Paradiset/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
När m:r Strickland kl. fem följande morgon trädde ut
ur sin hytt, fann han hvarje man af besättningen på sin
post. Han tände lugnt en cigarr, drog ett par pröfvände
bloss och nickade belåtet, den smakade utmärkt. Sedan
företog han sig att inspektera fartyget, han förmodade, att
det kunde vara ganska intressant just nu.
Hvad han först af allt lade märke till var hafvets orörliga, dödsstilla lugn och dess djupa, mörka färg. Därpå tyckte han sig känna, att luften var ovanligt tung att inandas. — Nåja, orkaner inleddes väl med dessa små förebud.
Besättningen var nästan hemskt tyst och officerarne blickade vaksamma utåt i alla riktningar. M:r Strickland gläntade på dörren till doktorns hytt och fann den värde gentlemannen ifrigt sysselsatt med sina förbandsartiklar.
— Hvad tusan nu doktor, väntar ni arbete?
Han erhöll blott en otydlig grymtning till svar och gick nyfiken vidare. Efter en blick ned i maskinrummet, där en hop halfnakna, sotiga gestalter arbetade i en kväfvande hetta, styrde han kosan framåt fören. Han riktade i förbigående en fråga till en bredaxlad, rödskäggig matros, men erhöll intet svar. M:r Strickland fann situationen ofantligt spännande och beträdde fördäcket, intresserad af hvad nästa minut skulle medföra.
Så snart han blifvit synlig från kommandobryggan, ropade någon därifrån ett par ord till honom. M:r Strickland vände sig om för att fråga hvad man ville och i samma ögonblick kändes det, som om han varit på väg att förlora andedräkten, och han famlade häpen efter ett stöd. Fartygets akter dök djupt ned i vågorna, medan fören pekade mot höjden, så vred sig det stora skrofvet som en vågbalans och fören rände in i ett berg af hvitt skum, hvilket slungats upp liksom af en underjordisk eruption. M:r Strickland föll omkull, slog vänstra sidan mot ett hårdt föremål och kraflade sig sönderbråkad och hufvudyr på alla fyra tillbaka mot mellandäck. Det gick rundt i hans hufvud och han bemödade sig endast om en sak, att spruta ut så mycket som möjligt af det illasmakande hafsvatten, som genom näsa och mun letat sig väg in i honom.
— Hvad har ni på däck att göra? dundrade löjtnant Kaas, som stark och vig i tunga oljekläder sprang förbi honom. — Här går ni blott i vägen. Håll er inne i hytten!
M:r Strickland fann rådet godt och skyndade att lyda det. Ehuru han ovedersägligen var en både bildad och intelligent man, begrep han mycket litet af det som tilldrog sig kring honom. Han erinrade sig, att han utkommen på fördäcket, tyckt sig se en hög vägg rätt framför fartyget. Och hvad som mest väckt hans förvåning var, att väggen rörde sig, medan fartyget föreföll att stå alldeles stilla, som om någonting med ens naglat fast det på samma fläck. Så ropade man på honom och i detsamma störtade väggen brakande ned öfver skeppet, lyfte fören, krossade … sopade bort … och allt detta under ett helvetiskt larm, som ej liknade något af det hans djärfvaste inbillning förmått trolla fram. Det egendomligaste var dock, att, ifall någon bedt honom redogöra för tilldragelsen, han ej kunnat det.
Han var icke rädd, endast öfverväldigad af det, som skedde, och tagande säkert stöd mot dörrposten till en hytt föresatte han sig att begagna detta enastående tillfälle att göra iakttagelser. Ett par minuter efteråt hade han glömt sin föresats för att deltaga i uppträden, för hvilka han omöjligt var i stånd att finna skymten af en förnuftig bevekelsegrund.
