Oliver Twist/31
| ← KAP. 30 |
|
KAP. 32 → |
KAP. 31.
Ett nytt lif.
Oliver utstod ganska svåra lidanden. Smärtorna från såret och utmattningen hade (i förening med all den köld och väta han varit utsatt för) ådragit honom en feber, som räckte i flera veckor och tog hårdt på hans krafter. Men slutligen började han tillfriskna, så att han ibland med tårar i ögonen kunde framstamma några ord om, hur välsignadt snälla de bägge damerna voro mot honom och hur innerligt han hoppades, att han en gång skulle kunna visa dem, att den stackars gossen, som deras barmhärtighet hade räddat, ingen högre önskan hade än att tjäna dem.
»Din lille stackare», sade fröken Rose en dag, då Oliver sakta hade framstammat sina tacksägelser, »du skall minsann få tillfälle att göra oss tjänster. Vi fara snart längre ut på landet, och tant har sagt, att du skall följa med. Där skall du snart bli kry, och där kan du vara mig till nytta på hundra sätt. Bara du gör dig hälften så mycket besvär som du nu säger, skall jag bli riktigt glad åt, att jag har dig.»
»Glad, fröken?» utbrast Oliver. »Hvad det är snällt af er att säga så!»
»Ja, mera glad än jag kan säga», svarade den unga damen. »Jag är lycklig öfver, att min älskade tant har blifvit den, som frälsar en människa från allt det elände du har talat om. Men jag skall bli dubbelt lycklig öfver att veta, att föremålet för hennes godhet är henne uppriktigt tacksam och hängifven. Kan du inte förstå det?» frågade hon, då hon såg, att Oliver såg betänksam ut.
»Jo, fröken, jo», svarade Oliver ifrigt. »Men jag kom att tänka på, att nu är jag ändå på sätt och vis otacksam.»
»Mot hvem?»
»Mot den gamle herrn och hans snälla hushållerska, som så vänligt togo vård om mig förut», svarade han. »Jag tror, att det skulle glädja dem, om de visste, hur godt jag nu har det.»
»Ja, det är jag säker på», sade fröken Rose. »Doktor Losberne har också varit nog snäll att lofva, att så snart du blir tillräckligt kry att kunna tåla det, skall han en dag fara dit in med dig.»
»Har han verkligen det, fröken?» utbrast Oliver öfverlycklig. »Å, jag vet inte, hvad jag skall ta mig till af glädje, då jag får återse de kära ansiktena!»
Det dröjde ej länge, förr än Oliver blef så rask, att han kunde orka med den lilla utflykten, och en morgon begåfvo alltså doktor Losberne och han sig af i en liten kalesch, som tillhörde fru Maylie. Då de körde öfver bron utanför den lilla närliggande byn, bleknade Oliver och uppgaf ett rop. »Se där! Huset där!» sade han och pekade ifrigt ut genom vagnsfönstret.
»Nå, än sedan?» sade doktorn. »Håll litet, kusk! — Håll för tusan! Nå, hvad är det med det där huset, min gosse?»
»Det är tjufvarnes — det var dit de förde mig!»
»Aha!» utbrast doktorn. »Öppna vagnsdörren, kusk!» Men innan kusken hade hoppat ner från bocken, hade doktorn på ett eller annat sätt krånglat sig ut ur vagnen och rusade fram till huset och gaf sig till att sparka på dörren som en besatt.
»Hvad nu då?» sade en liten puckelryggig fuling och öppnade så plötsligt, att doktorn, som just hade gifvit dörren en våldsam spark, var nära att ramla på näsan. »Hvad är det fråga om?»
»Hvad det är fråga om?» upprepade doktorn och grep honom ögonblickligen i kragen. »Inbrottsstöld!»
»Ja, och mord också», svarade den puckelryggige kallblodigt, »om ni inte släpper mig. Hör ni?»
»Visst hör jag», svarade doktorn och fortfor att ruska honom. »Hvar är — hvad var det nu den skurken hette? — Sikes var det — Sikes! Hvar är Sikes, din tjufstryker?»
Den puckelryggige stirrade häpen och förbittrad på honom, vred sig därpå behändigt ur hans tag och rusade under en störtskur af svordomar in i huset. Men innan han hunnit stänga dörren, hade doktorn utan vidare krus trängt in i rummet och såg sig öfverraskad omkring. Icke en enda möbel, icke en lefvande varelse eller ett liflöst ting motsvarade Olivers beskrifning!
