Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/35
| ← Sagan om Uppland |
|
Dunfin → |
| På Wikipedia finns en artikel om Uppsala. |
XXXV.
I UPPSALA.
På den tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med vildgässen, fanns det i Uppsala en sådan präktig ung student. Han bodde på ett litet vindsrum och var så sparsam, att folk sade, att han levde på rakt ingenting. Studierna skötte han med liv och lust och blev fortare färdig med dem än någon annan. Men han var inte någon plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel på honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskämd av medgången. Men sådant kan hända den bäste. Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte i ungdomen.
En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg han och tänkte på hur utmärkt han hade det. »Alla människor tycker om mig, både kamrater och lärare,» sade han för sig själv. »Och så förträffligt, som det har gått för mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen för sista gången, och sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara färdig i tid, får jag genast en plats med stor lön. Det är märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag sköter mig ju också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för mig.»
Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och läsa många tillsammans som skolbarn, utan de studera var för sig hemma på sina rum. När de ha blivit färdiga med ett ämne, gå de till sina professorer och bli förhörda i hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en tentamen, och det var just den sista och svåraste, som studenten hade att gå igenom den där dagen.
Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker. »Jag tror nog, att det är alldeles onödigt, så väl förberedd, som jag är,» tänkte studenten, »men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag inte har något att förebrå mig.»
Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag än den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och försagd och såg sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på böcker, men inte heller på något annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lärd, men han var så rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, en sådan, som stannar i Uppsala år efter år och läser och läser, men som det aldrig blir något av.
Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. »Du gjorde mig en stor tjänst, om du ville titta på det här,» sade han, »och säga om det duger.»
Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för sig själv: »Är det inte sant, som jag säger, att mig tycker alla om? Här kommer nu också den där enstöringen, som inte har kunnat förmå sig att visa sitt arbete för någon annan, och vill, att jag ska bedöma det.»
Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart som möjligt, och den andre lade den på skrivbordet framför honom. »Du får vara rädd om den,» sade han. »Jag har arbetat på detta i fem år, och om det kommer bort, kan jag inte göra om det.» — »Inte ska det komma något ont åt det, medan det ligger här hos mig,» sade studenten, och därmed gick den främmande.
Studenten drog den tjocka luntan till sig. »Jag undrar vad han har suttit och petat ihop för slag,» sade han. »Jaså, Uppsala stads historia! Det låter ju inte så galet.»
Nu älskade denna studenten Uppsala mer än alla andra ställen, och han blev nyfiken att läsa vad överliggaren hade skrivit om staden. »När jag tänker rätt på saken, kan jag så gärna läsa hans historia genast,» mumlade han. »Det tjänar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det går inte bättre för det, när man kommer inför professorn.»
Studenten läste och lyfte inte ögonen från pappersbladen, förrän han hade hunnit till det sista. När han hade slutat, var han helt förnöjd. »Ser man på!» sade han. »Det var en baddare att vara lärd. När den här boken kommer ut, är hans lycka gjord. Det ska bli en glädje att säga honom hur bra den är.»
Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till rätta på bordet. När han höll på med detta, hörde han en klocka slå.
»Se så ja! Det är tid för mig att gå till professorn,» sade han och skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som hängde i ett kontor ute på vinden. Såsom det ofta går, när man har bråttom, voro både lås och nyckel motsträviga, och det dröjde en stund, innan han kunde vända tillbaka.
När han kom på tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan, när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Han tog golvet i ett enda väldigt steg och lade handen på papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak.
Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen. En svart fågel satt på taket utanför vindskupan och såg på honom med spefull högtidlighet. »Är inte det där en korp?» tänkte studenten. »Det är ju det man säger, att korpar bådar olycka.»
Han såg några av papperen ligga kvar på taken, och säkert hade han kunnat rädda åtminstone en del av det förlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tänka på. Men han tyckte, att han var tvungen att först och främst sköta sina egna affärer. »Det är hela min framtid det gäller,» tänkte han.
Han kastade på sig kläderna och rusade till professorn. Under vägen hade han bara den förlorade handskriften i tankarna. »Det är en bra förarglig historia, det här,» tänkte han. »Det var en olycka, att jag skulle ha så bråttom.»
Professorn började förhöra honom, men han kunde i alla fall inte få tankarna från handskriften. »Vad var det den stackars karln sade?» tänkte han. »Hade han arbetat på boken i fem år och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska få mod att tala om för honom, att den är borta.»
