←  KAP. 17
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 18
KAP. 19  →


[ 88 ]

KAP. 18.

Förädlande umgänge.

Då Räfven och unge Charley gått ut följande förmiddag, passade Fagin på och höll ett långt föredrag för Oliver om den himmelskriande synd, som kallas otacksamhet. Han lade starkt eftertryck på den omständigheten, att om inte han, Fagin, tagit Oliver under sitt beskydd, skulle han ha svultit ihjäl, och han berättade en rörande historia om en annan gosse, som han likaledes af människokärlek hade hjälpt, men som hade svikit hans tillit och visat benägenhet att ligga i maskopi med polisen och som tyvärr till sist en vacker dag hade blifvit hängd. Fagin gjorde ingen hemlighet af, att han själf hade bidragit litet till denna afslutning, men han beklagade med tårar i ögonen, att gossens dåliga uppförande hade ledt till, att han måste [ 89 ]falla offer för ett vittnesmål, som, om det också inte var alldeles sannfärdigt, likväl hade varit oundgängligen nödvändigt för att rädda honom (Fagin) och några af hans intima vänner. Slutligen gaf Fagin en tämligen afskräckande skildring af det obehagliga i att bli hängd och uttalade vänskapsfullt och belefvadt sitt innerliga hopp, att han aldrig skulle bli nödsakad att öfverantvarda Oliver Twist till denna otrefliga behandling.

Blodet stelnade i Olivers ådror, medan han satt och hörde på. Han visste ju nu af erfarenhet, att öfverheten kunde råka förväxla skyldiga och oskyldiga, om de händelsevis befunno sig i sällskap. Och när han påminde sig Sikes’ beskyllningar mot Fagin, föreföll det honom ej heller osannolikt, att den gamle juden mer än en gång hade hjälpt till att röja allt för meddelsamma eller för mycket invigda personer ur vägen. Han bleknade, började darra och såg ängsligt upp på juden, som oafvändt hade fixerat honom. Sedan smålog juden ondskefullt, klappade honom på hufvudet och sade, att om han bara höll sig stilla och ägnade sig flitigt åt affären, skulle de nog bli goda vänner. Därmed tog han sin hatt, svepte in sig i en gammal lappad öfverrock, gick sin väg och låste dörren efter sig.

Den återstående delen af dagen och det mesta af de följande dagarna var Oliver alldeles ensam, öfverlämnad åt sina egna tankar. De sysselsatte sig oaflåtligt med hans kära vänner och det förakt de nu måste ha fått för honom, och de voro mycket sorgsna.

Då en vecka hade gått, upphörde juden att låsa dörren, och Oliver kunde alltså ströfva fritt omkring i huset. Öfverallt var det smutsigt, men rummen ofvanpå hade höga panelningar och breda dörrar och dekorerade tak, så att huset hade visst i forna dagar tillhört fint folk och varit ljust och trefligt. Nu hade spindlar spunnit sina nät i hvarje vrå, och ofta, då Oliver inträdde i ett rum, kilade råttorna skrämda öfver golfvet, in i sina hål. De voro de enda lefvande varelser han såg eller hörde. Ofta, då mörkret föll på och han tröttnat på att gå från det ena rummet till det andra, satte han sig ute i farstun vid ytterdörren, blott för att vara nära andra människor, och där satt han och lyssnade och räknade timmarna, tills juden eller gossarne kommo hem.

I alla rummen voro de murkna fönsterluckorna hårdt förskrufvade med undantag af ett vindsfönster åt gårdssidan. Vid detta kunde han sitta i timtal och stirra ut öfver en labyrint af tak och husgaflar och sotiga skorstenar. Någon enda gång hade han sett ett hufvud med gråsprängdt, tofvigt hår titta fram öfver en mur långt borta, men det drog sig alltid hastigt tillbaka.

En eftermiddag, då Räfven och Charley skulle bort på kvällen, kom den förre på den idén, att han ville göra sig litet snygg (det var just ej annars hans svaga sida), och han nedlät sig därför till att be Oliver hjälpa honom litet med toaletten. Oliver blef glad öfver, att han kunde vara till nytta; han ville också gärna försöka tillvinna [ 90 ]sig sin omgifnings välvilja, om det blott kunde ske utan att han behöfde göra något ondt. Han föll därför på knä på golfvet framför Räfven, som satt på bordet, och nu började han med den process, som unge herr Dawkins kallade att »lackera fotfodralen», men som på vanligt språk kallas att borsta stöflar.

