Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/49
| ← Värmland och Dalsland |
|
Skatten på skäret → |
| På Wikipedia finns en artikel om Mårbacka. |
XLIX.
EN LITEN HERRGÅRD.
Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen. Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd. Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått, och ville gärna ha en bättre sovplats. Medan han ännu var kvar uppe i luften, hade han sett, att det låg några gårdar nedanför åsen, och han begav sig med all hast åstad för att söka upp dem.
Det var längre väg, än han hade trott, och han var flera gånger frestad att vända. Men äntligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsväg, som löpte fram i skogsbrynet. Från vägen ledde en vacker björkallé ner till en gård, och han ställde genast kosan ditåt.
Pojken kom först in på en bakgård, som var stor som torget i en stad och omgavs av långa, röda huslängor. När han hade gått över den, såg han en annan gård, där boningshuset låg med en sandgång och en stor gårdsplan framför sig, flygel vid sidan och en lummig trädgård bakom sig. Själva manbyggnaden var liten och oansenlig, men gårdsplanen var kantad med en rad ofantligt höga rönnar, som stodo så tätt, att de bildade en riktig vägg omkring den, och pojken tyckte, att det var, som om han hade kommit in i ett präktigt, högvälvt rum. Himmelen vilade däröver skönt blekblå, rönnarna voro gula med stora, röda klasar, gräsmattorna voro väl ännu gröna, men det var ljust, strålande månsken den kvällen, och detta föll med sådan glans över gräset, att det blev vitt som silver.
Ingen människa syntes till, utan pojken kunde gå fritt omkring, vart han ville, och när han kom in i trädgården, lade han märke till något, som nära nog försatte honom i gott humör. Han hade stigit upp i en liten rönn för att äta rönnbär, men innan han hade nått upp till en klase, fick han syn på en häggbuske, som också var full med bär. Han hasade sig utför rönnstammen och klättrade upp i häggen, men knappt var han där, förrän han upptäckte en vinbärsbuske, där det ännu hängde kvar långa, röda klasar. Och nu såg han, att hela trädgården var uppfylld av krusbär och hallon och nypon. Det fanns kålrötter och rovor borta på grönsakslanden, det fanns bär på varenda buske, frön på örterna, små kornfyllda ax på grässtråna. Och där på gången, nej, han såg bestämt inte miste, där låg ett stort, grant äpple och blänkte i månskenet!
Pojken slog sig ner på en gräskant med det stora äpplet framför sig och började skära små stycken ur det med slidkniven. »Det skulle inte vara så tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jämt vore så lätt att få god mat som på det här stället,» tänkte han.
Han satt och grubblade, medan han åt, och till sist undrade han om det inte vore så gott, att han stannade, där han nu var, och läte vildgässen fara mot söder utan honom. »Jag vet rakt inte hur jag ska förklara för Mårten gåskarl, att jag inte kan fara hem,» tänkte han. »Det är bättre, att jag alldeles skiljer mig från honom. Jag kunde samla mig ett vinterförråd, jag likaväl som ekorrarna, och om jag bodde i en mörk vrå i stallet eller i lagården, behövde jag inte frysa ihjäl.»
Just som han tänkte detta, hörde han en lätt susning över sitt huvud, och ögonblicket därefter stod något, som liknade en liten kort björkstubbe, bredvid honom på marken. Stubben vred och vände på sig, och två ljusa punkter uppe i toppen lyste som eldkol. Detta såg ut som ett riktigt trolleri, men pojken märkte snart, att stubben hade en krokig näbb och stora fjäderkransar kring de glödande ögonen, och då lugnade han sig.
»Det var riktigt roligt att råka på en levande varelse,» sade han. »Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om för mig vad det här stället heter, och vad det är för folk, som bor här?»
Kattugglan hade denna kvällen som alla andra höstkvällar suttit på en pinne i den stora stegen, som stod stödd mot hustaket, och tittat ner på grusgångar och gräsmattor för att spana efter råttor. Men till hennes förvåning hade inte ett enda gråskinn visat sig. I stället såg hon, att något, som liknade en människa, fastän det var mycket, mycket mindre, rörde sig i trädgården. »Här har jag nog den, som skrämmer bort råttorna,» hade kattugglan tänkt. »Vad i all världen kan det vara för en?»
»Det är inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla,» tänkte hon vidare. »Jag trodde, att en fågel, som så länge som jag har bott på en gammal herrgård, skulle ha reda på allt, som finns i världen. Men detta övergår mitt förstånd.»
Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde. Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande.
När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom. »Han har varken klor eller taggar,» tänkte hon, »men vem kan veta om han inte äger en gifttand eller något annat, ännu farligare vapen? Jag får försöka att ta litet bättre reda på vad han går för, innan jag vågar mig på honom.»
