När vi började 1902/Hilma Angered Strandberg

←  August Bondeson
När vi började
av Sveriges Författareförening

Hilma Angered Strandberg
Georg Nordensvan  →


[ 89 ]

MIN VÄG TILL DIKTNING.

Om denna berättelse skall vara sann, och det är väl meningen, så måste den skatta åt den litteratur, som gör i »bekännelser och afslöjanden», eljes ser jag icke, hur det skulle kunna blifva någon berättelse af. Och för att göra en början, så blir det den bedröfliga historien om ett fall från drömda poetiska molnbäddar ned på jordevärklighetens hårdaste mark. Men det är bäst att låta saken tala för sig själf.

Skald var ett ord jag lärde mig ungefär samtidigt med »Gud som hafver». Och skald var något oändligt ljust och upphöjdt och fint. Öfver hufvud kunde en människa ej taga sig till något förnämligare än att skrifva poesi. Alla poeter voro hyggliga, oomtvistliga herrar, som med glädje och förtrolighet mottogos i min pappas och mammas hem. [ 90 ]Men det fanns ett annat märkvärdigt, ganska jordiskt släkte, som bildade en slags afdelning under skalderna, och som det icke kunde tagas för gifvet att man hälsade med synnerlig förtjusning. De buro den tämligen omtvistliga äretiteln:

Författare.

Kanske hade föreställningen sin yttersta rot i min första bekantskap med en dylik »författare». Jag minns det som i går. Det var en vinterkväll i vårt förmak i Stockholm. Många ljus voro tända i kronan, i soffan sutto ifrigt pratande några damer, bland dem min mamma, som såg förströdd och orolig ut, och hängande i hennes kjortlar förekom min ringa person, på den tiden en liten kruka med stora öron.

Då slogos dubbeldörrarna upp och på tröskeln uppenbarade sig tvenne herrar. Den ene, en tung frodig gestalt med yfvigt hår och tjocka läppar, den andre en till ytterlighet tunn figur med svarta lockar, ihåliga kinder och lågande ögon. Bakom tittade pappas ansikte fram. Han såg skrattlysten ut.

»Här får jag presentera den tjocke och den magre skalden», sade han, »magister Herman Bjursten, den berömde författaren till ’Gyltas grotta’ samt husets vän, Fredrik Sander.»

När min mor reste sig för att hälsa, var hon om hvartannat hvit och röd.

Men förf. till den hemlighetsfullt klingande »Gyltas grotta» stod alltjämt kvar i dörren. Hans blick var dyster, han lade handen på hjärtat, bugade sig och sade med djup, melankolisk stämma:

[ 91 ]»Vågar en så nedsvärtad person värkligen träda in i denna älskliga krets af damer?»

Förfärligt rädd att mannen, som tydligen gjort något ondt, skulle röra vid mig, kröp jag tätt intill min mor. Af hvad jag nu småningom uppsnappade och lade samman, förstod jag, att han skrifvit en bok, och att det var fråga om en herre och ett fruntimmer, som brutit sina löften, samt om en Gyltas grotta, där ett rysligt dåd måtte begåtts, och att detta hans fula tilltag så när hade kostat honom tillträde till min mammas förmak. Denna Gyltas grotta bjöd naturligtvis på de rikaste möjligheter, hvaraf mord och röfvade skatter, nattsvart mörker, kallslemmiga ödlor, andar med alnslånga klonaglar och väldiga eldbrasor, där man stoppade in lefvande småbarn, voro det minsta. De två styggingarna, som ljugit, fingo antagligen sådant där smått och godt till straff. Och drifkraften i all denna kuslighet och lögn, han som tilläts sitta här lifslefvande i vårt bästa rum — han var således en författare! Intet under att han såg olycklig ut. Mellan honom och de fina poeterna var i sanning befäst ett oöfverstigligt svalg.

