Odjur, människor och gudar/Spökmarschen
| ← Djävulsfloden |
|
I det hemlighetsfulla Tibet → |
SPÖKMARSCHEN
Med något annat ord än ovanstående kan jag icke beteckna färden från floden Ero till gränsen mot Tibet. Omkring sjuttonhundrasextio kilometer över snötäckta stäpper, höga berg och vidsträckta öknar färdades vi på fyrtioåtta dagar. Härunder gömde vi oss för människor, gjorde korta raster på de mest ödsliga platser och livnärde oss hela veckor i sträck endast på rått, fruset kött för att icke väcka uppmärksamhet genom röken från några eldar. När vi behövde köpa ett får eller en stut för att komplettera vårt matförråd, sände vi icke i väg mera än två obeväpnade män, som förklarade för infödingarna, att de voro arbetare hos några ryska kolonister. Vi voro till och med rädda för att skjuta, ehuru vi mötte en stor flock antiloper, som i antal räknade bortåt femtusen djur. På andra sidan Belir i Jassaktu Khans land, vilken ärvt sin tron genom att hans bror blivit förgiftad i Urga på order av Den levande Buddha, mötte vi kringströvande ryska tatarer, som drivit sina hjordar hela vägen från Altai till Abakan. De togo emot oss mycket vänligt samt gåvo oss oxar och trettiosex kakor karavante. De räddade oss också från en säker undergång genom att omtala, att det vid denna årstid var alldeles omöjligt för hästar att passera genom öknen Gobi, där det icke alls fanns något gräs. Vi måste tillhandla oss kameler mot våra hästar och en del annat, som vi kunde byta bort. En av tatarerna förde följande dag till deras läger en rik mongol, med vilken vi gjorde upp om denna byteshandel. Han gav oss nitton kameler och tog i stället alla våra hästar, ett gevär, en pistol och vår bästa kosacksadel. Han rådde oss att ovillkorligen göra ett besök i det heliga klostret i Narabanchi, det sista lamaitiska klostret på vägen från Mongoliet till Tibet. Han förklarade, att den helige hutuktun eller klosterföreståndaren, »den förkroppsligade Buddha», skulle känna sig mycket förolämpad, om vi icke besökte klostret och hans ryktbara »välsignelsens altare», där alla resande till Tibet städse förrätta sina böner. Vår buddhistiske kalmuck understödde mongolen häri, och jag beslöt mig för att tillsammans med denne avlägga detta besök. Tatarerna sände med mig några stora »hatykar» av siden som presenter och lånade oss fyra präktiga hästar. Fastän klostret låg åttioåtta kilometer avlägset, steg jag vid niotiden på kvällen in i denne helige hutuktus jurta.
Han var en medelålders, spenslig, slätrakad liten man, vars fullständiga namn var Jelub Djamsrap Hutuktu. Han tog emot oss mycket vänligt och blev högeligen glad över »hatyk»-presenterna och min bekantskap med den mongoliska etiketten, vari min tatar länge och ihärdigt undervisat mig. Han hörde mycket uppmärksamt på vad jag hade att säga, gav mig värdefulla råd och begåvade mig till sist med en ring, som sedermera öppnade portarna till alla lamaitiska kloster för mig. Denne hutuktus namn har högt anseende ej blott i hela Mongoliet, utan även i Tibet och i Kinas lamaitiska trakter. Vi tillbragte natten i hans präktiga jurta, och följande morgon avlade vi besök vid klostrets altare, där mycket högtidliga gudstjänster pågingo med musik av gonggongar, tam-tams och flöjter. Lamaprästerna togo upp bönerna med sina djupa röster, och de lägre prästerna svarade med sina antifonier. Den heliga bönen »Om! Mani padme hung!» (Hell, store lama i lotusblomman!) upprepades oavlåtligt.
Hutuktun tillönskade oss lycka, gav oss en stor gul hatyk och följde oss till klosterporten. När vi kommit upp i sadlarna, sade han:
»Kom i håg, att ni alltid är välkomna gäster här. Livet är mycket besynnerligt, och vad som helst kan hända. Ni blir kanske nödsakade att längre fram åter besöka det fjärran belägna Mongoliet, och då får ni inte glömma Narabanchi Kure.»
