Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/50
| ← En liten herrgård |
|
Havssilver → |
L.
SKATTEN PÅ SKÄRET.
Allt ifrån början av höstresan hade vildgässen flugit rakt söderut, men när de lämnade Fryksdalen, slogo de in i en annan riktning och foro över västra Värmland och Dalsland bort mot Bohuslän.
Det blev en munter resa. Gässlingarna voro nu så pass vana att flyga, att de inte mer klagade över trötthet, och pojken började återfå sitt goda humör. Han var glad, att han hade fått tala med en människa, för det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte på samma sätt som hittills att göra gott åt alla, som han råkade, så kunde det inte sluta illa för honom. Inte hade hon kunnat säga hur han skulle återfå sin rätta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillförsikt, och det var säkert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tänka ut hur han skulle avhålla den store vite från att resa hem.
»Vet du, Mårten gåskarl,» sade han, bäst som de foro fram högt uppe i luften, »att det blir nog enformigt för oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sådan här resa. Jag sitter och tänker på att vi borde följa med vildgässen till utlandet.» — »Det kan väl aldrig vara ditt allvar!» sade gåskarlen och lät helt förskräckt, för sedan han nu hade visat, att han var i stånd att följa vildgässen ända till Lappland, var han alldeles nöjd att få komma tillbaka till gåskätten i Holger Nilssons kostall.
Pojken satt tyst en stund och tittade ner på Värmland, där alla björkskogar och lövdungar och trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger, och där de långa sjöarna lågo klarblåa mellan de gula stränderna. »Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga så vacker under oss som i dag,» sade han. »Sjöarna är som blått siden och stränderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle slå oss ner i Västra Vemmenhög och inte få se något mer av världen?» — »Jag tänkte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem vad det har blivit för en duktig pojke av dig,» sade gåskarlen. Han hade hela sommaren gått och drömt om vilken stolt stund det skulle bli, när han fick slå ner på gårdsplanen framför Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna för gässen och hönsen och korna och katten och för mor Holger Nilsson själv, så att han var inte mycket glad åt pojkens förslag.
Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att fara ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången. De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ännu grannare än i Värmland. Där fanns så fullt av sjöar, att landet gick fram mellan dem som smala, högkulliga bankar. Det var ingen passande mark för åkrar, men träden trivdes så mycket bättre, och de branta stränderna lågo som vackra parker. Det tycktes finnas något i luften eller i vattnet, som höll kvar solljuset, också sedan solen hade sjunkit ner bakom åsarna. Strimmor av guld lekte på de blanka, mörka vattenytorna, och över marken dallrade ett ljust, blekrött skimmer, varur gulvita björkar, klarröda aspar och rödgula rönnar stucko upp.
»Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det blir svårt att aldrig mer få se något så här grant?» sade pojken. — »Jag tycker bättre om att se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna,» svarade gåskarlen.
»Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig ifrån dig.» — »Det svaret trodde jag just att jag skulle få,» sade pojken, och det hördes på rösten, att han hade blivit befriad ifrån ett stort bekymmer.
När de sedan reste över Bohuslän, såg pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhängande, dalarna lågo som smala klyftor, nersprängda i berggrunden, och de långa sjöarna på deras botten voro så svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett ståtligt landskap, detta också, och när pojken såg det än med en liten strimma av sol, än i skugga, tyckte han, att det var något vilt och eget över det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick för sig, att här borde ha funnits starka och djärva kämpar förr i världen, och att de måtte ha upplevat många farliga och dristiga äventyr i de här hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hågen att få vara med om märkvärdiga händelser vaknade hos honom. »Det vore nog möjligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag råka i livsfara,» tänkte han. »Det är bäst att vara nöjd med det, som är.»
Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och försvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgässen jagade framåt med sådan fart, att de om och omigen fingo syn på den.
Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo. Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftade i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna.
Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. »Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson,» sade solen. »Världen är härlig att leva i både för små och för stora. Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig.»
VILDGÄSSENS GÅVA.
Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka. Men när det led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi. Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vaknade. »Vad står det på, mor Akka?» sade han och sprang upp helt förskräckt. — »Det är ingenting farligt,» svarade förargåsen, »det är bara så, att vi sju, som är gamla i flocken, vill fara ett stycke utåt havet nu i natt, och vi undrar om du har lust att följa med.»
Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på hennes rygg. Flykten ställdes rakt västerut. Vildgässen foro först över ett band av stora och små öar, som lågo nära kusten, därpå över en bred sträcka öppet vatten och nådde sedan Väderöarnas stora ögrupp, som låg ytterst i havsbandet. Alla öarna voro låga och klippiga, och det syntes i månskenet, att de på västsidan voro blankslipade av vågorna. Några av dem voro rätt stora, och på dessa skymtade pojken ett par bostäder. Akka sökte upp ett av de minsta skären och slog ner där. Det bestod bara av en kullrig gråstenshäll, som mittöver hade en rätt bred rämna, där havet hade kastat in fin, vit sjösand och några snäckskal.
När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten. Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förrän fågeln kom emot dem med ett långt hopp, och han kände igen Gorgo, örnen.
Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute. Ingen av dem blev förvånad att se den andra. »Detta var väl gjort av dig, Gorgo,» sade Akka. »Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen. Har du varit här länge?» — »Jag kom hit denna kväll,» svarade Gorgo. »Men jag är rädd, att jag inte kan vänta beröm för annat än detta, att jag har passat väl på er. Det har gått illa med ärendet, som ni gav mig att utföra.» — »Jag är säker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, än du vill låta påskina,» sade Akka. »Men innan du berättar vad som har hänt dig på resan, ska jag be Tummetott hjälpa mig att finna reda på något, som tör ligga gömt här på skäret.»