Det suckade och knakade öfverallt. Det väldiga skrofvet flög som en spån bland vågorna, hvilka i ursinnigt raseri kastade sig öfver det, medan stormens dån förtog hvarje annat ljud. Och med orkanen följde ett becksvart, ogenomträngligt mörker, som likt en svepning lade sig öfver skeppet. Vig som en ekorre klättrade »The Eagle» uppför en skyhög våg för att sekunden därpå halka utför dess andra sida och sedan ränna fören rätt in i ett annat vattenberg, hvilket hotade att begrafva allt och alla i sin famn. Så var fartyget ute på andra sidan, klättringen vidtog ånyo, under det att propellern i vansinnig hast hvirflade om i luften, och de svettdrypande, sotiga gestalterna i maskinrummet kröpo om hvarandra för att bota skador eller hindra nya att uppstå. Hvarje kommandorop röts fram med fulla lungor och stormen slukade det, innan det lämnat den kommenderandes läppar. Befäl och manskap handlade af instinkt eller vana. En hvars till det yttersta ansträngda hjärna sade honom hvad som borde göras, och enhvar utförde det blixtsnabbt och med öfvermänskliga krafter.
Passagerarne hade störtat ut ur sina kojer vid stormens oväntade anlopp. Damer, som dagen förut skulle rodnat af blygsel öfver en slarfvigt fästad rosett eller en oknäppt kängknapp; visade sig i lätta nattdräkter, och gentlemän, med eljes oklanderlig hållning, betedde sig sämre än gaminer från fattigkvarterens smutsigaste gränder. Hyttdörrar slogos upp på vid gafvel och blottade hemligheter, som under andra förhållanden varit mycket intressanta i denna omgifning, men om hvilka ingen nu tog den minsta notis. Damerna voro nervösa, kavaljererna förundrade, åtminstone sökte en hvar inbilla sina närmaste grannar att någon annan grund ej fanns till hans besynnerliga handlingssätt. Men bakom förvåningen låg skräcken på lur, och när de ej voro förvånade längre, kröp rädslan fram ur hvarje vrå, högg sina skarpa klor i deras själar, tog deras sinnen till fånga så fullständigt, att en förnuftig tanke snart ej längre rymdes i de öfverretade hjärnorna.
Så blef det oväntadt en kort paus i helveteslarmet kring skeppet. Kvinnornas hysteriska gråt tystnade och de vettskrämda passagerarnes blickar ljusnade.
— Ar det slut? hviskades af tjugu munnar på en gång.
Svaret kom i ett formligt tjut af rädsla, paniken var öfver människorna ombord.
Skeppet vräktes oförmodadt på sidan, som om det varit på väg att kantra. Orkanen, hvilken endast hämtat krafter till ett nytt anlopp däremot, föll öfver det, och vågornas dån mot skrofvet ljöd likt centnertunga hammarslag på en ofantlig likkista.
Så reste sig fartyget doft suckande upprätt. De män, som hade nog sinnesnärvaro därtill, hjälpte kvinnor och barn på fötterna igen och besättningens förtviflade kamp mot elementen fortsattes oafbrutet.
Mellandäcks- och salongspassagerarne blandades om hvarandra. Barn gräto och kvinnor snyftade öfverallt. En gammal, katolsk präst, hvithårig och mager, en af dessa som födas gubbar och dö barn, kröp fram ur en vrå och började bedja högt. En hop af de irländske utvandrarne föllo på knä kring den höga figuren med sina af tro och kärlek lysande ögon. De hörde ej ett ord af hans bön, men de förstodo hans mening och funno tröst i hans åtbörder. Boskapskungen från Australien glömde affärer och smink, kröp på alla fyra till de fattiges krets och deltog för första gången på trettio år varmt och innerligt i en för honom främmande religionsbekännares bön. En elegant dam, som förgätit att knäppa igen sitt sidenlif kring sig, svimmade och lämnades att ligga utanför sin hytt, dit ingen ens tänkte på att bära in henne. Ett litet barn föll omkull och några karlar snafvade öfver dess kropp. Halfkrossadt och med en bruten arm slungades det i famnen på en kvinna, som antogs vara dess moder. Ingen hade tid att tänka på sin granne, den, som lyckades hålla sig upprätt, var för lycklig däröfver.
Plötsligt arbetade sig en sotsvart, svettdrypande man genom hopen, som samlats i lovarts mellandäcksgång. En kvinna, hvilken kom i vägen för honom och ej hann undan fort nog, knuffades brutalt åt sidan, en karl sparkades mot närmaste vägg. Mannen kom fram, äntrade upp för trappan till kommandobryggan och skrek några ord I befälhafvarens öron.