Samma afton återkommo vi till tatarerna och fortsatte nästa dag vår färd. Som jag var mycket trött, voro kamelens långsamma, jämna rörelser välkomna och vilande för mig. Hela dagen slumrade jag till stundtals. Detta blev mycket ödesdigert för mig, ty när min kamel tog sig upp för den branta stranden av ett vattendrag, medan jag smålurade, föll jag av och slog huvudet mot en sten, så att jag förlorade medvetandet. När jag vaknade upp igen, fann jag min päls betäckt med blod, och mina vänner stodo omkring mig med bestörta ansikten. De förbundo mitt huvud, och vi fortsatte vår färd. Först långt senare fick jag veta av en läkare, som undersökte mig, att min siesta kostat mig en spräckt huvudskål. Vi passerade de östligaste sträckorna av Altai och Karlik Tag, vilka äro de yttersta utlöparna, som det vidsträckta Tian-Shan-systemet sänder ut åt öster mot öknen Gobi, och därefter genomtågade vi från norr till söder Khuhu Gobi i hela dess bredd. Stark köld rådde hela tiden, varigenom den frusna sanden lyckligtvis gav oss tillfälle att komma fram hastigare. Innan vi kommo till Khara-bergen, utbytte vi våra gungande springare mot hästar, varvid turguterna som sannskyldiga judar svårt skinnade oss.
Vi höllo oss i utkanten av dessa berg och kommo in i Kansu-distriktet. Nu var det farligt, ty kineserna tillfångatogo alla flyktingar, och jag var rädd för mina kamraters öde. Under dagarna höllo vi oss dolda i bergsskrevorna och skogarna, medan vi däremot gjorde forcerade nattmarscher, och det tog fyra dygn för oss att komma igenom Kansu. De få kinesiska lantmän vi påträffade sågo fredliga ut och voro synnerligen gästfria. Ett särskilt välvilligt intresse visade de kalmucken, som kunde tala en smula kinesiska, samt min medikamentslåda. Överallt råkade vi på en mängd sjuka människor, som huvudsakligen ledo av ögonåkommor, rheumatism och hudsjukdomar.
När vi närmade oss Nan Shan, den nordostligaste utlöparen av Altyn Tag, som i sin ordning är den östra grenen av Pamir- och Karakhorum-systemet, hunno vi upp en stor karavan kinesiska köpmän, som voro på väg till Tibet, och med dem gjorde vi sällskap. I tre dagar slingrade sig vår väg fram genom dessa bergs ändlösa, ravinliknande dalgångar och över höga pass, men vi lade märke till att kineserna förstodo sig på att leta reda på de bekvämaste vägarna för karavaner över alla dessa svåra ställen. I ett blott till hälften medvetet tillstånd tillryggalade jag denna del av vägen fram mot den stora grupp gyttjiga sjöar, som ha sitt utlopp i den stora sjön Koko Nor och ge upphov till ett helt nätverk av stora floder. Av trötthet och ständig nervspänning samt antagligen också på grund av stöten i huvudet började jag få svåra anfall av frossa och feber, varvid jag ibland liksom brann invärtes och sedan skallrade tänder, så att min häst blev rädd och flera gånger kastade mig ur sadeln. Jag yrade, skrek ibland högt och grät till och med. Jag ropade på de mina och talade om för dem, att de måste komma till mig. Jag minns som i en dröm, att mina kamrater lyfte ned mig från hästen, lade mig på marken, gåvo mig kinesiskt brännvin och sade, när jag kryat till mig litet:
»De kinesiska köpmännen styra mot väster, men vi måste rida söderut.»
»Nej! Norrut», svarade jag bestämt.
»Visst inte, utan söderut», försäkrade mina kamrater.
»Gud och djävlar!» utropade jag argsint. »Vi har nyss summit över Lilla Jenisej, och Algyak ligger åt norr.»
»Vi är i Tibet», invände kamraterna. »Vi måste komma fram till Brahmaputra.»
Brahmaputra … Brahmaputra … Det ordet snurrade runt i min feberheta hjärna och åstadkom ett förskräckligt oväsen och virrvarr däri. Plötsligt mindes jag allting och slog upp ögonen. Jag rörde knappast på läpparna och förlorade snart medvetandet igen. Kamraterna förde mig till klostret Sharkhe, där prästen-läkaren hastigt gjorde mig frisk med en feberstillande kinesisk dekokt. När vi talade om våra planer, uttryckte han allvarliga tvivelsmål om att vi skulle kunna genomtränga Tibet, men han ville icke för mig uppge anledningen till sina farhågor.