Berodde det på den känsla af frihet och själfständighet, som en förnuftig varelse antagligen måste erfara, då han sitter bekvämt på ett bord, röker sin pipa, dinglar vårdslöst med det ena benet och får sina stöflar borstade, utan att ha haft det besväret att ha tagit af sig dem eller den förfärliga utsikten att sedan nödgas dra dem på sig? Eller stämde kanske den sköna tobaken eller det goda ölet hans själ till mildhet? Nog af, det kom öfver honom en stämning af romantisk känslofullhet, som annars var främmande för hans natur. Han såg tankfullt ner på Oliver, lyfte upp hufvudet, suckade och sade, halft för sig och halft till unge Charley: Det är ändå bra sorgligt, att han inte är en stralare!»

»Ja», anmärkte unge herr Charley, »han vet inte sitt eget bästa.»

Räfven nickade åter, och både han och Charley fortforo att blossa på sina pipor. De rökte en liten stund under tystnad.

»Du vet väl inte ens, hvad en stralare är?» frågade Räfven vemodigt.

»Jo, jag tror det», svarade Oliver och såg hastigt upp. »Det är en tjuf... en sådan som du, inte sant?»

»Jo», svarade Räfven. »Och jag skulle förakta mig själf, om jag vore något annat.» Han gaf sin hatt en knuff och såg sig om på Charley, liksom för att antyda, att han vore honom förbunden, om denne ville motsäga honom. »Jag är det», fortfor han sedan, »och Charley är det, och Fagin är det, och Sikes är det, och Nancy är det, och Bet är det, vi äro det allesamman ända ned till Azor, och han är den durkdrifnaste af oss allihop.»

»Och den som minst är fallen för att skvallra ur skolan», tillade Charley.

»Ja, han skulle inte så mycket som gläfsa innanför ett vittnesskrank af fruktan för att förråda något», sade Räfven. »Det är ett klokt djur. Glor han inte ilsket på hvarje främmande, som skrattar eller sjunger? Och hatar han inte hvar enda hund, som inte är af samma ras som han?»

»Ja, han är alldeles som en kristen människa», förklarade Charley. Det skulle blott vara ett erkännande af djurets förstånd, men orden voro äfven träffande i en annan betydelse. Ty många män och kvinnor, som göra anspråk på att vara kristna människor, ha verkligen i många hänseenden en påfallande likhet med herr Sikes’ hund.

»Det är godt och väl», sade Räfven, och med det intresse för geschäftet, som ledde hela hans handlingssätt, återvände han till sin utgånspunkt: »Det där har ju ingenting att göra med den här gröngölingen.»

[ 91 ]»Nej, det har du rätt i», sade Charley. »Hvarför ställer du dig inte under Fagins ledning, Oliver?»

»Och gör din lycka här i världen i ett nafs?» tillade Räfven flinande.

»Så att du kan dra dig tillbaka till dina gods och spela grefve, liksom jag ämnar göra, så snart det blir sju torsdagar i en vecka?» sade Charley.

»Jag tycker inte om det», svarade Oliver ängsligt. »Ack, om man ändå lät mig gå! Det ville jag helst.»

»Ja, men Fagin vill det helst inte», sade Charley.

Det visste Oliver blott alltför väl. Och som han tänkte, att det kunde vara farligt att öppna sitt hjärta ännu mera, suckade han blott och fortfor att borsta stöflarna.

»Gå!» utbrast Räfven. »Skäms du då inte? Skulle du verkligen vilja gå och falla dina bekanta till last?»

»Fy skam», utropade Charley, i det han drog upp ett par silkesnäsdukar ur fickan och kastade dem in i matskåpet. »Det vore ju rent af lumpet.»

»Jag skulle aldrig kunna göra det!» förklarade Räfven i en ton af stolt förakt.

»Men ni kan lämna edra vänner i sticket», sade Oliver och smålog, »och låta dem bli straffade för hvad ni ha gjort?»

»Ja, det var bara för Fagins skull!» svarade Räfven och gjorde en gest med sin pipa. »Polisen vet, att han och vi arbeta tillsammans, så att han kunde lätt ha råkat i knipa, om inte vi hade schappat. Det var därför vi kilade, inte sant, Charley?»

Herr Charley nickade och ämnade säga något. Men i det samma kom minnet af Olivers flykt så hastigt öfver honom, att han brast i skratt, fick tobaksröken i luftstrupen och måste hosta och stampa i minst fem minuter.

»Titta hit!» sade Räfven och tog upp en handfull silfvermynt ur fickan. »Det här är ju glada lifvet! Hvad tusan betyder det, hvar de komma ifrån? Tag dem! Det finns flera, där de ä’ tagna, Jaså, du vill inte? Jo, du är då en härlig pjäs!»

»Det är obeskedligt af dig, inte sant, Oliver?» utbrast Charley. »Han kommer minsann att få dingla!»

»Jag vet inte hvad ni menar», sade Oliver.

»Det skall jag säga dig, kamrat.» Charley höll den ena ändan af sin halsduk rakt upp i vädret, lät hufvudet falla ned på axeln och gaf ett slags hväsande ljud ifrån sig. Med denna lifliga pantomim ville han antyda, att dingla var det samma som att bli hängd.

