Odjur, människor och gudar/Djävulsfloden
| ← Mysterier, underverk och en ny strid |
|
Spökmarschen → |
DJÄVULSFLODEN
Ulan Taiga och Darkhat Ola lågo bakom oss, och vi redo raskt framåt, emedan den mongoliska stäppen nu låg framför oss utan några hindrande berg. Överallt utbredde sig präktiga betesmarker, och här och där funnos lärkträdsdungar. Vi gingo över några mycket strida vattendrag, men de voro icke djupa, och deras botten var hård. Efter två dagars ritt över Darkhat-slätten mötte vi en del sojoter, som skyndsamt drevo sin boskap mot nordväst åt Orgarkha Ola till, och dessa meddelade oss mycket obehagliga nyheter.
Bolsjeviker från distriktet Irkutsk hade övergått den mongoliska gränsen, tillfångatagit den ryska kolonien i Khathyl på södra stranden av sjön Kosogol och sedan dragit söderut mot Muren Kure, en rysk koloni jämte ett stort lamaitiskt kloster nittiosex kilometer söder om Kosogol. Mongolerna talade om för oss, att det icke fanns några ryska trupper mellan Khathyl och Muren Kure, varför vi beslöto att taga vägen mellan dessa båda platser för att komma till Van Kure längre österut. Vi togo avsked av vår vägvisare sojoten, och sedan vi sänt tre män i förväg som spejare, anträdde vi färden. Från bergen omkring Kosogol, hade vi en härlig utsikt över denna stora alpsjö. Den låg som en safir, infattad i de omgivande höjdernas färgton av gammalt guld, vari voro insprängda yppiga, mörka skogspartier. Vi närmade oss Khathyl med stor försiktighet nattetid och stannade vid stranden av Jaga eller Egingol, Kosogols utflöde. Där träffade vi en mongol, som samtyckte till att föra oss över till den andra stranden av den tillfrusna floden och sedan på en säker väg mellan Khathyl och Muren Kure. På en mängd ställen utmed flodstranden sågo vi stora »obo» och små altare uppförda åt älvens andar.
»Varför är här så många ’obo’?» frågade vi mongolen.
»Detta är Djävulsfloden, lömsk och farlig», svarade han. »För två dagar sedan sjönk en rad av vagnar genom isen, och av dem försvunno tre, på vilka åkte fem soldater.»
Vi började vår ritt över floden. Ytan, som var genomskinlig och fri från snö, såg ut som ett stycke tjockt spegelglas. Våra hästar gingo mycket försiktigt, men föllo snart och lågo och sprattlade, innan de kunde komma på fötter igen. Sedan måste vi leda dem vid betslen. Med nedåtböjda huvud och darrande i alla leder höllo de hela tiden sina förfärade ögon riktade på isen vid deras fötter. Jag såg också nedåt och begrep deras rädsla. Under ett täcke av trettio centimeter tjock, genomskinlig is kunde jag klart skönja flodens botten. I månskenet voro stenarna, fördjupningarna och till och med en del sjöväxter tydligt synliga, ehuru vattnet var tio meter djupt och ännu mera. Jaga rusade virvlande fram under isen med en fruktansvärd hastighet och lämnade efter sig långa band av skum och bubblor. Plötsligt ryckte jag till och stannade som fastnaglad på stället. Utmed flodens yta ljöd liksom ett kanonskott och därpå ett andra och ett tredje.
»Fortare, fortare!» skrek mongolen och viftade med handen för att skynda på oss.
Ännu ett dån och ett brakande hördes tätt intill oss. Hästarna stegrade sig liksom till protest, ryggade och föllo omkull, varvid många av dem slogo huvudena svårt mot isen. På ögonblicket brast denna på en vidd av drygt en halv meter, och vattnet rusade upp och flöt ut över isen.
»Skynda, skynda!» ropade vägvisaren. Med stor svårighet tvungo vi hästarna att hoppa över remnan och fortsätta vidare. De skälvde och vägrade, och det var endast hårt spöande som förmådde dem att gå på trots sin rädsla.
När vi väl voro i trygghet över på den andra stranden och redo in i skogen, berättade vår mongol för oss, hurusom floden stundom går upp på detta märkvärdiga sätt, så att stora flak av öppet vatten uppstå. Alla människor och djur, som finnas på isen vid sådana tillfällen, äro dömda till undergång. Den rasande strömmen av kallt vatten för dem alltid under isen. Ibland åter inträffar det, att en sådan remna uppstår alldeles under en häst och att denna går ner sig med framfötterna. När hästen då försöker komma upp på isen igen, sluter sig remnan och hästens ben klippas av.