Detta barndomsintryck, stärkt af åtskilligt annat jag hörde yttras, och som jag förstod på mitt eget vis, höll envist uti sig. Ehuru jag i sinom tid, jag som andra, med utomordentlig aptit slukade om hvartannat världsberömda och icke världsberömda romaner, hyste jag ingen aktning för detta slags skrifveri som utslag af litteratur, det föreföll mig att vara en allt för tarflig uppgift att berätta om [ 92 ]vanliga händelser och människoöden, om hur folk talade och tänkte under hvardagliga förhållanden. Och stor konst måtte det heller inte vara. Hägrade någon gång för min själ möjligheten af att själf en gång iklädas de blå strumporna, så blickade jag helt säkert öfver en trälande romanförfattarinnas låga synkrets mot sublimare höjder. Vid 16, 17 år kom det till en ordentlig kris. Jag erfor uppriktig leda vid allt hvad prosaiska skildringar hette. Jag försmäktade efter det osägbara, det outgrundliga, efter att se himmelen öppnas och anden utgjutas. Jag valde min andlig föda allt eftersom skrifternas titlar lofvade »stora intryck». Och under det jag frossade ömsom af »Själens hälsa», ömsom af Stagnelii allra obegripligaste och just därför allra himlaburnaste stanser, tyckte jag mig riktigt höra, hur min själ växte. De erfarenheter man väl egentligen kunde vänta af lifvet lågo redan bakom mig — naturligtvis! Nu var min ande i behof af att helas i de rena idéernas sköte. Till och med hos Almqvist fann jag för mycket handling, själfva hans abstraktioner ledo af en motbjudande, så att säga »vilja utåt». Och jag minns, att då min far en dag anbefallde »Prästmannen i Wakefield» som en särdeles läsvärd bok, log jag nedlåtande och tyckte hemligen att hans smak var rätt tarflig. Lifvet själft — det hade jag som sagdt vuxit ifrån. Hvad jag sökte var någonting högre, någonting likt lifvets idé.

Så satt jag en klarblå dag på en blommande äng och kände, att nu måste det blifva något af. Nu stego dessa böljande förnimmelser af vår, af [ 93 ]ungdom, af kärlek, tro och öfversvinligt hopp öfver bräddarna, nu gällde det blott att skaffa dem utlopp, att finna det fullödiga uttrycket för det hela, urordet, ursymbolen, urbegreppet, korteligen det där som alltid glidit mig ur händerna. Jag skakade som af frossbrytningar midt i julivärmen, det sjöng för mina öron: få se om du inte är en af poesiens utvalda! Hvarför skulle icke redan det första försöket kunna uppenbara denna saliga hemlighet? Egentligen vore det ju blott en slump, ett trolleri, här satt man tillreds som en strängad eolsharpa för himmelska vindar att röra, och hvem kunde veta, hvad det behagade dem att anslå?

Nu begynte en ursinnig bollkastning med rim och meter, ett trånsjukt famlande bland »sfärer» och »æoner» för att få fäste i något där uppe på oändlighetens blå himmel, där jag såg diktens alla stjärnor gå sin gång så säkert och — Herre Gud — så nära, att det inte borde vara stor konst att fatta tag i dem.

Men tomhändt var jag och tomhändt förblef jag. Hvarje gång min själ piskades ut om sina gränser, bar det naturligtvis nedför i formlöshetens dunkel och under en svindlande förnimmelse af oförmåga, som gaf kvalm och leda. Då blef jag vred och förvandlades i mitt sinne. Jag slog handen i björkstammen, jag stödde mig mot och ropade: Nej, jag skall i stället bli författare, det skall ni få varsna. Hvilka »ni» detta grymma hot gällde, är okändt. Om det ej kunde vara de där sfäriska vindarna, som trilskades med att inte vilja spela på [ 94 ]min harpa. Alltnog — i dödsförakt sänkte jag mig så djupt som till en mycket lättsinnig jordisk fjäril och hans offer, en hängifven stackars ängsblomma. Sjudande af förtret nedskref jag på rak arm — för resten naivt sensuellt — deras saga, sådan jag skådade den för mina ögon. Och se! på denna omväg hittade jag tillbaka till höjden. Då den öfvergifna blommans skuldbelastade blick slogs upp mot aftonsolen, mötte den nämligen där Guds förlåtande öga. Och så dog hon i frid.