Ett par passagerare, hvilka någorlunda bibehållit sin sinnesnärvaro, hade känt igen förste maskiningeniören och följde honom oroligt med ögonen. När han kom tillbaka, fattade de tag i hans kläder för att fråga honom, om något var på färde, ty nu antog hvarje småsak jättelika proportioner i deras ögon. Ingeniören slet sig lös, rusade mot maskinrummet och ville ned däri, men möttes af en hop eldare, som flydde upp på däck. Han utdelade några välriktade knytnäfsslag till höger och vänster men drogs bort från nedgången, genom hvilken en het, kväfvande imma strömmade fram efter de flyende.
M:r Strickland var honom hack i häl samt flämtade fram en fråga. För stormens tjut hörde han icke mycket af svaret, men dock tillräckligt för att fatta, att en ny fara hotade.
— … sprungit … ventil … vi gå åt h—te …
Sedan störtade ingeniören åter mot maskinrummet. En eldare, som nyss erhållit ett blått öga af honom, ville hindra förmannen, men denne vräkte undan karlen och dök ned i de uppvältrande ångmolnen, ropande:
— Det finns någon kvar där nere.
Orkanen tilltog i styrka. Den tycktes ana, att skeppet blifvit såradt i den ojämna striden och angrep det samtidigt från alla sidor. Lovarts reling bräcktes från stäfven till mellandäck, två räddningsbåtar spolades öfver bord och en matros släpades med benen brutna in till doktorn, som hade full sysselsättning med att dela ut styrkande droppar till likbleka män och af rädsla halfgalna kvinnor. Tre timmar efter stormens början gjorde propellern sitt sista slag. »The Eagle» dref redlös för vind och vågor.
Men just då började också passagerarne lugna sig något. Deras fruktan hade varit för stor att räcka länge, och när ingenting mer hände, betraktade de hvarandra med litet gladare blickar. Efter otroligt arbete och sedan två man blåst öfver bord, lyckades man få stormseglen tillsatta. Ett par passagerare hurrade, då de modiga gastarne äntrade ned från sitt farliga företag och på mellendäck gjordes ett par svaga försök att inleda ett samtal.
Under tiden rusade fartyget med svindlande fart rätt söderut. Passagerarne hunno knappt tänka på annat än att hålla sig fast, där de stodo eller sutto, officerare och besättning med ögonen inflammerade af saltskum gjorde allt hvad göras kunde. I maskinrummet arbetade ingeniörer och eldare oförtrutet på att täta den skadade pannan och under tiden dref »The Eagle» endast stöttad af sina stormsegel vidare öfver det upprörda hafvet. Den gamle prästen hade slutat bedja, när hans ord ej längre hördes för vindens dån; i stället hade han tagit upp en psalm, i hvilken män, kvinnor och barn instämde. Emellanåt stego tonerna mot höjden och öfverröstade stormens hvinande, så högg den tvärt af melodien och dess tjut vrålade en hemsk refräng. Men människorna funno tröst i att höra sina svaga stämmor, de glömde faran och sin egen rädsla.
En hel dag fortfor detta kringdrifvande på det upprörda hafvet och natten föll in med mörker och mist.
— Det är nog flera än vi ute i det här vädret, röt kaptenen och på hans befallning tändes alla lyktor ombord.
På att sofva tänkte ingen, ehuru de flestas lemmar värkte af trötthet. Under mellandäcket höllo andra och tredje klassens passagerare sig samlade kring den katolske prästen, som outtröttlig bad och sjöng. Pastor Morris gjorde några svaga försök att konkurrera, icke att bistå honom, men den heliga romerska kyrkan triumferade fullständigt öfver den reformerfta, dess representant var ej en dylik situation vuxen. De latinska orden och den magra, knotiga gestalten draperad i sin svarta kaftan, utöfvade en fascinerande verkan på kvinnorna så väl som männen. De hade alla trott sig känna benrangelsmannens kalla andedräkt på sina kinder, och fastän de ansågo den värsta faran vara öfverstånden, fruktade de dock, att döden på orkanens mörka vingar red bredvid fartyget.
I röksalongen sutto ett dussin äldre män. Deras glåmiga ögon och nervöst snabba rörelser utvisade, att deras mod för länge sedan blåst bort, men de sökte likväl visa sig obesvärade, deras bildning och samhällsställning ålade dem detta.
— Nu är det ingenting farligt längre, sade boskapskungen för minst tionda gången på en halftimme.
