Oliver Twist/43
| ← KAP. 42 |
|
KAP. 44 → |
KAP. 43.
Nancy och Noah.
Hur invigd Nancy än var i alla förställningens konstgrepp, kunde hon dock ej helt och hållet dölja den sinnesrörelse, som medvetandet om, hvad hon hade åtagit sig, framkallade hos henne. Hennes beslut stod visserligen fast. Men hon hade om och om igen svåra strider att utkämpa, och de lämnade spår efter sig. Hon började se blek och aftärd ut. Ibland såg hon alls icke, hvad som försiggick midt för hennes näsa, och hörde ej samtal, hvari hon förr högröstadt skulle ha deltagit. Hon satt tyst och grubblade med hufvudet stödt mot händerna, och den ansträngning hon sedan måste göra för att vakna upp, visade blott alltför tydligt, att hennes tankar hade varit långt borta. Vid andra tillfällen kunde hon plötsligt ge sig till att skratta och väsnas utan anledning.
Det var söndagskväll. Sikes och juden sutto och pratade, men tystnade, då kyrkklockan började slå fullt. Nancy, som satt hopkrupen på en liten pall, såg upp och lyssnade spändt. Klockan slog 11.
»En timme till midnatt!» sade Sikes. Han drog upp rullgardinen, såg ut och gick sedan och satte sig igen. »Och mörkt och dimmigt är det. Det skulle ha varit en präktig arbetsnatt.»
»Ack ja», suckade juden och skakade på hufvudet, »det är också skada, att vi inte ha något i beredskap.»
»Det har ni verkligen rätt i», brummade Sikes, »för i kväll är jag upplagd.»
»He he he», skrattade juden, som om han känt sig lättad redan genom detta lilla medgifvande. »Nu är ni er lik igen, Bill!» Och han dristade sig till att klappa honom på axeln.
»Bort med den där gamla vissnade tassen från min axel!» fräste Sikes och skakade af sig judens hand.
»He he he, gör den er nervös? Påminner den er om att bli nappad?»
»Ja, af satan, inte af polisen!» brummade Sikes. »Det har aldrig funnits en människa med en sådan fysionomi som ni, om inte er far, och han får väl nu sitt röda skägg svedt i helvete — så vida ni inte är son till djäfvulen själf, utan mellanliggande led, hvilket inte skulle förvåna mig.»
Fagin svarade ej på hans komplimang, utan drog honom i ärmen och pekade på Nancy, som obemärkt hade tagit på sig hatten och nu ämnade smyga sig ut.
»Hallo!» ropade Sikes. »Hvart skall du ta vägen så dags?»
»Inte långt.»
»Hvad är det för svar? Hvart skall du ta vägen, säger jag.»
»Det vet jag inte.»
»Jaså, inte det? du skall ingen vart!» förklarade han mera af motsägelselusta än emedan han egentligen hade någonting emot, att hon gick ut. »Sätt dig!»
»Jag behöfver frisk luft, jag måste ut och röra på mig.»
»Prat!» Han reste sig, låste dörren, ryckte hatten af henne och kastade upp den på ett gammalt klädskåp. »Seså, nu stannar du vackert kvar där du är.»
Nancy hade blifvit mycket blek. »Hvad skall det betyda, Bill?» frågade hon. »Vet du, hvad du gör?»
»Om jag vet, hvad jag —?» Han vände sig om mot Fagin. »Hon måtte ha blifvit galen, efter hon understår sig att prata så!»
Nancy tryckte bägge händerna mot bröstet liksom för att tvinga tillbaka ett utbrott. »Låt mig gå, säger jag — genast! Fagin, säg till honom, att han skall låta mig gå — det råder jag honom till! Hör du!» Och hon stampade i golfvet. »Låt mig gå, Bill! Du vet inte, hvad du gör — låt mig gå — bara en timme!»
»Fan ta mig, tror jag inte flickan har blifvit galen!» utbrast Sikes och grep henne hårdt om axlarna. »Bort från dörren där!»
»Inte förrän du låter mig gå — inte förrän du låter mig gå... nej, nej!» skrek hon.
Han såg ett ögonblick på henne, grep henne sedan plötsligt om handlederna, släpade henne, hur mycket hon än spjärnade emot, in i den lilla kammaren bredvid, satte sig på en bänk, tvingade henne ned på en stol och höll henne fast. Hon stretade emot och tiggde och bad att få slippa lös ända tills klockan slog 12; då lugnade hon sig plötsligt. Sikes gaf henne ännu en med många svordomar förstärkt varning att hålla sig stilla och gick sedan in till juden igen. »Puh —!» sade han och torkade svetten ur sin panna. »Det är då fan till bångstyrig jänta!»
