Norrtullsligan/Kap 17

←  Kapitel XVI.

Norrtullsligan av Elin Wägner Kapitel XVII.

Kapitel XVIII.  →

XVII.

19 mars.

Sist jag hälsade på Emmy, bad hon mig ta Putte med mig, nästa gång jag kom. Han var naturligtvis inte alltför hågad i början, men jag talade vackert med honom och vädjade till hans känslor såsom gentleman. Jag kan se honom stå där framför mig och bita i mösskanten och försöka se morsk ut, medan ögonen blir stora och immiga, när jag talar om tant Emmy, som är mycket sjuk och har så ont och kanske icke skall leva. Så säger han: ”kör till då, Pegg” och lägger sin lilla magra, bruna, starka hand i min, och när jag icke kysser den, är det för pappa sade på sitt yttersta, att jag skulle försöka att hålla efter honom.

Det var i söndags, sol med snabb snösmältning, och Putte skidade på bara halvsulorna, så vattnet yrde om hela hans person. Jag hade några snödroppar från Hötorget, dem skulle Putte ge Emmy, men han ville inte. Det var nästan gripande att se, hur hennes ansikte glänste förklarat vid hans åsyn, det var som ett uppblossande av den latenta moderskärlek, som övergår allt förstånd.

Putte hade naturligtvis inte begrepp att fråga hur det var med henne eller uttrycka varken medlidande eller förhoppningar. Det var Emmy, som talade med honom om skolan och läxor och lärare, och så kom han i tagen och berättade historier om Görels man, men ibland märkte han själv, att han blev för högljudd och lade om rösten med en liten generad sidoblick på mig.

Han roade Emmy. Hon gick helt upp i stunden, hennes blick hängde vid hans lilla pojkmun, och hela hennes ansikte var en enda gränslös längtan att få kyssa den, få fara med händerna över hans blonda, maskinklippta hår och känna hans små smutsiga beniga fingrar mot sin kind.

Fast jag knappt hade hjärta till det, måste jag slutligen yrka på att Putte skulle gå och sände av honom med många förmaningar att passa på middagen hos morbrors vid Strandvägen. Och med detsamma han var gången, försvann glansen från Emmys ansikte, som när man släcker ett ljus, och jag såg, att hon var sjuk och skulle dö.

— Jag tycker så mycket om pysen, sade hon, och jag hade tänkt, att han skulle ha litet pengar, när jag själv inte behöver flera. O, snälla du, det är inte mycket, så förfärligt litet, men jag sparade ju varje år några kronor, och nu har jag räknat ut att Putte skulle ha dem!

Tårarna kom mig i ögonen, jag måste bita hop tänderna för att inte gråta. Det gjorde mig så gränslöst ont om Emmy för hennes ödsliga och mödosamma livs skull, utan glädje och mening. Om det hade varit jag som legat där, tänkte jag, skulle jag knutit mina händer i vanmäktig förbittring, jag skulle vägrat att dö, jag skulle bett att få veta med vad rätt man lät mig förnöta mitt liv som en maskin och slängde mig på skräphögen, när verket var utslitet.

Men Emmy var bara nöjd.

— När jag vaknar om mornarna eller ligger sömnlös om nätterna och tänker på, att jag slipper gå på kontoret på morgonen, känner jag det så ljuvligt, må du tro, sade hon. — Och om du visste vad det är trevligt att ha lov att vara trött!

Livet har så skavt henne intill benet, att hon inte har någon förnimmelse kvar annat än trötthetskänslan och njutningen av att vila. Hon är fysiskt försonad med döden, och vägen över till andra sidan blir jämn och utan fasor. Livet tar för att kunna ge, plågar för att kunna skona, vredgas för att kunna försona. Det blir till slut bara att ta hatten av och tiga.

Vid Strandvägen var familjemiddag för de bröllopshemresta. Allt var fröjd och gamman och viktighet, och det var ingen, som såg, att jag var nedstämd, mer än morbror. Efter middagen, som var komponerad efter grundsatsen, att den, som icke arbetar, han skall desto mera äta, ropade han in mig till sig.

— Jag ser, Elisabeth, att det är något, sade han vänligt. — Vill du icke tala om det?

— Jag kan ingenting berätta, snälla morbror, sade jag.

— Nenej, nenej, sade han, inte för mig, kanske, men för din goda moster!

Jag är rädd, att jag drog på munnen. Men äkta män är också envetna och löjliga utåt, när det gäller fruarna. Förtro mig åt moster! Jag skulle förmodligen finna betydligt mycket mera förstående hos tidningsgumman. I detsamma flög en tanke, sänd av någon gud, på mig:

— Men om morbror kunde ge mig hundra kronor, sade jag.

Inte hann jag riktigt tänka ut, vad de skulle vara till, men jag tror, att jag närmast reflekterade så här: Med pengar kommer man alltid längre än utan.

Jag fick tvåhundra, och jag är morbror evigt tacksam för att han inte sade ett ord om några slags villkor eller gav mig några instruktioner, hur de skulle användas.

Jag tog honom om halsen och kysste honom, vänskapsfullt, med sval högaktning och en smula medlidande. Medlidandet med anledning av moster. Det är förskräckligt, när obegåvade kvinnor blir gifta, men än värre, när de inte blir det, förstås.

Hela söndagsnatten var jag vaken, och min själ gick längtande med blödande fötter mot morgonen.

Eva, som varit så intensivt förlovad hela dagen, att hennes vita viyellablus var alldeles svart i ryggen av hans rockärm, låg och kvittrade i sömnen och sade med passande mellanrum: Gustav. Baby sov stilla och lugnt, medan jag än låg med alla pulsar prasslande mot örngottet, än satt med händerna knäppta kring knäna och jämrade mig ljudlöst med hela kroppen.

