←  KAP. 21
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 22
KAP. 23  →


[ 108 ]

KAP. 22.

Inbrottet.

»Hallo!» vrålade en hes röst just som de inträdde.

»Låt bli att skräna», svarade Sikes och stängde dörren. »Lys oss litet, Toby.»

»Hoho, kamrat!» skrålade rösten åter. »Lys, Barney, lys! Visa herrn in, Barney. Men var god och vakna först!» Och en stöfvelknekt, eller hvad det nu var, kastades på den sofvande, ty man hörde en hård duns mot golfvet och strax därpå en sömndrucken röst, som mumlade något. »Hör du?» ropade sedan samma röst som först talat. »Bill Sikes är utanför, och det är ingen, som tar emot honom! Är du vaken än, eller skall kanske ljusstaken här hjälpa till?»

Ett par tofflor hasade sig öfver golfvet, och i en dörr till höger syntes först ett svagt ljussken och därefter den individ, om hvilken man en gång i det förbigående hört, att han var bekajad med den svagheten att tala i näsan.

»Herr Sikes», snörflade Barney med verklig eller spelad glädje. »Var så god och kob id, herr Sikes!»

»Seså, in med dig först!» sade Sikes och knuffade Oliver framför sig. »Raska på, annars trampar jag dig på hälarna!»

De kommo in i ett lågt, skumt rum med en kakelugn, som rökte in, ett par bristfälliga stolar, ett bord samt en mycket gammal soffa, hvarpå en man låg raklång med fötterna mycket högre än hufvudet och rökte ur en lång lerpipa. Karlen var klädd i tobaksbrun rock med stora metallknappar, citrongul halsduk, en brokig väst och gulbruna byxor. Herr Crackit (ty det var han) hade intet öfverflöd på hår, hvarken på hufvudet eller i ansiktet, men det hår han hade var rödt och krusadt i korkskruflockar, och han strök oupphörligt genom dem med sina smutsiga fingrar, som pryddes af stora, oäkta ringar. Han var litet öfver medellängd och litet smalbent, tycktes det; dock minskade denna senare omständighet alls icke den beundran, hvarmed han betraktade sina kragstöflar i deras upphöjda ställning.

»Gläder mig att se dig, Bill!» sade han och vände ansiktet mot dörren. »Jag var nästan rädd, att du hade afstått ifrån det här; då skulle jag ha gått ensam. — Hvad nu då?» tillade han förvånad, då han fick sikte på Oliver. Han satte sig upp och frågade, hvem det var.

»Det är bara pojken», svarade Sikes och drog en stol fram till kakelugnen.

[ 109 ]»Ed af herr Fagids pojkar», snörflade Barney flinande.

»Jaså, Fagins?» upprepade Toby och såg på Oliver. »En så’n ovärderlig pojke för de gamla damernas näsdukar i kyrkan! Han har ju en hel förmögenhet i sin fysionomi.»

»Nog om det nu!» afbröt Sikes honom otåligt och hviskade något till honom, hvarefter Toby gaf till ett gapskratt och gjorde Oliver den äran att titta förvånad på honom.

»Ja», sade Sikes, som hade satt sig, »om vi nu kunde få något att äta och dricka medan vi vänta, så piggar det ju alltid upp en. Flytta dig hit till elden, valp, och hvila dig! Du skall ut med oss i natt.»

Oliver stirrade tyst och förskrämd på Sikes, drog sedan sin stol till elden och stödde sitt brännande hufvud mot händerna. Han visste knappt, hvar han var och hvad som försiggick omkring honom.

Emellertid hade den unge juden Barney satt fram litet mat och två flaskor på bordet. »Nå», sade Toby, som reste sig och gick fram till bordet, sedan han försiktigt ställt den utrökta pipan i en vrå, »lycka till med affären!» Han slog i ett glas brännvin åt sig och tömde det. Sikes gjorde likaså.

»En klunk åt pojken!» sade Toby och fyllde ett vinglas till hälften. »Drick ur, din mes!» Och då Oliver ängsligt såg upp och bad att få slippa, fick han till svar: »Tror du inte jag vet, hvad som är bra för dig? Säg till honom, Bill, att han dricker!»

»Ja, det är visst det rådligaste», brummade Sikes till Oliver och slog med handen på fickan. »Ta mig tusan har man inte mera besvär med honom än med ett helt band sådana som Räfven. Drick, din fördömda satunge!»