De andre nickade och sträckte på sig men föllo åter ihop, så snart det hven litet starkare än vanligt utanför.
Boskapskungen skrattade fånigt och snoppade en cigarr i orätt ände. Sedan nedlade han hela sin energi på att sticka den i munnen, men misslyckades fullständigt. Då tvingade han sig att skratta på nytt och såg sig omkring med en min, som om han höfligt velat bedja om ursäkt för sin tankspriddhet och sade.
— Vi borde allt gå och lägga oss, det har varit en …
— Ja visst, ja visst, afbröto alla de andra, utan att någon rörde sig ur stället.
Klockan tio på aftonen var det beckmörkt och ännu slungades »The Eagle» framåt af en storm, hvars ursinne snarare till- än aftagit. Ungefär vid ett-tiden inträffade katastrolen.
Från ofvan till nedan skakades skeppet af en våldsam slöt. Fockmasten störtade brakande omkull och en förvirrad mängd spiror och trasigt tågvirke breddes ut på fördäck. En räddningsbåt krossades i smulor och lik en lefvande varelse dödstrött efter en ojämn kamp mot allt och alla vacklade »The Eagle» från den ena sidan till den andra. Och öfver hela detta ofattliga kaos begrafvet i natt och mörker och stormtjut höjdes ett vildt, fasansfullt skri ur fyrahundra af skräck onaturligt utvidgade strupar.
Ingen frågade hvad det var. Alla anade det.
Midskepps gapade ett två meter bredt hål i skeppets skrof och i lä dref ett stort, svart föremål bort, ett redlöst fartyg, hvars bog bökat sönder »The Eagles» inälfvor och slitit hjärtat ur dess kropp.
Hufvudstupa flydde människor bort mellan bräckta däcksbalkar och böjda plåtar, medan ett helt haf störtade in genom det gapande såret, kväfvande männen i maskinrummet och fyllande skeppet.
Ett par signalkanoner aflossades, men de skarpa smällarne endast ökade den vanvettiga skräck, som på kortare tid än en sekund blytung fallit öfver passagerarne och hotade att klämma sönder dem i sitt famntag. Officerare och matroser skyndade till de platser, där deras hjälp syntes mest af nöden, men bland den vettskrämda människohjorden, hvilken vräktes hit och dit som i yrsel, voro mäns krafter gagnlösa. En båt firades ned och genast tumlade en oordnad massa, som förlorat all förmåga att tänka redigt, öfver relingen, ned däri … framför … bakom … bredvid … nödrop … hjärtslitande skrin … gråt … flämtningar … ett enda virrvarr af kroppar, hvilka förtvifladt kämpade för — de inbillade sig det — lifvet … Så vräktes båten häftigt mot skeppet, bordläggningen bräcktes och femtio vrålande, ursinniga galningar dränktes, innan en af dem hunnit fatta, hvad som försiggick eller hvad de själfva gjort.
— Till de andra båtarne! tjöt en halfrusig karl.
Icke en af de kringstående hörde hans ord, men de sågo honom springa tillbaka mot mellandäck och de närmaste följde honom. Andra märkte dem rusa framåt och så slog hela skaran in i samma riktning. Kvinnor och barn trampades ned, några snafvade öfver ett hinder, flera föllo öfver dem och en hänsynslöst vild kamp med knifvar och knytnäfvar uppstod plötsligt utan att de stridande visste, hvarför de slogos så rasande. Så arbetade sig några ut ur villervallan, striden upphörde och alla började ila tillbaka åt samma håll, hvärifrån de kommit. De sprungo om, öfver, förbi hvarandra, människor trampade på människor, rusade i feberaktig ångest än hit, än dit, klättrade, rullade, vältrade, grepo med händer och tänder, beto, sparkade, sleto, medan stormtjut, nödrop, svordomar och böner skallade i hvarje riktning.
Fåfängt sökte de besinningsfulla hejda yrseln. En officer, som ville bringa reda i förvirringen, sårades af ett knifstygn och stupade blödande samt blef liggande.
— Här finns gin, skrek en drucken matros och rullade ett fat brännvin framför sig.
En flock karlar störtade skränande mot honom, botten slogs ur fatet och en svartmuskig sjöman dök med hela hufvudet ned i brännvinet. Det blef ett vildt tumult med svordomar och hurrarop, det föreföll, som om männen endast sträfvat efter att så fort ske kunde blifva rusiga.