»Gården heter Mårbacka,» sade ugglan, »och här har bott herrskap förr i tiden. Men vad är du själv för en?» — »Jag funderar på att flytta hit,» sade pojken utan att svara på ugglans fråga. »Tror du, att det kan gå för sig?» — »Åja, inte är det mycket med stället nu, emot vad det har varit,» sade ugglan, »men nog kan man härda ut här. Det beror ju mest på vad du tänker leva av. Ämnar du slå dig på råttjakt?» — »Nej, för all del,» sade pojken. »Det är mer fara för att råttorna ska äta opp mig, än att jag ska göra dem någon skada.»
»Det kan väl aldrig vara möjligt, att han är så ofarlig, som han säger,» tänkte kattugglan. »Men jag tror ändå, att jag gör ett försök.» Hon höjde sig i luften, och i nästa ögonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ögon. Pojken satte ena handen för ögonen och sökte göra sig fri med den andra. På samma gång ropade han på hjälp av alla krafter. Han märkte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig själv, att denna gången var det visst slut med honom.
Nu får jag tala om hur märkvärdigt det föll sig, att
just det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen,
var det en människa, som gick och tänkte på att skriva en
bok om Sverige, som skulle passa för barn att läsa i skolorna.
Hon hade tänkt på detta från jultiden ända till hösten, men
hon hade inte fått en rad skriven på boken, och till sist
hade hon blivit så trött vid alltsammans, att hon sade till
sig själv: »Det här duger du inte till. Sätt dig ner och
dikta sagor och berättelser, som du brukar, och låt en
annan skriva denna boken, som måste vara lärorik och
allvarlig, och där det inte får finnas ett osant ord!»
Det var så gott som avgjort, att hon skulle överge företaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att få skriva något vackert om Sverige, och hon hade svårt att lämna arbetet ifrån sig. Till sist föll det henne in, att det kanske var därför, att hon satt i en stad och bara hade gator och husväggar omkring sig, som hon inte kunde komma sig i gång med skrivningen. Om hon fore ut på landet, där hon kunde se skogar och åkrar, skulle det kanske gå bättre.
Hon var från Värmland, och det stod alldeles klart för henne, att hon ville börja boken med det landskapet. Och först och främst skulle hon berätta om stället, där hon hade vuxit upp. Det hade varit en liten herrgård, som hade legat långt ur världen, och där många gammaldags bruk och seder hade bibehållit sig. Hon hade tänkt, att det skulle vara roligt för barn att höra om de mångfaldiga sysslor, som hade följt på varandra året runt. Hon ville tala om för dem hur de hade firat jul och nyår och påsk och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft för möbler och husgeråd, hur det hade sett ut i kök och visthusbod, i lagård och stall, i loge och bastu. Men när hon skulle skriva om detta, ville pennan inte röra sig. Hon kunde rakt inte förstå varav det kom sig, men det var så i alla fall.
Det var visserligen sant, att hon kom ihåg allt det där lika tydligt, som om hon ännu hade levat mittibland det. Men hon sade till sig själv, att eftersom hon ändå skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla gården och se på den än en gång, innan hon skrev om den. Hon hade inte varit där på många år, och hon tyckte inte illa om att få en anledning att resa dit. Egentligen längtade hon dit, var i världen hon än befann sig. Hon såg nog, att andra platser voro både vackrare och bättre, men hon kunde ingenstans finna en sådan trygghet och trevnad, som hon hade känt i sitt barndomshem.
Emellertid var det inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro, för gården var såld till människor, som hon inte kände. Hon tänkte nog, att de skulle ta väl emot henne, men hon ville inte komma till det gamla stället för att sitta och tala med främmande, utan för att riktigt kunna påminna sig hur det hade varit där förr i tiden. Fördenskull ställde hon så till, att hon skulle komma dit sent en kväll, då arbetet var slut och folket befann sig inomhus.
Hon hade aldrig trott, att det skulle vara så underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon, att hon för var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer en gammal människa med hår, som började gråna, utan en liten tös med korta kjolar och lång, linvit fläta. När hon satt där och kände igen varenda gård utmed vägen, kunde hon snart inte få för sig annat, än att allt därhemma skulle vara sig likt som förr i världen. Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne, den gamla hushållerskan skulle skynda till köksfönstret för att se efter vem som kom åkande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp på henne.
Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon. Det var höst nu, och det förestod en arbetsam tid med en massa sysslor, men det var väl just mängden av sysslor, som gjorde, att det aldrig blev tråkigt eller enformigt därhemma. Hon hade sett under vägen, att folk höll på att ta upp potatis, och det gjorde de nog också i hennes hem, så att nu blev det för det första att riva potatis och laga potatismjöl. Det hade varit en mild höst. Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i trädgården. Kålen åtminstone stod väl ännu ute. Och månne humlen var plockad och alla äpplen nertagna?
