Paradiset/3

←  II.

Paradiset av Gustaf Janson (1866–1913)

IV.  →

III.

Tolf timmar hade säkert förflutit, innan miss Elisabeth vaknade ur sin svimning, ty det var åter natt, när hon slog upp ögonen. Hon låg frusen och genomvåt längst framme i jollens för och sökte reda sina likt en härfva hoptrasslade tankar, men fann ingenting annat än en ängslig fråga: hvad har egentligen händt?

Hon var för trött att anstränga sig och sökte förgäfves ett svar. Hennes hufvud föll tungt tilbaka mot en planka och hon låg orörlig fången i ett slags dvala, som hindrade henne att tänka, men lät henne under de hafslutna ögonlocken se en hop skugglika gestalter liksom hon också hörde deras stämmor.

— Hvem släpade kvinnan med sig? frågade buttert en man längst akterut.

— Lind, svarade en annan enstafvigt.

— Löjtnant Kaas befallde mig …

— Befallde, fräste den förste talaren. — Hvem f—n frågar efter befallningar, när …

Han stannade tvärt och miss Elisabeth kände en brännande smärta, icke öfver att vara föremålet för detta egendomliga meningsbyte, utan öfver den dystra tonen i såväl frågor som svar.

På samtalet följde en isande tystnad, endast störd af det ljud, som frambringades, när en våg plaskande splittrades mot jollens akterstäf. En tidrymd — kanske en kvart, kanhända en timme, rann bort, sedan sade någon:

— Ingen vet således, hvar vi befinna oss?

Något svar följde ej och den vresiga tystnaden bredde sig vältaligare än alla nej i världen på nytt öfver båten, öfver männen och kvinnan däri. Samma långa eller korta tidrymd gled undan, därpå bröt någon häftigt ut:

— Hör i h—te kunde ni, mr stewart, glömma kompassen?

— För min del finner jag det ännu sämre, att ni glömde en ankare vatten, föll en annan in och alla de böjda gestalterna sprutto till, ty det låg hot i stämman.

— Jag glömde ingenting, svarade en grumlig röst. — Hvem som helst af er hade nog orkat rulla fram …

Fortsättningen följde ej. Röstens ägare insåg förmodligen hur enfaldigt det var att gräla om en sak, som det ej längre stod till att hjälpa. Sandkornen i ödets timglas föllo ett efter ett, tystnaden sänkte sig åter obarmhärtigt tung öfver jollen och människorna däri. Men i den kvafva luften låg någonting tryckande och elakt, någonting, som födde vreda och stygga tankar och som närde dem med hat och ondska. Och alla måtte hafva känt det så, ty icke en vågade draga ett häftigt andedrag, det var som om han fruktat att därigenom fästa de andras uppmärksamhet på sig.

När nästa dags morgonsol höjde sig ur hafvet, kände miss Elisabeth, att hennes nerver återvunnit det mesta af sin forna spänstighet. Hennes kläder voro fullkomligt torra och i hela kroppen spred sig en välgörande värme, som gjorde det lätt att andas. Den domning, hvilken liksom utplånat tjugufyra timmar af hennes lif och dragit ett svart streck öfver dem, vek för ljuset och värmen, men med det nya vände äfven tankarne tillbaka och minnet vaknade. I ett nu stodo fasorna vid fartygets undergång för hennes inre syn. Samtidigt erinrade hon sig den förlust, hon lidit och började gråta. Vid ljudet af de svaga snyftningarna blef det om möjligt ännu tystare i jollen. Männen väcktes ur sin dolska slöhet och sågo skyggt frågande på hvarandra. Ingen af dem begrep dock, hvarför hon grät just nu. Till slut hostade någon lätt varnande, och baden, som satt henne närmast, vände sig trögt om, sägande:

— Gråt inte, miss!

Hon hörde orden, men smärtan härskade så enväldigt öfver alla hennes sinnen, att hon ej äfven om hon velat det kunnat göra honom till viljes.