»Nej, se, Jack, så han glor!» tillade han. »Aldrig har jag träffat på en så’n enfaldig kamrat som den pojken; han blir min död!» Charley gapskrattade och fick så ändtligen, med tårar i ögonen, pipan i munnen igen.

»Du har fått en dålig uppfostran», förklarade Räfven, medan han [ 92 ]belåtet granskade stöflarna, som Oliver nu hade slutat borsta. »Men Fagin gör väl ändå någonting af dig till sist, annars vore du den ende, som han inte hade fått bukt på. Du borde hellre gripa dig an genast, ty innan du vet ordet af, är du ändå inne i facket, och då har du gått och förspillt tiden. Men en sak ber jag dig komma håg, och det är, att om du inte snyter vimplar och rofvor...»

»Det tjänar till ingenting, att du pratar», afbröt Charley honom. »Han begriper inte, hvad du menar.»

»Om du inte snattar näsdukar och klockor», sade Räfven, i det han lämpade sitt språk efter Olivers fattningsförmåga, »så är det andra, som göra det. På det viset blir det förlust både för dig och för dem, som förlora dem, och vinst blir det inte för någon annan än den, som nyper dem, och du har lika stor rätt till dem som han!»

»Mycket rätt, alldeles rätt!» utbrast juden, som hade kommit in utan att Oliver sett honom. »Det är solklart, min gosse, solklart! Ja, tag du exempel af Räfven, ty han kan sitt yrkes katekes på sina fem fingrar.» Gubben gnuggade händerna och fnös af belåtenhet öfver Räfvens utmärkta naturgåfvor.

Därmed afstannade tills vidare förhandlingarna. Ty juden hade kommit hem i sällskap med fröken Betsy och en kavaljer, som Oliver aldrig förr hade sett, men som Räfven kallade Tom Chitling. Han hade stått i trappan en stund och sagt artigheter till den unga damen, men nu kom han in.

Tom Chitling var äldre än Räfven, han hade kanske aderton vintrar på nacken, men i hans sätt mot nämnde unge herre låg likväl en viss vördnad, som tycktes antyda, att han visste med sig, det han var honom underlägsen i slughet och yrkesmessig utbildning. Han hade ett par små, plirande ögon och koppärrigt ansikte och var klädd i luden mössa, jacka af mörk korderoj, flottiga buldanbyxor och förkläde. Dräkten var onekligen litet tarflig, men han ursäktade den inför sällskapet med att han för en timme sedan hade »kommit ut», och som han under de sista sex veckorna hade burit statens livré, hade han ej ägnat sina egna kläder tillräcklig uppmärksamhet. Han tillade under starka tecken till förbittring, att den nya metoden att röka kläderna där borta vore rent af grundlagsvidrig, ty det brände hål i dem, och ändå kunde man inte begära skadeersättning af staten. Det samma gälde också, enligt hans åsikt, det tilltaget att klippa folk skalliga; det ansåg han alldeles olagligt. Herr Chitling förklarade till sist, att han under fyrtiotvå dödande långa hårda arbetsdagar inte hade smakat så mycket som en droppe, och »han ville vara skapt som en nors, om han inte var torr i halsen som en skorsten.»

»Hvarifrån tror du att den unge mannen kommer, Oliver?» frågade juden flinande, medan de bägge andre gossarne satte fram en flaska bränvin och ett glas på bordet.

»Det vet jag inte», svarade Oliver.

[ 93 ]»Hvad är det för en?» frågade herr Chitling och mönstrade Oliver öfverlägset.

»En liten vän till mig», svarade juden.

»Tur för honom, det!» sade den unge mannen med en menande blick på Fagin. »Ja, det kan göra detsamma hvar jag kommer ifrån, min gosse; jag slår vad om en krona, att du snart kommer att hitta vägen dit.»

Åt detta infall fingo de bägge andra sig ett godt skratt. Sedan hviskade de litet med Fagin och aflägsnade sig, och strax därpå gingo äfven herr Chitling och miss Betsy.

Från den dagen var Oliver sällan ensam, utan nästan alltid tillsammans med Räfven och Charley, som lekte den gamla leken med juden — om det var för deras egen eller Olivers utbildning, det visste väl Fagin bäst. Eller också berättade gubben dem om stölder, som han hade begått i sina unga dagar, och han kryddade sin framställning med så många löjliga drag, att till och med Oliver ej kunde låta bli att skratta. Kort sagdt, den listige juden hade gossen i sina garn. Sedan han genom ensamheten och mörkret förberedt Olivers sinne till att föredraga hvilket annat sällskap som helst framför umgänget med hans egna sorgsna tankar på detta dystra ställe, droppade han nu in i hans själ det svarta gift, som, enligt hvad han hoppades, skulle för all tid ändra dess färg.