar, som infunnit sig där ej för att aflägga någon examen eller läsa sig till betyg i och för framtidsbröd utan endast och allenast för att stilla sin kunskapstörst och lära sig vett för lifvet, förekom det mig, som om en ny, ljus syn på detta öppnade sig, luftigare och vidare än den, klassiker och studentspex gifvit.

Därtill kände jag denna allmoge rätt väl ifrån min barndom och tidigare ungdom, tillbragta i Hammarlöfs prästgård på »Söderslätt»; och det föreföll mig nu äfven, som om jag åter såge in i alla dessa halmtäckta gårdar och hus, där jag en gång känt mig hemmastadd och där man alltså nu längtade efter att få upplysning inledd.

Och snart nog utbyttes i det lilla studierummet i den gamla Berlingska gården i Lund Homeros mot Eddan och Tacitus mot Heimskringla.

Efter ett nytt besök på folkhögskolan Hvilan vid jultiden samma år vandrade jag i stjärnklar, [ 72 ]vacker barvinterkväll landsvägen hemåt mot Lund. Då gafs form åt poemet »Nyårshälsning till svenska folkhögskolan 1875»; hvari det bl. a. heter:

»Se, skuggorna maka åt sig så smått,
och ljuset allt mer tränger på,
och bonden, som gäspade makligt och godt
och sof förnöjd i sin vrå,
nu kvicknar han till, nu mornas hans sinn,
då dagern faller så blidt därin:
det dagas, det dagas i djupa dalar.»

Göteborgs Handelstidning var vid denna tid den publikation, som ifrigast lästes på Akademiska Föreningens Atheneum af de för mera allmänna angelägenheter intresserade studenterna. Också sändes det nämnda poemet, icke utan bäfvan, till H. T:s redaktör S. A. Hedlund. Och den glädje, förf. erfor, då han redan efter ett par dagar mottog icke blott ett ex. af H. T., med kvädet infördt och därtill försedt med en särskildt uppmuntrande not, utan äfven ett bref från den vördade redaktören, hör till de smådetaljer i en människas lif, som kunna värka bestämmande. Brefvet innehöll en älskvärdt skrifven lyckönskan till fortsättning.

Att ett vänligt honorar — förf:s allra första! — medföljde, var naturligtvis en allt annat än nedslående händelse.

De fornnordiska studierna fortsattes sedan i Köpenhamn, där jag på Regensen kom lifligt tillsammans med isländingar; och intresset för sagoön och dess litteratur blef nu fullt lefvande. Vid det stora skandinaviska studentmötet sommaren 1875

minatyr
minatyr

[ 73 ]framkom sålunda sången till Island, som vid en fest i Stockholm å Hasselbacken afsjöngs af Lunds studenter.

»Hvilar i hvita,
skummande vågor
stolt som i sagan
sagornas ö.»

Emellertid kallades jag hösten s. å. till lärare vid folkhögskolan Hvilan, där jag, med särskilda afbrott för vistelse i Köpenhamn, stannade till våren 1879. Under denna tid uppstod omkring hälften af de dikter, som rymmas i första samlingen.

Det var ett friskt lif, som lefdes på Hvilan. Den fria undervisningsmetod, som med sina muntliga föredrag är för folkhögskolan egen, gjorde själfva arbetet med de i allmänhet mycket vetgiriga, fast invärtes obrukade »åbosönerna» till ett verkligt nöje. Luften i skolsalen var hög; där grodde och växte det i ynglingasinnena; och framstegen voro snart nog lätta att konstatera. Under intrycken häraf författades poemen »För fosterlandet» »Karl XII», »Gud med oss», »I Dalarne», »Engelbrekt och hans män» m. fl. Och det var mening i talet, då de unga manades att minnas fädernejorden:

»Då dina åkrar du går att så,
man må dem små eller stora kalla,
i hennes allmänning låt också
ett korn, ett korn blott ur korgen falla.
Och då du sticker ditt lass i stacken,
för henne lät falla en kärfve i backen.»

[ 74 ]Det var också med full öfvertygelse, förf. på det första mötet mellan Sveriges folkhögskolemän i Jönköping sommaren 1877 kunde yttra i poemet »Det är seger nog»:

»Att väcka ur dvale den tanken upp,
att skog ikring älfvastrand
ej blott ger en dråplig timmerlast
men pryder ett fosterland,
att mark, som med sorgfritt sinne sås,
som rågar rätter på bord,
ej blott är en frodig hemmanslott
men flik af en fosterjord,
det är seger nog.

»Man nekat landstro hos danneman.
Hon lefver i sagan blott.
Hon lefver — i mången en signad stund
I hafven det skönja fått.
Att tro, det i dagens söfvande ro
hon lycker blott ögat till
för att i stormtid slå det upp
och rista en saga till,
det är seger nog.»

Förbindelsen med den närbelägna universitetsstaden var under min läraretid på Hvilan liflig nog.

Besöken där voro täta, vare sig färden dit företogs på järnväg, till häst eller till fots. Studentandan lefde kvar under det folkliga arbetet på högskolan och gjorde säkert sitt till att hålla detta städse ungt och varmt.

Till de då så lifaktiga nordiska festerna i Lund, som samlade till Akademiska Föreningen icke blott [ 75 ]den akademiska allmänheten utan äfven andra gäster i mängd från staden, grannstäderna och omgifvande landsbygd, författades kvädena »Till nordens kvinnor», »Runebergs jordafärd», »För Nordslesvig» — efter upphäfvandet af Pragfredens art. V. Och äfven till andra studentfestligheter skrefvos poem, intagna i »Dikter».