— Ja, ja, återtog han och hans ton ljöd beskyddande, som om han på något sätt trott sig stå i ansvar för henne — det ä’ svårt, förstår sig, men nu har det en gång skett å’ kan inte ändras.

Miss Elisabeth tvingade sig att svälja tårarne, satte sig upprätt på båtens botten och frågade, ehuru hon på förhand kände svaret:

— Är ingen … ingen mer än vi räddad?

Mannen vände sig tvärt om, så att hon ej såg mer än hans solbrända nacke och det brunröda håret under mössan. Hon tog hans envisa tigande för hvad det skulle vara: ett nej, och hon märkte, hur gråten på nytt steg upp inom henne. Då mindes hon hastigt, att just han var hennes räddare, ifall detta var räddningen, ock sade sakta, nästan blygt:

— Förlåt mig, jag har ännu inte tackat er. Ni hjälpte mig …

— Just ingenting att tacka för, afbröt han vresigt och utan att vända sig om.

Miss Elisabeth såg frågande på hans breda rygg. Öfver hans tvärhet kände hon sig ej stött, ty hon anade, att hennes ord ej voro dess orsak. Och med ens föll en kväljande ångest öfver henne. Hvarför sutto männen som fastspikade vid sina platser, hvarför sade ingen af dem ett ord? Hon sjönk i dåsig trötthet tillbaka mot stäfven och allt hvad hon fann på att göra, var att förundra sig öfver, hur hvarje den minsta obetydlighet denna besynnerliga dag tog så oerhördt lång tid. Gjorde männen en rörelse, och det inträffade blott sällan, skedde det så egendomligt säfligt samt med lurande blickar på kamraterna, som om hvar och en fruktat en tillrättavisning därför. Och hennes egna tankar kröpo så snigelartadt sakta och kräfde så otroliga ansträngningar för att kunna ordnas till ett helt. Och värst af allt fann hon det vara, att tiden stod stilla, som hade det varit en evighet till dagens slut. Hon visste alls icke, hvarför hon längtade efter detta slut och efter mörkret, som sedan skulle hölja dem. Hon endast längtade.

Och solen höjde sitt gyllene klot ur hafvet, tills dess strålar föllo lodräta och brände becket ur jollens nåtar och gjorde plankorna så heta, att ingen vågade lägga sin blottade hand på dem.

— Det ä’ alltid så här, sade matrosen framför henne — efter storm blir hettan dubbelt starkare. — Orden kommo trögt och grumligt liksom sökande hvarandra och de sista hviskades ohörbara fram.

De öfrige rörde sig knappt. Det gjorde dem ej gladare till sinnes, att någon sökt gifva uttryck åt en del af allas tankar. Med gapande munnar och flämtande bröst hängde de parvis öfver tofterna, utan förmåga att åtrå annat än det enda, som det var dem omöjligt att erhålla: vatten. Och så långt ögat nådde, ifall de velat höja blicken, omgåfvos de af ingenting annat än vatten.

Miss Elisabeth greps af den tryckande beklämningen. Hvad var det, hväd var det? Hon stirrade på männens krökta ryggar för att finna ett svar, så lät ha blicken glida till stewarten, den ende, som höll ansiktet vändt mot henne. Han hade för länge sedan släppt rorkulten, som det var hans åliggande att sköta, och hans drag återspeglade intet annat än hopplös förtviflan. Men i hans ögonvrår trodde miss Elisabeth sig se, hur en otäck tanke, som hans utmattade hjärna ännu ej hunnit bringa till klarhet, lurade.

Hon vände sig skrämd däraf från honom till de andra. Deras ansikten såg hon ej, men kände likväl igen ett par af dem. På aktersta toften satt en lång, välväxt skotte, hvars gula helskägg böljade långt ned på bröstet och omgaf ansiktet som med en metallglänsande infattning. Bakom honom, närmare henne, flåsade en axelbred irländare och närmast fören halflåg mot relingen hennes räddare, som hon visste hette Lind. Alla höllo sig stilla som döda och utom en eller annan stönande suck hördes ej ett ljud.