Min häpnad, när jag fann opuset äga både början, kulmen och slut samt på köpet en liten mening, stod ej i rimligt förhållande till mina bländande förväntningar nyss. Ty grufligt enkel, påtaglig och jordiskt klar tedde sig i sanning »En liten blomma». Oaktadt jag frikostigt sirade den ursprungligen nakna stammen med sköna adjektiv — klen ersättning, det insåg jag, men dock en afglans af mitt förlorade skaldeparadis! Det var i alla fall en färdig historia — hvilket sakförhållande underbart läkte såren. Att den var värd trycksvärta föll mig visst icke in. Men ett år efter tog en vän den ur min portfölj och sände till »Förr och Nu». Som tidskriften dock litet därefter afsomnade, kom den nog aldrig in.

Att dikta låg emellertid ej som nu i luften. Flere år gingo innan jag, oemotståndligt drifven att klottra, en natt satte mig upp och skref ihop »Netedalens Älfva». Denna gång hade jag vågat mig så långt som till att indraga människor i min natursymboliska värld. Sköna och romantiska människor med plastiska åthäfvor i förtrollande [ 95 ]omgifningar. På måfå sändes skissen till Göteborgs Handelstidning — jag hade en stilla känsla af att den var vansinnig. Men på denna lyckliga tid fanns nog föga att välja på, och så mottogs mitt alster — med beröm. Nu blef jag säker. Jaså att dikta var icke värre än så. Det syntes mig lätt som att nysa, fordrade blott en viss öfning. Under loppet af några år skref jag också en häpnadsväckande mängd noveller, dels romantiska skärgårdshistorier, där jag sällan nändes att göra vattnet annat än solblankt eller känslorna annat än ädla, och där männen och kvinnorna voro nära släktingar till maskeradbalernas sidenskodda fiskarfröknar och deras sjömän i blanklädershattar och nystärkta blusar af holländskt lärft. — Dels äfventyrsskildringar från Västindien och Spanien — man generade sig ej! — och naturligtvis allegorier.

Lika lätt gick alltsamman, flöt nästan utan ansträngning ur pennan. Så minns jag hurusom en längre roman, tillkommen på »beställning», skrefs utan en rads ändring, ibland hela kapitel under tiden mellan förmiddagens telegrafiska order om: mer manuskript, mer manuskript! — och aftonens post; samt utan att jag den ena dagen visste, hvad papperet den andra dagen skulle fyllas med. Romanen förklarades af sin publik, en populär tidskrifts, för »ytterst spännande». Stundom föreföll mig nog geschäftet otillfredsställande — som att drömma halfvaken. Hur länge kan det fortgå? undrade jag. Skall jag alltid författa just så här, utan svårigheter men —! Jag såg att något [ 96 ]väsentligt fattades. Och dock när ett och annat återkom från den tålmodige redaktören, förskräcktes jag, emedan jag ej förmådde upptäcka »felen». En gång (efter insändandet af »Konstnärens drömsyn» — fröken Ideal, som uppvaktar konstnären i hans atelier och håller ett bevingadt tal) skref han:

»Nog tar jag biten, men Viktor Rydberg kallar genren för gymnasistpoesi.» Det gaf mig åtskilligt att tänka på.

Under tiden hade jag ju börjat läsa modärna skandinaviska författare, ehuru detta till följd af mina lifsförhållanden, som höllo mig fjärran från litterärt intresserade kretsar, skedde långt efter att deras rykte gått öfver land och rike. Jag mottog allt med en oppositionellt anlagd naturs hela stormande hänryckning. Men hur jag än jublade öfver det frigjorda i själfva snilleleken var det icke detta, som djupast grep mitt medvetande. Det var upptäckten att alla mänskliga företeelser tedde sig så annorlunda, skärskådade i de nya andarnas ljus. Och dock fortfor jag med min opersonligt gammalromantiska alstring. Att skrifva efter böcker eller efter hvad jag kommit till blott på kammartänkandets väg, låg nu en gång icke för min röst. Andra makter än rent intellektuella ville det till för att omhvälfningen i min uppfattning af konsten och i mitt allmänna idélif skulle sträcka sig äfven till min innersta personlighet, där den smula af diktare, som kunde finnas, ännu slumrade, lika omedveten om ansvar som om ärelystnadens anfäktelser. Och liksom den brist på vördnad för lifvet, den

[ 97 ]förnekelse af lifvet som ägande makt att svara på sina egna spörsmål, hvilken jag insupit i barndomen, säkerligen var yttersta orsaken till min sena utveckling, till den långvariga bristen på litterärt allvar, så blef kärleken till detta lif — en nyomvänds blinda dyrkan — min räddning. Blef det som lärde mig, att jag och min andes gärning ej kunde gå tvenne vägar.