Han var så upprörd över det, som hade hänt honom, att han inte kunde hålla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblåsta. Han hörde inte vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. Professorn blev alldeles bestört över en sådan okunnighet och kunde inte annat göra än kugga honom.
När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig förfärligt olycklig. »Nu går jag miste om min plats,» tänkte han, »och det är överliggarens skull. Varför skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men så går det, när man är tjänstaktig.»
I detsamma såg studenten den, som han tänkte på, komma sig till mötes. Han ville inte tala om, att handskriften var förlorad, innan han hade gjort något försök att få igen den, och ämnade gå tyst förbi honom. Men den andre gick där bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle säga om hans bok, och när han såg honom skynda förbi med bara en ovänlig nick, blev han ytterligt skrämd. Han högg studenten i ärmen och frågade om han hade läst något. »Jag har haft min tentamen,» sade studenten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom för att slippa säga, att han var missnöjd med hans bok. Han tyckte, att hjärtat ville brista, därför att det arbetet, som han hade hållit på med i fem långa år, inte skulle duga till något, och han sade till studenten i sin stora sorg: »Kom ihåg vad jag säger dig! Om boken inte duger, vill jag inte se den mer. Läs den, så fort du kan, och säg mig vad du tycker om den! Men om den inte duger, kan du bränna opp den. Då vill jag inte se den mer.»
Han gick hastigt sin väg. Studenten såg efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han ångrade sig och gick hem till sitt.
Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna och sprang sedan ut för att leta efter handskriften. Han sökte på gatorna, på torgen och i planteringarna. Han gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.
När han hade hållit på så ett par timmar, kände han sig så hungrig, att han måste äta middag. Men på matstället råkade han om igen överliggaren. Denne kom genast fram för att få höra något om boken. »Jag ska komma opp till dig i kväll och tala om den,» sade studenten helt tvärt och avvisande. Han ville inte tillstå, att han hade förlorat den, förrän han var fullt viss om att den inte kunde återfinnas. Den andre blev helt blek. »Kom bara ihåg, att du ska förstöra den, om den inte duger!» sade han och gick sin väg och var nu alldeles säker om att studenten var missnöjd med hans bok.
Studenten skyndade åter ut i staden och höll på med sitt sökande, ända tills det blev mörkt, utan att finna något. När han var på hemväg, råkade han ett par kamrater. »Var har du hållit hus, som inte kom på vårfesten?» sade de. — »Ack, har det varit vårfest?» sade studenten. »Det hade jag alldeles glömt bort.»
Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gående förbi. Hon såg inte åt honom, utan gick och talade med en annan student och smålog mot denne så förfärligt vänligt. Då kom studenten ihåg, att han hade bett henne, att hon skulle komma på vårfesten, för att han skulle få råka henne där, och nu hade han själv inte infunnit sig. Vad skulle hon tänka om honom?
Han kände ett styng i hjärtat och ville skynda efter henne, men då sade en av hans vänner: »Det lär stå illa till med Stenberg, överliggaren, ni vet. Han har blivit sjuk i afton.» — »Det är väl inte något farligt heller?» sade studenten hastigt. — »Det var något åt hjärtat. Han har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen när som helst. Doktorn trodde, att det var någon sorg, som tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde på om den sorgen kunde hävas.»
En liten stund efter detta kom studenten in till överliggaren. Han låg i sin säng mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svåra anfallet. »Jag har kommit för att tala med dig om din bok,» sade studenten. »Det var ett präktigt arbete, vet du. Jag har sällan läst något så bra.»
Överliggaren satte sig upp och stirrade på studenten. »Varför var du så där besynnerlig i eftermiddags?» — »Jag var vid dåligt lynne, därför att jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig så mycket om min mening. Jag var så nöjd med din bok.»
Den sjuke såg forskande på honom och blev alltmer viss om att studenten ville dölja något för honom. »Det där säger du bara därför, att du har fått höra, att jag har blivit sjuk, och vill trösta mig.» — »Visst inte. Det var ett utmärkt arbete, det kan du vara viss om.» — »Har du verkligen inte förstört det, som jag bad dig göra?» — »Jag är väl inte galen heller.» — »Ta hit det då! Visa mig, att du inte har förstört det, så ska jag tro dig!» sade den sjuke och sjönk ner på kudden, så svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle få igen anfallet.