»Ja, det må ni väl säga», svarade juden tankfullt.
»Hvad tror ni det gick åt henne, att hon nödvändigt ville ut?»
»Envishet (juden ryckte på axlarna), fruntimmers vanliga tjurskallighet.»
»Jag trodde annars, att jag hade tamt henne! Men det är väl det, att febern ännu sitter henne i blodet och inte vill bryta ut. Bär hon sig åt så där en gång till, så tar jag och åderlåter henne litet, utan att besvära doktorn.»
»Ja visst, min vän», hviskade juden. »Tyst!»
Nancy kom in i detsamma och satte sig på sin förra plats. Hennes ögon voro röda och svullna. Hon satt litet och vaggade fram och tillbaka, gjorde sedan plötsligt ett kast med nacken och brast i skratt.
»Hvad är det nu då?» utbrast Sikes och såg förvånad på juden.
Juden lät honom med en nick förstå, att han ej skulle bry sig om henne, och några minuter därefter var hon verkligen alldeles lugn. Då tog juden sin hatt och sade god natt. Då han kom till dörren, vände han sig om och frågade, om han ej kunde bli lyst utför trappan; där var så mörkt.
»Tag och lys honom ner!» befallde Sikes, som höll på att stoppa sin pipa. »Det vore synd, om han skulle bryta nacken af sig; då finge de, som bruka trängas omkring galgarna, så mycket mindre att glo efter.»
Nancy tog ljuset och följde med. Då de kommo ner i farstun, gick Fagin tätt intill henne, lade fingret på munnen och hviskade: »Hvad står på, min flicka?»
»Hvad menar ni?» svarade hon, likaledes hviskande.
»Då han (Fagin pekade med sitt skrynkliga finger uppåt trappan) är så hård mot dig, Nancy — ty han är ju ett kreatur, ett riktigt kreatur! — vore det då inte —?»
»Hvad för något?» frågade hon, då Fagin plötsligt tystnade, med sin mun nästan intill hennes ena öra och ögonen i hennes.
»Vi kunna tala om det en annan gång! Kom ihåg, min flicka, att du har en vän i mig, en trofast vän. Och jag vet också utvägar, du, i all hemlighet. Om du får lust att hämnas för att du blir behandlad som en hund — nej, värre än en hund, ty honom klappar han ändå ibland! — så kom till mig! Han är ju bara en flyktig bekantskap för dig, Nancy, men mig vet du hvar du har, mig känner du!»
»Ja, er känner jag», upprepade hon alldeles tonlöst. »God natt!»
Hon ryggade tillbaka, då han ville fatta hennes hand, men sade ännu en gång helt lugnt god natt, besvarade hans blick med en betydelsefull nick och stängde sedan dörren efter honom.
Fagin vandrade tankfull framåt. Han hade sedan någon tid haft den idéen (och hvad som skett i afton hade styrkt hans tro), att Nancy tröttnat på inbrottstjufvens råhet och fattat tycke för en annan. Hennes förändrade sätt, det att hon så ofta gick ensam ut, hennes likgiltighet för bandets intressen, allt pekade åt det hållet. Hon måste ha kastat sina ögon på en främmande, och honom gällde det nu att försäkra sig om i en fart, ty med en sådan medhjälperska som Nancy skulle han säkert bli en värdefull eröfring.
Dessutom hade han kanske ett annat syfte. Sikes visste för mycket; och hans råa utfall retade juden. Nancy måste ha klart för sig, att om hon bröt med Sikes, skulle hvarken hon eller hennes nye vän ett ögonblick kunna vara säkra för hans raseri. »Månne man då inte», tänkte Fagin, »med litet öfvertalning kunde få henne till att förgifta honom? Kvinnor ha ofta gjort det, som värre var, under sådana förhållanden. Så blef jag af med den skurken — jag hatar honom! Och jag fick en annan i hans ställe — och min makt öfver flickan blef oinskränkt!»
Allt detta hade han redan tänkt på, medan han satt uppe hos Sikes. Men, tänkte han nu, kanske skulle hon ändå rygga tillbaka för att ta lifvet af inbrottstjufven, och det var ju hufvudsakligast det han hade i sikte. »Hur skall jag få fastare tag i henne? Om jag nu lät utspionera henne och upptäckte, hvem hennes nye vän är, och hotade henne med att tala om alltsammans för Sikes, om hon inte lydde mig — hade jag henne inte då? Jo visst!» utbrast han nästan högt. »Då törs hon inte säga nej, om lifvet är henne kärt. Jag har er, jag har er!» Och han vände sig om och knöt hotande näfven åt det håll, där Sikes bodde. Därefter svepte han in händerna i sin kappa, och medan han gick vidare, pressade han dem samman, som om han krossade en hatad fiende mellan sina magra fingrar.
