När vi började 1902/August Bondeson
| ← Albert Bååth |
|
Hilma Angered Strandberg → |
OM MIN ALLRA FÖRSTA BOK.
I begynnelsen ansåg jag mig vara en stor poet.
Såsom alumn i Göteborgs Högre Elementarläroverks 7:de nedra utgaf jag på eget förlag, med 40 subskribenter à 1 krona [1] min första bok (Knäppar på Lyran af »Hottur», Göteborg. Tryckt hos Kindvall & Lundberg, 1875), hvilket arbete börjar med centrallyrik och slutar med bondvisor samt en allmogeberättelse.
Hvarför började jag skrifva?
Jo, därför att det roade mig.
Men det var mycket farligt att som skolyngling skrifva poesi, ty det tog tid ifrån nyttigare sysselsättningar.
Att det är ett dumt påhitt detta att skrifva poesi, därom upplyste mig ock min gamle klasskamrat, den oförgätlige medbrodern och ordföranden i den litterära föreningen Balder, Martin Lindgren, sedermera redaktör för Nyaste Förposten, Göteborg, då han för mig berättade:
»Rektorn gaf mig i dag en varning. Han sa’: ’Vet du, Lindgren, det fins ingenting dummare för en skolyngling att befatta sig med än att skrifva poesi. I min ungdom så skref jag också vers. Men när jag blef något äldre, så fann jag, att det var bara dumheter.’
’Det kan jag väl tro’, svarade jag», sa Martin.
Martin Lindgren kom aldrig högre än i 6:te öfra.
Själf blef jag kuggad i studentexamen (april 1876) med en vänlig tillrådan af så väl rektor som klassföreståndare att slå studier ur hågen, alldenstund jag därtill befans obekväm. Ett fattigt allmogebarn kunde bättre använda sin tid genom att öfvergå till näringarna: båda förklarade sig villiga att skaffa mig en hederlig plats.
Men i stället för att antaga detta välvilliga erbjudande och, jag skulle kunna antaga, söka min utkomst i t. ex. en läderhandel, då jag ju kunnat bli i tillfälle att furnera och gynna min käre, gamle far, skomakaren och sadelmakaren i Vessige, fortfor jag att skrifva vers och tog som privatist studentexamen vid samma läroverk i december samma år.
Nu ville jag komma till saken och tala om, hvad min första, äfven på grund af omslagets färg, s. k. gröna bok, innehåller för godt.
Vi börja då med centrallyriken:
Här ha vi inledningssången (Horatius — alcæiskt versmått):
Min sång.
Hvi sorlar bäcken, lossad ur isens band?
Hvi kvittrar fågeln, buren på vinge lätt?
Hvi sjunger vinden glada kväden,
Dansande öfver de klara vågor?
Ja, fråga bäcken, fågeln och vindens fläkt;
De kunna gifva lösen till sången min.
Ett barn af stunden, enkel, konstlös
Tonar den fritt ifrån veka lyran.
Så följer:
I månskensnatten.
(Troligen inspirerad af Böttiger.)
Sista versen:
Jag ville sjunga än, tills dagen tändes
Och med sitt guld förgyller österns bryn;
Men sångens gåfva ej åt svärmar’n sändes
I detta mått: det hägrar för hans syn
Så sköna bilder, men att dem förklara
Han har ej toner — han har känslor bara.
I detta poems föregående versar äro vi redan tillnärmelsevis inne på erotiken, hvilken en versskrifvande 7:de nedrist på grund af sin ålder och ställning icke får negligera.
Vidare:
Du är mig alltid när.
V. 3. Hör jag en svingande lärka
Kvittra om kärlek och vår,
Straxt då jag tycker mig märka,
Liflig inför mig du står.
V. 4. Hör jag en kuttrande dufva
Hviska om ömhet och ro,
Straxt till din stämma, den ljufva,
Lyssna jag tycker mig då.
V. 5. Uti allt skönt i naturen,
Allt, som är rent för min själ.
Fjärran ifrån dig ock buren,
Är du mig nära likväl.
(Inom parantes: redan då för tiden tyckte jag inte riktigt om rimmen i 4:de versen.)
Efter detta en befruktande pust af C. F. Dahlgren.
Gulsparfvens Majkvitter.
Psitt, psitt!
Isen borta,
Dagar korta
Icke mer.
Ingen köld och hunger ingen.
Med min visa
Vill jag prisa
Hvad jag ser.
o. s. v.
Nu öfvergå vi till didaktiken.
Var nöjd.
Sista versen.
När så du luttrad är i lifvets strider
Och utan knot du ser mot himlen opp
Och du på lifvets väg mot målet skrider
Och ändadt ser ditt tunga lefnadslopp
Och liemannen står med lian höjd,
Då kan du säga: »Herre, jag är nöjd!»
Härefter nalkas vi Lidner, Stagnelius och Nybom i dikten
Stjärnans makt.
Det var en kväll, en dyster höstekväll,
Och svarta moln sig öfver himlen sträckte,
Och stormen bröts mot klippans nakna häll,
Det röt så vildt som från ett afgrundssläkte,
Och skogens sus blott hemska fasor väckte,
Och regnets strömmar jordens yta täckte.