Vid denna tidpunkt kom jag nämligen att bosätta mig i skärgården. Redan förut hade jag för längre eller kortare tid vistats där och från första stunden erfarit något alldeles särskildt vid beröringen med dess natur och folk. Men långsamt som lifsafgörande intryck alltid stadgat sig hos mig, hade jag snarare trängt tillbaka än uppmuntrat de fordrande gästerna. Ty fordrande var just hvad det var — lifvet på de öde skären. Dessa karga, men i grunden lefnadskäcka människor, som rätt inför mina ögon förkrymptes af svält och tyranniskt prästavälde — dessa vintrars isande tystnad, blott afbruten af nordvästens skärande häxkörer — vårarnas sjuka längtan — somrarnas egendomliga besvikning, då allt det åtrådda ljusa, lätta städse drog stranden förbi, aldrig landsteg, aldrig blef kvar, endast ett ögonblick visade sig lockande och frustande på den silfverblå fjorden för att genast åter glida ut, mot obekanta mål — höstarna: den blygrå, lömska sjön, den fattiga heden med sin glesa vissnande ljung, sina isgrå, skrofliga knallar, där himlen låg öfver maraktigt tryckande, medan blåsten for eggande intill galenskap om i blodet — det kunde slita i ens [ 98 ]innersta detta, det tvang till att ändtligen taga ett djupt tag i mitt eget själf.

Sommardagar då solen brände på torra ljungen, vinterkvällar då nordan röt i fjällklofvan, kunde jag vandra af och an, timme efter timme, på backen ofvan fjorden och ständigt dricka mig lika rusig af kargheten och ljuslösheten, af glädjelöshetens och ödslighetens hela tunga fientlighet.

Här var allvar, här var helhet.

Och jag vred mina händer.

Hvad hade jag gifvit ut af min själ? Idel flatskratt — åt intet. Ägde jag då icke annat att gifva?

Se människorna där nere — i deras hvassa ögon lyste samma bleka sken som öfver toppskummet här ute, och som vinden bröt sig mot fjällväggen, så brottades de mot hårda öden. Ett med naturen ur hvilken de framgått, ett i anda, ett i gärning. Deras styrka, deras begränsning, deras öde — allt hvilade på samma grund. Hvad det var stolt! Ur hvad sög jag min näring? Hvar hörde jag hemma i med och mot? På hvad grund ville jag stå eller falla? Hade väl jag lyssnat till några stormar, jag, tills mina kinder hvitnat och läpparna tegat?

Nej — i allt hade jag gripit fäste utom i det enda: min egen natur.

Jag gick där på heden och ropade efter allvarets lidelse.

Och under allt drömde hon sig in i min själ, skärbons bistra saga.

[ 99 ]Hon drömde sig in i sol, hon drömde sig in i storm, och naturen förklarade henne för mig.

Hon blickade med tvenne stora ögon, kärlekens och hatets.

Hatet som var en annan form för kärleken. Det hat utan hvilket jag icke förstod, hur någon vågade säga till lifvet: jag älskar dig.

Hatet mot allt, som hindrade detta folk hvars lif jag delade att lefva som fria människor. Ty den tiden syntes mig intet vara större än att lefva sitt eget öde oförfäradt ut.