Det gick an, om de inte hade storstök hemma, för det led mot tiden för höstmarknaden. Det skulle vara fejat och fint överallt till marknaden. Den räknades som en stor högtid, framför allt av tjänstfolket. Det brukade också vara en glädje på marknadsaftonen att komma ut i köket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade väggarna och de blanka kopparkärlen under taket.
Inte skulle det bli lång ro heller, sedan marknadsfirandet var över. Då finge de ta till med linbråkningen. Linet hade under rötmånaden legat utbrett på en äng för att rötas. Nu lades det in i den gamla bastun, och den stora bastu-ugnen eldades, för att det skulle torka. Och när det var tillräckligt torrt, kallades en dag alla kvinnor i grannskapet tillsammans. De slogo sig ner utanför bastun och började bråka sönder linet. Sedan slogo de det med skäktor för att få fram de fina, vita tågorna ur de torra stjälkarna. Under arbetet blevo kvinnorna gråa av damm. Deras hår och kläder övertäcktes av skävor, men de voro lika glada ändå. Hela dagen slamrade skäktorna, och pratet gick, så att när man nalkades den gamla bastun, lät det, som om ett brusande oväder skulle ha hållit till där.
Efter arbetet med linet kom det stora knäckebrödsbaket, fårklippningen och pigflyttningen. I november förestodo arbetsamma slaktedagar med köttsaltning och korvstoppning och paltbrödsbak och ljusstöpning. Sömmerskan, som brukade sy deras hemmavävda ylleklänningar, skulle väl också komma vid den tiden, och det var ett par trevliga veckor, då husfolket satt tillsammans och sysslade med sömnad. Skomakaren, som gjorde skodon åt hela hushållet, satt samtidigt borta på drängstu-kammaren och arbetade, och man kunde aldrig bli trött att se på hur han skar till lädret och sulade och klackade och satte in ringar i snörhålen.
Men den största brådskan skulle komma framemot jul. Lucia-dagen, då kammarjungfrun gick omkring vitklädd med ljus i håret och bjöd alla människor på kaffe klockan fem på morgonen, den kom just som ett tecken till att de nästa två veckorna kunde de inte göra sig räkning på mycken sömn. Nu hade de att brygga julöl och luta fisk och ställa med julbak och julrengöring.
Hon stod mitt i baket med julkusar och småbrödsplåtar omkring sig, då skjutskarlen höll in hästarna vid början av allén, som hon hade bett att han skulle göra. Hon spratt till som en yrvaken. Det var hemskt att sitta ensam i sena kvällen för henne, som nyss hade drömt sig omgiven av alla de sina. När hon steg ur vagnen och började gå neråt allén för att komma obemärkt till sitt gamla hem, kände hon skillnaden så tung mellan förr och nu, att hon helst hade velat vända om. »Vad tjänar det till att komma hit? Här kan ju ändå inte vara som i de gamla tiderna,» tänkte hon.
Men hon tyckte, att när hon nu hade kommit så långt, skulle hon väl ändå se stället, och hon fortfor att gå framåt, fastän hon kände sig mera sorgsen för vart steg hon tog.
Hon hade hört sägas, att gården skulle vara mycket förfallen och förändrad, och det var den väl också. Men det kunde hon inte märka nu på kvällen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt. Där hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vågade fiska, därför att far ville, att de rudorna skulle få gå i fred, där de gingo. Där voro drängstugan och boden och stallet med vällingklockan över ena gaveln och väderflöjeln över den andra. Och gårdsplanen framför boningshuset var alltjämt som ett kringstängt rum utan utsikt åt något håll, såsom den hade varit i fars tid, för han hade inte haft hjärta att hugga bort så mycket som en buske.
Hon hade stannat i skuggan under den stora lönnen vid inkörseln till gården och stod och såg sig omkring. Och när hon nu stod där, hände det märkvärdiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne.
Hon kunde knappt tro, att det var verkliga fåglar, för duvor bruka ju aldrig vara i rörelse efter solnedgången. Det måtte ha varit det sköna månskenet, som hade väckt dessa. De hade trott, att det var dager, och flugit ut från sitt duvslag, men sedan hade de blivit förvirrade och inte kunnat känna igen sig. När de hade fått se en människa, hade de flugit till henne, liksom för att hon skulle visa dem till rätta.
Det hade funnits en massa duvor på gården i hennes föräldrars tid, för duvorna hade också varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt särskilda hägn. Bara det var tal om att slakta en duva, kom han i misshumör. Hon tyckte mycket om, att de vackra fåglarna hade kommit henne till mötes i det gamla hemmet. Vem kunde veta om inte duvorna ändå hade flugit ut i natten för att visa henne, att de inte hade glömt, att de en gång hade haft ett gott hem här?