Plötsligt, det var ungefär vid middagstiden, började en man visa sig orolig. Han sträckte benen ifrån sig, viftade med händerna som mot en kär vän och skrattade emellanåt dämpadt.

— Sitt stilla! knotade hans sidokamrat.

Karlen hörde honom ej. Med ett vänligt grin smekte han relingen bredvid sig. Sedan började han å nyo skratta, reste sig, satte sig åter, steg upp; föll ned igen ett dussin gånger å rad. Och hela tiden skrattade han tyst och mjukt likt ett barn, som roar sig med en munter lek.

— Sitt stilla, Fred! sade kamraten för andra gången.

Karlen sjönk ihop på loften och satt utan att röra en lem, med undantag af högra handen, hvilken med en automats noggrannhet höjdes till hufvudet för att regelbundet hvarje gång slita loss några dussin hårstrån. Och hela tiden denna smärtsamma operation varade, log han vänligt och blidt som mot en osynlig vän framför sig. Först när blodet började sippra fram ur den sönderrifna hufvudsvålen och i ett par smala strimmor rinna ned utför ansiktet, ändrades hans fånigt vänliga min. Han syntes blifva utom sig af häpnad och kände med ett finger försiktigt på sin af tjockt blod färgade kind.

— Vatten, lallade han — vatten …

Stewarten på aktertoften brummade vresigt, men de andre vände sig bort.

Den förryckte jollrade entonigt sitt: vatten … vatten i oändlighet och männen lågo slöa och liknöjda i samma ställningar, medan solen kom hjärnorna i deras hufvuden att koka. Med en brutal rörelse reste sig stewarten hastigt i sittande ställning och stötte till sin närmaste granne, skotten, med knäet.

— Blod är bättre än vatten, hviskade han hest.

Skotten behöfde tänka en lång stund innan han förstod honom.

— Nej ... nej, pressade han fram i ansträngd ton och såg utöfver den spegelblanka vattenytan, för att slippa möta den andres blick, — Nej, inte än … sedan … i morgon … kanske …

De öfrige lågo alltjämt orörliga, medan deras ögon irrade skamsna och sökande omkring öfverallt. Alla hade de hört hviskningen och svaret, förstått hade de äfven.

— Land … land! skrek den sinnesförvirrade och rusade upp på toften bredvid sig.

Det uppstod oro och larm i jollen, en hvar spejade utåt horisonten, men hoppet, som ett ögonblick gifvit de trötta anletena färg, efterträddes snart af bitter missräkning, och med ursinniga åtbörder mot den som narrat dem, kastade de sig åter ned på sina platser.

Men galningen pladdrade vidare, utan att höra eller se annat än det, hans förvirrade inbillning trollade fram.

— Ser ni, boys … klara källor … palmerna … räddningen … ah, vatten … vatten … vat …

Det sista ordet kväfdes i ett långt utdraget, bubblande ljud, då han sprang öfver bord och sjönk tio fot från båten, utan att ett finger rördes till hans hjälp. Männen liksom borrade ned sig i sin vresiga butterhet, de ville hvarken höra eller se.

— Numro ett, räknade Lind efter en stund.

— En mindre, mumlade stewarten och rösten tycktes komma från bottnen af en djup brunn. — Kan undra, hvem som blir den näste?

Och tystnaden sänkte sig åter blytungt skrämmande öfver männen och kväfde i ett järngrepp kring deras strupar de snyftningar, som ville tränga upp och gifva deras ångest luft. Och under tiden brände middagssolen, så att trävirket kändes glödhett under dem.

— — —

I aktern rådslogo stewarten och skotten hviskande med hvarandra. Den ene yrkade ifrigt på något, till hvilket den andre lika ihärdigt sade nej.