⁎              ⁎

Min ställning de första åren i det lilla kustsamhället var den angenämaste. Jag var oberoende och kunde nästan kallas bortskämd gunstling såväl hos strandbefolkningen som hos de få högre stående. Som ibland händer främlingen från staden i en trång landskrets, ägde jag större frihet än landsens egna barn till att tala och vandla som mig lyste. Jag var lycklig och knöt till och med svärmiska vänskapsband med en och annan af dessa stolta, slutna och lidelsefulla karaktärer. Ehuru våra meningar i lifvets stora frågor oftast skilde sig från hvarandra som olja och vatten, och jag öppet förde mina till torgs, förändrade detta ej ett ögonblick människornas aktningsfulla och hjärtliga sätt. Snarare tycktes min skoningslöshet mot hvad jag ansåg vara brister i samhället, pigga upp dem så till vida att när jag gick tillrätta med det misstänkta [ 100 ]lönkrögeriofoget och slikt, fick jag medhåll af kyrkfolket, och när jag tog det prästerliga regementet i upptuktelse klappade de mondäna sina händer. Men som sagdt min person var fridlyst.

Den tid kom, då detta väckte min oro. Var jag falsk? Eller feg? Böckerna sade mig, att striden för sanning och människorätt där ute i världen brann med full låga, och här gick jag och talade, och mina ord gledo tillbaka som vågorna från hällen. Jag måtte ej tala tillräckligt tydligt.

Det var nu länge sedan jag författat ens minsta grand. Till det hade jag lefvat alltför starkt. Dessutom tålde jag ej se för mina ögon min forna alstring. Jag gick där bidande i skaparfeber, som ökades för hvarje dag.

Och när bördan af samlade intryck blifvit tung nog, föll den af sig själf ifrån mig.

Ett mer än vanligt praktfullt »kyrkfall», utslag af den schartauanska metoden att handskas med själar, gaf den nådestöten. Det rörde ett kändt spioneri- och angifvelsesystem, hvarigenom prästerskapet inhåfvade kunskap om händelser och förhållanden i byn — upplysningar, dem man ofta tog sina mått och steg efter. Så hade en syndare, hvilken under veckans lopp tagit sig ett mindre rus, blifvit förmenad att undfå nattvarden, och då han lifligt protesterat — helt enkelt förbigåtts vid själfva altarrunden. Jag hörde om saken genom ögonvittnens mun. Och då vid denna tid det riksbekanta kriget mot nykterhetsföreningarna fördes som allra [ 101 ]tapprast från predikstolen, blef händelsen den droppe, som kom min harm att rinna öfver.

Jag satte mig ned och skref i ljungande fart ihop en novell, den första af min hand, som torde få nämnas ärlig diktning.

Det var »Nitälskan» — sorglig i åminnelse.

I själfva verket hade den hvad behandling och uppfattning angår länge spelat i min fantasi. Där hade jag byggt och byggt utan en tanke på mitt personliga förhållande till omgifningen, lycklig endast af att känna ingifvelsen strömma öfver mig på ett nytt och starkt sätt och äggad af att finna diktning nu mycket »svårt». Då figurerna sedan i viss mån kommo att låna denna omgifnings drag, skedde det på god tro — i en grad, som nu förefaller mig rent af barnslig. Ty om jag än verkligen berusades af att mäkta återgifva bilderna som de lefde i mitt artistmedvetande, oberoende af alla hjärtats känslor — det var nu en gång så att min skapande fantasi byggde upp af allt, som kom i dess väg, att den ägde ett öga för sig, som skådade kallt, äfven där hjärtat brann — så tog jag likväl sedan det hela i lugnt öfvervägande och fann saken ställa sig så här:

Jag är skyldig mitt samvete, världen och eder själfva att klämma till på ett sådant sätt, att alla förstå hvad jag menar. Ni gilla denna handling, som rör det allmänna. Ni till och med anse den nödvändig. Nåväl — min tro är, att endast en ful vilja, förfulad genom ett vrängdt sätt att se, kan göra den möjlig. Detta visar jag eder som i en spegel. Finna sig vederbörande träffade — så väl bekomme! [ 102 ]Det gör godt och är rätt. Känna de ej igen sig — nå, då är ju ingen olycka skedd. Då är det helt enkelt icke de.