Eller kanske att det var far, som hade skickat sina fåglar med en hälsning till henne, för att hon inte skulle känna det så ängsligt och ensamt, när hon kom till sitt forna hem?
När hon tänkte detta, steg det upp inom henne en så stark längtan efter de gamla tiderna, att hon fick tårarna i ögonen. Det var ett gott liv, som de hade fört på det här stället. De hade haft arbetsveckor, men de hade också haft högtidsfester, de hade haft slit om dagarna, men på kvällarna hade de samlats kring lampan och läst Tegnér och Runeberg, fru Lenngren och mamsell Bremer. De hade odlat säd, men också rosor och jasminer; de hade spunnit lin, men de hade sjungit folkvisor, medan de spunno. De hade knogat med historia och grammatik, men de hade också spelat teater och skrivit vers; de hade stått vid spisen och lagat mat, men de hade också lärt att traktera klavér och flöjt och gitarr och fiol och piano. De hade planterat kål och rovor och ärter och bönor i en trädgård, men de hade haft en annan, som var full av äpplen och päron och alla slags bär. De hade levat ensamma, men just därför hade de haft så många sagor och historier kvar i minnet. De hade burit hemgjorda kläder, men så hade de också kunnat leva sorglöst och oberoende.
»Ingenstans i världen förstår de att föra ett så gott liv, som de gjorde på en sådan här liten herrgård i min ungdom,» tänkte hon. »Det var lagom av arbete och lagom av nöje, och det var glädje alla dagar. Jag skulle bra gärna vilja komma tillbaka hit. Sedan jag nu har sett stället, är det tungt att resa härifrån.»
Och så vände hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade åt sig själv på samma gång: »Vill ni inte fara till far och säga honom, att jag längtar hem? Jag har farit länge nog omkring på främmande ställen. Fråga honom om han inte kan ställa det så, att jag snart får vända åter till mitt barndomshem!»
Knappt hade hon sagt detta, förrän hela duvflocken höjde sig och flög bort. Hon försökte följa den med ögonen, men den försvann genast. Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplösts i den skimrande luften.
Duvorna voro nätt och jämnt borta, då hon hörde ett par höga skrik från trädgården, och när hon nu skyndade dit, fick hon se något rätt besynnerligt. Där stod en liten, liten parvel, som inte kunde vara stort mera än en tvärhand hög, och stred med en kattuggla. Först blev hon så häpen, att hon inte kunde röra sig. Men när parveln skrek allt jämmerligare, grep hon raskt in och skilde de stridande åt. Ugglan svingade sig upp i ett träd, men parveln stod kvar på sandgången utan att gömma sig eller fly undan. »Tack ska ni ha för hjälpen!» sade han. »Men det var bra dumt, att ni lät ugglan komma undan. Jag kan inte ge mig av härifrån, för hon sitter oppe i trädet och lurar på mig.»
»Ja, det var tanklöst av mig, att jag släppte henne. Men kan jag inte i stället följa dig dit, där du är hemma?» sade hon, som brukade dikta sagor, och kände sig inte litet förvånad över att så där oförmodat ha råkat i samspråk med en av småfolket. Men i grund och botten blev hon inte så överraskad ändå. Det var, som om hon hela tiden hade väntat, att hon skulle få uppleva något märkvärdigt, där hon gick i månskenet utanför sitt gamla hem.
»Egentligen hade jag tänkt att stanna här på gården hela natten,» sade parveln. »Om ni bara ville visa mig en trygg sovplats, skulle jag inte vända tillbaka till skogen förrän i daggryningen.» — »Ska jag visa dig en sovplats? Är du inte hemma här då?» — »Jag förstår nog, att ni tror, att jag är en av småfolket,» sade nu parveln, »men jag är en människa, jag såväl som ni, fast jag har blivit förvandlad av en tomte.» — »Det var det märkvärdigaste jag har hört!
Skulle du inte vilja tala om för mig hur du har råkat så illa ut?»
Pojken hade inte något emot att berätta sina äventyr, och hon, som hörde honom, blev alltmera häpen, förundrad och glad, allt som berättelsen fortgick. »Nej, det var då en lycka att råka på en, som har rest på gåsrygg över hela Sverige!» tänkte hon. »Just det, som han berättar, ska jag skriva i min bok. Nu behöver jag inte ha mer bekymmer för den sakens skull. Det var ju bra väl, att jag reste hem. Tänk ändå, att jag skulle få hjälp med detta, så snart som jag kom till den gamla gården!»
Med detsamma kom en tanke över henne, som hon knappt vågade tänka till slut. Hon hade skickat bud till far med duvorna om att hon längtade hem, och strax efteråt hade hon fått hjälp med det, som hon så länge hade grubblat över. Skulle detta vara fars svar på det, som hon hade bett om?