←  KAP. 31
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 32
KAP. 33  →


[ 156 ]

KAP. 32.

Grumlad lycka.

Våren gick och sommaren kom, och hade det varit vackert där ute i byn förr, så stod den nu i all sin prakt och glans. De stora träden sträckte ut sina löfrika grenar öfver den törstiga jorden och förvandlade öppna, kala fläckar till svala, trefliga vrår, hvarifrån man hade vidsträckt utsikt öfver ett solbelyst landskap. Jorden hade iklädt sig sin gröna mantel och utsände sina härligaste vällukter. Allting blommade i glad yppighet.

På det lilla landtstället lefde man stilla som förut, i samma glada tillfredsställelse. Oliver hade för länge sedan blifvit frisk och stark igen, och han var fortfarande samma hängifna, kärleksfulla gosse, som han hade varit, då sjukdom tärde på hans krafter.

En vacker kväll hade man gått längre än vanligt, ty det hade varit en ovanligt het dag, och nu lyste månen från himlen, och en svag vind viftade svalka. Fröken Rose hade varit vid förträffligt humör, man hade gått och fortsatt att gå, tills fru Maylie slutligen kände sig litet trött. Så återvände man långsamt hem igen. Den [ 157 ]unga damen tog af sig sin halmhatt och satte sig vid pianot, som hon brukade. Några ögonblick lät hon tankspridt fingrarna löpa öfver tangenterna, sedan slog hon in på en dämpad, högtidlig melodi. Men bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.

»Hvad är det, min flicka?» frågade fru Maylie.

Rose svarade icke, spelade blott litet fortare, som om hon blifvit uppskrämd ur sorgsna tankar.

»Hvad är det, barn?» frågade fru Maylie och reste sig hastigt, gick fram och böjde sig öfver henne. »Du har ju gråtit! Är det något du är ledsen för?»


»Bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.»
»Bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.»

»Bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.»


»Å, det är ingenting, tant, ingenting!» svarade den unga flickan »Jag vet inte själf, hvad det är, jag känner mig så trött och...»

»Du är väl inte sjuk, barn?» frågade fru Maylie.

»Nej, nej, inte sjuk», svarade Rose, men ryste i det samma som i feber. »Det går nog strax öfver. Men var snäll och stäng fönstret!»

Oliver skyndade sig att göra det. Fröken Rose sökte tvinga sig till att låta munter och började spela en liflig melodi. Men plötsligt sjönko hennes händer kraftlöst ner på tangenterna, hon reste sig upp, sjönk ner på en soffa, dolde ansiktet i sina händer och brast i gråt.

[ 158 ]»Men barn då, käraste barn!» utbrast fru Maylie och drog hennes hufvud till sig. »Så har jag aldrig sett dig förr!»

»Jag ville så ogärna skrämma dig, tant», hviskade Rose. »Men jag kan inte hjälpa det... jag är rädd, att jag ändå är sjuk.»

Och sjuk var hon, ty då man tände ljus, såg man, att hon var blek som ett lik. Hennes ansikte hade ej förlorat något af sin skönhet, det hade endast fått ett besynnerligt, oroligt och utmattadt uttryck. Ett ögonblick därefter öfvergötos kinderna af en blossande rodnad, och de milda blå ögonen fingo en strålande glans. Men så försvann det som en sky, som dragit förbi, och hon blef åter marmorblek.

Oliver hade ängsligt betraktat fru Maylie och sett, att hon tydligen blifvit lika förskräckt som han. Men då han såg, att hon låtsade, som om det hela ej hade något vidare att betyda, ansträngde han sig att följa hennes exempel. Och det hade ett fördelaktigt inflytande på fröken Rose. Då hon på tantens inrådan gick till hvila, såg hon kryare ut än förut och tycktes vara bättre; hon sade också själf, att hon helt säkert skulle vara alldeles frisk följande morgon.

Strax därefter kom fru Maylie in. »Fröken är då väl inte allvarsamt sjuk?» frågade Oliver. »Hon såg ju inte ut som vanligt i kväll, men...»