Pojken hade stått och betraktat ett par granna snäckskal, men då Akka nämnde hans namn, såg han upp. »Du har väl undrat, Tummetott, varför vi har vikit av från rätta kosan och farit hit till Västerhavet,» sade Akka. — »Jag tyckte nog, att det var besynnerligt,» svarade pojken. »Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skäl för vad ni gör.» —»Du har en god tro om mig,» sade Akka, »men jag är nästan rädd, att du nu förlorar den, för det är mycket troligt, att vi har fått göra denna resan förgäves.»
»Det hände för många år sedan,» fortfor Akka, »att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären. När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss därför ner på vågorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi led svårt av hunger, och en gång gick vi opp i rämnan här på skäret och sökte efter mat. Vi fann inte ett enda strå, men vi såg, att några påsar, som var väl tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas säd i påsarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sönder tyget, men då rullade det inte ut sädeskorn, utan blanka guldstycken. För sådana hade vi vildgäss ingen användning, och vi lämnade dem, där de var. Inte på alla dessa år har vi tänkt på fyndet, men i höst har det inträffat något, som gör, att vi önskar oss guld. Vi vet nog, att det är föga troligt, att skatten ligger kvar här, men vi har ändå farit hit för att be dig ta reda på hur saken förhåller sig.»
Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden. Han fann inga påsar, men när han hade grävt ett rätt djupt hål, hörde han ett klingande av metall och såg, att han hade träffat på ett guldmynt. Han trevade med händerna på marken, kände, att det låg många runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka. »Påsarna har multnat och fallit sönder,» sade han, »så att pengarna ligger strödda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar.» — »Det är bra,» sade Akka. »Fyll nu igen hålet, och lägg sanden till rätta, så att ingen ser, att den har varit rubbad!»
Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet. När de stannade framför honom, nego de många gånger med halsarna och sågo så viktiga ut, att han måste ta av sig luvan och buga sig för dem.
»Det är så,» sade Akka, »att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos människor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort oss, så skulle de väl inte skiljas ifrån dig utan att ge dig en bra lön.» — »Det är inte jag, som har hjälpt er, utan det är ni, som har tagit vård om mig,» sade pojken. — »Vi tyckte också,» fortfor Akka, »att då en människa har följt med oss på hela resan, skulle hon väl inte gå ifrån oss lika fattig, som hon kom till oss.» — »Jag vet, att det, som jag har fått lära i år hos er, är mera värt än gods och guld,» sade pojken.
»När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem,» sade förargåsen, »och jag tycker, att du kan ta vara på dem.» — »Var det inte ni själva, som behövde skatten?» frågade pojken. — »Jo, vi behövde den för att kunna ge dig sådan lön, att din far och mor ska tycka, att du har tjänat som gåsapåg hos hederligt herrskap.»
Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. »Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig,» sade han. — »Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stannar hos oss,» sade Akka. »Men jag önskade visa dig var skatten fanns, nu då vi kunde komma till den utan att göra en alltför stor omväg.» — »Det är ändå, som jag säger, att ni vill skilja mig från er, förrän jag själv har lust,» sade Tummetott. »Efter en så god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore för mycket, att jag också finge fara med er till utlandet.»
När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stodo en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. »Detta är något, som jag inte har tänkt på,» sade Akka, när hon hade sansat sig. »Men innan du beslutar dig för att följa oss, är det bäst, att vi får höra vad Gorgo har att förtälja. Du må veta, att när vi lämnade Lappland, kom Gorgo och jag överens, att han skulle fara till ditt hem i Skåne och söka att utverka bättre villkor för dig.»
»Ja, det är sant,» sade Gorgo. »Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast över honom och for bort med honom till en åker, för att vi skulle få talas vid ostörda. Jag sade, att jag var skickad av Akka från Kebnekajse för att fråga om han inte kunde ge Nils Holgersson bättre villkor. ’Det önskar jag att jag kunde,’ svarade han, ’för jag har hört, att han har skickat sig väl under resan. Men det står inte i min makt.’ Då blev jag ond och sade, att jag inte skulle hålla mig för god att hacka ut hans ögon, om han inte gav med sig. ’Du kan göra med mig, vad du vill,’ sade han. ’Med Nils Holgersson blir det ändå så, som jag har sagt. Men du kan hälsa honom, att han gjorde väl, om han snart komme hem med sin gås, för det står illa till här på torpet. Holger Nilsson har måst betala en borgen för sin bror, som han hade en så stor tillit till. En häst har han köpt för lånta pengar, men hästen blev halt, första dagen han körde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, säg Nils Holgersson, att föräldrarna redan har måst sälja två kor, och att de blir tvungna att gå ifrån torpet, om de inte får hjälp från något håll!’»
När pojken hörde detta, drog han samman ögonbrynen, och händerna knöto sig så, att knogarna vitnade. »Det är grymt av tomten,» sade han, »att han har satt ett sådant villkor för mig, att jag inte kan komma hem och bistå mina föräldrar. Men inte ska det lyckas honom att göra mig till vänsvikare. Far och mor är hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjälp, än att jag skulle komma tillbaka till dem med dåligt samvete.»