Det var förfärligt så eländig studenten kände sig. Han tog den sjukes händer mellan sina och berättade för honom, att hans handskrift hade blåst bort, och sade honom hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att han hade vållat honom så stor skada.
När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand. »Du är snäll, riktigt snäll. Men bry dig inte om att sätta ihop historier för att spara mig! Jag förstår, att du har lytt mig och förstört handskriften, därför att den var dålig, men du vill inte erkänna det nu. Du tror, att jag inte kan bära det.»
Studenten bedyrade och försäkrade, att han hade talat sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. »Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, skulle jag tro dig,» sade han.
Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att gå sin väg, därför att han såg, att han bara gjorde den andre sämre.
När han kom hem, kände han en sådan tyngd och trötthet över sig, att han knappt kunde hålla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. När han drog över sig täcket, tänkte han på hur lycklig han hade känt sig på morgonen. Nu hade han förstört mycket för sig själv, men det kunde han ju bära. »Det värsta är, att jag ska få detta att tänka på hela livet igenom, att jag har vållat en människas olycka,» sade han.
Han trodde, att han alls inte skulle få sova den natten. Men, besynnerligt nog, slumrade han in, så snart han hade lagt ner huvudet på kudden. Han hade inte en gång hunnit släcka lampan, som brann på nattduksbordet bredvid honom, innan han somnade.
VÅRFESTEN.
Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva, på taket utanför hans vindskupa och tänkte, att om han vore i dens ställe, som nu låg därinne i sin säng, skulle han vara bra lycklig.
Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade legat och vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det berodde på Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig på äventyr.
Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hade legat på tuvan och stirrat uppåt himlen, då han hade sett Bataki komma flygande bland de bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, men Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade han stått mittibland kabbelöken och börjat språka, som om han och Tummetott vore de bästa vänner.
Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han ändå hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för att på ett eller annat sätt få göra sig lustig över honom, och han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade.
Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han var skyldig Tummetott någon ersättning, därför att han inte hade kunnat tala om för honom var brorslotten fanns, och därför kom han nu för att meddela honom en annan hemlighet. Bataki visste nämligen hur den, som hade blivit förvandlad så där som han, kunde bli människa igen.
Det är säkert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa på hans krok, när han kastade ut ett sådant bete. Men i stället hade pojken svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli människa igen, om han kunde föra den vita gåskarlen oskadd först upp till Lappland och sedan ner till Skåne.
»Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl välbehållen genom landet,» hade Bataki sagt. »Du kunde nog behöva känna till en annan utväg, om detta skulle slå fel för dig. Men om du ingenting vill veta, så nog ska jag tiga.» Och så hade pojken genmält, att han inte hade något emot, om Bataki ville tala om hemligheten för honom.
»Det ska jag också göra,» hade Bataki förklarat, »men inte förrän i det rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg och följ med mig på en utfärd, så får vi se om det inte kan yppa sig ett lämpligt tillfälle!» Då hade pojken återigen blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade Bataki. »Du törs nog inte anförtro dig åt mig,» hade korpen sagt. Men pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle vara rädd för någonting, och i nästa ögonblick hade han suttit på korpryggen.
Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde och styrde i den här staden.
Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. »Det är kanske kungen och hans män, som bor här?» hade han sagt.
»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Detta har varit en kungastad förr i världen, men nu är det slut på den ståten.»
Pojken hade sett sig omkring än en gång, och då hade han framför allt lagt märke till den stora domkyrkan, som låg och blänkte i aftonljuset med tre höga tornspiror, sköna portaler och smyckade väggar. »Kanske att det är en biskop och hans präster, som bor här?» hade han sagt.
»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Här har en gång bott ärkebiskopar, som var lika mäktiga som kungar, och det bor en ärkebiskop här än i dag, men inte är det han, som nu regerar här.»
»Då vet jag inte vad jag ska hitta på,» hade pojken sagt. — »Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden,» hade korpen sagt, »och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.»
Pojken hade knappt velat hålla detta för troligt. »Kom med bara, ska du få se!» hade korpen sagt, och så hade de farit och tittat på de stora husen. Fönsterna hade stått öppna på flera ställen. Pojken hade kunnat titta in både här och där, och han hade sett, att korpen hade haft rätt.
Bataki hade visat honom det stora biblioteket, som var fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna. Han hade flugit förbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit fram över de stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.
De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra luntor.