Sjön Kosogol och hela det omgivande bäckenet utgör kratern av en utslocknad vulkan, och dess konturer kunna följas från sjöns höglänta västra strand. I varje fall äro de underjordiska krafterna fortfarande i verksamhet och förmå mongolerna att till djävulens ära uppföra »obo» och offra vid hans altare. Hela natten och dagen därpå fortsatte vi så snabbt vi kunde vår väg österut för att undgå ett sammanträffande med de röda och söka gott bete åt våra hästar. Vid niotiden på kvällen syntes en eld långt borta. Min vän och jag begåvo oss i riktning mot densamma, i den tanken att det säkerligen var en mongolisk jurta, i vars närhet vi kunde slå läger med trygghet. Vi redo nära två kilometer, tills vi slutligen kunde tydligt urskilja en samling jurtor. Men ingen kom ut för att möta oss, och något som förvånade oss ännu mera var den omständigheten, att vi icke omgåvos av de arga, svarta mongoliska hundarna med sina vilda ögon. På avstånd hade vi dock sett eld, varför någon människa måste finnas där. Vi stego av våra hästar och närmade oss till fots. Då rusade två ryska soldater ut från en jurta, av vilka den ene sköt på mig med sin pistol utan att träffa och sårade min häst i ryggen, sedan kulan gått igenom sadeln. Jag sträckte honom till marken med min mauser, och den andre slog min vän ihjäl med sin gevärskolv. Vi undersökte liken, och i fickorna påträffade vi papper, som tillhörde soldater vid andra skvadronen av det »kommunistiska inre försvaret». Här tillbragte vi nu natten. De rättmätiga bebyggarna hade uppenbarligen flytt sin väg, ty rödgardisterna hade samlat ihop mongolernas tillhörigheter och lagt dem i säckar. Troligen hade de haft för avsikt att just lämna platsen, eftersom de voro fullt klädda. Vårt byte blev två hästar, som vi påträffade strax intill, två gevär och två automatiska revolvrar jämte patroner. I sadelfickorna funno vi vidare te, tobak, tändstickor och patroner, vilket allt var värdefullt som hjälp i kampen för tillvaron.
När vi två dagar senare nalkades floden Uri, mötte vi två ryska ryttare, vilka befunnos vara kosacker under befäl av en viss hetman Sutunin, som låg i strid med bolsjevikerna i floden Selengas dalgång. De skulle överbringa ett budskap från Sutunin till Kaigorodov, chefen för bolsjevikernas motståndare i Altai-regionen, och meddelade oss, att bolsjevikerna hade trupper spridda utmed hela den rysk-mongoliska gränsen samt att kommunistiska agitatorer framträngt till Kiachta, Ulankom och Kobdo och förmått de kinesiska myndigheterna att utlämna alla ryska flyktingar till sovjet-myndigheterna. Vi fingo veta, att träffningar ägt rum i trakten av Urga och Van Kure mellan kinesiska trupper och ryska antibolsjevikiska styrkor under befäl av generalen baron Ungern von Sternberg och överste Kazagrandi, som kämpade för Yttre Mongoliets självständighet. Baron Ungern hade nu lidit två nederlag, så att kineserna huserade egenmäktigt i Urga och misstänkte alla utlänningar för att stå i förbindelse med den ryske generalen.
Vi förstodo, att hela ställningen blivit alldeles förändrad. Vägen till Stilla havet var stängd. När jag mycket noga övertänkte läget, insåg jag, att blott en utväg återstod för oss. Vi måste undvika alla mongoliska städer med kinesisk styrelse, färdas genom Mongoliet från norr till söder, genomkorsa öknen i södra delen av Jassaktu Khans furstendöme, giva oss in i öknen Gobi i västra delen av Inre Mongoliet, så snabbt som möjligt tillryggalägga den etthundra kilometer långa sträckan kinesiskt område i provinsen Kansu och intränga i Tibet. Där hoppades jag träffa någon engelsk konsul och med hans hjälp uppnå en engelsk hamn i Indien. Jag insåg till fullo, vilka betydande svårigheter voro förbundna med ett sådant företag, men jag hade intet annat val. Det återstod blott att göra detta sista vanvettiga försök eller också med säkerhet få ett ömkligt slut i händerna på bolsjevikerna eller försmäkta i ett kinesiskt fängelse. När jag omtalade min plan för mina följeslagare utan att på något sätt fördölja för dem alla dess faror och äventyrligheter, svarade de med en mun kort och gott: »Bliv vår ledare och vi följer.»
En omständighet var avgjort till vår förmån, och det var att vi icke voro rädda för att behöva lida hunger, ty vi hade en del förråd av te, tobak och tändstickor samt mer än vi behövde av hästar, sadlar, gevär, ytterkläder och stövlar, vilket allt var av synnerligen stort värde vid byteshandel. Vi började sålunda göra upp planen för den nya expeditionen. Färden skulle gå söderut med staden Uliassutai på vår högra sida i riktning mot Zaganluk och därpå genom de öde sträckorna av distriktet Balir i Jassaktu Khans land över Naron Khuhu Gobi mot Boro-bergen. Där skulle vi få tillfälle till ett långt uppehåll för att återvinna våra egna och hästarnas krafter. Den andra delen av färden skulle bli att passera genom västra delen av Inre Mongoliet, över öknen Lilla Gobi, genom turguternas land, över Khara-bergen och förbi Kansu, varvid vägen måste tas väster om den kinesiska staden Suchow. Därifrån hade vi att bege oss in på Koko-Nor-området och så färdas söderut till Jangtse-kiangs källor. Om de trakter som därefter följde hade jag blott en oklar föreställning, som jag dock fick tillfälle att komplettera genom en karta över Asien, som en av officerarna ägde. Av denna framgick, att bergskedjorna väster om Jangtsekiangs källor utgjorde vattendelare mellan dennas flodsystem och Brahmaputras bäcken i det egentliga Tibet, där jag väntade mig kunna finna engelskt bistånd.