— Nå, så ger jag dig f—n! skrek stewarten slutligen och reste sig med en kraftig knyck upprätt. Han hade fattat sitt beslut. — Gossar, det här går inte längre, började han vänd mot fören. Därpå stannade han, drog ett djupt andedrag, spottade öfver relingen och fortsatte, ehuru hans försök att gifva stämman en barsk klang, alldeles misslyckades. — Vi ä’ redan inne på sjätte dygnet, utan vatten, utan en skorpa att bita i, inte ens en bit tobak finns … i morgon blir det för sent. Ä’ det … ä’ det — rösten sjönk till en hes hviskning — någon, som anmäler sig frivilligt?

När ingen svarade på fem minuter, tillade han:

— Vi ä’ åtta ...

— Kvinnan räknas inte, afbröt Lind kärft.

— Nå, henne ä’ det heller inte mycket med. Sju då …

Samma envisa, buttra tystnad.

— Ska’ vi … ska’ vi dra’ lott? — han kastade sig ned på aktertoften utan att invänta något svar.

— I kväll … när det blifvit mörkt, sade skotten dystert.

— — —

Liksom på ett ofantligt långt afstånd hade miss Elisabeth hört orden utan att förstå dem. På sin gamla plats längst framme i fören, låg hon orörlig som de andra och stirrade på en hvit kvist i träet bredvid sig. Ett helt dygn hade hon halfsofvande och själsfrånvarande gjort detsamma, utan hvarken vilja eller styrka att ändra läge. Enda återstoden af hennes tankeförmåga, det lilla hunger, törst och utmattning lämnat kvar innanför en hufvudskål, som kändes tom och öde som en öken, när kroppskrafter och själsförmögenheter brändes upp af solen eller kyldes bort under nattens mist, koncentrerade sig envist kring kvisten i plankan. Den blef en gammal bekant, antog alla möjliga former och färger, och då feberyrseln emellanåt gycklade fram hela taflor för henne, samtalade hon i inbillningen med kvisten, glömmande tid, rum och sig själf.

Så skvalpade oväntadt en våg mot jollen och en darrning skakade hennes kropp. Det enda liftecknet blef en matt rörelse på ögonlocken och hon vaknade till ett halft, oklart medvetande om något, som likt en mara tryckte hennes bröst och hotade att pressa ihop refbenen. Och jäktad af en ohygglig ångest, tyckte hon sig falla från en svindlande höjd ned i en bottenlös afgrund. Hon ville skrika, hon ville … det visste hon ej. Och så domnade med ens hennes fruktan bort, nerverna dallrade likt hårdt spända fiolsträngar, dem en klumpig hand ovarsamt berört, ett vänligt lugn bredde sig kring henne och hon var åter helt inne i de drömda gyckelbildernas paradis. Då darrade jollen på nytt under en vårdslös rörelse från en af männen, och i stället för att, som hon nyss ämnat spetsa läpparne till en kyss mot sin mor, mumlade hon klagande:

— Det var inte mamma … inte mamma. Det är blott en fattig, stackars kvist i träet.

Nästa sekund jäktades hon åter af sin vilda ångest och hennes inre vred sig i konvulsioner, medan kroppen låg orörlig och endast bröstet flämtade efter luft.

Och kvällssolen brände, så att skinnet knorrade sig likt papper hållet öfver en ljuslåga och sprack sönder på människorna, som viljelösa och tanketomma drefvo kring hafvet.

— — —

— Nej, edra snikna djäflar, vrålade en stämma, som förlorat alla egenskaper, hvilka tillhöra en mänsklig röst — jag har inte lust att låta slakta mig som ett svin.

— Du föreslog det själf, tjöto de andra i halsen på hvarandra.

— Nej, säger jag, nej … nej … släpp mig … nej!

— Fram med knifvarne, gossar … fort … fort …!

— Himmelske fader! Jag är en människa … en män … Förbannelse öfver dig, niding, sticker du mig bakifrån! — Hjälp! jag är en människa som du.

— En gång till, Pat!