Oredan trotsade all beskrifning. Den hufvudlösa rädsla, som på nytt gripit omkring sig, slungade allt i ett formlös kaos, plånade ut individens viljekraft och tankeförmåga, gjorde hvar och en med namnet människa till någonting underordnadt, betydelselöst, som tvingades att blindt följa med eller trampas ned. Allt det onda och dåliga i hvarje natur drefs som af en plötslig inre eruption ohöljdt fram i ljuset och uselheten firade under själfbevarelsedriftens mask en fasansfull orgie. De som redan beredt sig på döden och lofvat sig att modigt se sitt öde i ögonen ända till slutet, glömde föresätsen och sig själfva, de släpades med, jagade af den ursinniga skräck, som blixtsnabbt skapat om dem till vilda djur, hvilka blott önskade bitas, slå och rifva.
Då hördes oväntadt ett dånande maningsrop under kommandobryggan.
— Låtom oss bedja!
Stående på ett par lådor syntes den gamle prästen högt öfver den larmande massan.
— Låtom oss bedja! sade han för andra gången.
De höjda händerna sänktes långsamt, de gapande munnarne sväljde den hädelse, de ämnade slunga ut, och hopen tystnade, kufvad af det underligt stora i gubbens djärfhet att befalla öfver dem, som icke ens fartygets befäl förmådde hejda. Och det låg äfven något ovanligt i den gamles uppträdande. Den fattige landtprästen, som följt sin okunniga församling på väg till ett främmande land, därför att potatisskörden slagit fel hemma i Irland och som likt ett barn vandrat fram sextio långa år utan att förstå något af världen, växte den sista timmen af sitt lif till en hjälte. Hans brinnande tro gaf honom styrka att glömma det närvarande för ett kommande, af hvilket han hoppades allt.
Det ursinniga larmet förbyttes i stel undran och kom den hastigt inträdande tystnaden att kännas dubbelt hemsk och tryckande. Och när han började tala verkade den trötta, milda stämman med sin spröda klang, påminnande om en tunn men genomträngande fiolton, tröstande på de af skrämsel utmattade sinnena. Och det underligaste af allt, som om den endast väntat denna signal, upphörde stormens tjut med ens, blott på afstånd mullrade den hotfull och vred, innehållande en påminnelse om, att nu var hvarje hopp om räddning ute.
— Hvad äro väl vi människor, att vi yfvas så stort öfver oss själfva? började den gamle. Och svaret kom strax, högtidligt och förkrossande. — Intet — intet — intet. I den allsmäktiges hand väga vi mindre än det stoftkorn, stormen bär milslånga sträckor på sina vreda vingar. På en dag kan ett helt århundrades verk göras om, på en minut träder människan ut ur lifvet och in för den eviges stränga anlete. Den minuten är nu inne …
— Vräk ned gubben och låt oss dricka! …
Prästen vände sig icke ens åt det håll, hvarifrån den rusiges röst ropat sin maning till kamraterna, och hans orubbliga lugn imponerade mer än befallningar eller hotelser. Det blef åter tyst och han fortsatte.
— Det säger jag eder alla, alla. Det är icke Guds vrede, som tager från oss det käraste vi äga, våra lif, det är hans outgrundliga barmhärtighet, som för oss till det enda säkra målet. Ty hvad Gud allsmäktig företager sig med oss, det sker alltid till vårt bästa. Latom oss därför i våra hjärtan stämma upp en lofsång till Honom, som ensam förtjänar tack och pris ehvad som sker. Och hvad värde äger väl den korta stund, som återstår af ett lif, för hvilken ingen kan gå i borgen, att det blifver till gagn för oss eller andra. Tänken på timmermanssonen från Nazaret, han som hundrafaldt genompgick det, hvaraf en ringa del nu förestår oss och som likväl med glädje lät sitt lif för det bedrägligaste af allt: att finna tacksamhet och tro hos människor. Tänken på hans moder, den heliga jungfrun, som grät och våndades vid foten af korset och som med kropp och själ deltog i hans outsägliga lidanden. Människor, nej, barn tänken på detta och I skolen finna, att vi stå inför någonting så oändligt litet, fastän det för oss ser ut som det största af allt, att …
— Det är rätt, pastor, sysselsätt dem i fem minuter till och vi skola göra hvad göras kan, ropade fartygets befälhafvare glad öfver den hjälp, som oväntadt lämnats från ett håll, där han minst af allt väntat bistånd.