Ena stunden talade mitt förnuft: ”jag kan inte förstöra mitt liv för en mans skull, som tar mig som sport — 'big game' och kanske inte ens big.”

Andra stunden svarade mitt hjärta: ”Det är inte att förstöra, och om det så vore, vad mer? Vem skall jag spara mig till, jag utan annan hemgift än Putte?

Jag kan inte stanna.

Jag kan inte resa, han har blivit mig oumbärlig som mat och luft.”

Jag tänkte på Emmy, och jag, som lidit så för henne, önskade nu, att ha liksom hon nått den stora likgiltigheten.

Jag tänker mig mitt jag såsom en från början rund och intensiv liten degbulle, vilken nu håller på att formas ut till en kaka, som skall bli så tunn, att den förlorar all sin individualitet, så tunn att kanterna försvinner i bakbordet, utan att man märker det. Det är så livet hanterar en, och ju medgörligare man är, desto förr slutar alla strider, men proceduren är smärtsam, och man rister under den handens hårdhet som för kaveln.

På det viset blev det dager.

Häradshövdingarna säger aldrig någonting, i det fallet är de långt att föredraga framför kvinnliga kamrater, som aldrig skulle kunnat nöja sig med mindre än att sticka ett knappnålsbrev i mitt hjärta dagligen. Men utan att de säger något, läser jag i deras ögon, att de ser och förstår, och att detta var just vad de väntade. De har ju sett samma skådespel med smärre varianter upprepas för varenda söt flicka, som varit på kontoret — och andra har här förmodligen aldrig funnits. De har varit med om begynnelsen upp till kulmen och avvecklingen. De måste väl slött vämjas vid det hela och finna mig beklagansvärd med en randning av komik, alldeles som jag ser mig själv — ibland.

Häradshövdingen själv beväpnar sig med tålamod och överseende inför betänkligheter, som han betraktar som en förlåtlig atavism, den där snart skall vika. Det finns dock ögonblick, då han är allt annat än tålmodig. Då kan han svepa om mig med passion, så att jag nästan mister balansen, men då kan han också bli ond och svära på att han skall ha mig i alla fall, hur stram jag än gör mig.

Jag stram!

Jag slutade upp med att gå till kontoret på eftermiddagarna, då tog han sig för att ringa hit och kommendera ner mig.

Jag är ensam hemma nu, och jag vet, att om tio minuter skall han ringa. Han skall säga något om ett angeläget brev, som måste sändas av i kväll, jag skall svara, att jag kommer, så skall jag ställa mig framför spegeln och kamma om mig, mitt hår skall gnistra och vrida sig under kammen i ett trotsigt humör, och när jag möter mina ögon, skall de blänka farliga och svarta, medan kinderna är röda. Och mina händer skall darra, så att jag endast med möda kan fästa hatten eller knäppa handskarna. Sedan skall jag komma nerför trapporna, hur vet jag inte, och i spårvagnen skall jag sitta och småle, så att herrn bredvid mig makar sig närmare — — Tyst, var det inte något? Nej — — Strax därpå skall jag vara under hans förtrollning igen, förödmjukad och skamsen, men fast, fast — —

En flicka, jag vet det, skall vara som en säkerhetständsticka, som tänder endast mot lådans plån. Hur många gånger man än doppas i svavel och förs rätt genom elden, tända får man inte — inte förrän mot lådans plån. Om man bara hade en liten skyddande familjeask att ligga i, men det har man inte.

Seså, nu — —

— — —

Jag köpte en tidtabell på hemvägen och har räknat ut en tredjeklassbiljett till min bästa väns station.

Jag ämnar att göra mig mycket löjlig.

Om ett par år kommer jag nog att hjärtligt håna mig själv, såvida jag inte från en äldre frökens ståndpunkt med sedligt och oförstående allvar fördömer min ungdoms förvillelser.

Tåget går vid 1-tiden på middagen — ett halvt dygn och jag skall vara borta. Jag sitter här nu och ser mig omkring i rummet, där Norrtullsligan haft sitt hem, ett fattigt och defekt, men ändå ett litet stöd mot världen, där den ena sökt skydd mot ensamheten hos en ännu ensammare.

Jag tänker på Emmy, som snart flyttar för sig själv i en våning, där hon icke mycket behöver sörja för hyran. Jag tänker på Eva, som med slät ring och handdukar och ”jag anser, att nysilver är gott nog” tror, att hon vet vad kärlek är, och som gläntar på dörren till vad hon betygar vara sjunde himmelen. På Baby, o, lilla Babybarnet, som har så mycket framför sig av smärta och oro och går emot det alltsammans så liten och obeväpnad, som kommer att sörja mig och Ligan, när hon flyttat till sockerbagarens och längtande se tillbaka på våra glada dagar och bekymmerfulla dagar och sakna dem alla.

På mig själv, som skall ge mig av mitt i månaden, lönen är inte i förskott, och ställa till skandal för att rädda — vad? — min heder, lydande inte just samvetet, men något obestämt, som jag kallar självbevarelseinstinkt. Det är mycket svagt handlat och löjligt, men den enda möjligheten.

På Putte tänker jag, min långa pys, som jag är så orolig för här i Stockholm.

Jag tänker på Stockholm, som jag älskat med en vördnadsfull och obesvarad kärlek fast jag bara sett skalet, som är var mans egendom, och så litet av allt det sköna och lärorika och hemlighetsfullt syndiga det gömmer. Och även i denna stund, då jag så att säga viker om ett hörn i mitt liv, kan jag inte låta bli att gräma mig över att jag under hela min Stockholmstid bara varit tre gånger på teatern, därav en matiné, och inte en enda på operakällaren!