— Gör det själf!

— Du står närmast!

— Nej, ni få inte. Jag är en människa, har jag sagt. Jag vill inte dö … inte nu … sedan … om en timme … en half … barmhärtighet … en minut … en min ...!

— Alla på en gång. Ett … två … tre!

Jollen vaggade och krängde under häftiga rörelser, tramp af tunga fötter förnams mot dess plankor, häftiga, vrålande andedrag, men icke ett enda rop.

Miss Elisabeth hade vaknat ur sin dvala. En kort stund låg hon och lyssnade till de af en onaturlig vrede hemskt klingande rösterna, som samtidigt stötte fram dessa obegripliga meningar. Hon samlade sina krafter och hasade sig mot sidoborden, så att hon kom i sittande ställning och ordnade tankarne tillräckligt för att söka fatta något af det, som tilldrog sig bredvid henne. Hon såg fyra karlar med dragna knifvar tränga in på en femte, som försvarade sig mot dem. Med ens begrep hon. Hvarifrån hon erhöll styrka denna stund, fattade hon icke, men hon ställde sig upp med lysten glans i de inflammerade ögonen. Hur var det, hette ej den axelbrede karlen längst fram Pat? Jo visst.

— Skynda dig, Pat! ropade hon gällt. — Skynda dig!

— Stör dem icke! hviskade Lind bredvid henne.

— Jag är törstig och hungrig, klagade hon och stödde sig mot hans skuldra. — Det bränner som en eld i bröstet, det skär som med knifvar i inälfvorna, jag är hungrig … hungrig. — Hennes ögon vidgades och underkäken tuggade rofgirigt, som om den krossat föda.

En hand lades lätt på hennes ena arm, och skotten, som flyttat sig från sin plats i aktern och nu satt bredvid Lind, sade vekt:

— Se inte det, miss, det ä’ ingenting för er.

Hon förde handen till pannan och i den stirrande blicken kom en gnista af förstånd.

— Hvad … hvad … gud! Hon föll baklänges i båten, lam af skräck och blygsel. I denna stund af våldsam reaktion, gjorde nerverna ändtligen tjänst, hjärnan vaknade ur sin domning och bröt de bojor, i hvilka hungern slagit den, hon förstod allt. Och hvad icke Linds halft baksluga tilltal förmått, det åstadkom den andres bön. Han blygdes å sina kamraters vägnar, medan hon, en bildad kvinna, ty nu erinrade hon sig äfven, hvem hon var, medan hon … hon ... O gud, kunde hon ej slippa tänka … känna … Fanns det en natt, nog mörk att dölja hennes blygsel, gafs det en försyn, nog barmhärtig att förlåta hennes synd? — Hunger och törst! — Nej, vansinne, ingenting annat än vansinne.

Hon blef lugn och glad igen. Jaså, hon var verkligen vansinnig? Nå, då var det ju slut alltsammans … alltsammans … alltsammans.

Jollen krängde, så att styrbords reling kom under vattnet, därpå reste den sig åter, lättad från fem stridande galningar, som gått öfver bord, utan att ens märka det.

Miss Elisabeth stirrade som hypnotiserad på en fläck, där fem människor stönade och plaskade om hvarandra, så hörde hon, hur en af dem i skadeglad triumf ropade:

— Jag lurade er alla … alla …

En gurgling, ett halfkväfdt nödrop, sedan bredde en hop cirkelrunda ringar ut sig från samma medelpunkt och snart låg åter hafsytan spegelblankt jämn i det klara månljuset.

— Det är kallt, jag fryser, sade hon klagande och kröp ned i fören, medan de bäge männen i stum häpnad sågo mot den fläck, där deras kamrater nyss försvunnit.

