Paradiset/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
— Se där miss, drick! Drick hur mycket som hälst,
det finns mer, mycket, mycket mer — ha ha ha!
Hon hvarken hörde eller såg och då han ej ville vänta längre, hällde han en del af det vatten, han hämtat i sin stöfvel, öfver hennes ansikte. Hon ryste till, vaknade ur sina medvetslösa feberdrömmar och öppnade ögonen. Instinkten drog dem genast till stöfveln, som han ställt bredvid henne. Hon anade dess innehåll och började dricka. Sedan såg hon sig förundrad omkring, troende att hon ännu yrade.
Himmeln var alltjämt lika blå, det grymma hafvet med sina otroliga lidanden låg spegelblank, men jollen hvar fanns den förfärliga jollen? — Jaså, där låg den till hälften uppdragen på stranden. Hon vände sig bort, rädd för de minnen, åsynen af den framkallade. Därpå lät hon blicken fara öfver omgifningen, ännu fruktande, att alltsammans skulle upplösas i ett smärtsamt intet — Nej, var det verkligen möjligt! Hon låg på fin hvit sand, såg träd och buskar längre bort och hörde en liten bäck sorla muntert tio steg därifrån. — Å, vatten, vatten! — Hon grep stöfveln och drack ånyo i långa, djupa klunkar, drack, så att strupen vidgade sig och njöt obeskrifligt af att känna den svala drycken störta ned i sig icke klunkvis utan i strömmar.
— Å, vatten, vatten! Mer … mer!
Han hörde henne icke utan dansade som en vansinnig, hoppade jämfota, hjulade och slog oviga kullerbyttor, utstötande hesa fröjdeskrin och rullade sig slutligen i sanden likt en okynnig pudel efter ett bad. Sedan sprang han brådstörtadt ett stycke bort kastade sig framstupa bredvid en liten bäck och drack, körde ned hufvudet i vattnet, stänkte det på sig, trädde ned armarna och grumlade upp slammet från botten, flyttade sig några steg och började samma lek på nytt.
Hon kröp efter honom, föll ned vid hans sida och gjorde som han. Därpå började bägge omotiveradt skratta som ett par uppsluppna tosingar, tills tårarne plötsligt bröto fram i hennes ögon och hejdlöst strömmade utför kinderna.
Mannen såg först litet häpen ut, straxt därefter följde han hennes exempel och grät, äfven han.
— Herre gud; miss, snyftade den skäggige karlen — herre gud! Och så sade han lågt men energiskt: — Hade jag inte rätt, miss, hva’? Vi slog oss igenom till slut.
Hennes sinnesstämning skiftade otroligt snabbt. Innan hon gråtit ut till hälften, skrattade hon på nytt. Att hon verkligen var räddad, låg på knä bredvid en klar, frisk bäck och kunde doppa hela hufvudet däri, så ofta hon önskade!
— Ni låg alldeles som en död, miss, sade han litet lugnare och fortsatte sedan att berätta. — Å’ inte var det just något med mig heller. Jag var precis som en fisk på torra land å’ orkade inte att röra en fena. Om man också lofvat mig aldrig så mycket för besväret, hade jag inte kunnat ett dugg mer. Jag trodde, att ni kolat af, miss, för ni yrade inte längre. Jag tog i med ett »fader vår», för jag tänkte som så: nu är det allt ute med dig också, Kalle Lind. Ja, å’ så bad jag så godt jag kom ihåg. Just som jag kommit till vårt dagliga bröd, tittade jag upp å’ märkte som en blå rand rätt förut. — Han hade talat på hamnstädernas fula matrosengelska skämd af slanguttryck från kojerna för om masten, men i hennes öron ljödo orden som den härligaste symfoni.
— Vidare, flämtade hon och stödde hufvudet mot händerna för att icke endast höra utan äfven se honom tala.