Logiken tycktes mig solklar. Men en annan liten besvärlighet kom i vägen. Det var den rent yttre likheten hvilken syntes mig mer än en blott tillfällighet. Om man t. ex. snörde in en liten tjock, leende och maklig blondins själ i en lång, benig, barskt blickande gestalt, ja, så ville det alldeles ej blifva lika trovärdigt. Jag kände dunkelt att verkningen af den ultra-realistiska metoden ytterst hvilade på bokstafstrohet mot naturen. Det var högst kitsligt detta — ty naturligtvis måste man uppnå största möjliga verkan. Att afstå från den vore för mycket begärdt. Emellertid ansåg jag mig äfven härutinnan hafva blandat mina kort synnerligen väl och tyckte ej att någon med rätt kunde peka på modellen. Jag var så långt från tvifvel, att jag föreställde mig, huruledes den dam det kunde gälla och jag tillsammans skulle skratta — på sin höjd skifta några hälsosamma hugg.

Så stodo sakerna, då det olyckliga numret af Göteborgs Handelstidning, där början af »Nitälskan» flutit in, en mörk höstkväll anlände till byn.

Jag klädde genast på mig för att uppsöka vederbörande.

Som i går minns jag den promenaden. Sällspordt dystert hängde fjället öfver den backiga, gropiga gatan och ljusen, som här och där lyste ur de små kojornas rutor, kommo den svarta fjorden rätt under dem att glänsa matt. En outredd [ 103 ]beklämning grep mig. Jag stannade och undrade, om jag icke borde vända om. Men hvarför? Det vore dåraktigt och löjligt.

Och så gick jag dristigt in i huset.

Kall tystnad hälsade mig. Något dylikt hade aldrig händt. Yr i hufvudet men fortfarande oförmögen att egentligen fatta, satte jag mig ned och öppnade ett samtal om väder och vind. Det ger sig — tänkte jag. Men bortmotad af de knappa svaren, måste jag slutligen gå. En flicka, väninna till min förmodade modell, följde mig utom dörren.

Där brast det löst.

Hon formligen stönade.

»Det är förfärligt!»

»Hvad, hvad?»

»Åh Gud, åh Gud, hvarenda människa vet ju, att det är hon till kropp och själ.»

Detta bokstafligen återgifna yttrande bröt naturligtvis anklagelsens udd. Men därpå tänkte ingen af oss då.

Vi hade ströfvat bortåt landet.

Jag grep hennes arm.

»Det du säger är ju lika förfärligt», sade jag, »är det således sant?!måste det näpsas.»

Hon brast i gråt.

»Hvem har gifvit dig rätt att vara vår domare?» ropade hon i raseri. »Hvad har du med oss här att göra? Om vi skulle hitta på saker om dig, hur tror du det skulle smaka? Åh, du falska!»

»Aldrig», afbröt jag förtviflad, »hundra gånger har jag sagt er min mening, ni känna mig ut och in.»

[ 104 ]»Hvarför har du umgåtts med oss!»

Jag teg, onekligen till en viss grad slagen.

»Jag håller af er», mumlade jag, »ändå. Jag bara hatar allt lågt och ofritt och —»

»Från denna stund är det en annan, som blir hatad.»

Vi hade hunnit in i min bostad. Vi voro båda utom oss. Jag talade, jag förklarade. Hon skakade blott sitt hufvud. »Det är gjordt», sade hon, »ohjälpligt gjordt.»

Till sist sprang hon fram och omfamnade mig hårdt.

»Nu är allt slut — farväl.»

Hon vände i dörren och tillade:

»Hon vet ingenting — vi skola undanhålla henne tidningarna.»

Det var dråpslaget.

»För Guds skull», ropade jag, »inte det. Jag går genast och talar om alltsammans.»

Jag ser henne stå där högtidlig, hård i blicken som hämndens gudinna.

» nedrig är du väl ej. Där du slår, få vi söka hela.»

Jag var fullständigt bedöfvad.