— — —

— Detta säger herren Zebaoth: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett. — Skotten stod rak lång på aktertoften och talade i våldsamt forcerad predikoton, medan vansinnet lyste ur de klara, blå ögonen. — Jag sade, jag vill taga mig till vara, så att jag inte syndar med min tunga, jag vill bevara min mun med tygel, så länge den ogudaktige är för mina ögon. Jag blef stum och tyst; jag teg i mim sorg, men allt värre blef min plåga. Då vardt mitt hjärta brinnande i mitt bröst; när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga. — När en lem är dig till förargelse, hugg den af och kasta den bort. — Jag skall så, herre, men först vill jag böja mig i stoftet, att du må afplana min stora synd. Se, herre, och gif akt, hur föraktad jag blifvit. Hören I alla, som gån här vägen fram! skåden och sen till, om någon smärta finnes, som är lik min smärta, som blifvit mig tillfogad, hvarmed Herren har bedröfvat mig på sin glödande vredes dag. Från höjden sände han en eld i mina ben, som blef dem öfvermäktig. Komme all ondska inför ditt anlete och göre du så åt dem, såsom du gjort åt mig för mina synder . . enär vi alle äro fulla af de dödas ben och orenlighet.

Snart i domen skall du ställas,
ställas för Guds anlete;
broder; då din dom skall fällas:
himmel eller helvete.

Alle äro vi stora syndare och illgärningsmän, alle, alle. Men denna natten hafva vi två, du, Karl Lind, och jag, Fergus Mac Rand, begått en synd så stor, att den aldrig kan förlåten varda. När fyra män, galne af hunger och plågor, ville slå en femte, för att äta af hans kött, stodo vi två bredvid och läto det ske. De fyra fingo brådt sitt straff … nej, de erhöllo befrielse, men vi två, som voro för fega att bistå dem i deras onda uppsåt, vi vänta vårt. Ty det. som nu är öfver oss, är blott början till straffet.

Fergus Mac Rand, du är en stor syndare, Karl Lind, du är ock en stor syndare, ty vi hafva dräpt fem människor. Fergus, Fergus, hvarför talade du ej sålunda, när striden rasade: man dödar bredvid dig. Du har en knif i ditt bälte, hjälp den, som bör hjälpas! Du sade intet, du tänkte: låt de fyra, som äro galna af hunger och plågor, slå den ensamme, på det att jag, som bibehållit mina krafter, må roffa åt mig det största stycket af hans kött. Så tänkte jag, och så tänkte du, Karl Lind:

Men därför har herren Zebaoth lagt sin starkhets hand tungt på Fergus Mac Rands värkande hufvud och hviskat i hans öra: Du har begått en dubbel synd, Fergus. Du halp icke den ensamme i hans nöd, du halp icke heller dem, som i sin nöd anföllo honom för att skaffa sig och dig föda; du är en femdubbel mandråpare. För denna din femdubbla synd kräfver nu jag, herren din gud, som är en stark hämnare, ditt lif. Gack hädan, Fergus Mac Rand, gack hädan! Du är icke värd att nämnas människa. — Och jag, Fergus Mac Rand, säger till dig, herre Zebaoth, hvars starkhets hand jag känner på mitt arma hufvud: Den är tung som bly, vi hand, herre, den krossar som världens alla förbannelser. Ja, jag har syndat svårt och stort, ty om jag bistått de fyra, hade dessa två, som nu ligga här döende, kanhända lefvat och blifvit räddade.

Men jag gjorde intet, jag är en åttadubbel människodråpare, ty äfven mitt hf är tillspillogifvet, jag är inte värd att nämnas människa längre, jag går. Din sol, herre, är icke för mig, din luft ej heller. ör mig finns intet på jorden, hvad har jag då där att göra. Jag går.

Rak och stel klef han öfver relingen och sjönk utan ett ljud i djupet.

Lind hade knappt höjt ögonlocken därvid och kvinnan framme i fören märkte intet.

— — —

Den nionde dagen kom med lugn och solvärme som de föregående efter stormen. En knappt märkbar bris dref jollen framåt, men människorna däri förnummo ingenting, de hade icke krafter kvar till annat, än att förundra sig öfver, att de ännu lefde och andades.