Följande morgon väntade han otåligt på Noah Claypole, som kom sent och kastade sig glupskt öfver frukosten.
»Bolter!» sade juden och satte sig midt emot honom, i tysthet svärande öfver hans goda aptit. »Ni kan väl tala, fast ni äter?»
»Ja», svarade Noah och skar sig en ofantlig brödskifva. »Då går det till och med bättre att prata.»
»Ni gjorde ju er sak bra i går», fortfor juden. »Sex shillings och nio pence redan den första dagen — ni blir en riktig mästare i småbarnsfacket, he he he!» (Noah skrattade själf belåtet med.) »Men nu har jag ett arbete åt er, som kräfver mycken försiktighet.»
Noah blef plötsligt allvarsam. »Jag vill inte kasta mig i faror», sade han, och jag går inte upp i poliskammaren vidare. Sådant tycker jag inte om.»
»Det är inte den ringaste fara; ni skall bara utspionera en ung flicka.»
»Det är jag med om. Jag var redan i skolan inte så dum med sådant där. Hvad skall jag ta reda på?»
»Hvart hon går och hvem hon är tillsammans med och om möjligt hvad hon säger. Och så skall ni lägga märke till gatan eller huset och skaffa mig alla upplysningar ni kan.»
Noah satte ifrån sig koppen och såg sniket på Fagin. »Hvad ger ni mig för det?» frågade han.
»Om ni gör er sak bra, ger jag er ett pund — ett pund, min vän!» svarade Fagin, som ville göra honom så intresserad för skallgången som möjligt. »Så mycket har jag ännu aldrig betalat för ett arbete, som inte inbringar något.»
»Hvem är hon?»
»En af våra egna. Hon har lagt sig till med nya vänner, och jag måste veta, hvilka det är.»
»Aha, för att ni skall få nöjet att göra deras bekantskap, om det är respektabelt folk, hvad? Ja, lita på mig, ni! När skall det börja?»
»Ni skall bara hålla er beredd och låta mig sköta resten.»
Sex långa, tråkiga kvällar satt Noah beredd, med stöflar på sig och förklädd till forman. Men hvarje kväll kom juden hem vid dåligt lynne och sade, att ännu tjänade det till ingenting. Ändtligen på söndagskvällen kom han hem tidigare, än han brukade, och var tydligen mycket belåten.
»I kväll går hon ut», sade han, »och i det riktiga ärendet, det är jag säker på. Ty hon har varit ensam hela dagen, och den man, hon är rädd för, kommer inte hem förr än i daggryningen. Kom nu! Fort!»
Judens upphetsning smittade Noah. De skyndade genom en labyrint af gränder och stannade slutligen utanför det värdshus, där Noah hade tillbragt den första natten i London. Klockan var öfver 11 och porten stängd. Men så snart juden gifvit ifrån sig en dämpad hvissling, gick dörren ljudlöst upp och stängdes lika sakta efter dem. Fagin och den unge juden, som hade släppt in dem, gåfvo Noah en vink att klättra upp och titta in genom den hemlighetsfulla rutan i skänkrummet.
»Är det hon?» hviskade Noah uppe från stolen. »Jag kan inte se hennes ansikte. Hon sitter och ser ner på golfvet, och ljuset står bakom henne.»
»Stanna där du är!» hviskade Fagin och gaf Barney en vink. Ett ögonblick därefter inträdde Barney i det inre rummet, flyttade ljuset under förevändning att putsa det och talade till flickan, för att få henne att se upp.
»Nu ser jag henne!» hviskade Noah. »Jag skall mycket väl kunna känna igen henne.»
Han steg hastigt ner från stolen, då flickan där inne reste sig för att gå. Fagin drog honom med sig in bakom ett förhänge, och de stodo och höllo andan, medan Nancy gick tätt förbi dem och släpptes ut.
»Tyst!» hviskade Barney från dörren. »Du är tided idde.»
Noah växlade en blick med Fagin och smög sig ut.
»Till vädster!» hviskade Barney. »Håll er på addra sidad gatad.»
Vid lyktskenet såg Noah flickan ett stycke framför sig. Han närmade sig henne (alltjämt på andra sidan af gatan) så mycket han fann rådligt. Hon såg sig ängsligt om ett par gånger; en gång stannade hon, för att låta två karlar, som följde tätt efter henne, gå förbi. Ju längre hon kom, desto modigare tycktes hon bli; hennes gång blef säker och bestämd.