Äntligen hade korpen slagit ner på ett tak. »Ser du, att det är sant, som jag säger, och att det är lärdomen, som är herre här i staden?» hade han sagt, och pojken hade erkänt, att han hade haft rätt. »Om jag inte vore en korp,» hade Bataki vidare sagt, »utan bara en människa som du, så skulle jag slå mig ner här. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av böcker och lära mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust för sådant, du med?» —
»Nej, då tror jag allt, att jag hellre far omkring med vildgässen,» hade pojken svarat. — »Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som kan bota sjukdomar?» hade korpen frågat. — »Jo, det kunde ju så vara.» — »Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som vet allt, som har hänt i världen, som talar alla språk och kan säga vad sol, måne och stjärnor går i för banor över himlen?» hade korpen sagt. — »Jo, det kunde ju också vara roligt.» — »Skulle du inte vilja lära dig skilja mellan ont och gott, rätt och orätt?» — »Det vore nog väl behövligt,» hade pojken sagt, »det har jag märkt många gånger.» — »Och skulle du inte vilja lära till präst och predika i kyrkan därhemma?» — »Far och mor skulle allt bli fasligt glada, om jag komme så långt,» hade pojken svarat.
På detta sättet hade korpen fått pojken att förstå, att de voro lyckliga, som fingo ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott då ännu önskat att få vara en ibland dem.
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.
När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talarstol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.
Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. Det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.
Pojken hade suttit och sett ner på studenterna, som stodo i halvcirkel nedanför talarstolen, och han började förstå, att det härligaste av allt var att höra till deras krets. Det var en hög heder och lycka. Var och en blev något mer, än han skulle ha varit, om han hade stått ensam, därför att han tillhörde en sådan skara.
Efter talet hade sången åter ljudit, och efter sången hade det kommit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller förstått, att ord kunde sättas samman, så att de finge makt att röra och uppmuntra och glädja så som dessa.
Nils Holgersson hade mest sett på studenterna, men han märkte nog, att de inte voro ensamma i trädgården. Det fanns unga flickor där i ljusa dräkter och fina vårhattar och mycket annat folk också. Men det var med dem som med honom själv, att de tycktes vara ditkomna bara för att se på studenterna.
Ibland hade det varit uppehåll mellan talen och sångerna, och då hade skarorna spritt sig över hela trädgården. Men snart nog hade en ny talare uppträtt, och genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på detta sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll.
När allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i ögonen, såsom när man vaknar ur en sömn. Han hade varit borta i ett land, där han aldrig förr hade gästat. Från alla dessa, som voro glada åt livet och sågo segervisst på framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i glädjens land, han som de. Men när den sista sången hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget liv var, och det hade burit emot för honom att efter detta vända tillbaka till sina arma reskamrater.
Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han börjat kraxa i hans öron. »Nu, Tummetott, ska jag tala om för dig hur du ska bli människa. Du ska vänta, tills du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du passa på och säga så här till honom: — — — Och nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som voro så starka och farliga, att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, såvida man inte ville bruka dem på allvar. »Ja, mer än detta behövs det inte för att du ska bli människa,» hade Bataki sagt till sist.
»Nej, det tror jag nog,» sade pojken, »för någon, som skulle önska sig i mina kläder, lär jag aldrig träffa på.»
»Det kunde väl inte vara så omöjligt heller,» hade korpen sagt, och så hade han fört pojken inåt staden och satt ner honom på taket utanför en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fönstret stod på glänt, och pojken hade nu en god stund stått där och tänkt på hur lycklig den studenten måtte vara, som låg och sov därinne.
PROVET.
Studenten spratt upp ur sömnen och såg, att lampan stod och brann på nattduksbordet. »Se där, nu har jag glömt att släcka,» tänkte han och reste sig på armbågen för att skruva ner lampan. Men innan han hann att göra detta, märkte han, att något rörde sig borta på skrivbordet.
Rummet var helt litet. Det var inte långt mellan sängen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de böcker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritköket och tebrickan hade han lämnat kvar där, och dem såg han också. Men det märkvärdiga var, att lika tydligt, som han såg detta andra, såg han en liten parvel, som stod lutad över smörasken och höll på att laga sig en smörgås.
Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att han nästan hade blivit likgiltig för vad som hände honom. Han blev varken rädd eller förvånad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in för att få sig en bit mat.