Fru Maylie gaf honom en vink att vara tyst och satte sig i en mörk vrå af rummet. Där satt hon en stund alldeles tyst. Slutligen sade hon med darrande röst:

»Det ska vi väl inte tro. Hon har nu varit min glädje i några år — jag har varit för lycklig, så att det var väl på tiden, att jag också fick lära känna olyckan. Men jag hoppas till Gud, att det ändå inte skall vara den.»

»Hvad menar ni?» frågade Oliver.

»Det fruktansvärda slaget», hviskade den gamla damen nästan ohörbart, »att förlora det välsignade barnet.»

»Det förbjude Gud!» utropade Oliver.

»Amen, amen, min gosse!» hviskade fru Maylie och vred sina händer. »Men hon är mycket sjuk — och jag är säker på, att det blir ännu värre. Min söta, välsignade Rose! Ack, min Gud, hvad skall det bli af mig utan henne?»

Fru Maylie lät så förtviflad, att Oliver betvingade sin egen ångest och försökte lugna henne. »Kom ihåg», sade han och tårarna trängde sig mot hans vilja fram i hans ögon, »kom ihåg, hur ung och god hon är och till glädje och tröst för alla, som känna henne. Jag är säker på, att för er skull och sin egen skull och alla andras skull kan hon inte dö ännu. Gud kan omöjligt låta henne dö!»

»Tyst, min gosse!» sade fru Maylie och lade handen på hans hufvud, »du tänker som ett barn, och fast det ju kan vara ganska naturligt, så är det ändå inte rätt. Men du har i alla fall påmint mig om min plikt. Jag glömde den ett ögonblick, min gosse, men jag hoppas, att det förlåtes mig, efter jag är gammal och har sett [ 159 ]så mycket lidande och död och vet, hvilken sorg det för med sig. Men jag vet ju också — — ja, ske Guds vilja! Endast Han vet, huru högt jag älskar henne!»

Oliver studsade, då han såg, huru fru Maylie, liksom med en kraftansträngning, plötsligt upphörde att klaga och blef alldeles lugn. Ännu mera förvånad blef han, då han såg, att hennes lugn fortfor, att hon under det nattvak och de bekymmer, som sedan följde, alltjämt var stilla och sansad och att hon nästan med ett slags glädje fullgjorde de plikter, som hvilade på henne. Han var ju ännu ett barn och visste icke, hvad en stark själ förmår, när det gäller. Hur skulle han också ha kunnat veta det, då till och med de, som ha själsstyrka, stundom ej själfva veta af det?

Det blef en svår natt, och då morgonen kom, hade fru Maylies dystra aningar tyvärr allt för fullständigt gått i fullbordan. Rose låg i en häftig och farlig feber.

»Vi måste gripa oss an, Oliver, och inte öfverlämna oss åt en gagnlös sorg», sade fru Maylie, i det hon lade fingret på munnen och såg honom fast i ögonen. »Det här brefvet skall så fort som möjligt till doktor Losberne. Du måste springa öfver med det till den lilla köpingen, du vet; om du går ginvägen, är det bara litet öfver en fjärdingsväg. Och därifrån skall det sedan gå ridande ilbud med det till doktorn. Folket på gästgifvaregården tar nog hand om det, och jag vet jag kan lita på, att du skyndar dig.»

Oliver kunde ej få fram något svar, men uttrycket i hans ansikte visade, huru han längtade efter att komma i väg.

»Här är ett bref till», sade fru Maylie tankfullt, »men jag vet inte riktigt, om jag skall sända af det strax eller vänta, tills jag ser, hur det blir med Rose. Jag vill inte gärna skicka af det, om inte det värsta står för dörren.»

Utan att tänka på det, hade hon låtit Oliver ta brefvet, och han såg, att det var adresseradt till »herr Harry Maylie» — på en herrgård i trakten, hvar kunde han ej riktigt se. »Skall jag ta det med?» frågade han otåligt.

»Nej», sade fru Maylie och tog igen det, »jag väntar till i morgon.» Sedan räckte hon Oliver sin börs och han rusade bort.