Kvinnan hade endast en svag, otydlig förnimmelse af, att det gafs något stort, ofattligt, hvaröfver hon blygdes, och på detta minne, som icke längre var något, lefde hon än. Och hur hon än ansträngde sig, var hon ej i stånd att finna detta. Genom en smal rämna, som då och då uppstod i det mörka töcknet kring hennes sinnen, sökte hon att se in i detta ofattliga och finna det för att ställa sig ansikte mot ansikte med det, som marterade hennes samvete, men tankarne höjde sig aldrig längre än till en svag önskan efter död och befrielse.

Mannen låg framstupa orörlig och tyst.

Men midt i sin längtan efter döden, befriaren, närde kvinnan ännu ett svagt hopp om räddning. Ibland när hungermarterna domnade bort och lämnade henne en stunds ro och feberfantasierna veko, höjde hon de slappa ögonlocken och stirrade öfver relingen utåt rymden. Det fanns ju en möjlighet, att ett segel skulle visa sig vid horisonten, att en slup, rodd af kraftiga armar, kunde närma sig. Hvarför var det eller det eller det icke tänkbart? De ljusa ögonblicken kommo åter med längre mellanrum, men hvar gång de återkommo, gycklade hoppet fram nytt och nytt för hennes trefvande inhbillning.

Plötsligt kved hon till — skrika orkade hon ej — och slöt ögonen.

Mannen hade rest sig på armbågarne och såg glåmigt fånigt förbi — eller kanske det var på henne. Hans irrande blick sökte någonting framför jollen — eller kanske det var henne. Sakta, ohyggligt sakta och fumlande drog han sin knif ur läderslidan och med en hand, som på samma gång darrade af matthet och öfverretning, pröfvade han dess egg mot toften bredvid sig.

Hon tryckte händerna mot de slutna ögonen och såg fyra män brottas med den femte, som grät och bad i dödsångest. Och så var det något annat, det förfärliga … det ofattliga, som hon oupphörligt tvingades att söka, men ej fann. Hvad var det — hon hade ej tid att tänka därpå nu, mannen närmade sig långsamt och knifbladet blänkte i solskenet.

— Nej … nej, inbillade hon sig, att hon ropade — inte nu, inte genast. Jag är också en människa, hör du det, en människa! Dö vill jag, men inte på det sättet. Hu, att tjäna en annan till föda, att gnagas af rofgiriga tänder, hu … fy!

Mannen hasade sig upp och fattade en åra.

— Jaså, han ämnade krossa hennes hufvudskål först. — Frossbrytningar skakade hennes utmärglade kropp och — hon visste ej hvarifrån tanken därpå kom — men hon knöt händerna till försvar.

Då tog han den andra åran och började ro med oväntad styrka, ro, som om det gällt mer än lifvet.

Af undran blef hon iskall öfver hela kroppen och stirrade oafvändt på hans nacke, som höjdes och sänktes vid de hastiga årtagen. Hvad menade han? Var det en fint för att narra henne eller fanns verkligen räddningen i närheten. Att hon just nu skulle vara för matt att resa sig och se öfver relingen framför jollen. — Ånej, det var nog en fint af honom för att afleda hennes uppmärksamhet. Hon bet hårdt ihop tänderna. Hon var så svag, att hon ej orkade se sig om, men försvara sig, det visste hon att hon skulle förmå.

— — —

— Ät! sade han enstafvigt och slängde åt henne ett silfverglänsande, tranigt ting, i hvilket ett par svaga sprittningar kändes, då hon grep det. Själf höll han ena handen för munnen och borrade i sig en flygfisk, som ännu sprattlade mellan hans läppar.

Hon visste, att hon bordt vämjas åt den halfdöda, råa fisken, och det enda hon kände var förvåning öfver att icke göra det. Och af allt blef blott ett ofantligt välbehag öfver att veta magen arbeta med något, sak samma hvad.