Han lade sig ner utan att släcka lampan och låg och betraktade parveln med halvslutna ögon. Denne hade nu tagit plats på en brevpress och satt där storbelåten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvällsvard. Det märktes, att han drog ut med ätningen så länge som möjligt. Han satt och välvde med ögonen och smackade med tungan. De torra brödkanterna och den gamla ostskalken voro nog sällsynta läckerheter för honom.
Studenten ville inte störa honom, så länge som han åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han tala med honom.
»Hallå, du!» sade han. »Vad är du för en?»
Pojken spratt till och sprang mot fönstret, men när han märkte, att studenten låg stilla i sin säng och inte förföljde honom, stannade han. »Jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög,» sade han, »och jag är en människa, jag såväl som du, men jag har blivit förvandlad till en tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgässen.»
»Det var en besynnerlig historia,» sade studenten och började fråga och förhöra pojken, tills han fick reda på ungefär allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hemifrån.
»Du har det riktigt bra,» sade studenten. »Den, som ändå vore i dina kläder och finge fara bort från alla bekymmer!»
Bataki, korpen, stod utanför på fönsterbrädet, och när studenten sade detta, knackade han med näbben mot rutan. Pojken förstod, att han ville väcka hans uppmärksamhet, så att han inte måtte försumma sig, om studenten skulle säga de rätta orden. »Å, inte lär du vilja byta med mig,» sade pojken. »Den, som är student, kan väl inte vilja vara något annat.»
»Detsamma tänkte jag i morse, när jag vaknade,» sade studenten. »Men du skulle bara veta vad som har hänt mig i dag. Det är riktigt slut med mig. Det vore sannerligen det bästa för mig, om jag finge fara bort med vildgässen.»
Pojken hörde på nytt Bataki knacka på rutan, och själv fick han både yrsel i huvudet och hjärtklappning, för det lät ju nästan, som om studenten skulle komma att säga de rätta orden.
»Jag har talat om för dig hur jag har det,» sade han till studenten. »Tala nu om för mig hur du har det!» Och studenten var väl glad att få någon förtrogen och berättade ärligt vad som hade hänt honom. »Det finge väl gå över med det andra,» sade han till sist. »Men vad jag rakt inte kan lida, det är, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det vore mycket bättre för mig, om jag vore i dina kläder och finge fara omkring med vildgässen.»
Bataki hackade häftigt på rutan, men pojken satt stilla och tyst en lång stund och bara såg rätt framför sig.
»Vänta litet! Du ska snart få höra av mig,» sade han med låg röst till studenten, och därpå gick han med litet dröjande steg bort över skrivbordet och ut genom fönstret. Just när han kom ut på taket, steg solen upp, och det röda morgonljuset strömmade över Uppsala. Det lyste och blänkte från alla tinnar och torn, och pojken måste säga sig själv än en gång, att detta var en riktig glädjens stad.
»Vad är det åt dig?» sade korpen. »Nu har du gått miste om att bli människa.» — »Jag bryr mig inte om att byta med den studenten,» sade pojken. »Jag finge ju bara ledsamheter för de där bortblåsta papperens skull.»
»För dem behöver du inte göra dig några bekymmer,» sade Bataki. »Dem kan jag skaffa tillbaka.» — »Nog tror jag, att du kan det,» sade pojken, »men inte är jag säker på att du gör det. Jag vill allt först vara trygg för den saken.»
Bataki sade inte ett ord. Han bara spände ut vingarna, for åstad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitigt som en svala, när hon drar ler till nästet, och förde det ena papperet efter det andra till pojken. »Så där, nu tror jag, att du ska ha fått nästan alltihop,» sade han till sist och ställde sig flämtande på fönsterbrädet.
»Tack ska du ha!» sade pojken. »Nu ska jag gå in och språka med studenten.» I detsamma kastade Bataki en blick inåt rummet och såg hur studenten stod och ordnade och slätade papperen. »Du är då det största nöt jag nånsin har råkat på!» for Bataki ut mot pojken. »Har du gett studenten handskriften? Då behöver du inte gå in till honom. Han kommer aldrig mer att säga, att han vill vara en sådan som du.»
Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och så vände han sig till Bataki. »Jag förstår allt, Bataki, att du har velat ställa mig på prov,» sade han. »Du tänkte nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta sig ensam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få det bra. Men när studenten talade om sin historia, kom jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra.»
Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg nästan förlägen ut. Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vildgässen.