Ottesångsklockan
Ottesångsklockan.
Hör, klockorna ringa till ottesång
Den första, den andra, den tredje gång,
Ty sabbatsmorgonen bräcker;
Men ljudet, som barnets öra har nått,
Det blandar sig in i dess drömmar blott
Och ej leende slumraren väcker.
Likväl han ej länge i lugn får le:
En underlig tafla han visst lär se
Vid klockornas ljud i blunden,
Ty som en hägring ur dunkla skyn
Gå lifvets gåtor fram för hans syn,
Der han drömmer i morgonstunden.
Och första gången då klockan hörs
Af helig bäfvan hans hjerta rörs,
I templet han tycker sig vara,
Ack, ej som en pilt vid mammas hand:
I högtidsdrägten vid altarets rand
Han står bland de ungas skara.
Och psalmerna ljuda och klockorna gå,
Bland nattvardsbarnen, som darrande stå,
De höga lärorna ljunga;
Och löftet gifva de unga väl
Att älska sin Gud af allt hjerta och själ,
Men — det följes af suckar, tunga.
Dock det klingar så skönt, “det låter så bra“,
Då med gråtande stämma de ropa sitt: “ja!“
Så att hvalfvet derofvan tycks skallra.
Men lyss! Från klockorna tränger ett ljud.
Kanhända de tonerna sväfva till Gud
Om de aftvungna eder att sqvallra.
Eldtungor falla från himmelen ned.
Är det hämndens låga, som flammar vred?
Allt nog: Guds tempel förbrinner.
Man ringer ej mer, man klämtar, och
Man skyndar att släcka branden — dock
I detsamma drömmen försvinner.
Och andra gången vid klockornas ljud
I templet han tror sig möta sin brud,
Den myrtenbekransade unga.
Sjelf är han en man i sin bästa tid,
Frid bor i hans bröst, och om himlens frid
Från orgeln chörerna sjunga.
Och hon, som står vid hans sida der,
Med jungfruns fägring ett barn hon är,
Ett barn till hjertat och hågen;
Så vacker som systers myrtenträd,
Som rosen så frisk och som sippan så späd
Och glad som den dansande vågen.
Hur’ grönskar ej nu den älskades krans,
Då trogna handen hon lägger i hans,
Som lofvar att henne tillhöra!
Dock — bruden vacklar, hon dignar ner,
Och kinden bleknar, fast munnen ler,
Och kransen brister, den sköra.
Och psalmerna ljuda och klockan går,
Och brudgummens öga ej fäller en tår,
Sin bleknande brud han fattar;
Men då — som en blixt försvunnen hon var.
Nu begråter man den, som står ensam qvar.
Dock — hvem der? I hvalfvet det skrattar.
Klockljudet byts till ett fasans skri,
Och då — ja, då är drömmen förbi.
Men åter klockorna ringa.
Det är den tredje och sista gång,
Som, kallande samman till ottesång,
De dallrande tonerna klinga.
Och för tredje gången mana de fram
För barnet en dröm: Vid en pelarestam
I choret det tyst sig döljer;
Och psalmer ljuda och klockan går,
Vid altarranden en kista står:
Till grafven en död man följer.
Men vårsol speglas i kistans plåt;
En vän står stum under stilla gråt,
En annan står med prestaven,
En annan vid liket predikar och ber,
Och åter en annan — hvad är det mer?
En död man följer till grafven.
Den lilla ej mer bak’ pelaren låg;
Framåt han steg och på plåten såg,
Men ryste vid första steget,
Och vaknade opp — i sin moders famn,
Och kunde ej glömma den dödes namn,
Ty namnet — det var hans eget.
Och skön går sabbatsmorgonen in,
Och pilten sitter hos moder sin,
Der gerna han sute:
“Och hvarför är du så blek om kind?“
“Jo, i verlden det blåser så mången vind.
Nu jag kännt hur det stormar derute.
Ack, hur skall det gå när jag snart blir stor,
När en gång jag skall lemna båd’ far och mor
Och ensam vandra i verlden?
Men hör hur det ringer! Säg, hvarför
Min moder, hvem är det nu som gör
Den sista ensliga färden?“
“Och hvarför frågar du så, min vän?
Var trygg, ty Gud oss beskyddar än,
Om Han ock sig döljer för mången.
Hans klockor kalla till templet nu,
Till grafven ej — det är söndag ju,
Det ringer till ottesången.“
Men fram går sabbatsdagen så skön.
Den lille beder sin morgonbön;
Så — sägs det — han bad den gången:
“Gud! gör till en sabbat min lefnad lång,
Att jag minnes med frid vid dess aftonsång,
Hur det ringde till ottesången!“