Förskräckt skyndade Oliver sig att dricka ur brännvinet och fick ögonblickligen ett våldsamt hostanfall, hvilket roade Toby Crackit och Barney mycket och till och med aflockade den tväre herr Sikes ett leende.

Sedan Sikes hade ätit, togo de bägge männen sig en lur. Barney svepte in sig i ett täcke och sträckte ut sig på golfvet vid elden; Oliver satt kvar på sin stol. De andra sofvo eller låtsade som de gjorde det, ingen rörde sig utom Barney, som var uppe ett par gånger för att lägga kol på brasan. Slutligen sjönk Oliver i en tung dvala, hvarunder han tyckte, att han dref omkring på skumma gator eller gick öfver en mörk kyrkogård. Han vaknade vid att Toby Crackit sprang upp och sade, att klockan var half tu.

I ett nu voro de bägge andra på benen och sysslade ifrigt med förberedelser. Sikes och Toby togo på sig sina öfverrockar och knöto stora mörka dukar om halsen, medan Barney ur ett skåp framtog åtskilliga tingestar, som han hastigt stoppade i sina fickor.

»Smällkaramellerna, Barney!» kommenderade Toby.

[ 110 ]»Här äro de», svarade Barney och tog fram ett par pistoler. »Ni har själf laddat deb.»

»All right!» sade Toby och stoppade dem på sig. »Dyrk — borr — blindlyktor — ha vi nu allting med?»

»Allt i ordning», svarade Sikes. »Räck oss nu spatserkäpparna, Barney, så ge vi oss af.»

Han och Toby fingo hvar sin grofva knölpåk af Barney, som därefter gaf sig till att knäppa Olivers kappa. »Seså», sade Sikes och räckte ut handen.

Alldeles hufvudyr af dagens ovana ansträngningar, af luften och af brännvinet, lade Oliver mekaniskt sin hand i hans. De bägge banditerna drogo af med honom. Barney stängde efter dem, svepte sedan in sig i sitt täcke och snarkade i nästa minut.

Ute var det kolmörkt och så tjock dimma att Olivers hår och ögonbryn voro våta efter ett par minuter. De gingo hastigt öfver bron mot det ljus, som de förut hade sett. »Genom byn!» hviskade Sikes. »Det är ingen, som ser oss i natt!» De mötte icke en själ, och klockan slog tu, då de lämnade byn bakom sig.

De ökade farten och veko af till vänster. Då de hade gått en half fjärdingsväg, kommo de till ett ensligt hus, som låg innanför en mur. Nästan utan att stanna för att dra andan, klättrade Toby som en katt upp på muren. »Pojken nu!» sade han. »Langa upp honom! Jag skall nog ta emot honom!» Och innan Oliver visste ordet af, tog Sikes honom under armarna och lyfte upp honom, och i nästa ögonblick lågo han och Toby i gräset på andra sidan. Strax därefter kom Sikes öfver, och de smögo fram mot huset.

Först nu förstod Oliver, alldeles ifrån sig af skräck och förtviflan, att det gällde inbrott och stöld, kanske mord. Han slog ihop händerna, ett utrop af fasa undslapp honom. Det svindlade för hans ögon, kallsvett trängde ut i hans bleka ansikte, benen ville ej bära honom, och han föll på knä.

»Stig upp!» hviskade Sikes ursinnig och drog upp pistolen ur fickan. »Annars skall din hjärna snart spruta ut öfver gräset.»

»För Guds skull, låt mig gå!» bad Oliver. »Låt mig springa härifrån och dö någonstans ute på fältet! Jag skall aldrig komma till London — aldrig! Var barmhärtig, tvinga mig inte till att stjäla. För alla himlens heliga änglars skull, var barmhärtig!»

Sikes svor en fruktansvärd ed och spände hanen på pistolen. Men Toby sköt undan den, lade handen öfver gossens mun och drog honom mot huset »Tyst!» sade han. »Det där duger inte här. Om du ger ett enda ljud ifrån dig, så ger jag dig ett slag i skallen, det hörs inte och är lika säkert. Låt oss nu få upp luckan, Bill. Nu har han kurasche igen. Jag har sett pojkar, som va’ äldre än han, bära sig åt alldeles så där som han en så’n här kall natt.»