— Det var som om himmeln öppnat sig, fortfor han, glad öfver hennes spända intresse — å’ gud fader själf vinkat åt mig. Jag höll på att mista sansen af glädje, för det var min själ inte mer än två, högst tre mil dit bort. Men då tänkte jag: kafvar du dig inte dit nu, så ä’ det allt god natt med dig, Kalle. Å’ jag fick fatt i årorna, miss, å rodde. Herre gud så jag rodde! Jag såg mig inte om mer än ett par gånger, jag bara rodde å’ rodde. Undrar just om Simson verkligen var så mycket att hurra för! Hade han varit lika svulten som jag, hade han nog rott så lagom. Men just då var jag stark som en björn, miss, som två. Det fräste å’ kokade framför stäfven å’ det gick som, en midsommardans på logen där hemma i Bohuslän. — Å’ så — ha, ha, ha, ha — högg kölen mot en sten å’ vi var’ framme. — Drick, miss, drick! — Ha, ha, ha, att det finns så mycket vatten här i världen!
De drucko bägge utan en tanke på annat än den oerhörda njutning åsynen af friskt, klart vatten medförde. Dock hur stor deras förtjusning än var blefvo de snart trötta däraf, motsatsen mellan den ohyggliga bristen kort förut och ögonblickets nya öfverflöd kunde ej annat än göra dem eftertänksamma. Och så kom tröttheten och slog dem till marken, innan de hunnit göra klart för sig, hvad denna skillnad innebar.
Lind kröp först upp ett stycke på stranden och sträckte rak lång ut sig i solgasset. En half minut efteråt sof han den arbetströttes tunga, drömlösa sömn.
Miss Elisabeth sneglade från sidan på honom och hon blef ej glad åt det hon såg. Mannens tofviga, brunröda skägg, de hårbevuxna armarna och bröstet, som regelbundet nöjde och sänkte sig för hvart andetag, voro allt annat än vackra. — Så ful han är, tänkte hon också. Nästa tanke var tacksamhet mot honom, han hade ju räddat henne från hungersdöd och vansinne. Att minnas det nyss förflutnas hungerlidande i jollen var detsamma som att känna hunger. Hon såg sig lystet omkring efter något ätbart ... och nästa sekund föll hennes hufvud bakåt och hon slumrade in, nöjd med vissheten att ej behöfva hysa fruktan längre.
Hon måtte hafva sofvit länge, ty när hon vaknade var det midt i den korta stund, då dagen förvandlades till mörker och natten i härsklystet öfvermod tager en värld i besittning. Hon satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen och af allt kring sig hann hon endast i en lång blick, som famnade hela nejden, uppfatta en strandremsa, där söderspruckna musselskal och halfruttnade tågruskor skräpade, och utanför låg hafvet, det förfärliga hafvet, med sina hemska minnen och gränslösa lidanden, något annat visste hon ej om det. Och så såg hon i nordväst ett stort, grått moln, bortom hvilket solen sjönk ned liksom bakom en fond på teatern, lämnande henne ensam … ensam — hvar?
När hon frågade sitt hvar, var det redan mörkt och med ögon, som ingenting sågo, stirrade hon tröstlös framför sig.
Hon sökte samla sina vilsegångna tankar och tvinna ut åtminstone en enda af dem till ett helt, men alla ansträngningar misslyckades. Hvarje gång hon tog i litet hårdare och tvingade hjärnan till verksamhet, löd den för en sekund, så uppstod ett gapande tomrum, öfver hvilket det tycktes vara omöjligt att komma. Då grep hon ånyo verket an, började om från början och lyckades tvinna ut en liten stump af en ny tanketråd, tills äfven den tvärt sprang af, sedan var det intet mer. Hon blef skrämd utan att veta hvarför, och just därför ökades hennes rädsla. Hon trefvade på den fina sanden bredvid sig och lät den löpa genom sina fingrar och falla, medan hon oupphörligt rufvade öfver sin hjälplöshet. Och alldeles som sandkornen runno bort ur hennes öppnade händer, föllo tankarna en efter annan till jorden och blefvo liggande där, små och ofullgångna.