Hvad icke de rusiges skrik förmått och icke heller skräcken åstadkommit gjorde detta i all sin välmening okloka afbrott. En endas stämma jämte prästens skingrade för trollningen, som bundit alla dessa sinnen. Prästen hann icke mer än säga: Låtom oss bedja, på det att vi med rena sinnen och oskuldsfria hjärtan må träda fram för Hans tron denna morgon. Pater noster, qui es in cœlis …
— Han ljuger! Till båtarne, till båtarne! ljöd det vildt från flera munnar.
— Herre förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra!
— Han har rätt, den gamle där borta, det är ute med oss, sade m:r Strickland allvarligt till m:r Hooker.
— Tror ni? stammade dollarsprinsen likblek.
Strickland höjde otåligt på axlarne.
— Han lyckas inte hålla dem lugna en half minut till och sedan … jag undrar hur långt det är till botten här. — Ah, se så, ansträng inte edra ögon, land är minst hundra mil aflägset och något annat fartyg finns ej i närheten. — Jo jo, Hooker, det här lär oss, hvilka pygméer vi dock äro. — Han snoppade en cigarr med tänderna, en vårdslöshet, till hvilken m:r Strickland under vanliga förhållanden ej skulle gjort sig skyldig, och tände den med en af sina stormstickor, hvarpå han återtog: — Det är hårdt, att hafva lärt sig all lifvets vishet, när man ej längre kan draga någon nytta däraf. Men det är ju så vanligt. — Vill ni inte hafva en cigarr?
M:r Hooker stirrade förundrad på mannen bredvid sig och gjorde ett misslyckadt försök att dölja sin rädsla.
— Kan … kan ni lefva på … på den tron? hickade han.
— Lefva? — Det behöfs ju inte nu, men i värsta fall får man försöka dö på den. — Och så, Hooker, lofva mig att göra allt för miss Elisabeths räddning! Vi äro ju gentlemän och icke djur, som de där druckna stackarne.
— Miss Elisabeth … ja ja! Hvart går ni, Strickland?
— Jag skall bedja gubben där borta välsigna mig! Och så tänker jag försöka läsa en bön; jag har inte gjort det, sedan jag var ett litet barn.
M:r Hooker stödde sig flämtande mot en däckbalk; för honom voro den andres ord obegripliga.
M:r Strickland mönstrade honom utan ett försök att dölja sitt medlidsamma leende.
— Som ni vet är religionen vårt sista nödankare, vi äro ju ändå ingenting annat än människor, sade han och vände m:r Hooker ryggen. Tre steg därifrån stötte han emot en man, hvars skälfvande händer besinningslöst grepo kring hans arm. — Ah, är det ni, pastor Morris? Hvad nu, darrar ni? Ni har ju er tro.
— Skämta icke i detta ögonblick! kved pastorn hjälplöst.
— Det är inte skämt, det försäkrar jag. Det var allvar, men jag ber om ursäkt, jag glömde till hvem jag talade. — Han lösgjorde sig från pastorns krampaktiga grepp kring sin arm och banade sig väg fram till än gamle prästen. — Välsigna mig! bad han allvarligt — ty ni har lärt mig att tro föder tro.
Prästen höjde sina händer öfver mannen framför sig och mumlade ett par ord, hvilka ohörbara drunknade i oväsendet rundt omkring.
Då ljöd det sista skärande nödropet från hundratals munnar:
— Fartyget sjunker!
Man hade väntat och hvilat ut, paniken svängde på nytt sitt gissel och allt annat öfverröstades af det vilda skriket.
— Fartyget sjunker!
Mr Strickland sprang upp: Han trodde icke längre på någon räddning, men han ville åtminstone dö så nära miss Elisabeth som möjligt. Nästa sekund vältade femtio tjutande galningar öfver hans kropp. Han slog tinningen mot en hvass kant, slöt ögonen och svimmade, mumlande.
— Icke ens det fick jag, ödet är mycket hårdt — ibland.