Sikes svor öfver Fagin, som hade skickat med dem Oliver på [ 111 ]en sådan utflykt, och arbetade under tiden raskt och ljudlöst med sitt bräckjärn. Toby hjälpte till, och den omtalade fönsterluckan sprang upp. Det var ett litet fönster på husets baksida, ungefär fem fot öfver marken, och hörde till ett slags bryggkammare vid ändan af gången. Fönsteröppningen var så smal, att husets invånare förmodligen ansett onödigt att sätta galler för den, men den var i alla fall tillräckligt bred för att en gosse af Olivers storlek skulle kunna tränga sig igenom den.


Sikes släppte Oliver. »Nu!»
Sikes släppte Oliver. »Nu!»

Sikes släppte Oliver. »Nu!» (Sid. 112.)


Den konstfärdige Sikes hade också snart brutit upp själfva fönstret. — »Hör på nu, din valp», hviskade Sikes och lät ljuset från lyktan falla på Olivers ansikte, »nu stoppar jag in dig här. Tag lyktan, sedan smyger du dig uppför trappan rakt fram och genom den lilla farstun och fram till porten, och den öppnar du, så att vi kunna slippa in!»

»Det är en regel upptill, som du inte kan räcka», inföll Toby. »Tag en af stolarna i farstun och stig upp på den. Det finns tre stolar med en blå enhörning och en förgylld högaffel på, det är den gamla damens vapen.»

»Kan du inte tiga?» brummade Sikes bistert. »Kammardörren är väl öppen?»

[ 112 ]»Ja», svarade Toby efter att ha tittat in för att vara säker på det. »Det löjliga är, att de låta den alltid stå öppen om natten, så att hunden, som brukar ligga där inne, skall kunna gå fritt omkring i huset och vakta. Ha, ha! Barney lockade så finurligt bort honom i går afton!»

Fastän Toby hviskade så tyst, att det nästan ej kunde höras, befallde Sikes honom häftigt att hålla munnen och gripa verket an. Toby satte först ifrån sig sin lykta på marken, ställde därefter upp sig under fönstret med hufvudet stödt mot väggen och händerna mot sina knän, så att han bildade ett slags trappstege. Ögonblickligen klättrade Sikes upp på hans rygg och praktiserade Oliver försiktigt in genom fönstret — med fötterna först — och satte sedan ner honom välbehållen på golfvet där inne.

»Tag lyktan!» hviskade han. »Ser du trappan midtför dig?»

Mera död än lefvande stammade Oliver ett »ja».

Sikes pekade mot farstudörren med sin pistol och påminde honom, att hela vägen dit var han inom skotthåll och att, om han tvekade, var han dödens rof. »Det är gjordt på en minut!» hviskade han. »Så snart jag släpper dig, går du och öppnar. — Tyst!»

»Hvad är det?» hviskade Toby. Och de lyssnade spändt.

»Ingenting!» sade Sikes och släppte Oliver. »Nu!»

Gossen hade blott ett ögonblick att tänka sig om, men i det ögonblicket beslöt han, att om det också kostade hans lif, skulle han försöka springa uppför trappan och väcka familjen. Uppfylld af denna tanke, gick han raskt, men ljudlöst framåt.

»Kom tillbaka!» ropade Sikes plötsligt. »Tillbaka! Tillbaka!»

Skrämd af detta plötsliga afbrott i dödstystnaden och af ett högt rop, som följde efter, lät Oliver blindlyktan falla och stod och visste ej om han skulle gå fram eller fly. I det samma upprepades ropet — ett ljussken visade sig — otydligt såg han uppe i trappan två förskräckta, halfklädda män — en blixt — en knall — rök — ett brak, han visste ej hvar — och han störtade baklänges!

Sikes hade varit försvunnen en sekund, men innan röken skingrats, var han uppe igen och hade fattat gossen i kragen. Han fyrade af sin pistol mot männen, som redan hade kastat sig åt sidan, och drog upp gossen till sig. »Kläm in armen bättre», sade han och drog sedan ut honom genom fönstret. »Ge mig en halsduk! De ha skjutit honom. Fort, död och helvete, så han blöder!»

Nu började en klocka ringa, det sköts och ropades inne i huset, och Oliver hade en förnimmelse af, att han hastigt bars öfver en ojämn mark. Larmet förlorade sig i fjärran, en underlig, isande köld trängde in i hans hjärta och han hvarken hörde eller såg något mera.