Det plaskade till i bäcken fem steg från henne; strax därpå dök en bred skugga upp.
— Var så go’, miss, å’ ät!
Ah, det var matrosen, räddaren, människan! Det steg upp jubel och hopp inom henne, rädslan för det okända svann bort, hon var icke ensam längre. Och medan hon ur hans hårda näfvar tog emot frukterna, som han plockat då hon sof, fylldes hon af tacksamhet mot försynen, som gifvit så mycket, men mest mot mannen, ty han var henne närmast. Och här i mörkret syntes han hvarken ful eller smutsig. Han hade ryckt henne undan döden, som var så hemskt grym, han hed räddat henne icke en utan tvänne gånger, och han var först och främst en människa, som ville henne väl, det hade hans stämma nyss lofvat, när han bjöd henne något att äta. Hon var honom verkligen stor tack skyldig och hon ämnade visa det — sedermera, då de blifvit upptagna af ett förbiseglande fartyg och förda hem till England, där ömma vänner och rika släktingar oroade sig för hennes skull; hon var viss om att de gjorde det. Under det att hennes hvita tänder beto stycke efter stycke ur den halfmogna, syrliga frukten, hvars namn hon ej kände, funderade hon öfver, hur mycket hon skulle skänka matrosen till belöning för hans mödor. Först sade hon tio tusen pund. När det gällde henne skulle fadern ej tveka att betala hvad som hälst. Hon var snart öfverens med sig att ej gifva mindre och en minut efteråt fann hon, att tusen pund voro mycket nog … eller kanske två tusen. Nå, på det fick hon tänka sedan.
Hon åt sin andra frukt litet långsammare än den första och betraktade under tiden mannen, som sysslade med något vid jollen. Han såg ståtlig och stark ut i den svaga belysningen från södra stjärnhimmelns praktfulla konstellationer, och när hon en stund åsett hans förehafvande, bestämde hon sig för tre tusen pund. För honom borde det vara en hel förmögenhet.
Miss Elisabeth kände sig glad öfver sin egen gifmildhet och ropade sakta på mannen för att delgifva honom sitt beslut.
Han upphörde genast med sitt arbete och kom lydig som en hund fram till henne.
— Ä’ ni inte mätt än, miss? frågäde han vänligt.
— Jo tack! — Hon sökte efter passande ord till en inledning men fann inga, och sade för den skull: — Hvad gör ni där nere?
— Jag håller på med en spira. I morgon ska’ jag resa den på udden där borta å’ så får min sista skjorta springa. Den skall sitta i toppen, så länge en flik finns kvar, å’ något fartyg ska’ väl snart komma inom synhåll, så här behöfva vi väl inte dröja värst länge.
Miss Elisabeth märkte, att han tvekade litet vid den sista meningen, men reflekterade ej öfver anledningen därtill. Och eftersom han utan att veta det, gifvit henne den sökta inledningen, sade hon lätt.
— När vi komma hem till England igen, är ni — hon gjorde ett uppehåll för att se honom spritta till af glädje, men han stod orörlig — en rik man, tillade hon.
— Rik, sade han begrundande och utan att ana hvarthän hon syftade. — Neej, miss då ä’ jag nog samma fattiga sate som jag varit all min dar.
— Förstår ni inte, inföll hon ifrigt — att jag vill göra er rik, skänka er en hel förmögenhet för att ni räddat mig.
— Jaså, på det viset. — Han hvisslade långdraget och fortsatte sedan. — Hm, räddat, ja hva’ den saken anbelangar, så … så tänkte jag nog inte mycket på er, miss, då jag knogade mig hit. — Han hade tydligen icke alls gjort sig förtrogen med hvad hennes ord egentligen inneburo, men så fort han svarat, ångrade han sig och tillade brådskande, för att förtaga det ogynnsamma intryck hans uppriktighet måhända gjort. — Tack, miss, tack, ja ska’ aldrig glömma, hur god ni ä’, som lofvat mej … tack, tack, för nog håller ni ert löfte alltid.