Redan nästa dag hade ryktet om mitt brott hunnit spridas till klintens yttersta koja. På gatan mötte mig mulna ansikten och knappa hälsningar. Och vid besök hos personer, som med mig skarpt brukat fördöma sakernas tillstånd, ja, som varit de ifrigaste att meddela mig hvarje ny prästerlig bedrift, mottogs jag så främmande, att jag icke [ 105 ]ansåg mig vidare böra sätta min fot inom deras tröskel. Andra skyndade ur min väg, tydligen rädda att genom visadt deltagande gifva sig sken af att gilla upprorsmakaren. Ett par uppriktiga själar förebrådde mig under tårefloder den ogärning, jag begått. Och så blef det småningom fullständigt tomt omkring mig. Min ställning fastslogs. Mellan mig och byns invånare var verkligen allt slut. Ensam gick jag och ensam kom jag. Min egen tjänstflicka slets mellan tillgifvenhet för mig och fruktan för att mista sitt forna rätt höga anseende som min uppassare. Den käraste vän jag ägt, en af fisklägets döttrar, vid tillfället frånvarande, skref till mig i starkt upprörda ordalag: »För människan kan jag ännu hysa tillgifvenhet, skriftställarinnan afskyr och fruktar jag.» Men en sådan tudelning af känslan har sig ej så lätt. Och jag återsåg henne aldrig.

En dag kom min tjänare inrusande och bad mig gråtande stanna inomhus, emedan folket hade lagt råd om att stena mig.

»De tänka gömma sig i prången och kasta, när fröken går förbi.»

Detta tog mig i hjärtat. I min ringa mån hade jag sökt göra folket godt, där jag kunnat hade jag hjälpt dem i sina bekymmer. Och nu skref jag ju för dem och emot deras fiender. Jag sade flickan det.

Hon hängde med hufvudet.

»Inte kan folket läsa frökens historier. De bättre sätta upp dem.»

Veckorna, som följde, voro mycket mörka. Jag hade endast en välvilligt stämd familj att besöka. [ 106 ]Men då jag hvar gång jag kom, såg en skugga af nedslagenhet ofrivilligt lägra sig öfver hemmet, gick jag mer och mer sällan dit. Min befattning nödvändiggjorde en daglig beröring med människor, hvilkas hätskhet nu var lika stor som deras artighet förut. Det blef nästan outhärdligt. Men på grund af befolkningens hotfulla hållning ville jag icke fly. Jag hatade att synas feg. Hvarje dag företog jag promenader genom byn och försökte komma i tal med männen. Jag mötte endast mörka blickar och slutna läppar. Man upphörde att hälsa på mig. Jag led oändligt. Jag fyllde min ensamhet med tårar, ty jag hade älskat dessa människor. Det måste hafva en öfvergång, sade jag till mig själf. De skola återkomma till dig, det här är ju galenskap.

Men ingen kom, och vintern bröt in.

Då började jag tänka. Hur skulle framtiden gestalta sig? Ämnade jag verkligen afstå från en diktarverksamhet i anda och sanning? Undfick ej kallet just genom denna kamp sitt dop i eld?

Jo — tusen gånger jo. Jag rätade på mig i ett fast beslut. Jag erfor nästan lättnad öfver att stå i fullt och ärligt dagsljus. Må då striden oss emellan börja på allvar, tänkte jag! Frihet måste jag hafva. Frihet till att utvecklas som jag kan och vill.

Att jag ägde mod, ansåg jag mig hafva visat. Nu hade jag rätt att draga bort — att härda mitt veka hjärta.

[ 107 ]Och så, efter erhållen ledighet från min tjänst, ingick jag på ett år som medarbetare i Göteborgs Handelstidning.

Där inne i staden fortfor jag att dikta med ämnen från skären. Men i samma mån som berättelserna började att väcka någon uppmärksamhet, växte där ute hatets och ondskans strömoln till svarta åskbyar. Man sände bref med hotelser. Jag vore en yrkessmädeskrifverska, af hvem den bäst betalande kunde köpa sina fienders undergång! Man diktade ihop rörande legender om hur dessa offer för mitt skandalbegär samtidigt varit mina »välgörare» och gjort mig »oskattbara tjänster». Man företog de gemenaste angrepp på mitt enskilda lif, giftdrycker, hvaraf blott en droppe varit nog att föra tillblandaren på tukthus. Dessa foster af en låg och vild folkfantasi spriddes rundt om till lands och vatten, burna vidare af samhällets främste, af sådana som lika väl som jag själf måste insett sladdrets vanvettighet och grundlöshet. Öfverallt stötte mina vänner på rykten, hvilkas upphofsmän jag naturligtvis aldrig brydde mig om att efterspana. Ehuru de råa fablerna mer än en gång bland personligen obekanta ställde sig hindrande i min väg.