»Nå», sade den puckelryggige och mönstrade doktor Losberne skarpt, »hvad är meningen med, att ni så där med våld tränger in i mitt hus? Vill ni plundra mig eller mörda mig — hvilketdera är det?»
»Har du kanske någonsin sett, att man kommer åkande i kalesch i sådana ärenden, du löjliga gamla vampyr?» frågade doktorn vresigt.
»Hvad vill ni då?» frågade puckelryggen uppbragt. »Packa er då i väg, annars skall jag ge er, jag —!»
»Jag går när jag har lust», förklarade doktorn och tittade in i nästa rum, som ej häller på minsta sätt motsvarade Olivers beskrifning. »Jag skall nog få dig fast en annan gång, min vän.»
»Skall ni det?» hväste krymplingen. »Ja, vill ni mig något, så finner ni mig här. Jag har bott här mol ensam i tjugufem år, så att jag låter inte skrämma mig af er. Men det här skall ni få plikta för!» Och den lille vanskaplige afgrundsanden tjöt af raseri och hoppade omkring som en galning.
»Hm, en dum historia, det här! Gossen måtte ha misstagit sig», mumlade doktorn för sig själf. »Där har du! Stoppa det där i fickan och stäng sedan in dig igen!» Han kastade en slant till puckelryggen och gick ut till vagnen.
Karlen följde efter ända till vagnsdörren, alltjämt under en ström af eder och förbannelser. Men då doktorn vände sig om för att ge kusken en tillsägelse, tittade han in genom vagnsfönstret och såg på Oliver med en så skarp och lurande och på samma gång så ursinnig och hämndgirig blick, att Oliver ej kunde glömma den på flere månader, antingen han vakade eller sof. Sedan gaf puckelryggen sig åter till att svära och förbanna, och ännu då vagnen kommit ett stycke bort, sågo de honom stå där borta och stampa i marken och slita håret af sig i raseri.
Det blef en lång paus. »Hm», sade doktorn sedan, »jag är en åsna! Har du vetat det förr, Oliver?»
»Nej.»
»Kom då ihåg det till en annan gång!»
De åkte ett stycke under tystnad. »En riktig åsna!» upprepade doktorn sedan. »Äfven om det hade varit det rätta huset och äfven om de rätta människorna hade varit där, så... hvad hade jag, en ensam människa, kunnat uträtta? Och om jag hade haft någon med mig, inser jag inte, att det kunde ha ledt till något annat, än att jag hade blifvit tvungen att tala om, huru jag lyckats tysta ner hela historien om inbrottet. Men så är det alltid: ständigt invecklar jag mig i svårigheter genom att följa stundens ingifvelse!»
Sanningen att säga, hade den hederlige doktorn i hela sitt lif låtit leda sig af sina impulser. Men det var inte litet beröm för hans impulser, att de, långt ifrån att ådraga honom obehag, alltid hade gjort honom älskad och aktad af dem, som kände honom. Han var emellertid nu litet nedstämd öfver, att han icke genast vid första tillfälle, som erbjöd sig, kunnat skaffa bevis för, att Olivers historia var sann. Han kom emellertid snart i godt humör igen, och då han hörde, huru Oliver besvarade hvarje fråga lika klart och pålitligt och uppriktigt som förr, sade han till sig själf, att hädanefter skulle han lita oinskränkt på honom.
Oliver visste namnet på gatan, där herr Brownlow bodde, så att de kunde åka direkt dit. Då vagnen vek in på den, började gossens hjärta klappa, så att han knappt kunde andas. »Där! Där!» hviskade han och pekade ifrigt ut genom fönstret, »det hvita huset där! Ack, låt oss skynda oss, låt oss skynda oss! Jag darrar så... det är som om det vore min sista stund.»
»Seså, seså», sade den gode doktorn och klappade honom på axeln, »nu äro vi ju strax där.»
Vagnen stannade. Oliver såg genom tårar ut efter fönstren... ack, det hvita hustet stod tomt, och i ett fönster hängde ett anslag, hvarpå det stod: »Att hyra».
»Då knacka vi på bredvid», sade doktorn och lade Olivers arm i sin. »Var god och säg mig hvart herr Brownlow har flyttat, som bodde i huset här bredvid?»