Det var egennyttans falska handgrepp på tacksamhetens strängar. Miss Elisabeth kände sig besviken. Han visade ej den glädje hon väntat, och hans återtåg var mer än klumpigt. Hon reste sig från marken och sade nästan motvilligt.
— Vi få talas närmare vid längre fram. — Men så tyckte hon, att hon ej visat sig nog vänlig, och sade. — Från fartyget räddade ni mig likväl.
— Jaa, utropade han ifrigt — jaa, miss, det gjorde jag reelt.
Hon frös till och vände honom ryggen, ty hans ord skorrade i hennes öron, och som han trodde att hon var trött, sade han.
— Det ä’ en grop i lä där bakom kullen; där kan ni koja så länge, miss. I morgon få vi väl se ut en bättre plats — Och då hon stod kvar på samma fläck, tillade han blygt, som om han anat orsaken till hennes tvekan: — Jag ska’ dra’ upp jollen på land å’ kryper väl ihop å’ knyter mej under den. God natt, miss!
Hon nickade nådigt åt honom, ty hon fann det ytterst finkänsligt af matrosen, att han höll sig på tillbörligt afstånd. Hon var räddad samt mätt och otörstig och blef återigen miss Elisabeth Devereux, fastän hon för tillfället befann sig på en efter alla tecken att döma obebodd ö. Civilisationen hade på milimetern utstakat afståndet mellan mannen och kvinnan af samma ras och bägge ansågo det för en plikt att äfven här intaga de platser, som tillkommo dem inom samhället. Hon gick i den af honom anvisade riktningen, fann kullen och lade sig på sandbädden bakom den. En stund stirrade hon uppåt mot stjärnhimlen och midt i en gäspning märkte hon sig vara missnöjd med något. Till en början ville hon ej ens för sig medgifva, att hon själf var orsaken till sitt missnöje, men hon var för ärlig att ej snart tillstå det.
— Hvarför blir aldrig det man tänker så, som man önskar, när det klädes i ord eller utföres i handling, mumlade hon. Miss Elisabeth visste med sig, att hon ej önskat annat än att göra matrosen glad och hon hade blott narrat honom till en futtighet. Med den hos klasser, som af en eller annan anledning anse sig stå öfver den s. k. massan, vanliga obetänksamheten hade hon genom sitt löfte om belöning väckt hans egennytta till lif och frammanat hans dåliga instinkter. Ja, det var hon, som stört friden, men hvad skulle hon väl göra? Och snart tröstade hon sig med ett: det är ju det vanligaste. Hvad skulle hon för öfrigt gifvit honom annat än sitt löfte, hon, som var van att etala alla tjänster med klingande valuta?
Miss Elisabeth sträckte bekvämt ut sig på den fina torra sanden, sköt de obehagliga tankarna ifrån sig och sökte i stället för dem ur minnet plocka fram en af sina barndomsböner, ty hon ansåg det för en oeftergiflig skyldighet att äfven tacka sin himmelske fader, utan hvars vilja eller vetskap icke en sparf faller till jorden, nu, sedan hon så ädelt belönat sin jördiske hjälpare.
Hon tackade kort, ty minnet svek henne och hon var mycket sömnig.
Men nere vid stranden kröp Lind ihop bakom den till hälften uppdragna jollen — att få den längre orkade han ej — och äfven han bad en kort bit ur en gammal bön, innan han slumrade in i det stolta medvetandet att hafva räddat sig och en annan människa undan döden. På löftet om belöningen tänkte han icke alls; han var en praktisk karl och lifvet hade länge sedan lärt honom hvad ord i allmänhet äro värda. —
Nattvinden strök ljum och smekande öfver stranden, där de skeppsbrutna sofvo, vågorna plaskade sakta och öfver hafvet bredde sig en bred gata, som fullmånens bleka ljus förvandlade till glittrande guld.