Resande, som besökt fiskläget, påstodo att stämningen där vore så hotande, att jag icke borde återvända. Tanken var mig ytterst motbjudande. På de minas böner sökte jag dock en annan befattning, men när jag gick miste därom, blef jag nästan glad. Som jag emellertid genom arbete och själsskakningar blifvit ytterligt klen till hälsan och [ 108 ]möjligen inträffande obehagligheter nog skulle bekommit mig illa, beslöt jag att vid återresan stiga utaf vid en närgränsande ångbåtsstation och i segelbåt färdas till bryggan nedanför min gamla bostad. Och så en kväll kom jag obemärkt inseglande på den välbekanta fjorden.

Det hela ingaf mig närmast äckel.

Emellertid stod de morska skärbornas personliga mod ingalunda i jämnhöjd med deras tungors oförskräckthet. Trots att deras vilja tydligen var god, hände mig intet värre än okvädesord och då och då där jag gick gatan fram, kastning af mindre stenar. Aftnarna höll jag mig på allas råd inne, och då jag gick ut, täflade de få sommargästerna, som förgäfves sökt betvinga den upphetsade stämningen, att slå följe. En kväll hade jag ej kunnat motstå lockelsen att begifva mig längre bort. Plötsligen rusade två män ur ett hus och spärrade vägen. Den ene lyfte handen och skrek:

»Nu hjälper henne inte kamraten där. Nu skall hon dansa öfver muren, tills det inte finns ett helt ben i hennes kropp.»

Jag blef med ens lugn och kall.

»Hvad har jag gjort, Caroluson? Berätta mig det, jag vet det ej.»

Mannen stod med näfven knuten och var blek af vrede i ögonen.

»Hon har skämt ut oss för kungen och landet.»

»Säg hvad jag gjort?»

»Hon skrifver och skäller på oss för vårt språk. [ 109 ]Hon gör oss till ett spektakel för att vi inte tala nog fint.»

Jag förstod nu hvilket vapen mina fiender användt för att uppegga själfva folket. Det var det enda de gärna kunde få fatt uti. Mina noveller voro skrifna på dialekt.

Medan jag på bästa sätt talade om hvad i samhället jag verkligen angripit, stirrade mannen på mig med sina gnistrande ögon. När jag slutat, höjde han åter armen.

»Nej, hon är listig — dom talar om, hur mör hon är i munnen, hon bedrar mig. Och slipper undan gör hon icke. Nu ska skammen gå af vår strand.»

Min största svårighet hade varit att hindra »kamraten» i sina anfallsplaner mot de båda karlarne. Det såg tämligen betänkligt ut. Bekant som jag var med ortens förhållanden, visste jag, att i denna sak skulle ingen af fruktan för hämnd våga vittna för sanningen.

Hastigt gick jag tätt in på mannen och sade kraftigt:

»Jag är inte rädd för er, Caroluson. Men ni gör mig sorg. Jag sörjer, därför att jag är er vän. Om ni kunde läsa mina skrifter, skulle ni förstå det. Mina fiender bedraga er. Hälsa dem det, godnatt.

Och medan mannen hämtade sig från en viss förbluffning, gick jag raskt min väg.

Men den ständiga spänningen var för mycket. Jag blef sjukare. När sommargästerna försvunnit, [ 110 ]stod jag ensammare än någonsin förr. Och med vinterns inbrott drog jag åter bort från den ogästvänliga bygden.

Förhållandet mellan innevånarne och mig blef aldrig annorlunda. När jag snart därpå för alltid lämnade fiskläget, var jag i högre grad en främling än den dag jag första gången beträdde dess strand.

⁎              ⁎

Detta var för många år sedan. Det var midt i stridens hetta. Och då såg man nog icke skogen för bara träd. Men det var väl heller icke det det gällde. Det gällde att utan hänsyn röja för öppnandet af nya djupare perspektiv.

Ej minst i den egna diktarpersonlighetens dunkla skog.


Hilma Angered Strandberg.