Pigan visste det icke, men skulle gå in och fråga. Hon kom genast tillbaka och sade, att herr Brownlow hade sålt allt hvad han ägde och hade rest till Västindien för sex veckor sedan. Oliver slog ihop händerna och nästan svimmade i famnen på doktorn.
Doktor Losberne teg ett ögonblick. »Har hans hushållerska också rest?» frågade han sedan.
»Ja», svarade pigan, »både den gamle herrn och hushållerskan och en vän till herrn.»
»Kör hem igen!» befallde doktorn kusken, »och stanna inte för att låta hästarna rasta, förr än vi ha sluppit ut ur detta fördömda London.»
»Men bokhandlaren!» sade Oliver. »Jag vet, hvar han bor. Ska vi inte fara till honom?»
»Nej, min stackars gosse», svarade doktorn, »nu ha vi haft tillräckligt med missräkningar i dag, både du och jag. Fara vi till bokhandlaren, så få vi väl det beskedet, att han är död eller har tändt eld på sitt hus eller har rymt sin väg. Nej, direkt hem nu!» Och lydande doktorns impuls, körde de hem.
Denna bittra missräkning vållade Oliver mycken sorg. Han hade gladt sig så obeskrifligt åt tanken på att få återse herr Brownlow och fru Bedwin; hoppet att få rentvå sig i deras ögon hade hållit honom uppe under många pröfningar. Och nu hade de kanske rest i den tron, att han var en hycklare och en tjuf! Det var nästan mera än han kunde bära. Men hans välgörarinnor voro och förblefvo goda emot honom. Fjorton dagar därefter, då det riktigt börjat bli varmt i luften, skickades det bordsilfver, som i så hög grad hade väckt judens begär, in till en bank. Giles och ännu en af tjänarne stannade kvar för att se till huset. De andra reste längre inåt landet till ett litet landtställe och togo Oliver med sig.
Stället låg förtjusande. Rosor och kaprifolier slingrade sig uppför väggarna, trädens stammar voro omlindade med murgröna, trädgårdens blommor fyllde luften med doft. Strax bredvid var en liten kyrkogård, där gräs och mossa täckte de kullar, under hvilka byns forna invånare lagts till hvila. Oliver gick ofta dit in, och då han kom att tänka på den fattiggraf, hvari hans mor låg, hände det, att han satte sig ner och brast i gråt. Men när han så åter såg upp till den djupblå himlen, förstod han, att han ej skulle tänka sig henne nere i jorden, och hans gråt blef stilla och smärtfri.
Det var en lycklig tid. Dagarna voro så stilla och fridfulla, nätterna förde hvarken med sig fruktan eller sorg. Hvarje förmiddag gick han till en hvithårig gammal herre, som bodde bredvid kyrkan och som lärde honom att läsa och skrifva och talade så vänligt till honom och gjorde sig så mycket besvär med honom, att Oliver tyckte han aldrig kunde vara nog flitig för att göra honom till lags. Sedan spatserade han med fru Maylie och fröken Rose och hörde dem tala om böcker, eller också satt han kanske med dem på ett skuggigt ställe och hörde fröken läsa högt, hvilket han aldrig tröttnade på. Därefter hade han sina läxor att läsa, och så var det kväll, och damerna togo sig åter en promenad, och han följde med och var lycklig, vare sig det var en blomma han skulle plocka åt dem eller de hade glömt något, som han skulle hämta. Sedan de kommit hem, satte fröken sig till pianot och spelade litet eller sjöng, dämpadt och mildt, någon gammal visa, som fru Maylie tyckte om. De brukade ej tända ljus, och Oliver satt borta vid ett af fönstren och lyssnade till den ljufva musiken, och glädjetårar smögo sig utför hans kinder.
Klockan sex på morgonen var han uppe och ströfvade ute på fälten och plockade vilda blommor, som han sedan ordnade vackert till frukostbordet. Så skulle också fru Maylies fåglar utfodras, och den konsten hade Oliver studerat under skolmästarens erfarna ledning. Ofta var det också ett eller annat litet välgörenhetsärende ner till byn. Alltid var det något att syssla med antingen ute i trädgården eller med krukväxterna, i hvilkas skötsel skolmästaren också hade undervisat Oliver. Så kom fröken Rose och berömde honom för hvad han hade uträttat — ett af hennes ljusa, milda leenden hade för öfrigt varit mer än tillräcklig belöning.