Och ingen stjärna sände ut sitt ljus,
Det var så mörkt, så vildt uti naturen,
Och människan sig undstack i sitt hus,
Och rädda smögo kring de vilda djuren.
Men djupt i skogen gick en ensam kvinna,
Hon tycktes fröjd i nattens uppror finna.
(Inalles 10 versar).
Författaren vågar anmärka, att denna dystra och högtidliga dikt är skrifven utan kvällsmat, men med tobakspipan i mun — Kronhusgatan n:o 28, 3:dje våningen — i utdragssoffan, med pankor i perspektiv.
Nu ha vi Bellman:
Spelmannen.
V. 4. Vin uti glasen,
Spel på kalasen,
Dunder i basen,
Alltid sig bör
Lif uti barmen.
Styrka i armen,
Fattning i harmen
Allt ondt bortkör.
Hej bör!
Vin uti glasen,
Hej kör!
Dunder i basen.
Sjung falleralla!
Spel rogar alla.
Låtom oss tralla
Hej ho!
Därpå behagar författaren lämna ett prof på sin satir.
Knappnålen.
V. 3. Och tjocker om hufvudet är jag. Nåväl,
Det där är ju dygd, vid min knappenålssjäl!
Blott väl man är putsad och glänser — ja då
Må hufvudet vara så pundigt som två,
Och inte förthy och emedan
Jag är ju så slipad och hal,
Och intet det rörer mig sedan
Och knoppen skull’ anses för skral.
Så börjar författaren att känna sig liksom lite hemma.
Knallen.
De två sista versarna.
Och varor stryka och pungen tjocknar,
Och kända ä vi i tjuge socknar.
Och hvart vi komma och hvart vi gå,
Oss följer glädjen, kan I förstå.
Men motgång äfven vi få påkänna,
När bankerutten slår öfveränna
Bå våran påse och martnasbord,
Men — allt ska stryka på denna jord!
Till sist lite allmogeerotik.
Smålandsdrängens visa.
Hej, så dä går!
Slagelen slår
Hurtitt i logeplanka.
Agnar å dam.
Korn ske dä fram,
Halmstråa ske ja bänka.
Glader och kry
Rätt som ett ny
Lefver ja mina dagar;
Måndan ä gla
Lordan ä gla.
Söndan ja fin me lagar,
Går i guss hus
Köper me snus
Nere i handelsboa.
Tösera små
Glana å stå,
Titta på me å koa.
Då har ja rock
Den som ä tjock,
Då har ja nattekappa,
Stöfla ja har,
Hatt som en kar,
Då kan ja rektitt klappa
Tösa så rar,
Då ja la tar
Kössana hela tjoget.
Väl blir hu onn,
Men om a stonn
Kommer hu int’ ihåg et.
Hej fallera!
Snart ske ja ta
Torpet ve Rännebäcken.
Hej trallala!
Sen ske ja ha
Bröllop, å dä på fläcken.
Kvällen ä när,
Krittra ja ger
Halm, löf å hö å vatten;
Sen får ja gå
Hvila å få,
Sofva så hela natten.
Drömmer också,
Kan I förstå,
Gör ja om lella Lotta.
Hej fallera!
Lustit å bra
Lefver ja utan måtta.
Allrasist:
Kyssen.
Tösa lilla stod, i gröten rörde
Och sjöng så lusteliga: tra la la la la;
Skräddar-Lasse uppå henne hörde,
Smilade och sjöng: ti-ra-de-la-da.
Rörde, Sjung hopp tra la la la la,
Hörde, Sjung hopp tra la la la.
Och flugan snurra’ så högt i taket;
Det var så lusteligt i stugan då.
Men Skräddar-Lasse steg till lilla Nilla
Så lusteliga ned, så gladeliga fram;
Och lilla Nilla grina inte illa,
För Lasse granner var båd’ bak och fram.
Och gröten puttra’ och gröten stänkte
Så lusteliga öfver bräddarna, kan tro!
Men Lasse, visste han väl, hvad han tänkte!
Han talade om bo och ko och so.
Och tösa hansa skulle Nilla heta;
Hon var så fin och nätt och täckelig och rar,
Ja, efter sådan jänta fick man leta.
Nu Lasse tag i grötavispen tar.
»Se, hör du, Nilla lilla, räck me munnen!»
»Jo, de trodde du la, ville du la ha!»
»Ville eller skulle — hit på stunden,
Eller ska’ ja’ själfver kyssen ta.»
Men Nilla tyckte, det var synd att neka,
Och vips så smälde det — i Lassa skalle till,
Och gamlamora skrek: »Di’ laja däka!
Du grömme skräddarpalt! Hvad ä’t du vill?»
Neka,
För tari tari tari,
Däka,
För tari tari ta.
Och flugan snurra’ inte mer i taket,
Det var så sorgeligt i stugan då.
Finis.
August Bondeson.
- ↑ Resten ärligen betald med bidrag till Nyaste Förposten, Göteborg.