— Jag såg dem hoppa öfver vattnet tre famnar framför båten, berättade mannen, när han slukat sin andra fisk. — Det var väl någon, som jagade dem, å’ jag rodde midt in i stimmet, å’ de här föllo ned ombord. Ät, miss, det smakar skönt.

Med munnen full log hon högt mot honom och sväljde, ingenting annat än sväljde. Och med de råa bitarne kommo tankekraft och viljestyrka tillbaka — trodde hon. Alltjämt skrattande som ett litet själfsvåldigt barn öfver en oväntad men efterlängtad gåfva satte hon sig upp och började fundera öfver allt detta, som händt de sista … eller var det ej de sista dagarne? Hon märkte, att hon måste anstränga sig för att finna en utgångspunkt … nej, med det hade hon icke tid. — Nej, att det verkligen fanns något ätbart här i världen, det hade hon nästan förgätit, och en försyn, det hade hon äfven glömt.

— Ni heter ju Lind? frågade hon blott för nöjet att höra sin egen stämma.

Han nickade mot henne men gaf sig ej tid att svara, han var upptagen med att slicka toften, där en fisk legat.

— Vi ska’ försöka hålla oss i närheten af dem, menade han. — Kan ni ro, miss?

— Neej, men jag kan ju försöka.

— Jaså, hm? — Han stoppade snålt ett par kvarglömda fiskfjäll i munnen, men spottade strax ut dem igen, då de fastnade honom i halsen. — Ni ska’ få se, att vi slå oss igenom, miss.

Hon fnittrade fortfarande som en liten bortskämd barnunge, men hastigt mulnade hennes drag och klagande utropade hon.

— Jag är törstig.

Han bleknade märkbart och en slö, undergifven fruktan lästes i hans ögon.

— Tag en träbit i munnen, miss, det gör hvad det kan. — Därpå yttrade han med ett pinsamt misslyckadt försök att ljuga för sig själf: Jag tror ändå, att vi slå oss igenom till slut.

— — —

När hon å nyo vaknade ur en orolig slummer, störd af hemska drömmar om skeppsbrott och nödrop, skakades hon af feberrysningar. Armbågar och fötter trummade i svindlande snabb takt mot träet i jollens botten och i hennes hjärna sjöd och bubblade det, som om allt med ens sprungit sönder. Och med detta infann sig en ohygglig beklämning, som tycktes vilja krossa hvarje ben, hvarje nerv i hennes kropp, mala det till stoft, fint och lätt, som vinden sedan skulle bära med sig ut öfver all världen.

På ett otroligt långt afstånd talade en grof stämma till henne och frågade, hur hon befann sig, jämte en hel del annat, som man ju alltid plägar säga till sjuka, och hon pladdrade en mängd till svar utan att veta, hvad hon sade. Utan en aning om sina ord rabblade hon upp långa ramsor, tills han med den grofva stämman, hvem det nu var, uttråkad vände sig bort och tystnade. Då samtalade hon med kavaljererna på »The Eagles» däck och flirtade med unge Hooker för nöjet att få se m:r Strickland bita sig i underläppen, så att skinnet blef krit hvitt. Nästa sekund spelade hon tennis där hemma på Manoor Castle och befallde den långe tyske militärattachéen med sin löjligt strama hållning att gå efter ett glas isvatten; man blir alltid så varm och törstig efter ett par partier. Sedan var det balen hos gamla mrs Gerald, och sedan … hvad var det sedan? Å, att hon var så märkvärdigt törstig och att ingen gaf henne något att dricka!

Och båten dref vidare med tvänne varelser, af hvilka den ena i yrsel skrattade och grät om hvartannat, och den andre satt framåtlutad med hufvudet mot knäna och sökte foga ihop lösryckta meningar af något, som han inbillade sig vara en bön, till ett enda »Fader vår» för att, medan han ännu ägde litet sans kvar, icke alldeles oberedd taga det korta, oundvikliga steget mellan lif och död.

---