Oliver Twist/21

[ 105 ]KAP. 21.

Expeditionen.

Det var en kulen morgon, då de kommo ut på gatan, regnig och blåsig. Hela natten hade det ösregnat, det stod stora pussar, och vattnet gick öfver bräddarna i rännstenarna. En blek gryning mattade ljuset från gaslyktorna och kom de våta taken och de öde gatorna att synas dubbelt mörka. Icke en lefvande varelse syntes till, öfverallt sutto luckorna ännu för fönstren. Först sedan de gått en lång stund, dagades det riktigt. På gatorna, som de nu kommo till, voro lyktorna för det mesta redan släckta, här och där öppnades ett kafé eller en butik. De mötte arbetsfolk, män och kvinnor med fiskkorgar, kärror med grönsaker och lefvande fjäderfä, mjölkgummor med bleckflaskor. Trafiken och larmet växte och öfvergick på det stora torget till ett öronbedöfvande oväsen, som nästan skrämde Oliver. Det var torgdag. Men Sikes tog föga notis om alltsamman. Ett par gånger nickade han till en bekant eller motstod en erbjuden morgonsup. Han fortfor att arbeta sig fram genom vimlet med armbågarna, tills han slutligen slapp ut ur det, alltjämt med Oliver vid handen.

»Strax sju!» brummade han och såg upp på ett tornur. »Du måste ta ut stegen, din latmask!» Han ryckte hårdt i Olivers handled och denne började halfspringa för att någorlunda kunna hålla jämna steg med inbrottstjufven.

Först då de hunnit ett stycke utanför staden, saktade Sikes farten. Han hade sett att det bakom dem kom en tom forvagn. Då vagnen hann upp dem, frågade han så höfligt han möjligen kunde, om de kunde få åka med. — »Ja, sitt upp!» sade körsvennen. Och han tillade: »Är det er pojke?»

»Ja visst», svarade Sikes och såg skarpt på Oliver, i det han liksom i tankarna stoppade handen i fickan, där han hade pistolen.

»Din far har visst gått litet för fort för dig, min vän?» frågade körsvennen som märkte, att Oliver var så andfådd.

»Nej, visst inte», förklarade Sikes, »det är han van vid. Seså, tag min hand, Ned. Upp med dig!» — Och han hjälpte Oliver upp i vagnen, där kusken pekade på en hög med säckar och sade, att där kunde de sätta sig.

De körde förbi den ena fjärdingsvägstolpen efter den andra, och det blef allt mer och mer gåtfullt för Oliver, hvart Sikes ville föra honom. Slutligen kommo de till en krog, där en sidoväg vek af, och här stannade vagnen. Sikes hoppade hastigt af, alltjämt hållande [ 106 ]Olivers hand i sin, och i det han lyfte ner honom, gaf han honom en ilsken blick och lade betydelsefullt handen på sin ficka.

»Adjö, min gosse», sade mannen.

»Han är en tvärvigg», svarade Sikes, »bry er inte om honom.»

»Nej, för all del», sade körsvennen och satte sig till rätta. »Det blef ändå vackert väder i dag.» Och så körde han vidare.

Sikes stod kvar, tills vagnen var försvunnen, och fortsatte sedan sin vandring med Oliver. De veko af in på sidovägen, gingo förbi landställen och stora trädgårdar och närmade sig slutligen en liten stad. Men först sedan de uppehållit sig ute på fälten i ett par timmar, begåfvo de sig, bakom husen och längs floden, till ett gammalt värdshus i hvars kök Sikes, beställde middagsmat. Gästerna där inne togo ingen notis om dem. Sedan de ätit litet kallmat, sutto de kvar där en lång stund, och Sikes rökte den ena pipan efter den andra. Oliver tänkte att nu skulle de visst inte gå längre. Trött och litet yr i hufvudet af tobaksröken började han snart nicka och föll slutligen i sömn.

Det var mörkt, då Sikes väckte honom med en knuff. Han for upp, såg sig omkring och upptäckte, att Sikes satt i förtroligt samtal med en bonde vid ett krus öl. »Ja visst», sade bonden, som tycktes vara tämligen väl förplägad, »hästen har ju intet lass nu mot i morse, och det är en präktig kamp.»

»Kan jag och min pojke få åka med ett stycke?» frågade Sikes och sköt ölmuggen till sin nye vän.

»Ja, om ni ä’ färdiga nu genast. Är det betaldt, Becky?»

»Ja, den där herrn har betalt alltsammans», svarade uppasserskan.

»Nej, hör nu», sade bonden med en drucken mans värdighet, »hvad vill det här säga?» Han grubblade ett ögonblick med mycket djupsinnig min, tog därpå Sikes’ hand och förklarade, att han var en utmärkt hygglig karl. De växlade sedan ännu ett par artigheter, sade farväl till de andra innevarande och gingo ut. Hästen stod redan för vagnen. Bonden använde ytterligare ett par minuter till att »pigga upp» hästen och försäkra stalldrängen och hela världen, att det inte fanns maken till kreatur. Sedan kröp han upp bredvid Sikes och Oliver och befallde drängen att släppa hästens betsel. Då denne fick hufvudet fritt, gjorde han först ett föraktfullt kast med det i luften, rände därefter in det genom skänkrumsfönstret, reste sig på bakbenen och galopperade i väg.

Det var mycket mörkt. En kall dimma steg upp från floden och ängarna och lade sig öfver de öde fälten. Icke ett ord växlades. Oliver kröp ihop i sin vrå, helt förskrämd; han inbillade sig se hvarjehanda hemska skepnader i de höga träden, hvilkas grenar vajade af och an liksom i förtjusning öfver det tröstlösa landskapet. Från ett hus på andra sidan af vägen föll ett ljussken ut öfver några grafvar på en kyrkogård, beskuggade af en mörk idegran. Ett enformigt sorl af ett vattenfall hördes på något afstånd, och [ 107 ]vindens sus i trädets blad ljöd som en dämpad vaggsång öfver de döda.

Ändtligen stannade vagnen. Sikes steg af, sade farväl och gick vidare alltjämt med Oliver vid handen. I smuts och mörker, på ödsliga sidovägar och öfver kala fält gingo de, tills de sågo ljusen i en by tämligen nära. Oliver såg, att det var vatten rakt framför dem och att de närmade sig en bro. Men just som de kommo fram till den, vek Sikes af och gick utför en sluttning.

Oliver upptäckte att det framför dem låg ett ensligt, förfallet hus

»Vattnet!» tänkte Oliver och blef stel af skräck. »Han har fört mig till detta öde ställe för att mörda mig!» Och han ämnade kasta sig ner på marken och försvara sitt lif så godt han kunde.

Då upptäckte han, att framför dem låg ett ensligt, förfallet hus. Där var mörkt öfverallt, huset såg obebodt ut. Alltjämt med Olivers hand i sin gick Sikes till den låga dörren och lyfte upp klinkan. Dörren gick upp för hans tryck, och de trädde in.