Med rask fart sprang han öfver fälten. Än försvann han alldeles mellan de höga sädesåkrarna på ömse sidor om stigen, än kom han ut på öppna fält, där skördefolket gick och arbetade. Och icke en enda gång stannade han — utom kanske ett par sekunder för att hämta andan — förr än han, upphettad och dammig, stod på det lilla torget där borta i köpingen. Här stannade han litet och såg sig omkring efter gästgifvaregården. Där låg en hvit bankbyggning, ett rödt bryggeri, ett gult rådhus och borta vid hörnet en stor gård med grönmåladt plank, öfver hvars port det satt en skylt med inskriften »Kung George». Dit ilade han.

Först frågade han en diligenskusk, som satt och halfsof i porten [ 160 ]och som, efter att ha hört hans ärende, hänvisade honom till hållkarlen. Denne hörde betänksamt på honom och hänvisade honom sedan till värden, en lång karl med blå halsduk, gulbruna byxor och kragstöflar, som stod lutad mot pumpen utanför stalldörren och petade sig i tänderna med en tandpetare af silfver. Värden gick ofantligt säfligt in i skänksalen och satte sig att skrifva räkningen, hvilket tog lång tid. Då den ändtligen var färdig och betald, skulle det sadlas en häst och en dräng skulle kläda på sig, och därtill åtgick ytterligare en kvart. Under hela denna tid stod Oliver som på glödande kol; han önskade, att han själf kunde få kasta sig upp på hästen och spränga därifrån i galopp. Men slutligen var allt i ordning. Brefvet aflämnades under många förmaningar och böner till budet att skynda sig. Så gaf drängen hästen sporrarna, den flög öfver den ojämna stenläggningen, och inom ett par minuter hade ryttaren köpingen bakom sig.

Det var alltid något att vara säker på, att nu hade det gått bud efter hjälp och att ingen tid var förspilld. Litet lättare om hjärtat ilade Oliver öfver gården och skulle just springa ut genom porten, då han törnade emot en lång herre, insvept i en kappa, som i det samma skulle gå in.

»Hvad nu då?» utbrast herrn och nästan tumlade tillbaka och stirrade oafvändt på Oliver. »Hvad tusan vill det säga?»

»Jag ber om förlåtelse», sade Oliver, »jag skulle skynda mig hem och såg er inte.»

»Död och helvete!» mumlade herrn för sig själf och fortfor att stirra på gossen med ett par stora, svarta ögon. »Hvem hade kunnat tänka sig det? Om han så blef bränd till aska och gömd i en stenkista, skulle han stå upp igen och komma i min väg!»

»Jag är mycket ledsen», stammade Oliver, som var helt häpen öfver att den främmande herrn stirrade så vildt på honom. »Jag gjorde er väl inte illa?»

»Må fan ta honom!» hväste den främmande utom sig. »Om jag bara haft mod att säga ett enda ord, så hade jag blifvit honom kvitt på en natt. Död och förbannelse öfver dig, ditt satans kryp! Hvad har du här att göra?»

Han skar tänderna och lyfte hotande knytnäfven och tog ett steg mot Oliver, som om han ville slå honom. Men i det samma ramlade han omkull, och där låg han och vred sig på marken i kramp och med skum kring munnen. Oliver stod ett ögonblick och stirrade förfärad på honom (han trodde att han var sinnessjuk); sedan sprang han in i huset efter hjälp. Då han hade sett, att herrn blifvit inburen, begaf han sig på väg hem och sprang så fort han kunde för att ta igen den förlorade tiden. Under vägen tänkte han, både häpen och förskräckt, på den främmandes besynnerliga uppförande. Men då han väl kom hem, blef han upptagen af helt annat och glömde att tänka på sig själf.

[ 161 ]Fröken Roses tillstånd hade förvärrats; fram på kvällen började hon yra. En läkare från grannskapet var hela tiden hos henne, och han hade mellan fyra ögon sagt till fru Maylie, att sjukdomen hade tagit en mycket oroande vändning. »Det skulle nästan vara ett underverk om hon gick igenom.»