Sedan fanns han icke mer, m:r Hugh Strickland var utplånad … allt som återstod var någonting som liknade en liflös människokropp, sparkad åt sidan, och på en ljus fläck, belyst af en röd lykta syntes en blodig hand, som ännu höll en brinnande cigarr mellan de stelnade fingrarne — — —
Skrämda af bullret och skriken hade mrs Devereux och miss Elisabeth lämnat sin hytt omedelbart efter sammanstötningen och genast bortförts af massan, som vältrade förbi. Modrens gälla nödrop drunknade i oväsendet, när dottern slets ifrån henne. Hon såg ingenting annat än en liten späd hand, som vinkade långt borta bland bruna och svarta näfvar, sedan försvann äfven den.
Miss Elisabeth dref omkring som ett halmstrå på ett upprördt haf, törnande emot ett utskjutande hörn och trodde att hon skrek högt; om hon gjorde det, visste hon ej. Den besinningslösa rädslan smittade henne. Hon kände, att hon gjorde något utan att fatta hvad det var, och att hon uppbjöd alla sina krafter för att streta emot, utan att be gripa hvarför. Så kom hon ut på fördäck till hälften buren, till hälften gående, tumlade omkull, trampades och slöt ögonen — för alltid, var hennes enda rediga tanke. Sekunden därefter lyftade någon upp henne och en stadig stämma sade tätt intill hennes nacke.
— Lugn! Eljest går allt på tok.
Hon öppnade ögonen, förundrad öfver att det verkligen fanns en människa, som brydde sig om henne, och märkte, att räddaren var den långe, norske löjtnanten. Ängsligt klängde hon sig fast vid hans arm, men med en behändig rörelse skakade han henne från sig och hon tyckte sig höra, att han ursäktande sade.
— Miss, det finns flere hundra passagerare ombord.
Han såg sig sökande omkring i hopen, som trängdes bredvid dem i en vanvettig kapplöpning för att hinna fram till en räddningsbåt, som man ändtligen lyckats få i vattnet utan att den slagits sönder.
— Lind! ropade löjtnanten i kort kommandoton till en matros — du bistår fröken här.
Matrosen yttrade motvilligt någonting, som försvann i bullret.
— Inga invändningar, fortsatte löjtnanten skarpt och tillade sedan medlande. — Det är en ära att tillåtas hjälpa miss Devereux. — Och då han ännu tyckte sig läsa en viss tvekan i mannens anlete, återtog han bedjande. — Du gör oss alla en stor tjänst, Lind. Seså, lofva att försöka allt. — Och med en vinnande åtbörd räckte han matrosen handen.
Karlen stirrade först litet öfverraskad på sin förman, därefter fattade han med ens dennes mening och svarade.
— Låter det så, löjtnant, då ska’ Karl Lind göra hvad på honom ankommer. — Hans stora näfve slöt sig ett ögonblick hårdt kring förmannens, löftet var gifvet, och så ställde han sig beskyddande bredvid miss Elisabeth, medan löjtnanten störtade in i vimlet för att söka bringa litet ordning i detta kaos.
— Kvinnor och barn först! röt han. Nästa ögonblick försvann den resliga gestalten i en massa armar, hvilka hotande höjdes mot honom. En revolver knallade två gånger, en kör af nödrop, tjut och förbannelser svarade, sedan bröt sig officern slagen och blödande ut ur hopen och arbetade sig fram till kommandobryggan.
— De hunarne ha kommit öfver brännvin. Hvad är att göra, kapten?
— Dö som män, ingenting annat.
Miss Elisabeth stödde sig darrande mot matrosen vid sin sida. Hon ansträngde sig till det yttersta för att sluta ögonen och slippa se, men fasan tiodubblades, då hon blott hörde. För att på något sätt tvinga sig till annan tankeverksamhet, sökte hon granska den räddare, ifall räddning var möjlig, slumpen kastat i hennes väg. Hon såg en krans gulrödt, borstigt skägg kring ett väderbitet ansikte och i detta ett par små vänliga ögon, hvilka spändt blickade in i den hejdlösa kampen icke för lifvet, utan det de kämpande ville undvika: döden.
— De äro galna allesamman, sade mannen utan att rösten darrade det minsta, endast som om han konstaterat ett obestridligt faktum. — På det här sättet gå vi i putten hvarenda en.