Till mina löneförmåner på Hvilan hörde speciellt att — ha »nummerhäst» på stall. Likt andra sannskyldigt skånska landtbarn så godt som »född på hästrygg», fick jag här åter känna ryttarglädje som i gångna tider. Också ströfvade jag gärna till häst omkring på den trefna slätten. Under dessa ensliga ridter var det, jag kom till en allt innerligare förståelse af min fäderneprovins, det rent skånska hos denna, vare sig jag vintertid red om kvällarna igenom de stilla, torfröksdoftande byarna, medan kråkorna ännu kraxade i de nakna almarna, eller jag lät hästen i den starka vårsolen trafva vid hvinande vipskrin på de mjuka strandängarna längs Sundet, eller jag i skridt njöt de tysta ljumma sommarnätterna.

»Slaka de hänga pilarnes blad.
Vångarnes ax i lättaste dimma
matt de som drifvet silfver glimma,
ånga så fint i daggigt bad.»

Ej sällan gästade jag slättens dannemän; och det annars merändels så slutna folket öppnade till sist för mig lika gärna sina lynnen som sina hem. Genom sysslandet med sönerna på högskolan fick [ 76 ]jag ju dessutom godt tillfälle att blicka något djupare in i folklynnet med all dess egendomliga, skiftande frodighet; och därtill uppfriskades härigenom intrycken och minnena från mina tidigare år, då jag som prästens son lefde hvardagslif bland allmogen i Skytts härad. Så sågo de första skånska dikterna dagen: »Spelmannen», »Gammal tid och ny», »Hvilan», »Vinterstämning», »Siesta» o. a.

Efter en vistelse på det vackra Trufve vid Kinneviken sommaren 1877 skref jag den lilla cykeln: »Vid Vänern».

Då jag våren 1879 lämnat lärareverksamheten vid Hvilan, företog jag under några majdagar en afskedsridt i den väna Ringsjötrakten. De skånska naturintrycken styrktes därunder ännu mer; och på hästryggen föddes poemet »Skåne», uppläst kort därefter på en nationsfest i Lund.

Det ena versmotivet efter det andra, allt ur verkligheten omkring mig, började nu inställa sig och liksom fordra behandling.

Medan jag på försommaren gästade mina fränder på Tärna i Västmanland och bodde, kärligt omhuldad, i en ljus väfsal i den gamla rödmålade komministergården — en gång Benjamin Höijers fädernehem — nedskrefvos där åtskilliga kväden, bl. a. de »Från gatan», hvartill stoff och stämning erhållits under den tid, då jag, ledig från min landtliga lärarbefattning, legat som Oehlenschläger — Tegnérsk stipendiat i Köpenhamn. Kontrasten mellan de mörka hufvudstadsmotiven och den solklara omgifningen ikring mig verkade eggande.

[ 77 ]På återväg till Skåne föll det mig in, att jag möjligen skulle kunna åstadkomma en diktbok; och i Stockholm, där jag sammanträffade med mina förläggare Jos. Seligmann och Hugo Geber, som då voro kompanjoner, uppmanades jag på det vänligaste af dem att utgifva en samling dikter till närmaste jul.

De hade samma år redan förlagt min tolkning af »Nials saga», hvartill de föranledts af Edvard Bäckström, till hvars tidskrift Nu jag insändt en öfversättning af ett isländskt kväde och som sedan, mig ovetande, lifligt intresserat nämnda firma för utgifvande af fornnordisk, till svenska tolkad sagolitteratur.

Jag hade äfven fått spörja, att en annan af tidens skalder med välvilja fixerat min versskrifning; och det blef därför öfverenskommet, att, om allt ginge efter åstundan, skulle på Jos. Seligmann & Co:s förlag till följande år utkomma en diktbok.

I juli månad var jag åter i Skåne, installerad hos fränder i Espö prästgård.

Det var vid den årets tid, då all slättens mustiga grönska trifves som bäst, då det öfverallt ångar bördighet och det doftar från hö och klöfverstackar, då sädesfälten vattra sig och vaja för vindkårarna från den blå Östersjön och gårdarna lysa kalkhvita eller tegelröda i solskenet.

I min hjärna trängde sig nu versmotiven om hvarandra; och inne i den stora friden, i prostgårdens halmtäckta flygelbyggnad, öfvervuxen af klängande vinlöfsrankor och öfversusad af väldiga [ 78 ]askar och almar, gick poetiserandet sedan under ett par veckors tid lätt och lustigt för sig, allt medan det lyste där utanför från vinbärsbuskar och stora rodnande jordgubbsland.

Diktcykeln »Prosten Sebastian», »Sydskånsk sommarkväll», »Hemligt förlofvad», »Studentuppasserskan» m. fl. trädde villigt fram. Härtill bidrog tvifvelsutan äfven all den hjärtevärme och intresserade stämning, hvaraf jag kände mig omgifven.

Det sista stycke, jag lade hand vid, var det, som börjar samlingen. Det förekom mig, som om de öfriga skulle kunna signas till någon liten lycka genom detta, skrifvet till min mor: »Jag var ej allen — ty Du var mig när.»

Så låg den första diktboken färdig, framalstrad måhända icke minst af den värme, som dittills i lifvet mött författaren.

A. U. Bååth.