Hur ofta sprang ej Oliver den natten ur sängen och smög sig ut på trappafsatsen och lyssnade efter det svagaste ljud från sjukrummet! Hur ofta for han ej tillsamman och fick kallsvett i pannan, när plötsliga steg hos honom väckte den ångestfulla tanken, att nu hade kanske det förfärligaste inträffat! Aldrig hade han bedt så innerligt till Gud som han den natten bad för den dödssjuka unga flickans lif och tillfrisknande.

Morgonen kom. I det lilla huset var det tyst och stilla. Man talade hviskande; då och då döko ängsliga ansikten fram vid grinden, och gråtande gingo kvinnor och barn bort. Hela den långa dagen och ännu långt sedan det blifvit mörkt vandrade Oliver fram och tillbaka nere i trädgården. Hvarje ögonblick såg han upp till sjukrummet, och han ryste, då han såg de nedrullade gardinerna — det var, som om någon låg lik där inne. — Sent på kvällen anlände doktor Losberne. »Det är hårdt!» sade den gode gamle mannen med bortvändt ansikte. »Så ung och så älskad! Men det är mycket litet hopp.»

Åter blef det morgon. Solen sken klart, som om den alls icke lyste på sorg och nöd. Och medan hvarje blomma, hvarje blad frodades i sin fulla lifskraft rundt omkring henne, låg den unga vackra flickan där och tynade bort. Oliver smög sig bort till den gamla kyrkogården, satte sig på en af de gräsbevuxna grafvarna och grät tyst. Det var en sådan härlig dag, fåglarna sjöngo så muntert, och då han såg upp, slog den tanken honom, att en sådan dag kunde fröken Rose icke dö. Liklakanen, tyckte han, voro endast för de gamla och skrynkliga; de voro ej bestämda till att dölja unga och sköna gestalter under sina hemska veck.

Kyrkklockans toner väckte honom obarmhärtigt ur hans barnsliga tankar. Bing—bång! Bing—bång! Det ringde till begrafning. En liten likprocession kom in genom porten — och den, som de skulle begrafva, hade varit ung! Där stodo de med blottadt hufvud vid grafven, och främst bland de sörjande stod en moder... en moder! Men solen fortfor att skina klart, och fåglarna fortforo att sjunga.

Oliver gick hem.

Då han kom in i förmaket, satt fru Maylie där. Allt hans mod försvann, då han såg henne där inne, ty hittills hade hon ej vikit från fröken Roses bädd, och han ryste vid tanken på, hvilken förändring som väl hade drifvit henne bort därifrån. Fru Maylie sade, att Rose hade fallit i en djup sömn; ur den skulle hon vakna antingen för att tillfriskna eller... för att ta afsked af dem och dö!

[ 162 ]Timme efter timme sutto de och lyssnade och hade ej mod att tala. Middagsmaten fick tas ut orörd. Med blickar, som förrådde, att deras tankar voro på annat håll, stirrade de efter solen, medan den sänkte sig allt mer och mer och försvann bakom skyar af guld och purpur. Plötsligt uppfångade deras lyssnande öron ljudet af annalkande steg. Och båda skyndade mot dörren, i det samma som doktor Losberne inträdde.

»Hur är det med Rose?» frågade fru Maylie hastigt. »Säg mig det! Säg mig det! Jag kan bära allt, blott icke denna förfärande ovisshet. För Guds skull, säg mig det!»


»Oliver ställde sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.» (Sid. 163.)
»Oliver ställde sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.» (Sid. 163.)

»Oliver ställde sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.» (Sid. 163.)


»Hämta er, kära fru Maylie, hämta er!» sade doktorn och lade stödjande armen om hennes lif.

Men hon hörde ej på honom. »Släpp mig, låt mig gå! Ack, mitt älskade barn! Hon är död! Hon dör!»

»Nej», utbrast doktorn häftigt. »Så sant Gud är nådig och barmhärtig, skall hon lefva och det i många, många år!»

Den gamla damen föll på knä och försökte knäppa samman händerna, men den själsstyrka, som så länge hållit henne uppe, hade flytt med den första tacksägelsesuck hon uppsände till himlen; vanmäktig sjönk hon i de vänliga armar, som sträcktes ut för att mottaga henne.