Långt efteråt förundrade sig miss Elisabeth öfver, att hon klarast af allt denna ohyggliga natt mindes just dessa få ord och att mannens högra hand var tatuerad med ett blått ankare och däröfver tvänne i kors lagda flaggor.
Strax efteråt tog han ett kort steg tillbaka, höjde handen och fällde med ett väldigt dråpslag vid tinningen en karl, som blind och döf för allt störtade rätt emot henne.
Hon skrek till, då den slagne halft vanmäktigt grep efter hennes klädning, och var nära att falla.
— Inga dumheter, miss, sade matrosen med kärf vänlighet. — Ska’ en helskinnad komma ut ur det här, gäller det först å’ främst att stå på benen. Och så ska’ ni inte ta’ mig i armarne, dem behöfver jag fria för att kunna hålla mitt löfte.
Omedelbart därpå grep han henne om lifvet och bar henne springande mot mellandäck. Hon begrep ingenting af det, som skedde, utan lät honom föra bort sig. Deras väg gick förbi några spridda grupper, bland hvilka ingen gaf sig tid att tänka på dem.
— Det var tur för oss, miss, att jag har goda ögon, flämtade matrosen andfådd och så slungade han henne handlöst i en jolle, som gled utför däfverternas linor med sådan fart, att hon hisnade.
— Hvad dj—n har kvinnan här att göra? röt en ilsken röst och en annan, litet lugnare, svarade brådskande. — En mer eller mindre betyder ingenting. Skynda er, karlar, innan några fler hinna hit!
Miss Elisabeth märkte ett par våldsamma krängningar, kände saltskum i sitt ansikte och så skrek någon triumferande:
— Bär af!
I detsamma gick solen upp. Ett flammande rödt klot, som ibland skymdes bort af en vågtopp, för att sedan så mycket klarare belysa nattens förödelse, höjde sig i allvarligt majestät.
Utan att ännu fatta det minsta såg miss Elisabeth sig häpen omkring och fann, att hon låg på botten i en båt bland ett halft dussin män, hvilka af i krafter arbetade att komma så långt som möjligt från ångaren med den jolle, som stulits från de nödställda.
Till tre fjärdedelar sjunken gungade »The Eagle» tio famnar från dem och den vilda kampen, som endast påskyndade undergången, rasade lika häftig på dess fördäck, hvilket redan befann sig i jämnhöjd mid vattenytan.
— Det var min själ i sista minuten, sade en af männen, hvilka ägde nog mod att yttra sig i denna stund.
En efter en upphörde de andra att ro och blickade tillbaka mot fartyget, som redlöst vacklade hit och dit. Ett par skarpa ögon om bord upptäckte i morgongryningen jollen, som sträfvade utåt på hafvet, och en kör af smädelser ljöd bakom de flyende.
— Sådana hundar, knotade en grof basröst — hällre än de unna oss ett par timmars längre lif, skälla de för att vi inte frivilligt göra dem sällskap till botten.
— Hal ut!
Männen lutade sig öfver årorna och jollen dansade fram mot det, de hoppades vara räddningen.
Men bakom dem sjönk »The Eagle» långsamt och obevekligt. På kommandobryggan syntes kaptenen och fyra officerare med blottade hufvuden stirrande rakt fram mot solen, som obarmhärtigt sade dem, hur oåterkalleligt de voro förlorade nu, när stormen upphört, och på fördäck krälade en hop dömda människor kring den gamle prästen, som alltjämt stod upprätt och bad. — Då reste sig plötsligt stäfven högt upp, medan aktern gräfde ned sig i böljorna.
Ändtligen lyckades miss Elisabeth sluta ögonen, men blott för att genast öppna dem på nytt. Hon stirrade, så att det värkte i dem, ansträngde hjärnan till det yttersta och såg frågande från den ene till den andre. Där »The Eagle» nyss flutit fanns ingenting annat än en mängd spillror och några förtviflade, som utan hopp om framgång kämpade för ett par minuter till af lifvet. Då begrep hon och föll baklänges med händerna för ansiktet.
— Min mor … min mor …
— Tig, kvinna!
Och jollen flög på sin brådskande flykt fram öfver vågor, krusade af en frisk morgonbris, medan männen spände muskler och senor, så att svettdropparne pressades fram på deras böjda nackar.